Om att läsa om The Bell Jar

Festkvällarna i New York och den stora magsjukan är vad jag mindes mest från Sylvia Plaths The Bell Jar. Men det är ju bara en liten liten del av boken, och långt ifrån den mest intressanta. Istället är det en studie av hur den unga kvinnan Esther Greenwood går in i en svår depression. Innan hon tappar verklighetsförankringen kommer hon med knivskarpa analyser av hur hennes framtidsdrömmar och möjligheter är på våldsam kollisionskurs med vad som förväntas av unga kvinnor. Hon vill skriva, resa, och ha exakt lika många sexuella erfarenheter som den man hon eventuellt funderar på att gifta sig med. Om hon nu vill gifta sig.
När depressionen rullar över henne krossar den all handlingskraft hon har, utom strävan att hinna ta sitt liv innan sommaren är över. Hon försöker skära sig, hänga sig, drunkna, ta tabletter… Hon får gå hos en psykiatriker som hon inte gillar, och utsätts för elchocksbehandling. Till slut vet mamman ingen annan råd än att skriva in Esther på mentalsjukhus.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om The Bell Jar, Sylvia Plath, Esther Greenwood, böcker, psykisk sjukdom

Read Full Post »

”When she was writing, she wasn’t crazy”

Jag kan visst inte få nog av poeter med psykiska problem just nu. BBC Radio 4 sänder ett underbart program om Anne Sexton. Hennes döttrar Joyce och Linda är med och berättar. Man får höra dikter och utdrag av samtalen med psykiatrikern, som döttrarna fann bandupptagningar av efter Sextons död. Hemska saker som: ”I love Joy. Never loved Linda. Something comes between me and Linda. I hate her, and slap her in the face. Never for anything naughty. I just seem to be constantly harming her.”
Programmet ligger kvar ungefär ett dygn till HÄR och sen imorgon kommer andra och sista delen.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne Sexton, poesi, radio, psykisk sjukdom

Read Full Post »

Shirley Jackson (med spoilers)

We have always lived in the castle är en sån där bok som jag velat läsa varje gång jag sett den. Omslaget är så underbart bra, med två unga kvinnor omgivna av en hotfull mobb. Han som tecknat heter Thomas Ott och är schweizare. (Det påminner lite grann om Hans Arnolds fascinerande tecknarstil, men när man besöker Otts hemsida ser man att han tecknar annat också, mer sparsmakade streck. Men alltid i svartvitt, och mörka, skräckbetonade motiv.)
Redan av omslaget förstår man alltså att Shirley Jacksons bok är skrämmande. Och som läsare kastas man direkt in i det hotfulla, när Mary Katherine, Merricat kallad, är ute på handlingsrunda i byn. Alla bybor hatar henne; viker undan med blicken, säger ovänliga saker, småjävlas… och barnen har en ramsa de sjunger:
Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep.

Vi befinner oss efter katastrofen. Merricat, hennes syster Constance som inte vågar gå ut, och gamla skröpliga farbror Julian är de enda som lever. Resten av familjen är död, arsenikförgiftade allihop i ett enda slag vid en middag som Constance lagade. Hon åtalades men friades, medan Merricat som bara var tolv år då fick bo på barnhem eftersom inga släktingar ville ta emot henne. Det är därför de är hatade, det är därför det sjungs ramsor.
Vi befinner oss också före katastrofen, nästa katastrof. Den underliga isolerade tillvaro som systrarna ordnat för sig med ritualer och begränsningar hotas av ett besök.
Det är väldigt skickligt berättat, som läsare sugs man in i historien direkt. Mörkt, hotfullt, på väg mot undergången. Men vems undergång? Constance vill försöka sig på att möta världen lite grann igen, medan Merricat vill ha allt som det är nu och svartsjukt försöker hindra förändringarna.
Nu kommer spoilern in. Det är alltså Constance som i allmänhetens ögon är mörderskan. Men ganska snart kommer hintarna som gör att jag börjar tro att det är Merricat, tolvåringen, som gjort det. Och då läser jag på ett annat sätt. Jag läser historien berättad av en mycket barnslig massmörderska, en person som inte kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar, som fantiserar om att flytta till månen och odla luddiga växter. Merricat ska föreställa vara 18 år nu, sex år har gått sedan morden. Men hon har stannat i växten, hon resonerar och agerar som ett bortskämt, svartsjukt och mycket stört barn. Det är otäckt, men också fascinerande.
Shirley Jackson levde 1916–1965, och flera av hennes böcker översattes till svenska. Något att leta efter på antikvariaten. När jag ledsnar på färgsorteringen och återgår till att ordna mina böcker organiskt i hyllorna, så kommer Shirley Jackson att stå mellan Daphne du Maurier och Angela Carter.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Shirley Jackson, We have always lived in the castle, skräck, gothic novel, psykisk sjukdom

Read Full Post »

Sylvia i natten

Filmen om Sylvia Plath är bra. Varför fick den så dålig kritik egentligen? Gwyneth Paltrow gör Sylvia så kraftfull och amerikansk som jag minns henne från dagböckerna. Den är välspelad, gripande, och hon biter Ted i kinden precis som hon ska. Och man får höra rejält med poesi!

The real thing:

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sylvia Plath, Sylva, film, poesi

Read Full Post »

De två saliga — Ulla Isaksson

Pensionerade läkaren Christian Dettow tar med sig inspelade band med fallbeskrivningar av gamla patienter hem. Särskilt fallet Viveka Burman, som led av en paranoid psykos när hon kom in. Hennes make Sune fick först aldrig komma på besök, men sen var de som fastlimmade vid varandra och fick namnet ”de två saliga” av patienter och personal på avdelningen, som skrattade hånfullt åt dem.
Christian Dettow läser den medicinska journalen, Sunes beskrivning av sin hustru, och Vivekas egna ”sagor”. Han kan som läkare se hur Sune dras in i hustruns religiöst färgade vanföreställningar och förföljelsemanier, och börjar tro på dem. Smittsam sinnesjukdon, folie á deux. Det tvingar Dettow att betrakta sitt eget äktenskap med klarare blick, och se hur han utsatte sin egen fru Elisabeth för sin patologiska svartsjuka och skar av henne från andra människor.
Båda äktenskapen var av det slaget att de skulle vara ”allt” för varandra, varenda tanke skulle delas. Christian Dettow köper dagböcker till Elisabet, där hon ska skriva och sen ska han läsa allt. Men när hon verkligen behöver kommunicera med honom, få honom att förstå hur hon tänker och känner, då läser han inte.
Det är rätt jobbig läsning, det här, tungt och deprimerande. Det är bra, men jag har svårt att identifiera mig med händelserna eller personerna, svårt att tycka om någon. Det är så slutet och instängt.
Mer Ulla Isaksson.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ulla Isaksson, De två saliga, böcker

Read Full Post »

Vara anhörig — Åsa Moberg. (Psykiskt sjuka)

Åsa Moberg skriver klokt och informativt om alla de svårigheter som möter en anhörig till en psykiskt sjuk människa. Rädsla och ledsenhet, skuldkänslor. Hur man försöker vara duktig, effektiv och räcka till. Hur man ofta bemöts med misstänksamhet från vården — tänkesättet om att alla problem uppstår i familjen lever starkt — och hur sekretesstänkandet leder till att man som anhörig ofta inte ens får veta vad som händer. Det kan gälla föräldrar, barn, makar, syskon.
Maktlöshet, förtvivlan. Några hoppingivande exempel. Forskningsrön. Intervjuer. Levnadsberättelser som gör mig helt förtvivlad och samtidigt vill jag ställa mig upp och hurra för och dela ut medaljer till dem som sliter för att orka. Som oftast ingen ser. Om en anhörig nån gång får frågan: ”Hur mår du själv?” så bryter hon/han oftast ihop och börjar gråta. Trots att man vet att självmordsrisken för en människa vars anhörig tagit sitt liv är kraftigt förhöjd. Samma sak med självmordsrisken för en anhörig till en som läggs in på psyk. (Inte för att så många läggs in.)
Moberg för också ett resonemang kring självhjälpsgrupper á la AA och andra, som jag tycker är intressant. Hon har även intervjuat psykiatrisamordnaren Anders Milton.
Boken kan läsas styckevis, utifrån vad man är mest intresserad av: depression, bipolär sjukdom, ätstörningar, missbruk osv. Den har också en fyllig litteraturlista till vidare läsning.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Åsa Moberg, Vara anhörig – bok för anhöriga till psykiskt sjuka, psykisk sjukdom, böcker

Read Full Post »

Krossad fördom om Danielle Steel

Danielle Steel är en sån där författare som jag tror att jag vet hur hon skriver, trots att jag aldrig läst henne. Skulle någon frågat mig om jag kunde tänka mig att läsa en bok av henne hade svaret blivit ett tveklöst nej. Men nu upptäcker jag att det finns en bok av henne jag kan tänka mig, hon har nämligen skrivit om sin sons psykiska sjukdom och självmord.
Upptäcker jag i litteraturhänvisningarna i Åsa Mobergs Vara anhörig, som jag läser lite av och till just nu.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Danielle Steel, Åsa Moberg, psykiska sjukdomar

Read Full Post »

Deprimerade författare: Sarah Kane

En av de olyckligaste författare jag någonsin stött på är den engelska dramatikern Sarah Kane. Hon skrev pjäser om sinnesjukdomar, krigsskador, kannibalism, våldtäkt. Hon led av psykoser och hängde sig på en psykavdelning när hon var 28 år.
Här får man veta mer om henne:

Och här är ett utdrag ur pjäsen 4.48 Phycosis. Klippet är på polska, men man får ju en känsla. Jag såg den för några år sen med Riksteatern och Annika Hallin. Jag har för mig att hon var helt ensam på scenen då? Hon var bra i alla fall, och då hette pjäsen Psykos klockan 4.48. (Vid detta klockslag skulle hon ta sitt liv.)

UPPDATERING: Jag kanske ska meddela att jag inte är deprimerad själv. 🙂 Då skulle jag verkligen inte vilja bry mig om Sarah Kane! Borde satt ut en varningsskylt, kanske…
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sarah Kane, 4.48 Psycosis, dramatik, sinnesjukdomar, deprimerade författare, Riksteatern, Annika Hallin

Read Full Post »

Efterspel i Linköping

Ann Heberlein skriver om psykiatridagen som hon och Anna Odell var på. (Och jag, i publiken. Bloggat om här.)
Skrämmande att hon sett råttor utanför stadsbiblioteket. Nu vet jag inte om jag vågar gå dit längre.

Read Full Post »

Heberlein var bra, men det var synd om Odell

Rubriken sammanfattar min eftermiddag på stadsbiblioteket. Det ordnas en psykiatrivecka i Linköping, och jag passade på att gå och lyssna på författaren Ann Heberlein och Konstfackseleven Anna Odell. Jag upptäckte Ann Heberlein i början av året och läste hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Bloggat här, här och här.) Idag läste hon högt ur delar av boken (hon läser mycket bra) och tog upp tankar som jag kände igen och kom ihåg, om Virginia Woolf, Michel Foucalt (vars idéer om galenskap hon dissar totalt) och förstås mest om sina egna erfarenheter. En del saker var förmodligen anpassade efter publiken, som bestod av folk inom vården/forskningen. Plus en massa andra intresserade, det var mer än fullsatt och folk stod och hängde på övre våningen och tittade ner.
Alla dessa människor prövades sedan svårt när Anna Odell skulle på och det blev väldigt försenat för att ingen lyckades få igång hennes film och sen när de fick igång den så lyckades ingen släcka lamporna i taket så det gick inte att titta på filmen i alla fall. Efter 30 minuters tjafs började Anna Odell prata ändå, men hon var såklart väldigt störd av att inte kunna relatera till filmen som vi skulle ha fått se, och det blev virrigt och jobbigt och jag tyckte synd om henne. Jag har redan sett hennes verk Okänd kvinna (bloggat om här) så det var minst synd om mig jämfört med resten av publiken för att arrangörerna var så illa förberedda.
Men alla fick en bok av Åsa Moberg: Vara anhörig, så det tackar jag för.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Anna Odell, psykvård, Åsa Moberg, psykisk sjukdom, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Okänd kvinna, Vara anhörig

Read Full Post »

Krimalfabetet — P

En författare: P D James. Jag tycker så mycket om henne, hon förvaltar arvet efter Sayers och Christie på ett så bra sätt och bygger ut sina karaktärer ordentligt. Mer ”klassisk” än till exempel Ruth Rendell, även om nutiden tränger in hos James numera också ibland. (Har man som jag även läst hennes memoarer så vet man att hon inte är så förtjust i nutiden…) Hjälten heter Adam Dalgliesh, kommissarie och poet. Ofta finns det en begränsad krets av misstänka, och en dramatisk upplösning.
En författare till: Jag måste få fuska lite för jag vill berätta om Abigail Padgett . Det spännande med Padgett är att hon har en manodepressiv hjältinna, Bo Bradley, som är nån sorts socialarbetare på en barnbyrå. I en av böckerna jag läste för kanske tio år sen använder Bradley sin sjukdom för att lösa brottet, hon slutar ta lithium för att komma i en manisk fas så att hon ska orka följa ett spår. Jag läste nyligen om hennes Satan har fem fingrar, som har ett mycket otäckt brott där en liten flicka blir våldtagen och så söndertrasad att hennes liv inte kan räddas. Flickans mamma och hennes nye man ingår i ett sällskap som tror på kontakter med yttre rymden, och därifrån är steget inte långt till att tro att de är satanister. Enligt medierna, enligt Bos chef, men inte enligt Bo.
En bok: PM för en VD av Rex Stout, nyligen inhandlad på loppis. Det är Nero Wolfe, orkidésamlare och gourmétsom aldrig lämnar huset som är hjärnan, och den anställde Archie Goodwin som är fötterna. (Lite hjärna också.) Just den här var inte en av de bättre, tyvärr.
En bok till jag vill läsa: Patienten av P D James förstås! Har den kommit på pocket än?
Krimalfabetet hittas hos Paperbacklover.

Read Full Post »

”Psyksjuka är vi allihopa”

Sponsorerna vill inte förknippas med Konstfack, skriver Svenskan. Det är allt bråk kring Anna Odell och den där klottraren som avskräckt dem, säger Eric De Groat, chef för Konstfacks enhet för externa relationer, som är den som ska försöka dra in stålarna.
Erik Zsiga, presstalesman för Electrolux, säger att det inte handlar om skandalerna utan företagets budget. Zsiga skrev boken Popvänster som fick en hel del uppmärksamhet för några år sen. Nu har Zsiga gått från Timbro till Electrolux, och har inte längre till arbetsuppgift att driva opinion, annars hade han kanske haft mer att säga om Konstfack.
Jag känner mig kluven. Jag tycker att Anna Odell gjorde fel, om än hennes syfte kanske var ”gott”. Å andra sidan var årets utställning den första jag någonsin varit på, och det är förstås hennes förtjänst. Dels att jag var nyfiken på hennes grej, dels att jag läste om andra konstnärer i förväg och blev nyfiken på dem. Bilder här, här och här. Hur man än vänder och vrider på det, så är Anna Odell ett lysande pr-geni. Det är synd att Konsten och Kapitalet ska ha ett sådant ömsesidigt förakt för varandra.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Konstfack, Konstfacks vårutställning 2009, Anna Odell, sponsorer, Erik Zsiga, Eric de Groat

Read Full Post »

Tematrio — barndomsskildringar

Lyran frågar efter barndomsskildringar i veckans tematrio och här är mina val:
1 Svinalängorna av Susanna Alakoski. Osentimentalt och rakt på sak beskriver Alakoski en barndom med alkoholiserade föräldrar, våld och fattigdom. Väl värd sitt Augustpris, och jag är glad att jag läste den trots att jag normalt skyr sanna eländesskildringar som pesten.
2 Här hade jag tänkt sätta en bok av Suzanne Osten, som växte upp med en psykisk sjuk mamma. Men när jag letar på nätet så verkar hon inte ha skrivit nån sån bok, trots att jag minns den. (Minnet är en förrädisk följeslagare.) Det måste vara den här, Osten om Osten som Helena von Zweigbergk skrivit efter intervjuer med Suzanne Osten. I varje fall så var det delarna om uppväxten som var betydelsefulla för mig för att jag kände igen mig i dem.
3 Om man är född i mitten av 1960-talet och vuxit upp i Sverige så finns det en författare som beskriver detta bättre än alla andra, och han heter Jonas Gardell. Skolans värld, maktkamper, hierkarkier, popularitetstävlingar, mobbning… Ofta smärtsamt, nästan alltid bra.

Vilken dyster barndomstrio detta blev då, den passar inte alls ihop med den idylliska bilden. Ska jag byta ut nån av dem mot Kulla-Gulla kanske?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, barndomsskildring, Susanna Alakoski, Svinalängorna, Suzanne Osten, Osten om Osten, Jonas Gardell

Read Full Post »

Å i serien Galna kvinnor har vi idag kommit till…

… Tessa Björk. Ortopeden Terese Björk i Marianne Hessérus bok Till Isola är i dåligt skick, hon har en konstig klåda och får en chock när hon ser sin man kyssa en annan kvinna. Så hon bara börjar gå. Längre och längre bort, ut ur staden som hon uppfattar som ett fängelse och en evig rundgång av krav och tillkortakommanden. Tessa går i dagar, i veckor. Hon går ut i skogen.
Och jag tänkte: Jag går ett stycke till, bara ett litet stycke till. Skogens dofter blev starkare, de överväldigade mig. Jag klev över de sönderfallande stammarna, jag klättrade över klippblocken och klängde mig fast i mossa och grenar. Från alla håll trängde sig dofterna inpå mig, i grönskan fanns inga vindar som kunde sprida eller förflyktiga dem. Dofterna vilade tungt över marken – uråldriga eller späda dofter – de fyllde mina näsborrar. Någonting sprängde under näsmusslornas veck och ville utvidga sig och ta pannloben i besittning men jag värjde mig inte för dofterna, jag lät dem fylla mig. Solen stod fortfarande högt på himlen.
En djupt nedärvd instinkt måste ha styrt mina steg – vad var det jag sökte? Nej, det visste jag inte. Men skogen visste det. Jag genomkorsade terrängen som en spårhund. Jag vandrade från ett klippblock till nästa, från en alsänka till en annan, från en höjd till ytterligare en höjd. Och plötsligt stod jag framför en plats som föreföll mig mycket märkvärdig.
Tessa lever i skogen hela sommaren, men älgjakten och höstkölden gör det svårt. Förlåt att jag avslöjar saker nu, men jag måste berätta att hon träffar Birger. Vilken underbar person! Enstörig stjärnskådare, med ett mat- och vedförråd för flera år framåt.
Till Isola får mig att fundera över om vad som hänt om Edith börjat gå istället?
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Marianne Hessérus, Till Isola, galna kvinnor, skog, överlevnad

Read Full Post »

Patricia Highsmith var en märklig kvinna

Jag har nyligen läst ut Ediths dagbok av Patricia Highsmith. Den handlar om en kvinna som långsamt glider ut i galenskap. Edith har en oföretagsam son, och när han misslyckas med ett viktigt prov skriver Edith istället i dagboken att han lyckades. Under årens lopp uppfinner hon en helt annan -lyckad – son, med fru, bra jobb och så småningom barn. Allt medan Edith själv harvar på och sköter om sin mans sängliggande farbror och skriver politiska artiklar i en egenägd liten tidning.
Patricia Highsmith skrev själv dagbok hela livet. Som barn fantiserade hon där ihop psykiska problem och mordiska instinkter hos grannarna. Uppväxten beskriver hon som ”little hell”. Highsmith var alkoholiserad och hade svårt att leva i relationer. Hon verkar ha varit en knepig person på många sätt. Hennes debut var Strangers on a train (Truman Capote uppmuntrade henne), och när boken sen blev film av Alfred Hitchcock så fick hon ett stort genombrott. Den handlar om två män som träffas på ett tåg och gör en deal om att begå mord åt varandra.
Jag har läst böckerna om Tom Ripley tidigare. De gjorde mig lite osäker och skuldmedveten, får man heja på en huvudperson som är helt amoralisk? (Detta var på den tiden då jag trodde att man automatiskt måste sympatisera med huvudpersonen.)

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Patricia Highsmith, Ediths dagbok, Tom Ripley, Alfred Hitchcock, Truman Capote, psykiska problem, mordisk

Read Full Post »