Inspirerad av att jag förra året lyckades tajma in en Riktigt Viktig Bok som den första, har jag över nyåret planerat för att kunna läsa ut Barack Obamas Att våga hoppas som 2009 års första bok. Jag tror nämligen att Barack Obama blir 2009 års viktigaste man (ingen särskilt vågad gissning) och jag tycker att det ska bli mycket intressant att se hur han går till väga för att uppnå sina mål. Nu är ju framför allt de ekonomiska förutsättningarna kraftigt ändrade, men i alla fall.
Att våga hoppas gör på mig ett intryck av att vara en rättfram och ärlig bok. Den genomsyras av kärlek till hemlandet USA, framtidstro, och kunnighet om inte bara nutidspolitik och nutidshistoria, utan även rötterna bakåt till Självständighetsförklaringen och hur man resonerade då kring individuella fri- och rättigheter, kyrka kontra stat, och andra grundläggande demokratiska förutsättningar. Barack Obama förklarar saker så att jag får den där ”Aha, jag fattar”-känslan.
Angående vad han vill göra så väljer jag ut två områden som särskilt intresserar mig: utbildning och utrikespolitik.
Om utbildning skriver han så här (mot bakgrund av att USA halkat efter):
Vår uppgift måste alltså bli att identifiera sådana reformer som har högsta möjliga inverkan på elevernas resultat, finansiera de reformerna fullt ut och samtidigt avveckla de program som inte åstadkommer resultat. Och faktum är ju att vi redan vet vilka reformer som bevisligen fungerar: en mer utmanande och sträng kursplan med tonvikt på matematik, naturvetenskap och läs- och skrivkunnighet; längre och fler skoldagar så att barnen ges den tid och myckna uppmärksamhet som krävs för att de ska lära sig ordentligt; tidig förskoleutbildning åt alla barn så att de inte ligger efter redan på första skoldagen; meningsfulla, resultatbaserade utvärderingar som kan ge en bättre bild av hur det går för eleven; rekrytering och utbildning av nydanande rektorer och effektivare lärare.
(…)
Det innebär också att betala lärarna vad de är värda.
(…)
I utbyte mot mer pengar måste lärarna i större utsträckning hållas ansvariga för sina prestationer – och skoldistrikten måste ges större utrymme att göra sig av med ineffektiva lärare.
Way to go, Obama! Sen kan du väl komma hit och göra samma sak i Sverige?
Utrikespolitiskt menar han att försvarsbudgeten på sikt måste minskas och organisationen måste ändras för att möta den nya tidens hot.
Det växande hotet kommer alltså framför allt från de delar av världen i den globala ekonomins utkanter där de ”internationella trafikreglerna” inte har fått fäste – de svaga eller havererade staternas sfär där det godtyckliga styret, korruptionen och våldet aldrig vill ta slut; länder där större delen av befolkningen är fattig, outbildad och avskuren från det globala informationsnätverket; platser där makthavarna fruktar att globaliseringen kommer att ta makten ifrån dem, undergräva den traditionella kulturen och vräka de inhemska institutionerna över ända.
(…)
Vi ska behålla en strategisk försvarsförmåga som gör att vi kan hantera de hot som kommer från skurkstater som Nordkorea och Iran och för att kunna möta de utmaningar som potentiella rivaler som Kina ställer oss inför. Mot bakgrund av hur illa åtgångna våra styrkor är efter krigen i Irak och Afganistan kommer vi förmodligen inom den närmaste framtiden till och med att behöva något högre försvarsanslag, om så bara för att återställa beredskapsnivån och ersätta material och utrustning.
Han pratar om marktrupper i fientliga regioner där terroristerna trivs som allra bäst, och att satsa på männen och kvinnorna i uniform. Om att vinna den allmänna opinionen i den muslimska världen, att USA som alla andra suveräna stater har rätt att på eget bevåg försvara sig mot angrepp, men att det bortom rent självförsvar är strategiskt bäst att agera multilateralt. Inte främst via FN ( osm han så riktigt påpekar kan man inte ha så stort förtroende för en organisation som tycker att Libyen är lämpligt för att sitta i kommittén för mänskliga rättigheter) utan via diplomati.
Det ska bli intressant att se hur detta blir i praktiken.
En tredje grej jag tycker är intressant är att han ger väldigt mycket kredd till sin mamma och sin mormor. Mormödrars betydelse är stor, jag säger det igen. Och till sin fru, förstås.
Jag är imponerad över drivet och spänsten i texten. Men när hade han tid? Alla de där riktiga toppolitikerna verkar sova högst 3,5 timmar per dygn.
Det var mycket jag tyckte var givande i denna bok (förutom att översättningen irriterande nog inte skiljer mellan George Bush sr och George W) men det får räcka nu, med detta monsterlånga blogginlägg.
Svenskans recension.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, mormor, utbildningspolitik, utrikespolitik, USA, Årets man
Read Full Post »
Olga Tokarczuks Jakobsböckerna inleder årets läsning. Året är 1752, platsen är nåt som liknar Polen, (nån gång kanske det är tyskt?) och till ett judiskt bröllop anländer en uråldrig skröplig kvinna, Jenta, som ligger och dör i ett rum där gästernas kappor och rockar samlas. Att planera för både bröllop och begravning samtidigt är inte så lyckat, men vad ska man göra?
Boken är på dryga 980 sidor. Den är numrerad baklänges och två sidor i taget, som syns här uppe till vänster. Praktiskt för mig som är en sån där nedräknare.
snowflakes in rain 