Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Årets första bok’ Category

jentaOlga Tokarczuks Jakobsböckerna inleder årets läsning. Året är 1752, platsen är nåt som liknar Polen, (nån gång kanske det är tyskt?) och till ett judiskt bröllop anländer en uråldrig skröplig kvinna, Jenta, som ligger och dör i ett rum där gästernas kappor och rockar samlas. Att planera för både bröllop och begravning samtidigt är inte så lyckat, men vad ska man göra?
Jenta blir allseende, hon ser inte bara allt som händer utan även in i människors huvuden; deras tankar och minnen. På så vis byts perspektiven och jag får följa den vetgirige unge juden, den spelberoende katolske prästen, och flera andra som lever där och då och är i rörelse.

jakobBoken är på dryga 980 sidor. Den är numrerad baklänges och två sidor i taget, som syns här uppe till vänster. Praktiskt för mig som är en sån där nedräknare.

Read Full Post »

tawniodellSheridan ”kalla mig inte Danny” Doyle är numera en ansedd psykolog, specialiserad på mördare och med en utsökt dyr klädsmak. Det var länge sen han var den lilla pojken vars galna mamma avtjänar ett 30-årigt fängelsestraff för mord på Sheridans nyfödda syster och vars brutale far kommunicerar med sina hårda stövlar. Fristaden fann Sheridan hos morfar Tommy, och det är när Tommy drabbas av lunginflammation vid 96 års ålder som Sheridan vänder tillbaka till den förkrympta gruvstaden Lost Creek.

Den stora tragedin som präglat Lost Creek är avrättningen av tio Nellies, fackföreningsmän eller terrorister beroende på vem man frågar, som utfördes på gruvmagnaten Walker Dawes order. Danny Doyle är ättling i rakt nedstigande led, Tommy var barnbarn till en av de avrättade och berättar gärna historierna. Om hur gruvarbetarfamiljerna handlade på krita i den bolagsägda butiken och aldrig blev skuldfria. Om hur gruvarbetarna fick löneavdrag för arbetsverktyg och sånt som gått sönder, kvar i handen blev några cent. Om frustration och förtvivlan hos alla de irländare som kände sig lurade av att ha lockats till Amerika.

Så dyker ännu en ättling upp därhemma, Scarlet Dawes som delar Sheridans säkra klädsmak men som bolagsdotter är än mer nerlusad med pengar. Och — spoiler — fullblodspsykopat. Tawni O’Dell tecknar ett riktigt otäckt porträtt och då konkurrerar hon ändå med barnamördarna som Sheridan Doyle arbetar med. Ett intressant resonemang förekommer, apropå en 19-åring som stoppat mynt i halsen på sitt nyfödda barn och kvävt det, om hur benägna vi är att tro att mammor som dödar sina barn alltid är psykiskt sjuka eller åtminstone ifrån sina sinnen just då. Ibland är de helt enkelt onda, menar Sheridan.

Det är nattsvart och brutalt som oftast hos Tawni O’Dell, den första boken jag läste av henne gav upphov till etiketten ”förjävliga liv”. Kanske lite lite sentimentalt alldeles på slutet. Men jag är nöjd med att detta blev årets första bok och tänker att den som gillar Gillian Flynn borde gilla Tawni O’Dell.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Ja, herregud, jag undrar vad de första som fick läsa den här i manus tänkte? Att vara redaktör på ett förlag och få en sån här debut i handen… Det måste vara lycka.
patronsaintRedan här är Ann Patchett så underbart klok och skriver så rikt, boken är fylld av scener, händelser, meningar och känslor som får hjärtat att fladdra till och tårarna stiga. Att känna människorna så väl, våra innersta önskningar och rädslor. Längtan. Skuld. Kärlek. Nåd. Ann Patchetts specialitet är det allmänmänskliga, men alltid i en unik miljö med speciella förutsättningar. I Patron saint of liars är det kristna temat tydligt. Människorna är pilgrimer i den ursprungliga betydelsen främlingar, på väg, på främmande mark, bland främmande människor. (Det har nog funnits med i de senare böckerna också, men jag har inte insett det.)

På en gård i Kentucky springer en källa upp. Den helar djur och den räddar livet på markägarens dotter June. Under några år före depressionen byggs så ett stort och tjusigt hotell på marken, av ett tacksamt par som blivit friska. Efter depressionen blir det i stället en grupp katolska nunnor som tar över hotellet för att driva ett hem för gravida unga ogifta kvinnor. De unga kvinnorna bor här tills de fött sitt barn och gett bort det till adoption. En ständig ström av stora magar som sen försvinner för alltid och byts ut mot nya.
En av dem som kommer är Rose. Hon är unik för hon är gift. Men hon lämnar den intet anande maken som älskar henne men som hon inte älskar tillbaka, bara kör och kör hela vägen från Kalifornien, och hamnar hos nunnorna.
Här finns sen tidigare Son, en äldre mycket storvuxen man med sin egen historia av förlorad kärlek och med ett skottskadat knä som hindrade honom att komma ut i kriget. Porträttet av Son är så vackert, jag tycker så mycket om honom. Och om Cecilia, och syster Evangeline… I slutet får syster Evangeline ett sår mitt i handet. Det läker inte.

Ann Patchetts Patron Saint of Liars blev årets först utlästa bok.
2013 var det Pictures and tears av James Elkins (med Patchetts Bel Canto som tvåa
2012 Up at the villa av Somerset Maugham
2011 Ashenden av Somerset Maugham
2010 My mother: Demonology: A novel av Kathy Acker
2009 Att våga hoppas av Barack Obama
2008 Gomorra av Roberto Saviano

Read Full Post »

pictures-tearsLuckily we still have the entrancing word ”presence” to try to name the fullness, immediacy, pure existence, and urgent mystery that used to be called ”God”. Sudden, unexpected, out-of-control presence is one of the main reasons people cry in front of paintings, and the best meaning I can put to it, the one that explains it most fully, is to say it’s a religious feeling.

Tidens gång, (Guds?) närvaro och (Guds?) frånvaro. Där landar James Elkins efter att ha kommunicerat med ett par hundra människor och lärt sig mer om varför människor kan gråta inför konst. I mötet med konst.
På den vägen ger han några kängor åt det torra, intellektuella, avmätt teoretiska förhållningssättet. (Som även han själv stått för, exempelvis gentemot tidigare konsthistorieeleven Tamara som han nu vill ge upprättelse.)

En nyfiket undersökande bok, med för mig hög igenkännandefaktor, kanske lite pratig ibland, men jag tyckte om Pictures and tears som blev den första bok jag läste ut i år. Och så tipsar Elkins om att betrakta konst på ett annat sätt än den vanliga museilunken: Ensam och länge framför ett och samma verk. Jag tror på det.

Tack Johns antikariat som tipsade om denna bok.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Förra årets först utlästa bok var W Somerset Maughams Ashenden, baserad på hans tid som spion. Årets först utlästa är Up at the villa, en kort och fin sak om Mary Panton, som under ett par dagar grubblar på om hon ska svara ”ja” eller ”nej” på ett frieri från den pålitlige äldre Edgar, blivande guvernör i Bengalen. Edgar har givit henne en revolver, som skydd när hon kör omkring ensam på nätterna i trakterna kring Florens. Mary går på middag, träffar en charmerande man med dåligt rykte, och sedan ännu en man, en österikisk flykting som spelar fiol mycket dåligt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Ashenden är W Somerset Maughams rätt löst sammanfogade berättelser om en brittisk spion under första världskriget. Eftersom Maugham själv var spion under den tiden, så förstår man att det är plockat mycket från egna erfarenheter. Delarna har fantasieggande namn som ”The hairless mexican” och det är den gode WSM:s människokännedom och skarpa öga som gör att det blir så bra. Det där sjaskiga görat, när man ska förmå någon att göra något, som att förråda sin älskade eller resa till ett ställe för att bli dödad, att nästla sig in och utnyttja andra människor. Ibland är det kul också, som när en flitig och duktig informatör visar sig sitta hemma i den engelska förorten och hitta på alltihop. Att befinna sig i främmande land var alltför farligt, tyckte han.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jösses, jävlar, vad är detta? En rasande, associativ, våldsam och poetisk historia, flera historier inom samma pärmar. Det handlar om små flickor på internatskola, George Bush, massor av sex i alla dess former, Cathy och Heathcliff, bortbytingar, våld våld mord våld, att hata sina föräldrar, att göra sina barn illa, kärlek, drömmar, mensblod, motorcyklar…
My Mother: Demonology: A novel är inte nån lättsam läsning, inget för äckelmagade. Men jag fångas och låter orden skölja över mig och är glad att jag äntligen kommit mig för med att läsa Kathy Acker. Hon brukar beskrivas som punkikon.
Jag tycker att hon påminner en hel del om dramatikern Sarah Kane, som jag skrev om här. Men där Kane var dödsfixerad och nattsvart så är Kathy Acker livsbejakande mitt i allt det våldsamma. Eller är det bara för att jag minns henne sådan från filmen? En dokumentär jag såg för ganska precis ett år sen på Göteborgs filmfestival. En av grejerna jag minns från den var att hon hade piercat sig i blygdläppen, och när hon sen körde motorcykel så fick hon så häftiga orgasmer att hon höll på att köra omkull. Detta berättade hon glädjestrålande för en god vän.

Vi pratar lite Acker här också.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »