Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘biografier’ Category

LindbergDenna pärla till bok är full av aha-upplevelser (Va, var han från Umeå? Va, var det han som ritade Krakel Spektakel?) och den är även full med bilder, så att man faktiskt får se vad Stig Lindberg skapade. Det är spännande och roligt och informativt och jag lär mig saker hela tiden under läsningen.

Inte minst historiskt om vilket stort inflytande Svenska slöjdföreningen hade när folkhemmet skulle inredas. Det var tanken om att människan skulle bli god med skönhet omkring sig, och att det finns en god smak. Gustavsberg var kooperationens, ett eget litet samhälle med fabrik, ugnar, skapande konstnärer med stor frihet. Stig jobbade jämt jämt och steg fort i graderna, trots att han formellt inte hade någon utbildning att tala om. Han blev favorit och så småningom högste konstnärlig ledare.

Hustrun Gunnel, även hon från Umeå där de träffades som barn,  fick polio av vattnet i gårdsbrunnen kort efter att de flyttat till Gustavsberg. Båda benen totalförlamade. Han bar omkring henne för att visa saker, på utställningar och så. Ganska sent i livet fick de ändå tre barn, två flickor och en pojke.

Stig Lindberg gillade inte konkurrens, att någon befann sig på samma nivå. Formgivaren Karin Björquist har berättat hur hon visade honom ett mönster i brunt och svart. Då sa Stig att han hade ett sånt mönster hemma. Nästa dag kom han med det. Det var sista gången Karin Björquist visade något i förväg för honom. Mönstret var Spisa Ribb, som slog igenom på Helsingborgsutställningen 1955.  Ett par sådana tallrikar fick jag med mig när jag flyttade hemifrån, jag tyckte de var asfula. Slängde jag dem sen? Snälla säg att jag åtminstone hade vett om att ge dem till brorsan.

Och så kommer chocken! Det är inte Stig som ritat Berså! Lövet ritades i Lindbergs anda av Krister Karlmark. Men Stig har ritat såna löv i andra sammanhang, många gånger tidigare.

Det här är en riktigt rolig och intressant bok att läsa, jag rekommenderar den till alla som gillar porslin, form och design. Och konst.

Några saker till bara: fontänen på Renmarkstorget är gjord av Stig, han kapade av sig tummen som barn, när Gunnel dött 1975 gifte han så småningom om sig med skådespelerskan Ingrid Thulin, under åren på Konstfack hade han väldigt tydliga favoritelever, två av dem var Ulrica Hydman och Bertil Vallien. Stig Lindberg kunde inte dreja.

Och så lite bilder:

 

 

krakelspektakel

chamottecitruspressar

 

 

 

 

 

 

 

 

birka

uppslagverk lindberg

Många av hans saker har funnits i mitt liv genom åren utan att jag reflekterat över det. Som uppslagsverken här ovan. Flera av Stig Lindbergs mönster lever också kvar, och visst porslin nytillverkas. Kul!renmarkstorget Stig Lindberg

Annonser

Read Full Post »


Först sänt i Minuter till helg, i 24Corren, i april 2015.

Read Full Post »

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

lilliestierna”Stoppa i säcken och knyt om.” Det är mamma Stinas ständiga uppmaning till äldsta dottern Christina varenda gång hon blir ledsen, arg eller upprörd. Bara att stoppa känslorna i säcken och knyta om, så finns de inte längre. Christina börjar så småningom kalla säcken för fru Pettersson. Hon lär sig hyfsat att följa mammas råd, men framför allt blir det en svår relation till just mamman, som Christina tycker är kall och avvisande. Pappa sjökaptenen däremot är kärleksfull och blir idoliserad. Han är aldrig hemma, alltid ute på haven.

När jag upptäcker Chris Forsnes bok om Christina Lilliestierna skäms jag för att jag inte känner till en så berömd kollega, en utrikesreporter som var lika stor som Bang på den tiden det begav sig. Det är så tröttsamt detta att det bara ska finnas plats för en kvinna att räddas ur glömskan, tänker jag surt, och börjar min läsning lite pliktskyldigt för att fylla igen denna lucka i allmänbildningen. Men oj vad Chris Forsne kan skriva! Så där andlöst intensivt så att man bara dras in i överklassmiljöerna i Göteborg, de hotfulla krigsåren, systern Barbro som får ett sammanbrott, Christina själv som brottas med en kraftig dragning till katolicismen och slutligen konverterar trots familjens försök att sätta stopp för det. Och förälskelserna. Så starka, så lyckliga, så fruktansvärda. Dock inte i Olof Palme, kyssen mellan dem på Sigtunaskolan ångrade hon.

En av förälskelserna leder till äktenskap och resulterar i barnen Janna och Jöran. Men Christina stannar inte där. Hon blir kär i ännu en annan man, lämnar familjen, och när hon sedan vill ha barnen till sig går maken till domstol och får vårdnaden. Christina blir förtvivlad, saknaden efter barnen blir ett öppet sår för svårt att vidröra under resten av livet. Fru Petterssons svåraste uppgift.
Några röriga år med olika män, vistelse i ömsom Paris ömsom Sverige, ett nytt barn: Alarik och ett ständigt tiggande om pengar hos mamma Stina som fortsätter att ställa upp trots att Christina vid det här laget börjar närma sig de 30 och kanske borde kunna försörja sig själv. Men det tar tid för henne att växa upp. Tid att komma på vad hon vill och kan göra.

Från Paris börjar Christina Lilliestierna få några ariklar publicerade i Göterborg Handel och sjöfartstidning. Hon kan ha varit den första som uppmärksammar Abbé Pierre, grundaren av de fattigas självhjälpsprogram Emmaus. Hon uppmärksammas av DN:s legendariske Herbert Tingsten och flyttar tillbaka till Sverige för att jobba på DN. Det blir några år, sen Stockholms-tidningen, sen Vecko-Journalen. Hon intervjuar Josephine Baker, Sara Lidman, Ingrid och Ingmar Bergman. Hon skriver långa uppmärksammade reportage om samernas situation och sen blir det krigsbevakning från Algeriet och Tunisien i slutet av 1950-talet och Kongokrisen i början av 1960-talet. Den bild hon ger av den svenska insatsen i Kongo är förödande.

Med Beata Arnborgs Bang-biografi färsk i minnet känner jag att jag velat ha mer av Lilliestiernas egna texter. Reportagen. Krigsskildringarna. Men Chris Forsne har inte skrivit den sortens bok, även om hon har läst allt hon kommit över, det förstår jag. Inte minst brev och dagböcker, Christina Lilliestierna var en flitig dagboksskrivare hela sitt liv. Forsne har kunnat ösa ur källorna och det gör hon bra. Jag är övertygad om att hon fångar essensen av den kvinna, reporter och senare författare som var Christina Lilliestierna. För hon blev författare hellre än att flytta till Malmö, som dåvarande arbetsgivaren Aftonbladet ville. Istället köpte Christina– tillsammans med make nummer två, oljeborraren Jean — ett hus i spanska Galicien. Bland barfota analfabeter som levt likadant sedan medeltiden skrev hon sina romaner och har jag tur så hittar jag någon av dem på Östgötabiblioteken. Debuten ”Sju år är nog” om Algeriet kanske.

Först publicerad i Corren

Read Full Post »

lilliestierna
Den här mycket personliga biografin om journalisten och författaren Christina Lilliestierna blev en väldigt fin överraskning. Göteborg, Paris, Algeriet, Kongo, Galicien. Sårig mor-dotter-relation, ofta dåliga val av män, systraskap och djup saknad av barnen.
Har skrivit en lång recension som ska in i tidningen först innan jag publicerar här. Men jag rekommenderar!
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bang
En helt lysande bra biografi om Barbro Alving! Tack snälla Beata Arnborg, för att du skriver så lätt&ledigt och strösslar med relevanta&intressanta citat och inte minst fotografier. Det är njutningsläsning från pärm till pärm, och jag får veta det mesta jag vill om Bangs barn- och ungdomstid i intellektuell men lite oförstående familj med begåvad mor som föll i depressioner, som Barbro kanske ärvde benägenheten för. Ätstörningarna. Kroppsföraktet. Supandet. Alla kärlekshistorier! Hur hon fick ihop sin framgång bland både herrar och damer med att hon var så tjock&ful i egna ögon är förstås en gåta.

Ambitionen. Längtan ut. Att vilja vara bäst–mest–störst, den ambition som drev henne ut i ett vansinnesprojekt Jorden runt i hetsigt tempo med lilla Ruffa hemma där Bang kraschade nånstans i Asien och ingen visste var hon var eller ens om hon levde i ett par, tre veckors tid. Då var hon intagen på sjukhus, djupt deprimerad, i… Indien? Indonesien? Jag minns inte.
Men före dess hade hon skrivit de där reportagen man känner till: Spanska inbördeskriget, Berlinolympiaden, kungliga event. Att hon var i Finland upprepade gånger under Andra världskriget kände jag däremot inte till. Inte den misslyckade Amerikaresan heller. Hjärtat slits sönder när jag tänker på hur hon måste ha känt. Bara panik panik ut, och sen inse sitt misstag när hon sitter fast och bara längtar efter Ruffa. Och Loyse. Jag tror det var Loyse då, men de fortsatte att bo ihop även efter att det tagit slut i kärleksrelationen. Mysko sånt där. Tog Loyse hand om Ruffa, undrar jag?

krigkvinnorgudBeata Arnborg skriver om Bang-barn, att uppfostra barnet själv utan att vara gift, och sen om Yrkeskvinnornas hus där det finns en egen bra barnkrubba. Och ja, det är klart att det är en väldig trygghet men vem tog hem Ruffa och skötte om henne på kvällarna medan mamma reste jorden runt? Tydligen var det hembiträdet, får jag veta mest i förbigående. Signe Andersson hette hon visst. Gifte sig sen och lämnade hushållet.

Hon hade alltid sidojobb, med radion och krönikor här och där. Alltid hopplös ekonomi, trots att hon tjänade mycket bra. Men det kostar på att supa, både fysiskt och ekonomiskt.
Periodvis var det lugnare. Ute hos Elin Wägner på Lilla Björka mådde Barbro bra. Andra medlemmar ur Fogelstad-gruppen såg också till henne, läkaren Ada till exempel. Kanske var de en aning besvikna att Bang inte stannade kvar inom Kvinno- och Fredsrörelsen, men Bang var först och främst Reporter. Det var hennes livsluft.
(Plus i kanten för att Arnborg även tar upp när Bang blev lurad av krigsinformatörer och kanske gick vilse i sin rapportering här och där.)

Utöver Ruffa och att vara reporter var det viktigaste i Barbro Alvings liv: Elin Wägner, kampen mot atomvapen, och senare i livet Gud. Bang konverterade till katolicismen.

De senare delarna av boken är mörkare. Barbro Alving fortsätter att ha problem med ekonomin, alkoholen, och hälsan. Hon klarar inte av att skriva den biografi över Elin Wägner som hon planerat för. Materialet fyller ett helt rum men åren bara går och går och ger henne skuldkänslor och ångest. De längre projekten, när det ska skrivas böcker, blir sällan av. Om det inte är samlingar. En bok från sin fängelsevistelse på Långholmen gav hon i alla fall ut. Bang dömdes för att hon som en konsekvens av sin pacifism vägrade civilförsvarstjänst. En mycket uppmärksammad fånge.
Ett av hennes allra mest berömda reportage ges rikligt utrymme i boken, det från Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson. Bang var motståndare till boxning, men skickades ändå av Vecko-Journalen som hon då jobbade på efter att ha lämnat DN. (DN propagerade hårt för atomvapen.) Reportaget gjorde succé.

Många reportage och resor och människor är historiska: Ungern 1956, Indien, USA, Dag Hammarskjöld, Indira Gandhi, och många många fler. Bangs signum var att vara på plats. Tidigt. Hon behandlades allt mer som en stjärna. Men jag sätter punkt här, och uppmanar alla nyfikna att läsa biografin. Mycket bra.
———————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

annashusDet är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »