Anna Larsdotter: Stig Lindberg, formgivaren och människan

Denna pärla till bok är full av aha-upplevelser (Va, var han från Umeå? Va, var det han som ritade Krakel Spektakel?) och den är även full med bilder, så att man faktiskt får se vad Stig Lindberg skapade. Det är spännande och roligt och informativt och jag lär mig saker hela tiden under läsningen.

Inte minst historiskt om vilket stort inflytande Svenska slöjdföreningen hade när folkhemmet skulle inredas. Det var tanken om att människan skulle bli god med skönhet omkring sig, och att det finns en god smak. Gustavsberg var kooperationens, ett eget litet samhälle med fabrik, ugnar, skapande konstnärer med stor frihet. Stig jobbade jämt jämt och steg fort i graderna, trots att han formellt inte hade någon utbildning att tala om. Han blev favorit och så småningom högste konstnärlig ledare.

Hustrun Gunnel, även hon från Umeå där de träffades som barn,  fick polio av vattnet i gårdsbrunnen kort efter att de flyttat till Gustavsberg. Båda benen totalförlamade. Han bar omkring henne för att visa saker, på utställningar och så. Ganska sent i livet fick de ändå tre barn, två flickor och en pojke.

Stig Lindberg gillade inte konkurrens, att någon befann sig på samma nivå. Formgivaren Karin Björquist har berättat hur hon visade honom ett mönster i brunt och svart. Då sa Stig att han hade ett sånt mönster hemma. Nästa dag kom han med det. Det var sista gången Karin Björquist visade något i förväg för honom. Mönstret var Spisa Ribb, som slog igenom på Helsingborgsutställningen 1955.  Ett par sådana tallrikar fick jag med mig när jag flyttade hemifrån, jag tyckte de var asfula. Slängde jag dem sen? Snälla säg att jag åtminstone hade vett om att ge dem till brorsan.

Och så kommer chocken! Det är inte Stig som ritat Berså! Lövet ritades i Lindbergs anda av Krister Karlmark. Men Stig har ritat såna löv i andra sammanhang, många gånger tidigare.

Det här är en riktigt rolig och intressant bok att läsa, jag rekommenderar den till alla som gillar porslin, form och design. Och konst.

Några saker till bara: fontänen på Renmarkstorget är gjord av Stig, han kapade av sig tummen som barn, när Gunnel dött 1975 gifte han så småningom om sig med skådespelerskan Ingrid Thulin, under åren på Konstfack hade han väldigt tydliga favoritelever, två av dem var Ulrica Hydman och Bertil Vallien. Stig Lindberg kunde inte dreja.

Och så lite bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många av hans saker har funnits i mitt liv genom åren utan att jag reflekterat över det. Som uppslagsverken här ovan. Flera av Stig Lindbergs mönster lever också kvar, och visst porslin nytillverkas. Kul!

Read Full Post »

Boktips 5: Chris Forsnes biografi över Christina Lilliestierna

Först sänt i Minuter till helg, i 24Corren, i april 2015.

Read Full Post »

Ann Patchett: Truth & Beauty — A friendship

Så läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Patchett, Truth and beaty, a frindship, Lucy Grealy, ansikte, författarskap, författarkoppling, vänskap, kärlek, Iowa, sjukdom, operationer

Read Full Post »

Jag är skapad för stormen och striden och regnet

”Stoppa i säcken och knyt om.” Det är mamma Stinas ständiga uppmaning till äldsta dottern Christina varenda gång hon blir ledsen, arg eller upprörd. Bara att stoppa känslorna i säcken och knyta om, så finns de inte längre. Christina börjar så småningom kalla säcken för fru Pettersson. Hon lär sig hyfsat att följa mammas råd, men framför allt blir det en svår relation till just mamman, som Christina tycker är kall och avvisande. Pappa sjökaptenen däremot är kärleksfull och blir idoliserad. Han är aldrig hemma, alltid ute på haven.

När jag upptäcker Chris Forsnes bok om Christina Lilliestierna skäms jag för att jag inte känner till en så berömd kollega, en utrikesreporter som var lika stor som Bang på den tiden det begav sig. Det är så tröttsamt detta att det bara ska finnas plats för en kvinna att räddas ur glömskan, tänker jag surt, och börjar min läsning lite pliktskyldigt för att fylla igen denna lucka i allmänbildningen. Men oj vad Chris Forsne kan skriva! Så där andlöst intensivt så att man bara dras in i överklassmiljöerna i Göteborg, de hotfulla krigsåren, systern Barbro som får ett sammanbrott, Christina själv som brottas med en kraftig dragning till katolicismen och slutligen konverterar trots familjens försök att sätta stopp för det. Och förälskelserna. Så starka, så lyckliga, så fruktansvärda. Dock inte i Olof Palme, kyssen mellan dem på Sigtunaskolan ångrade hon.

En av förälskelserna leder till äktenskap och resulterar i barnen Janna och Jöran. Men Christina stannar inte där. Hon blir kär i ännu en annan man, lämnar familjen, och när hon sedan vill ha barnen till sig går maken till domstol och får vårdnaden. Christina blir förtvivlad, saknaden efter barnen blir ett öppet sår för svårt att vidröra under resten av livet. Fru Petterssons svåraste uppgift.
Några röriga år med olika män, vistelse i ömsom Paris ömsom Sverige, ett nytt barn: Alarik och ett ständigt tiggande om pengar hos mamma Stina som fortsätter att ställa upp trots att Christina vid det här laget börjar närma sig de 30 och kanske borde kunna försörja sig själv. Men det tar tid för henne att växa upp. Tid att komma på vad hon vill och kan göra.

Från Paris börjar Christina Lilliestierna få några ariklar publicerade i Göterborg Handel och sjöfartstidning. Hon kan ha varit den första som uppmärksammar Abbé Pierre, grundaren av de fattigas självhjälpsprogram Emmaus. Hon uppmärksammas av DN:s legendariske Herbert Tingsten och flyttar tillbaka till Sverige för att jobba på DN. Det blir några år, sen Stockholms-tidningen, sen Vecko-Journalen. Hon intervjuar Josephine Baker, Sara Lidman, Ingrid och Ingmar Bergman. Hon skriver långa uppmärksammade reportage om samernas situation och sen blir det krigsbevakning från Algeriet och Tunisien i slutet av 1950-talet och Kongokrisen i början av 1960-talet. Den bild hon ger av den svenska insatsen i Kongo är förödande.

Med Beata Arnborgs Bang-biografi färsk i minnet känner jag att jag velat ha mer av Lilliestiernas egna texter. Reportagen. Krigsskildringarna. Men Chris Forsne har inte skrivit den sortens bok, även om hon har läst allt hon kommit över, det förstår jag. Inte minst brev och dagböcker, Christina Lilliestierna var en flitig dagboksskrivare hela sitt liv. Forsne har kunnat ösa ur källorna och det gör hon bra. Jag är övertygad om att hon fångar essensen av den kvinna, reporter och senare författare som var Christina Lilliestierna. För hon blev författare hellre än att flytta till Malmö, som dåvarande arbetsgivaren Aftonbladet ville. Istället köpte Christina– tillsammans med make nummer två, oljeborraren Jean — ett hus i spanska Galicien. Bland barfota analfabeter som levt likadant sedan medeltiden skrev hon sina romaner och har jag tur så hittar jag någon av dem på Östgötabiblioteken. Debuten ”Sju år är nog” om Algeriet kanske.

Först publicerad i Corren

Read Full Post »

O så bra om Christina Lilliestierna!

Den här mycket personliga biografin om journalisten och författaren Christina Lilliestierna blev en väldigt fin överraskning. Göteborg, Paris, Algeriet, Kongo, Galicien. Sårig mor-dotter-relation, ofta dåliga val av män, systraskap och djup saknad av barnen.
Har skrivit en lång recension som ska in i tidningen först innan jag publicerar här. Men jag rekommenderar!
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Jag är skapad för stormen och striden och regnet, Christina Lilliestierna, Chris Forsne, biografi, journalistik, krig, trädgård

Read Full Post »

Krig kvinnor och gud — om Bang

En helt lysande bra biografi om Barbro Alving! Tack snälla Beata Arnborg, för att du skriver så lätt&ledigt och strösslar med relevanta&intressanta citat och inte minst fotografier. Det är njutningsläsning från pärm till pärm, och jag får veta det mesta jag vill om Bangs barn- och ungdomstid i intellektuell men lite oförstående familj med begåvad mor som föll i depressioner, som Barbro kanske ärvde benägenheten för. Ätstörningarna. Kroppsföraktet. Supandet. Alla kärlekshistorier! Hur hon fick ihop sin framgång bland både herrar och damer med att hon var så tjock&ful i egna ögon är förstås en gåta.

Ambitionen. Längtan ut. Att vilja vara bäst–mest–störst, den ambition som drev henne ut i ett vansinnesprojekt Jorden runt i hetsigt tempo med lilla Ruffa hemma där Bang kraschade nånstans i Asien och ingen visste var hon var eller ens om hon levde i ett par, tre veckors tid. Då var hon intagen på sjukhus, djupt deprimerad, i… Indien? Indonesien? Jag minns inte.
Men före dess hade hon skrivit de där reportagen man känner till: Spanska inbördeskriget, Berlinolympiaden, kungliga event. Att hon var i Finland upprepade gånger under Andra världskriget kände jag däremot inte till. Inte den misslyckade Amerikaresan heller. Hjärtat slits sönder när jag tänker på hur hon måste ha känt. Bara panik panik ut, och sen inse sitt misstag när hon sitter fast och bara längtar efter Ruffa. Och Loyse. Jag tror det var Loyse då, men de fortsatte att bo ihop även efter att det tagit slut i kärleksrelationen. Mysko sånt där. Tog Loyse hand om Ruffa, undrar jag?

Beata Arnborg skriver om Bang-barn, att uppfostra barnet själv utan att vara gift, och sen om Yrkeskvinnornas hus där det finns en egen bra barnkrubba. Och ja, det är klart att det är en väldig trygghet men vem tog hem Ruffa och skötte om henne på kvällarna medan mamma reste jorden runt? Tydligen var det hembiträdet, får jag veta mest i förbigående. Signe Andersson hette hon visst. Gifte sig sen och lämnade hushållet.

Hon hade alltid sidojobb, med radion och krönikor här och där. Alltid hopplös ekonomi, trots att hon tjänade mycket bra. Men det kostar på att supa, både fysiskt och ekonomiskt.
Periodvis var det lugnare. Ute hos Elin Wägner på Lilla Björka mådde Barbro bra. Andra medlemmar ur Fogelstad-gruppen såg också till henne, läkaren Ada till exempel. Kanske var de en aning besvikna att Bang inte stannade kvar inom Kvinno- och Fredsrörelsen, men Bang var först och främst Reporter. Det var hennes livsluft.
(Plus i kanten för att Arnborg även tar upp när Bang blev lurad av krigsinformatörer och kanske gick vilse i sin rapportering här och där.)

Utöver Ruffa och att vara reporter var det viktigaste i Barbro Alvings liv: Elin Wägner, kampen mot atomvapen, och senare i livet Gud. Bang konverterade till katolicismen.

De senare delarna av boken är mörkare. Barbro Alving fortsätter att ha problem med ekonomin, alkoholen, och hälsan. Hon klarar inte av att skriva den biografi över Elin Wägner som hon planerat för. Materialet fyller ett helt rum men åren bara går och går och ger henne skuldkänslor och ångest. De längre projekten, när det ska skrivas böcker, blir sällan av. Om det inte är samlingar. En bok från sin fängelsevistelse på Långholmen gav hon i alla fall ut. Bang dömdes för att hon som en konsekvens av sin pacifism vägrade civilförsvarstjänst. En mycket uppmärksammad fånge.
Ett av hennes allra mest berömda reportage ges rikligt utrymme i boken, det från Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson. Bang var motståndare till boxning, men skickades ändå av Vecko-Journalen som hon då jobbade på efter att ha lämnat DN. (DN propagerade hårt för atomvapen.) Reportaget gjorde succé.

Många reportage och resor och människor är historiska: Ungern 1956, Indien, USA, Dag Hammarskjöld, Indira Gandhi, och många många fler. Bangs signum var att vara på plats. Tidigt. Hon behandlades allt mer som en stjärna. Men jag sätter punkt här, och uppmanar alla nyfikna att läsa biografin. Mycket bra.
———————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Krig kvinnor och gud, Barbro Alving, Beata Arnborg, biografi, Bang, journalistik, reportage, Bang-barn, svensk historia, krigshistoria

Read Full Post »

Selma Lagerlöf möter Anna Spafford

Det är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Anna Spafford, Annas hus, Odd Karsten Tveit, biografi, kristen sekt, Jerusalem

Read Full Post »

Jag vill ju vara fri/En bok om Lena Nyman

Det blev så att jag började på Annika Perssons biografi över Lena Nyman igår. Och det blev så att jag avslutade den idag. Så då förstår ni.
Boken bygger på Nymans egna dagboksanteckningar, brev, lappar, tidningsurklipp, bilder och dokument. Sjutton kassar, skänkta till Musik- och teaterbiblioteket. Lena Nyman hade tänkt sig att skriva sina egna memoarer, men det blev aldrig så. Inte ens när hon fick två månaders fängelse för rattfylla. Alkoholen var ständigt närvarande i hennes liv och det är uppenbart hur den förstörde för henne. Hur hon förstörde för sig själv.
Jag blir också förbannad och tänker att kunde hon inte ha fått mer hjälp? Hon var anställd av Dramaten i många år, där har de ju riklig erfarenhet av människor som dricker och knarkar för mycket, borde de inte ha nån sorts arbetsgivaransvar att hjälpa? Kanske är det annorlunda nu. Men då var det bara party party och se mellan fingrarna och blunda.

Lena Nyman växte upp i en etta i Stockholm med sin mamma Margit och bror Bosse. Pappa Lennart var otrogen och lämnade så småningom familjen. Margit grät i flera år, enligt Lena. Hon ville aldrig någonsin bli som sin mamma: ful och fel och ledsen. Lena var pappas flicka, där var det fritt och roligt. Nog kände hon skuld gentemot mamman, som alltid ställde upp, medan pappan tvärtom ville låna pengar och bli bjuden på restaurang och sprit, men det var så det var.

Som vanligt är jag mest intresserad av skildringar av yrkeslivet, och jag tycker att Annika Persson skildrar det väldigt bra. Så mycket som hände de första åren när hon slog igenom! Från skandalfilmen 491 (1964) och ännu större skandalfilmen Jag är nyfiken – en film i gult (1967, köerna ringlade långa i USA, Jackie Kennedy slog till en man med sin handväska), via Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969 och Vildanden (1972) och till Glaset i örat på Berns 1973, bara på ett decennium var hon med och gjorde så mycket. Började sjunga också.(Fast Lena gick teaterskola och dansskola redan som barn. Vid åtta års ålder spelade hon humla i Lilla studions uppvisning och madame Butterflys son på Kungliga operan. Hon hade haft filmroller och varit tv-värdinna också.)

Jag hade fått för mig att Lena Nyman inte fick den uppskattning hon förtjänade där i början, men det var fel. Teaterrecensenterna tar flera gånger till ordet ”geni”. Och Nyman själv ville att det skulle vara svårt, hon ville ha utmaningar och växa som skådespelare. Och som människa, hon läste mycket särskilt som ung och diskuterade med filosoferna. Dessutom Doris Lessing, Sagan om ringen och Harry Potter. 🙂

Lena Nyman började redan som tonåring äta tabletter för att gå ner i vikt. Här beskrivs en riktigt cynisk historia, där Vilgot Sjöman som hon ser upp till och är kär i låter Lena tro att hon kan få en roll som en anemisk ung kvinna om hon bantar ner sig. Inte fick hon rollen. Däremot recenserades hennes kropp väldigt elakt efter Nyfiken-blå, och det kom hon aldrig över. Läs hennes lysande och rasande svarsinlägg som publicerades i Expressen här.
Tabletterna blev fler, alkoholen rann, och männen passerade revy i en lika stadig ström. Alla föll för Lena. Så lätt det måste ha varit att bara ta för sig. Men så många lyckliga kärlekshistorier hade hon inte. Hennes livskamrat hette Kaxe och var en hund som två av hennes elever gav henne, som en sorts försök att förmå Lena Nyman att sluta dricka så mycket. Då hade hon förflyttat sig till privatteatrarna och var ibland full på scen.

Pluspoäng till Persson för att hon tar upp Lena Nymans väninnerelationer också. Viveka Seldahl, Marie Göranzon, eleven Pia Johansson.

Enda gången jag såg Lena Nyman live var i hennes allra sista pjäs, Katarina den stora av Kristina Lugn. Det har jag skrivit om här. Efter den tillbringade hon sina sista fem år på sjukhem.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Nyman, Annika Persson, Jag vill ju vara fri, skådespelerska, biografi, alkohol, film, sång, tabletter, teater, banta, kropp, geni

Read Full Post »

Bengt Ohlsson: Margot

Den starkaste bilden av Margot Wallström ger Bengt Ohlsson när han jämför henne med en magnet: ”Något händer när Margot kommer in i rummet. Det är som när en magnet rör sig över ett lager järnfilspån. Alla ser på henne med något hungrigt i blicken.”
När hon lämnar rummet är de andra politikerna på mötet hänförda. Margot är en stjärna.
”Margot” är något mycket ovanligt i svensk bokutgivning: en hyllad skönlitterär författare som skriver om – och med – en nu levande och i allra högsta grad verksam politiker. Och det blir väldigt bra.

Jag läser boken i två, tre sittningar. Jag följer med till New York och FN-högkvarteret, där Margit Wallström sedan mars 2010 är generalsekreterarens särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld. Alltså våldtäkt som vapen. Ett fruktansvärt tungt jobb, som Margot Wallström verkar vara exakt rätt person för. Hon är bra på det diplomatiska spelet, alla dessa formella möten med sina underliggande känslor och maktkamper, det är spännande läsning. Jag tillhör inte dem som undrat över varför Margot Wallström inte kommit hem och tagit över ledningen av landet, varför ska hon göra det när hennes jobb ute i världen är så viktigt och roligt? Bengt Ohlsson förmedlar ivern, den där viljan att få något gjort. Hur hon kan locka fram det bästa ur sina medarbetare.
Och så följer jag med till Kåge, i Västerbotten, där Margot berättar öppenhjärtigt hur hon och syskonen fick plocka lingon varje år när de var små. Hur pappa längtade efter frihet, hur mamma uppmuntrade dem till att se det vackra hos varje människa.
Hon berättar om grannar och vänner och folk från bygden, det blir levande och personligt. Men vänta nu, berättar hon inte lite för mycket? Eller om det är Bengt Ohlsson som skriver för mycket. Det känns i alla fall onödigt elakt mot grannfarbrorn, om han läser denna bok, att få syn på gammalt skvaller om sin fru.

Berättelsen fortsätter på de två spåren: New York med sitt glitter och sina skyskrapor, gula taxibilar och trafikljus där man kan stöta på en och annan internationell åklagare och göra upp om möten. Kåge med sitt gnistrande snötäcke, de kvarvarande syskonen och syskonbarnen, Ica och bensinmacken. Margots första minne är från när hon åkte i en sparklåda. Och insprängt i korta stycken finns en fullständigt vidrig rapport från en massaker i Guinea. Ibland måste jag hoppa över de avsnitten.
Halvvägs in i boken vaknar jag upp och undrar: Men vars är egentligen Margot? Jag inser att jag vet mer om hennes medarbetare Shree och Tonderai, brorsan Simon, syskonbarnet Linda, ja till och med tant Hulda som kände sig så ensam på nätterna att hon betalade barn för att sova över, än vad jag vet om Margot själv. Men så kommer berättelsen om barnet som dog, Jonas. Och Margot blir mer av en människa. Jag får veta om hennes rädsla för ensamhet, hennes behov av bekräftelse. Ändå är hon på något vis undanglidande, lite för bra.

Man får som läsare fylla i en del saker själv. Att Wallström tog jobbet i New York utan att rådgöra med familjen först, och att de sen inte följde med, ja, jag fattar läget. Och av alla viktiga människor i Margots liv är det maken Håkan som Bengt Ohlsson träffar allra sist. En gedigen man, en man att lita på – men i periferin.
Efter konflikten med Göran Persson i valrörelsen 1998 for Margot Wallström till Sri Lanka för att slicka såren. Maken blir sjuk, sonen är olycklig. När Anna Lindh blir utrikesminister ser hon till att den gamla vännen blir Sveriges nya EU-kommissionär. Ämbetet sammanfaller med att EU blir allt viktigare, och Wallström gör bra ifrån sig inom miljöfrågorna. Hon är en resurs för Sverige, hon skänker glans. Man kan undra vad som hade hänt om Anna Lindh blivit partiledare, hade Sverige känts mer lockande för Wallström då? Men så blev det inte.
Här kommer en sån där alltför öppenhjärtig kommentar igen, när Margot funderar över om inte Anna Lindh skulle ha lämnat maken Bosse om Lindh blivit partiledare. Han hade problem, han var inte att räkna med. Varför säger Margot så? Varför är hon så rak och öppenhjärtig när det handlar om andra människor, men inte om sina egna relationer? Eller har hon berättat massor av saker som Ohlsson aldrig skriver?
Sådant funderar jag på efter läsningen av ”Margot”.
Först publicerad här.

Read Full Post »

Den odödliga Henrietta Lacks

Henrietta Lacks är en av de mest betydelsefulla människorna som levt på jorden — någonsin. Utan henne hade miljontals människor dött i polio och andra sjukdomar. Ändå visste jag ingenting om henne förrän det förra året började pratas om Rebecca Skloots biografi. Nu finns den på svenska: ”Den odödliga Henrietta Lacks”, och det är hisnande läsning. Det är på samma gång en enskild människas biografi, en biografi över hennes odödliga celler, och en spännande resa när Rebecca Skloot ger sig ut på jakt efter Henrietta Lacks familj och släktingar, för att ta reda på vem hon egentligen var. Det är amerikansk historia, medicinsk historia, och ett försök till värdig upprättelse för de efterlevande.

Så vem var hon då, denna Henrietta? Till det yttre en söt svart kvinna, omvittnat generös, som tyckte om att dansa och var väldigt noga med att måla naglarna på både fingrar och tår. Hon växte upp i Virginia, gifte sig med sin kusin, och fick en rad barn varav den äldsta dottern Elsie var efterbliven och hamnade på mentalsjukhus. Så började cancern växa inuti Henrietta. Familjen bodde då i Baltimore. Hon söker sig till John Hopkins-sjukhuset i januari 1951 och kommer in på den färgade avdelningen, där en läkare utan hennes vetskap tar ett cellprov. Prognosen för Henrietta Lacks ser till en början ganska hyfsad ut, men cancern växer alltmer aggressivt och på hösten samma år dör hon.

George och Margaret Gey hade länge försökt odla maligna celler utanför människokroppen, men misslyckats gång på gång. Men Henrietta Lacks cancerceller, döpta till HeLa, levde vidare. De delade sig och växte och växte i all oändlighet. Hundratals, tusentals, miljontals. ”Kan jag få några?” undrar några av Geys forskarvänner. ”Ja”, svarar Gey och provrören skickas till Texas, Indien, Amsterdam… En hel industri kring HeLa-celler byggs upp, och flera forskningsfält växer. Poliovaccinet skapas. Forskare får Nobelpris. Och cellerna bara förökar sig och förökar sig. De har varit på månen också.

De vetenskapshistoriska delarna i denna bok är extremt intressanta och många gånger upprörande. De medicinska experimenten är ofta människoföraktande och cyniska. De utförs på människor som inte kan säga ifrån och i regel inte ens vet om vad som händer. (Hur många skulle förresten svara ”ja” på frågan: ”Får jag injicera cancerceller i dig?”) Men Rebecca Skloot skriver inte indignerat. Hon bara redogör för fakta. Om hon står på någons sida så är det Deborahs, Henriettas dotter som bara var ett år gammal när hennes mamma dog. Hennes liv blev hårt och sjukdomstyngt, och när hon 1973 får veta att mammans celler lever vidare blev det en stor chock som hon aldrig hämtade sig ifrån.

Rebecca Skloot har researchat i många år, hon har läst kopiösa mängder material, hon har blivit utsatt för ilska och hot och ibland våld. Hon har grävt sig bakåt och framåt i historien. Resultatet är en gripande, detaljrik, informativ och mycket rörande bok.
(Först publicerad i Corren.)

Read Full Post »

Äntligen fick jag syn på Stanley Ann

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.

Read Full Post »

A singular woman — delrapport (Barack Obamas mamma)

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Janny Scott, A singular woman, Stanley Ann Dunham, Barack Obamas mamma, presidentmor, biografi

Read Full Post »

Palme-biografin utläst!

Hurra för mig! Inte för att det var jobbig eller tråkig läsning, tvärtom, det var mycket intressant och jag fastnade för små detaljer likaväl som de stora svepen. Det intryck som stannar kvar av denna sista bit i boken är att Olof Palme när han hamnade i opposition snarast förstärker sin närvaro på den globala scenen. Han och Willy Brandt och Bruno Kreisky ruskar liv i den sömniga Socialistinternationalen. Palme driver nedrustningsfrågor hårt i Palmekommissionen och blir FN:s generalsekreterares särskilda representant med det otacksamma jobbet att försöka medla mellan Irak och Iran. (Jan Eliasson får sedermera ta över.)
Henrik Berggren skriver övertygande om hur Palme älskade kontrasterna det internationella — det provinsiella, ringde hem från nånstans i världen och kommenterade Fälldins senaste utspel, och att de internationella uppdragen var existentiellt nödvändiga för honom.

1982 när Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning var Palme lycklig och tyckte det var härligt, men sen kommer ju en period när allt handlar om att hejda den ekonomiska krisen (som slagit mycket hårt) och devalvering och sånt, och jag undrar hur kul det egentligen var. Palme var ju en passionerad politiker, han behövde stora mål och stimulans, riktiga strider, hela tiden Framåt, Bättre, och att då sitta och grotta ner sig med Kjell-Olof Feldt… ja, jag vet inte.

En annan sak jag funderar på är varför Palme som (med Lisbeth i bakgrunden föreställer jag mig) möjliggör för svenska kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och driver jämställdhetsfrågan så hårt, och plockar fram unga politiker som Anna-Greta Leijon, inte alls har några kvinnor i sin innersta krets. För han har ju alltid en innersta krets, och det är pojkar pojkar pojkar hela tiden.

Några stödord:
1973 Chilekuppen Harald Edelstam! svarta nejlikan
(svenska ambassaden i Moskva vägrade överlämpa NP till Solzjenitsyn — vad var DET?)
Sydafrika Zimbabwe Angola Mocambique Namibia Tanzania
1975 Kvinnokonferensen i Mexico
Castro
bistånd + lönsamma affärer för näringslivet
smån kompis Kissinger (!)
1976 Transportbasen (jag minns bilden!), Pomperipossa, Astrid Lindgren o grötmyndig Sträng, Ingmar Bergmans flykt, löntagarfonder, kärnkraft
1977 Doris Hopp prostitution Lennart Geijer (Bratt igen)
1978 sexualbrottsutredningen begravdes, thank God. Sträng narkotikapolitik.
Palme slutar röka. (30/dag)
Kucklet med FP intern kritik Dieter Strand M Thatcher Ingvar Carlsson
rätt ryss i Palmekommissionen Gro H-B Emma Rothschild (han pratar vääldigt mycket om ER sen, Berggren, hm?)
Greenham Common Fredsrörelser
Nyromantik: Ronja rövardotter, Öppna landskap, Star Wars, magisk realism, Garcia marquez får NP
Massor av Onda Män i kulturen: ormens väg på hälleberget, enfaldige mördaren.
U-137.
Dallas. Fame.

Vidriga hatkampanjer.
Början på Boforsskandalen. Harvard — Joakim tog hårt.
Verkar trött? Ändå pigga idédiskussioner enligt vissa.
november 1985 första barnbarnet
Glad igen 1986.

Ja, det här var en mycket bra biografi. Faktaspäckad och levande, Berggren skriver så att jag minns även sånt jag egentligen inte kan minnas. Titeln är ovanligt välfunnen också, den fångar essensen i hela Palmes väsen. Lyckan i utmaningar, framtidstro, allt. (Det är inte bara jag som tycker så.)
Tidigare bloggposter här och här.
Uppdatering: Som tröst för utebliven Augustnominering får Henrik Berggren Axel Hirsch pris.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, Olof Palme, biografi, svensk politik

Read Full Post »

Ännu en delrapport: Palme

Klämde ytterligare ett hundratal sidor i Henrik Berggrens biografi igår, och nu börjar det handla om tiden jag ”minns”, eller i alla fall under min levnad.
1968: Vietnamdemonstrationer; den kända där Nordvietnamesen dyker upp och de går i pälsmössor. 21 februari.
UKAS — universitetssystemet görs om. Kårhusockupationen, OP skakad av bristen på respekten för demokrati.
21 augusti: Tjeckoslovakien. 100 000 demonstranter över hela landet. OP jämför med 1950 (studentkongressen) då han ”för första gången såg den stalinistiska terrorn på nära håll”. Samma tal till form och innehåll som Vietnamtalet.
GRUVSTREJKEN. LKAB tidsstudiemän, att ta ett steg räknades som 17 TMU, en TMU var 1/100 000-dels timme. Helt groteskt, undra på att folk blev förbannade! Mönstersamhället Kiruna (Hjalmar Lundbohm insp av Robert Owen) jfrt Svappavaara (marginaliserat, Ralph Erskine ormen långe = lång dyster källargång. ) Sara Lidmans Gruva. Avtalsbrott//svenska modellen. Sympatier. Journalistinvasion. OP stoppades från att resa till Kiruna.
Usabesök, 15 min med utrikesministern blev flera timmar.
1970 Slut på tvåkammarriksdagen. Kall sommar, Mungo Jerry. Minikjolar. Prisökningar.

Informell, bolla idéer, nyfiken, intensiva samtal med vemsomhelst utom tråkiga. Svårt ta personlig kritik. Stort behob lojalitet innersta kretsen. Thage G peterson fick honom att (låtsas?) bry sig om riksdagsledamöterna.
Palmehatet. Ryktesspridningen.
Internationella arenan. Kvinnorna! Arbetslivet, jämställdhet.
1971. Skattereform: särbeskattning. hejdå hemmafruar.
1972 ”Sexuella revolutionen”, justitieminister Geijer sexualbrottsutredningen avskaffa nästan alla hinder, inklusive incest och pedofili.
23 december Massakertalet i radio. Kissinger frysta relationer. OP skrev till Nixon. (!)
1973 liberalisering skilsmässolagen. ”Alla” kollade på Scener ur ett äktenskap.

IB-affären. Mina första tv-minnen: Gustav VI Adolf & Norrmalmstorg.
Bohman. Fälldin hade regementets högsta intelligenskvot, spelat amatörteater.
1974 Föräldraförsäkring
1975–1985 Dagisutbyggnad 72 000>>330 000

Tidigare inlägg här.

Read Full Post »

Palme-kom ihåg.

Skolgången, yngst begåvad. USA.
Intressant om tiden i SFS, stridigheter om kommunism och med hemlig CIA-styrning/finansiering. Tjeckoslovakien. Giftermålet, jfr mamma, farmor. Reste kors och tvärs, tiden i Asien.
Mötte Lisbeth Beck-Fries, att det tände till i Klimpfjäll!
Orden — retoriken. Metaforer, färre annars döljer. Briljans aversion Ohlindebatten.
Det moderna. Utveckling. Teknik. Kärnvapen (inget om Inga Thorsson?). Vällingby.
Hävda individualiteten i starka kollektiv.
Erlander kärlek handplockad. Jönköping, snodde S-kvinna på platsen.
Kommunikationsminister. Vik utrikes — Vietnamtal hos Broderskaparna i Gävle. //
Russeltribunalen, stort ståhej Sthlm. BR 95 år då.

Förlåt, men det här är inget blogginlägg, bara för mig själv för att komma ihåg under läsningen. För att kompensera eventuella läsare som klickar sig in i hopp om att läsa nåt vettigt så bjuder jag på ett klipp ur Jag är nyfiken gul med Lena Nyman.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Lena Nyman, Henrik Berggren, Underbara dagar framför oss, biografi, svensk politik

Read Full Post »