Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘bipersoner värda att minnas’ Category

orrJag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

tey
Sommarens tredje Tey påminner inte så lite om den sprillans nya Megan Abbott som jag nyligen läste. Det handlar om unga flickor, hård fysisk träning, rivalitet och osunda lojaliteter. Men Miss Pym har inga likheter alls med Coachen, hon bara svarar ”ja” på en inbjudan från en gammal skolkamrat och blir kvar längre än hon tänkt sig på Leys, där seniorerna snart ska ta sin examen.
På Harriet Vaneskt vis känner miss Pym sig ingå i ett sammanhang, och hon går runt och studerar både lärarkollektivet och eleverna. Så till den grad att hon upptäcker först ett seriöst försök till fusk på en skrivning, och sedan ett bevis för ett allvarligare brott. Men detta händer långt in i boken, innan dess är det mest dialog och miljö och stämning. Att Josephine Tey ständigt återkommer till anletsdrag som en spegel av karaktärsdrag är bara att acceptera; ett par ögonbryn kan vara mycket betydelsefulla. Okej då. Men den här är charmig, och en av mina favoriter blir the Nut Tart, den excentriska och vänliga brasilianskan som dansar sig fram genom studietiden i skolans vackraste kläder.

Read Full Post »

sayers-malare… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

lilla_smycket-modiano_patrick-30495653-1568054703-frntlEn ung kvinna upptäcker plötsligt sin mor, som hon trodde var död sen länge, på en metrostation i Paris. Hon följer efter henne.
Så börjar Lilla smycket som är en mycket fransk bok strösslad med platsangivelser från Paris.
Den unga Therese går och går på gatorna och runt i sina egna uppflytande minnen, med omkvädet ”då jag kallades lilla smycket”. Hon följer efter sin mor (?) men tar inte kontakt med henne. Hon söker anställning hos en mycket underlig familj, där föräldrarna lämnar sin lilla dotter vind för våg. Hon blir vän med en manlig översättare som kan mängder av språk och en mycket vänlig kvinnlig apotekare som följer med Therese hem och sover över för att hon ska slippa vara rädd. Denna apotekare är den snällaste romanfigur jag stött på på länge!
Stackars Therese är däremot deprimerad.
Boken är kort, 128 sidor, men rymmer mycket framför allt i känsla. Inte alls dum fast jag egentligen inte är så förtjust i det franska berättandet med den där känslan av att det alltid är dimma, om ni förstår vad jag menar.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

garnethillOj vad jag hade glömt mycket om ditt liv. Jag mindes att du var fattig, att du hade ångest, att du sålde grejer på loppis (fast det händer visst i en senare bok). Men inte att du varit på mentalsjukhus, och inte att din familj var så otroligt dysfunktionell. Hur kunde jag glömma din alkoholiserade morsa Winnie? Suveränt trovärdigt skildrad i sin självupptagenhet. Och Leslie! Väninnan som arbetar på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor. Hon som kör motorcykel och är så luttrad av allt våld och all skit hon har sett. De korta inblickar jag får i hennes vardag får det att vändas i magen och jag börjar tvivla på mänskligheten.

Det är människorna och miljöerna som är det allra bästa i den här boken. Och Maureens snirkliga sätt att gräva sig fram till sanningen om vem som dödade hennes gifte pojkvän. Att sitta en halv dag med en mentalsjuk människa och kamma hennes hår för att kanske kanske få en liten bit information.
—————————-

Read Full Post »

trollkarlenSå dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bauerVi är två på jobbet som gillar Belinda Bauer, så vi bestämde oss för att recensera den ihop. Vi mejlade varandra fram och tillbaka, och hade roligt under titen. Resultatet kan läsas HÄR.
Ett litet smakprov: ”Apropå persongalleriet: av nån konstig anledning så fastnade jag för Tracy, den dåliga sjuksköterskan. Hon är lat och ytlig och elak, hon struntar fullkomligt i sina patienter och vill bara ner i byxorna på Mr Deal. Man kan tycka att gifta män vars fruar ligger i koma borde vara off limits som raggningsobjekt, men det tycker minsann inte Tracy! Fruktansvärd människa, men Bauer skildrar henne så bra. Jag blir lite uppiggad av att läsa Tracy-avsnitten som en sorts studie i fullständig själviskhet.”

Read Full Post »

Older Posts »