Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘skräck’ Category


Himmelstrand är en stabil skräckroman där en samling människor blir ensamma kvar — eller förflyttade från — campingplatsen där de somnade kvällen innan. Fyra husvagnar utmärkta med varsitt kryss samlade kring en korsväg där vidriga vidunder rör sig fram och åter. De är omväxlande zombieartade, omväxlande sammansatta av människornas egna värsta fasor: En misshandlande far, en raggig svart tiger, blodgubben… Någon gång längtan i form av James Stewart.
I övrigt ingenting. Ett stort fält av ingenting.
Och på radion spelas bara låtar av Peter Himmelstrand.
Finast är porträttet av de två medelålders bönderna som övergavs av sina fruar och upptäckte att de tycker väldigt mycket om varandra. Det är alltid så vackert och trösterikt med kärlek mitt i allt det hemska. Samma med familjen Stefan–Carina–Emil, men där är det mer traditionellt. Passande för en filmatisering gångbar på den amerikanska marknaden?
Egentligen gillar jag inte zombies. Det där själlösa, monotona, kollektiva intresserar inte mig. Men här funkar det ändå tack vare att de alltså antar individuella former beroende på vem som ser dem.
himmelstrand-ajvide_lindqvistjpgfar-country-the-james-stewart-1955-everett

Read Full Post »

flickanJag har alltid tyckt att det är en så lockande titel: Flickan som älskade Tom Gordon. Den har stått där i uppräkningarna av Stephen Kings alla verk, och jag har fantiserat om vad den kan tänkas handla om. Och nu vet jag.
Flickan heter Tricia och är nio år. Hon och hennes bror är utsläpade på en vandringstur i skogen av sin nyskilda mor. Pete klagar och grälar på mamman, hon klagar och tjatar tillbaka, och för att hon inte längre står ut med deras halvårslånga gräl sackar Tricia efter och går in i skogen för att kissa. Hon tänker ta en genväg för att komma tillbaka till vandringsleden, men istället hamnar hon längre och längre bort, och snart är Tricia vilse.

Det här är en rak hjältehistoria om en rådig liten flicka som får ögonlocken igenbitna av insekter, ramlar och slår sig, drabbas av diarré, jagas av det Okända Otäcka och hallucinerar. Hennes enda tröst är de basebollmatcher hon får in på radion på kvällarna, med Bostonlaget Red Sox där idolen Tom Gordon spelar.
Spännande från första sidan till den sista och oj vad jag hejar på Tricia!
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Vi verkar vara tämligen ensamma om att se den absurda tempofyllda skräckserien American Horror Story. Och jag vet inte riktigt än vad jag tycker om den. Det är liksom extra allt av varenda bloddrypande detalj och krypande hjärtklappningsframkallande stämning. Och jag menar verkligen EXTRA ALLT: Bihandlingar som en vanlig serie skulle låta pågå i minst ett par säsonger gör American Horror Story av med på ett par avsnitt. Poff — där dog hon.
Tricket är förstås att de döda sällan försvinner. De blir kvar och tycker sig ha rätt till huset i Los Angeles utkanter dit en östkustfamilj flyttat för att försöka lappa ihop sig efter dels ett missfall, dels en otrohetsaffär. Förutom mamma och pappa är det också en tonårsdotter som dras till udda killar.
Jag minns Connie Britton från Spin City, där hon spelade Nikki, och jag gillade henne mycket. Frances Conroy från Six Feet Under är en annan favorit. Bäst av alla är dock Jessica Lange i formidabel form som lyfter varenda scen hon är med i. Så bra så man darrar i tv-fåtöljen.

Read Full Post »

doktor-sömnMin stora Kingläsning ägde rum på 1980-talet, då jag plöjde tegelsten på tegelsten. ”Jurtjyrkogården”, ”Christine”, ”Det”, ”Knackarna”, ”Lida”, ”Stark”… Plus ”Talismanen” som han skrev med Peter Straub. Plus böckerna under psedonymen Richard Bachman. Sen fick jag plötsligt nog, min läsning nådde utmattningens gräns och kanske blev jag också snobbigare i min läsning — Stephen King har aldrig räknats till fin litteratur.
Uppehållet varade i många år (förutom några filmer förstås) tills plötsligt min längtan efter en återförening mellan pärmar väcktes och jag hittade tillbaka med ”Lisey’s story” (en favorit!), ”Benrangel” och ”Drömfångare”. (Alla är inte bra, ”Under kupolen” kan man gärna strunta i.)
Och nu. Nu plockar skräckfarfar upp tråden från Varsel och berättar lille Danny Torrances fortsatta historia. Danny vars författande alkoholist till far (det är ofta författare hos King, och ofta alkoholister) blir galen och försöker mörda sin familj på ett ensligt beläget hotell i Colorado. Har du inte läst boken så har du säkert sett filmen ”The Shining” och kanske drömt mardrömmar.
I ”Doktor Sömn” börjar Danny Torrance närma sig de 30 och har fortfarande kvar sitt skimmer, sitt varsel. Han jobbar som vårdbiträde och är mycket bra på sitt jobb. Dan Torrance vet när någon ska dö och kan hjälpa den människan över till andra sidan. Men Danny har också precis som sin far stora problem med spriten och ännu större med humöret, han får sparken gång på gång och flyttar ständigt runt. Han befinner sig på den absoluta botten när han anländer till Frazier i New Hampshire, där livet ska ta en ny vändning.
In i handlingen kommer så den lilla flickan Abra, begåvad med ett ännu kraftfullare skimmer redan som spädbarn. Och i en annan del av landet får vi möta den Sanna knuten, ett kringkuskande sällskap under ledning av Rose med hatten, som lever på att tortera och döda skimrande barn…
Doktor Sömn är en klassisk King med dels den stora, episka, kampen mellan Ont och Gott, och dels den som försigår inom en människa. Det onda kan vara barnamördare. Det kan också vara monstret Alkoholen. Prosaisk verklighet blandas med det som finns på andra sidan verkligheten och persongalleriet myllrar av människor som vi får lära känna med styrkor och svagheter. Ingen kan som Stephen King zooma in på en människa och beskriva allt viktigt med henne på i bara ett par korta stycken.
Kanske du också tappat bort Stephen King? Ge honom en chans igen! Kingen kan konsten att berätta.

Översättning: Boo Cassel

Read Full Post »

doktor-sömnJag läser den här nu. Lille Danny från hotellet Overlook i The Shining har vuxit upp. Hans ”shining” översätts med ”skimmer”, ”skimret”, det ”skimrar”. Strålande översättning av Boo Cassel, tycker jag. (Om det nu är han som kommit på det, inser att jag aldrig läst Varsel på svenska. Kanske inte heller på engelska?)

Read Full Post »

… Flickan från ingenstans kan man läsa om här om man har lust.
Förstår inte alls varför så många tyckte om den? De första 50, 80 sidorna var lysande, men sen föll det ju totalt.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Karaktärerna är för typiga för min smak: det fartblinda och dominanta kommunalrådet, Rotary- och Lionsgubbarna, prästen… En polis som kommer tillbaka efter sjukskrivning känns lite mer intressant men inte tillräckligt just nu. Sen undrar jag om det verkligen finns kommunalråd (även på små orter) som är så dumma att de tror att lösningen på industrins nedläggning och ortens överlevnad är att hämta hem nån obskyr kändis från USA för att starta ett designcentrum, utan minsta kunskap eller förutsättningar? Nej.
Offerrit ska vara skräck, men hittills är det mest så där liksom skojfriskt, och det är inte bästa grunden för att sen börja skrämma sin läsare. I alla fall inte mig. Kanske får boken en ny chans senare.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »