Beckomberga — Ode till min familj

Åh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

Radiotips: Dear Sugar

Universum har goda nyheter för de ensamma, längtande och förvirrade själarna därute. Dear Sugar!
I min ständiga jakt på Ett Riktigt Bra Radioprogram, ni vet ett sånt där som får en att förundras, bli generad, och tänka nya tankar, har jag upptäckt Dear Sugar radio. Eller upptäckt och upptäckt, jag brukar lyssna på On Point med Tom Ashbrook som är ett samhällsprogram, och han brukar tjata om Dear Sugar i reklampauserna. Och till slut gav jag det ett chans. Och redan i första programmet var jag såld.
Bakgrundsstoryn är att Steve Almond jobbade som Agony Aunt, alltså hade en kolumn där folk fick höra av sig med sina livsproblem, ställa frågor och få goda råd. Han döpte sig till Sugar och tänkte sig själv som en kvinna tilltufsad av livet med ett språk som var rakt på sak. Och sen dök hon upp! Cheryl Strayed. Båda är numera författare, och Strayeds bok Wild om hur hon går och går har blivit film med Reese Witherspoon.

Men nu är det radioprogrammet vi pratar om. Hit skriver människor som kämpar med svåra förhållande och beslut. Mamman som är beroende av värktabletter, killen som inte vågar berätta att han gjort en surrogatmor gravid, tjejen som är oskuld och rädd för relationer… Alla får de svar, men svaren kanske inte alltid är vad de tänkt sig? Kloka svar är det. Svar som slingrar sig fram, tar sidospår, diskuteras fram. Ofta ringer Almond och Strayed upp någon de känner som de vet har erfarenheter som kan hjälpa till. Särskilt Strayed är väldigt öppenhjärtig med att referera till sitt eget liv, ibland nästan på gränsen till för öppen för min del.
Men det finns en charm, en äkta omsorg och nyfikenhet och respekt, som gör att jag vill lyssna på alla avsnitt nu. Prova!

UPPDATERING: Ann Patchett är med som gäst på telefonen när ämnet är vänskap. Knivskarpa analyser!

Read Full Post »

Ännu ett poddtips: A tiny sense of accomplishment

Gamla favoriten Sherman Alexie som jag läst mycket av har en jättebra podd ihop med sin kompis och kollega Jess Walter. A tiny sense of accomplishment heter den, och du kan läsa mer här.
En underbar mix av uppläsning av vad de skrivit, bakom kulisserna i författarvardagen, basket och intervjuer med folk de gillar. Allt från för mig helt okända till skådespelarikonen Molly Ringwald, som både sjunger och skriver numera. Och så får jag veta varför Radioactive love song, boken jag beställde, aldrig kom utan blev ”definitivt slut”. Alexie drabbades av skrivkramp efter sin stora succé och skrev den aldrig färdig. Men han läser ett avsnitt i podden.
Mycket känslor och skratt.
—————————————

Read Full Post »

Bästa podden just nu: Invisibilia

Jag vill berätta om en fantastisk podd som jag har upptäckt. Invisibilia från Npr.
Den handlar om det vi inte kan se.

Jag saxar: In Invisibilia’s pilot season, Spiegel and Miller dig deep into our innermost minds — examining our dark, disturbing thoughts and whether those thoughts say anything about who we are, our fears and how they shape our actions, and our need for belonging and how it shapes our identity and fuels our emotions over a lifetime. They will take you into the real-world consequences of our own expectations — sometimes so powerful that they can overcome physical disability — and test your assumptions that empathy brings people closer together. Along the way, you’ll encounter fascinating individuals, such as the man who has merged with his computer and a woman who physically feels what others feel.

Invisibilia is a glimpse into a world you can’t see.

I det senaste avsnittet jag lyssnade på fanns en kvinna med som led av samma syndrom(?) som Lauren i Octavia E Butlers Parable of the Sower, nämligen att hon känner, på riktigt känner, det andra människor känner. För denna levande kvinna började det när hon som liten stod bredvid en pojke som fick kramar. Det kändes så bra att hon följde efter honom hela dagen och mådde gott av hans kramar. Senare i livet blev det stora problem, hon drevs till människor vars liv hon levde och hade mycket svårt att veta vad som är hon själv och vad som är den andra människan. Hennes äldsta dotter är likadan och tycker att det är urjobbigt.
Alltihop har med spegelneuroner att göra. Hej Alison Bechdel, det här är en podd för dig! Med lite tvångstankar och psykoanalys också.

I ett avsnitt handlar det om tankar. I ett om att vara blind. Och i ett om förväntningar. Och att inte kunna känna rädsla.
Denna podd är helt fantastiskt underbar och njutbar, både i ämnesvalen och i programledarduons stil. Om jag bara fick lyssna på en enda radiopodd så skulle det vara den här. Lätt.

Uppdatering: Det är förstås ett program först, som går i radio och sen blir podd.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om radio, npr, Invisibilia, det vi inte kan se, tankar, rädsla, blindhet, känslor, spegelneuroner, tvångstankar

Read Full Post »

En radioteater-skatt

Jag vet inte hur länge det funnits men jag upptäckte relativt nyligen att det finns en mängd gamla fina radioteaterklassiker i SR:s app. Och på webben. Har hunnit lyssna på Pär Lagerkvist Barabbas, Selma Lagerlöfs Dunungen och Cora Sandels Kranes konditori. (Till den senare var det Lill-Marit Bugge som höll i introduktionen. Ni minns väl komikerduon Nancy & Carina? Sen började Lill-Marit med någon sorts pornografitidning för kvinnor men sen dess har jag ingen aning om vad hon sysslat med. Kul att höra hennes röst efter så många år!)

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Cora Sandel, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, dramatik, radioteater, radio

Read Full Post »

Mediekrönika om William Blake

Den engelske poeten och konstnären William Blake har varit aktuell i sommar. Som flitig P1-lyssnare har jag hört två olika program helt dedikerade till denne gamle mästare.
Först var det Filosofiska rummet som tidigt i juni hade underrubriken ”Poeten William Blake och hans tankevärld”. Ett runda-bords-samtal med författaren Carl-Johan Malmberg och författaren Eva Ström, som diskuterade poesi och konst. Den senare läste sin egen dikt inspirerad av ”The Tyger”, medan den förre talade om sin nyutkomna bok ”Stjärnan i foten”, som handlar just om William Blake.
Programledaren hade den goda smaken att spela Patti Smiths avskalade men kraftfulla version av just The Tyger, vilket gjorde mig lycklig i flera timmar efteråt.
När sen Kulturradions Richard Dinter sände sitt program ”William Blakes blick” tyckte jag lite synd om honom. Här återkom Carl-Johan Malmberg och här återkom Eva Ström. Sa de inget om att de nyss varit intervjuade i samma ämne? Jag undrar. Dinter gjorde också ett försök att få tala med Patti Smith i New York, men fick nöja sig med bokhandlaren James Groubas, innehavare av Unoppressive Non- Imperial Bargain Books på Carmine Street i Greenwich Village. Där finns en egen Blake-hylla, som Patti Smith brukar botanisera i.
Vem var då denne William Blake? Han föddes 1757 i London där han bodde nästan hela sitt liv. Han skrev ”Songs of Innocence” och ”Songs of Experience” och en rad andra verk, han illustrerade sina egna böcker och dessutom böcker av Mary Wollstonecraft och John Milton och Dantes gudomliga komedi.
Han har kallats mystiker, han har kallats romantiker och förromantiker, han inspirerades av de stora revolutionerna i Frankrike och Amerika, av Rafael, Michelangelo, Albrecht Dürer och vår egen Swedenborg. Och av bibeln. Framför allt av bibeln.
Ett känt citat är ” ”I must Create a System, or be enslav’d by another Man’s. I will not Reason & Compare; my business is to Create.” från ”Jerusalem: The Emanation of the Giant Albion”.
William Blake gifte sig med Catherine Boucher, som var analfabet och fick signera sitt vigselcerifikat med ett X. Men Blake lärde sin fru att läsa och skriva, och de arbetade senare tillsammans fram till Blakes död 1827.
Ju mer jag hör och läser om Blake, ju mer vill jag höra och läsa. På nattduksbordet ligger just nu Patti Smiths urval av hans dikter. Helst vill jag läsa högt, så att jag känner rytmen.

Ps: I tv-serien ”The Mentalist” jagar Patrick Jane seriemördaren Red John, som citerar ”The Tyger”.

Publicerad i Corren och UNT.

Read Full Post »

Margaret Atwood läser Mavis Gallant

Novellen Voices Lost in Snow, vald ur The New Yorkers arkiv. En kanadick känner igen en annan kanadick. Hur då? Jo, på att små flickor i nunnornas skola måste ha förkläden av gummi när de badar.
Jag läste Mavis Gallant när hon introducerades på svenska 2011, bloggat om här.

Read Full Post »

Somerset Maugham på radion!

Tänk att jag missat den här radiopärlan ända tills nu. Där finns klipp ur en radiointervju med W Somerset Maugham, åh! Man hör stamningen, den blev han aldrig av med. Han berättar att han tycker att Guy de Maupassant och Rudyard Kipling blivit underskattade, och räknar själv med att falla i glömska. Att han inte räknades som tillräckligt fin verkar han ta med ro. Han var ju rik också, då kan man kosta på sig samtidigt som det var just det som låg honom i fatet. Eller kanske mest framgången.
Att Of human bondage, bloggat om här, räknades som hans stora verk höll han inte med om, för honom var Honung och malört favoriten.
Nu bubblar jag för mycket, lyssna själv!
Kul också att höra hur Sveriges radio rapporterade om hans död, 1965.
Bloggpost om varför jag älskar honom finns här, några citat här, och så har han sin egen kategori här på bloggen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, stamning, radio

Read Full Post »

Lyssnar på Stål

En kollega talade sig varm för Radioföljetongen som går just nu, Stål av Silvia Avallone. Okej då, tänkte jag, och provade ett avsnitt. Först störde jag mig på uppläsningen, tyckte att den var tonlös, men efter ett tag glömde jag helt bort det när ordens kraft tog över.

Stål börjar krypande obehagligt, med en man som via kikare betraktar en flicka, ett barn, och nagelfar hela hennes kropp: höfter, bröst, nacke, hår. Hur lite bikini täcker. Hur provocerad han blir av att andra kan betrakta henne. Efter ett tag kommer det fram att flickan är hans egen dotter, Francesca.

Nu är jag helt fast i historien om Anna och Francesca, två trettonåriga tjejer som utforskar sina nya kroppar, spelar på en spirande men ofta obegriplig sexualitet. Varje måndag klockan halv elva låser de in sig i Annas badrum och strippar och hånglar framför fönstret. I det trista bostadskomplexet står husen vända mot varandra, minst 100 lägenheter har full insyn.

Betongghettot är hårt och fult, knarkare på gården och tuffa gäng. Kvinnor som sliter och släpar med matkassarna, städningen och sina jobb. Män som nästan utan undantag jobbar på stålföretaget, tungt och skitigt.
Men alldeles nedanför husen finns stranden, och vattnet. Det blir ungdomarnas scen och arena, där man badar och plaskar och blir iakttagen. Vem är snygg? Vem är tönt? Utseendet är viktigast av allt.

Read Full Post »

En oskriven historia

Vi hann med en Norrköpingstripp i helgen. Den inkluderade ett besök på Norrköpings konstmuseum, som jag tycker om. Det ligger så vackert, och deras permanentutställning innehåller flera imponerande verk. Nu har de också en utställning jag varit nyfiken på, En oskriven historia, om kvinnliga östgötakonstnärer. Där fastnade sambon mest för Nora von Samson-Himmelstierna och hennes nästan fotografiskt detaljerade porträtt. Som självporträttet ovan. Och ja, hon var nog egentligen bäst, men jag är svag för skulptur, så jag gillade Asta Ödman ännu mer. Ett huvud i naturlig storlek som hette Margaretaflätan och föreställde en äldre kvinna med just en sån blev jag mycket förtjust i. Och så den här lilla figuren:

Vi ägnade en hel del tid åt permanentutställningen också. Satt framför den stora Carl Larsson-tavlan, och jag föreläste lite om deras kläder som jag nyss lärt mig om i radioprogrammet Stil, som handlade om Karin Larsson. Jag minns för en sådär 18, 19 år sen, då brukade min dåvarande kollega Isa Edholm (på Radio Ellen) prata om Karin Larsson som konstnär. Det var första gången jag hörde det, men sen dess har hon ju fått mycket uppmärksamhet och uppskattning.
Vi lunchade på Löfstad slott, rekommenderas.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Asta Ödman, Nora von Samson-Himmelsstierna, Karin Larsson, Isa Edholm, konst, radio

Read Full Post »

Life and Fate-maraton

Jag har lyssnat på jag vet inte hur många timmar BBC-dramatisering av Vasily Grossmans Life and Fate denna vecka. Det började med ett program om Grossmans eget öde, hur han skrev denna familjekrönika. Makthavarna i Sovjetunionen gillade inte tankarna om likheterna mellan nazism och kommunism/Stalinism, och hans bok blev inte utgiven under Grossmans levnad.
Sen upptäckte jag att David Tennant gör en av rollerna.
Och sen har jag alltså lyssnat på alltihop. Om en rysk, judisk familjs öden under andra världskriget. Om man inte orkar hela, så prova med Anna’s Letter, det tar bara en kvart och är så gripande och vackert och klokt och sorgligt och hemskt.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om radio, Vasily Grossman, rysk-judisk, Stalingrad, Life and Fate, David Tennant

Read Full Post »

Forough Farrokhzad

Å andra sidan gjorde Kulturradion ett program om den iranska poeten Forough Farrokhzad, här. Fascinerande, och med många likheter med Sylvia Plaths öde och efterföljande kult. Olyckligt äktenskap, stark sexualitet, vallfärder till graven.
Men Forough Farrokhzad var så mycket mer kontroversiell under sin levnad, jag hoppas verkligen att den vackra bilden av hur hon använde alla stenar som kastades mot henne som byggstenar för sin konst är sann.
I radioprogrammet kan man höra henne själv läsa sina dikter också. Det kommer igång efter sådär en tolv minuter, först handlar det om annat. En av hennes dikter har jag publicerat här.
Uppdatering: hennes till svenska översatta Mitt hjärta sörjer gården kostar bara 37 kronor nu, ser jag här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, poesi, Iran, radio

Read Full Post »

Snälla, sluta analysera!

Knappt har jag hämtat mig (det tog drygt 20 år) från påståendet om att Bo Vilhelm Olsson bara fantiserade ihop Mio, Jum-Jum, och Landet i fjärran förrän nästa slag kommer. Jenny Teleman analyserar den andra stora favoriten Nils Karlsson Pyssling i Kulturradion och påstår att Bertil OCKSÅ bara hittat på Nisse.
Näe!!
Varför åh varför klickade jag på den länken?
Jag vill ha barndomens illusioner tillbaka.
——————————————-

Read Full Post »

Lysande av Knausgård

Karl Ove Knausgård gjorde ett fullständigt lysande sommarprogram i söndags. Känsloladdat och klokt, om Oslo och Utöya och det norska. Att vara människa.
Jag lyssnade på första timmen i söndags, jag lyssnade sen på hela igår. Min webbradiospelare kackade ihop så jag fick lyssna på början av programmet flera gånger. Det gjorde inget. Jag kan tänka mig att lyssna på Knausgårds sommarprat varje dag resten av året, för att sen glesa ut det till en gång i veckan och kanske så småningom, när jag kan det utantill, nöja mig med en gång i månaden.
Musiken; jag var helt övertygad om att han spelade det isländska bandet Sigur Rós flera gånger. Jag satte på en skiva jag har med dem. Sen, när jag fick höra slutet av programmet, visade det sig att han inte alls spelat dem. Men känslan av Sigur Rós fanns där.

En intervju med KOK finns här.
Mycket intressant av Jonas Thente på DN inför programmet här.

Read Full Post »

Allvarligt talat

Ni har väl inte missat två av våra nordiska grand old författar-ladies i P1?
Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg svarar på frågor om stort och smått, och berättar mycket från sina egna liv. I det långa svaret på en lyssnerskas brev om sin ångest över sitt åldrande ansikte, berättar Stenberg ett minne från när hon som ung lyckats förföra en kvinna i 50-årsåldern, och var så stolt och lycklig över det.
Och inte visste jag att de är så goda vänner. De har känt varandra länge, sedan en skrivarkurs på Biskops Arnö.
Lyssna här.

Read Full Post »