Sheridan ”kalla mig inte Danny” Doyle är numera en ansedd psykolog, specialiserad på mördare och med en utsökt dyr klädsmak. Det var länge sen han var den lilla pojken vars galna mamma avtjänar ett 30-årigt fängelsestraff för mord på Sheridans nyfödda syster och vars brutale far kommunicerar med sina hårda stövlar. Fristaden fann Sheridan hos morfar Tommy, och det är när Tommy drabbas av lunginflammation vid 96 års ålder som Sheridan vänder tillbaka till den förkrympta gruvstaden Lost Creek.
Den stora tragedin som präglat Lost Creek är avrättningen av tio Nellies, fackföreningsmän eller terrorister beroende på vem man frågar, som utfördes på gruvmagnaten Walker Dawes order. Danny Doyle är ättling i rakt nedstigande led, Tommy var barnbarn till en av de avrättade och berättar gärna historierna. Om hur gruvarbetarfamiljerna handlade på krita i den bolagsägda butiken och aldrig blev skuldfria. Om hur gruvarbetarna fick löneavdrag för arbetsverktyg och sånt som gått sönder, kvar i handen blev några cent. Om frustration och förtvivlan hos alla de irländare som kände sig lurade av att ha lockats till Amerika.
Så dyker ännu en ättling upp därhemma, Scarlet Dawes som delar Sheridans säkra klädsmak men som bolagsdotter är än mer nerlusad med pengar. Och — spoiler — fullblodspsykopat. Tawni O’Dell tecknar ett riktigt otäckt porträtt och då konkurrerar hon ändå med barnamördarna som Sheridan Doyle arbetar med. Ett intressant resonemang förekommer, apropå en 19-åring som stoppat mynt i halsen på sitt nyfödda barn och kvävt det, om hur benägna vi är att tro att mammor som dödar sina barn alltid är psykiskt sjuka eller åtminstone ifrån sina sinnen just då. Ibland är de helt enkelt onda, menar Sheridan.
Det är nattsvart och brutalt som oftast hos Tawni O’Dell, den första boken jag läste av henne gav upphov till etiketten ”förjävliga liv”. Kanske lite lite sentimentalt alldeles på slutet. Men jag är nöjd med att detta blev årets första bok och tänker att den som gillar Gillian Flynn borde gilla Tawni O’Dell.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Tawni O’Dell, One of us, nattsvart, gruvsamhälle, familjehemligheter, svindyra kläder
Tawni O’Dell har mutat in gruvdistrikten i Pennsylvania som sitt område och hon gör det så otroligt bra. När Ivan är sex år vinkar han som vanligt till sin pappa på väg till jobbet i gruvan Gertie. Kort därpå kommer explosionen. Halva befolkningen i det lilla samhället Coal Run är borta i en enda stor smäll. Det präglar resten av livet för allihop. (O’Dell beskriver så fint hur lille Ivan tittar på sin mammas fötter, med de rosa naglarna som hon målade igår. Nu är de blodiga, smutsiga och flera naglar har lossnat när mamman slet med sig barnen och sprang mot gruvan efter smällen. Bara en liten detalj i kaoset, men en detalj som jag kommer ihåg.)
På svenska heter den Kära syster, i original Sister mine. Översättningen missar en nyans, eftersom systrarna ifråga växer upp i gruvdistriktet i Pennsylvania, där gruvorna har kvinnonamn som exempelvis Josephine. Sister mine ska betyda både systra mi och systergruva.
snowflakes in rain 