Zinat Pirzadeh — Fjäril i koppel

Efter att ha hört roliga och sorgliga Zinat Pirzadeh på Bokens dag i Linköping spontanköpte jag hennes bok Fjäril i koppel och läste den direkt. Och tyckte om. Det är en fin och gripande historia, lika fylld av glädje och sorg som hennes framträdande. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle skriva något fylligt om Fjäril i koppel, om min faiblesse för persiska kvinnliga författare/konstnärer, jämföra med Azar Nafisi och poeten Forough Farrokhzad och kanske även serietecknaren Marjane Satrapi, och spekulera i likheter mellan Pirzadeh och Nahid Persson Sarvestani vars memoar jag tänker läsa vid tillfälle. Men det blir visst aldrig något av dessa höga ambitioner.
jag vill i alla fall rekommendera boken.

Read Full Post »

Läser lite persisk poesi

… närmare bestämt Forough Farrokhzad, som Azar Nafizi skrev fint om. Ett gripande människoöde. Forough Farrokhzad gifte sig mycket ung, fick ett barn, men hon stod inte ut i äktenskapet utan skilde sig och fick sen aldrig träffa sitt barn mer. Så fruktansvärt.
Skilsmässan blev en stor skandal, som inte blev lättare av hennes frispråkiga dikter.
Hon dog ung i en trafikolycka.
Uppdatering: Bokmania berättar här om en bok med både Farrokhzads och Karin Boyes dikter.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, Mitt hjärta sörjer gården, persisk poesi

Read Full Post »

Azar Nafisi: Things I’ve been silent about

Så har jag läst ut Azar Nafisis memoar och det som kommer att stanna hos mig är framför allt porträttet av modern (och deras eviga krigföring), Irans våldsamma nutidshistoria, kvinnornas krympande värld och hur grupper av självutnämnda moralens väktare kan gripa och misshandla vem som helst på gatan. Men framför allt en innerlig kärlek till litteraturen. Jag tror inte att jag kan komma på nån annan författare som skriver om litteratur; sagor, berättelser, poesi… så gripande och på liv och död, som Nafizi. Så kärleksfullt. Så allvarligt. Så absolut livsnödvändigt.
Jag tycker också mycket om att det finns bilder.

Azar, Azi, som liten.

Azi med sin mamma.

Pappan, med Charles de Gaulle. Nafisis far var politiskt aktiv och blev borgmästare i Teheran. Sen satt han i fängelse efter revolutionen. Även mamman satt i parlamentet en period.

Nafisis rektor i grundskolan, som hon ofta kom ihop sig med. Rektorn blev mördad efter islamska revolutionen, det är oklart om hon blev hängd eller instoppad i en säck och stenad.
Efter grundskolan utbildade sig Nafizi i Europa och USA.

Azar Nafisi med sin andre make, Bijan. (Första äktenskapet var en flopp.)
En poet (som naturligtvis blev förbjuden) blir jag mycket nyfiken på: Forough Farrokhzad. Hon finns översatt till engelska. Och till svenska!

Ingrid har också läst.

Read Full Post »

Några ord om Azar Nafisis tystnad

Jag är en bit inne i läsningen av Azar Nafisis memoar Things I’ve been silent about, och som väntat är det vibrerande känslor på ett så vackert språk att varje stycke är en njutning, även när det är bedövande sorgligt. För att vara en människa som hållit tyst om så många saker i sitt liv är hon underbart välformulerad.
Azar Nafisi växte upp i Iran under den korta mellanperioden av modernisering, där det fanns ett fönster öppet för unga flickor att välja olika vägar i livet. Hon hade en väldigt dålig relation till sin mor, en komplicerad, bitter och besviken människa, som i sin tur aldrig känt sig älskad av sina föräldrar. Å andra sidan hade Azi ett starkt och kärleksfullt förhållande till sin far, den store sagoberättaren och religionskritikern, som lämnat sin djupt religiösa familj i en sekt av vad han ansåg vara hycklare och pedofiler. Trots detta förmår han inte skydda sin egen dotter från övergrepp.
Dessa övergrepp hör till vad Azar Nafisi håller tyst om.
Men hon iakttar och funderar på mycket av det hon ser omkring sig. Och här finns många levande och speciella människor, jag gillar särskilt Aunt Mina.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Azar Nafisi, Things I’ve been silent about, självbiografi

Read Full Post »