Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykisk sjukdom’

konsten-att-radda-liv-om-att-forebygga-sjalvmordDet här är en klok och hoppingivande bok fullproppad med exempel på människor som velat ta sitt liv men oftast blivit räddade. För som Ullakarin Nyberg slår fast: Människans vilja att leva är stark och biologiskt betingad, medan viljan att dö är tillfällig och situationsberoende. De flesta som överlevt ett självmordsförsök dör av helt andra orsaker senare. Det kan räcka med att få någon på andra tankar just under den stund när risken för ett självmord är som störst. Viktigast är att våga fråga, att våga säga något även om man är rädd för att säga något fel. Och sen att lyssna. Att visa att man är en person som vill lyssna. Att ge och få det förtroendet, och att kanske vänta med att styra över den självmordsbenägna till nästa instans, även om man vet att det är nödvändigt. Exempelvis fråga och lyssna och sen säga, Jag är glad att du berättat det här för mig, nu ska jag hjälpa dig att ringa till psykiatrin så att du kan få mer hjälp. Aldrig låta sig avkrävas ett tystnadslöfte!

Proppfull av praktiska tips, dialoger och berättelser alltså, och så identifierar Nyberg också det beklämmande faktum att det existentiella samtalet ofta lyser med sin frånvaro i vår tid.

Rekommenderas varmt! Den är så lättillgängligt skriven (utan att någonsin bli ytlig) att jag sträckläste den under en sprudlande helg fylld av samvaro.

 

Annonser

Read Full Post »

En egen strandJag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Read Full Post »

1280px-BeckombergaÅh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

1280px-Umedalens_sjukhus_(M36)De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

lågoravhatBesatthet och hämndbegär, psykisk sjukdom och en inte ont anande, aningen självgod familj. Det finns ett stråk av Stenarna skola ropa och lite av uppgörelsen i Kamratfesten i den här Erin Kellys andra bok, som jag läser som nummer tre. Det här att om någon hade förstått vidden av galenskapen och brytt sig om att försöka minska utsattheten, så kanske kanske katastrofen kunnat undvikas.
Fast Kelly är inte lika svindlande bra som Rendell och Sayers, det här är mer av ett stabilt hantverk. Det är spännande, ja, väldigt spännande, men ändå är det inte förrän den allra sista rösten ur dramat får tala och ge sin bit av berättelsen som mina sympatier väcks. Lite oväntat, för den personen var inte särskilt sympatisk.
Och så ser jag att Erin Kelly fått förtroendet att skriva en bok baserad på serien Broadchurch, den med David Tennant som jag aldrig kom mig för att skriva om när vi såg den men som jag verkligen rekommenderar. Oliva Colman som den lokala side-kicken Miller är också väldigt bra.
tennant
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

emiliaÄven denna bok tycker jag mycket om. Emilia är en överspänd överklassflicka i Göteborg, med sin älskade pappa ute på haven och sin inte lika älskade mamma som en sträng och hård förmyndare. Emilia känner ofta att hon inte passar in någonstans, vantrivs i skolan och hemma, men blommar upp hos både sin mormor och sin farmor. Som systern Anna sedan kritiserar henne för är Emilia dum nog att berätta hur underbart det är hos de andra familjerna, vilket gör modern väldigt arg och fördömande. En jungfru som bjuder med sig Emilia hem får sparken efteråt för att Emilia haft för roligt. ”Pigfasoner” fnyser modern som drillar sina äldsta barn hårt, men som låter tredje, yngsta systern gå i vanlig skola med vanliga barn. Då är den nya tiden på väg att bryta igenom.
Det här är en av få böcker jag läst där demokratiseringsprocessen ses från andra hållet, inte som frisk och naturlig och positiv, utan som omstörtande och skrämmande. Dessutom är jag ovan vid Göteborgsmiljöerna, men det är bara roligt.
Jämfört med biografin får Emilias dragning till katolicismen större plats här, och porträttet av kyrkoherden som kommer på kant med sin (tyske) biskop i andra världskrigets inledning är intressant skildrat. Även beskrivningen av systern Annas psykiska sammanbrott är mycket stark.

”Det hörs underliga ljud från Annas säng, precis som om hon slogs med någon. Jag tänder min lampa. Annas sängkläder ligger huller om buller. Själv ligger hon i en underlig ställning med kroppen spänd som om hon gjorde gymnastik. Hennes ansikte ser hemskt ut, ögonen stirrar och munnen är öppen., läpparna är uppdragna över tänderna som om hon morrade.
— Jag … är… en … björn, stöter Anna fram med en röst som inte alls är hennes vanliga.
nej, det är inget skoj. Hon sträcker plötsligt ut armarna och slår med dem, hårt och häftigt, den ena handen slår i väggen med en smäll. Hon sliter sönder nattskjortan över bröstet och hela tiden kommer det ett slags morrande ur hennes hals. kanske hon verkligen håller på att bli en hund eller en björn. Jag vet inte vad jag skall göra, jag försöker hålla fast hennes armar så att hon inte skall slå sig. Jag undviker att se på hennes ansikte. Anna är mycket starkare än jag, det är tungt att hålla fast henne, nu är hennes kropp som en sprättbåge, jag sitter nästan på henne för att hålla kvar henne i sängen, jag snyftar högt och försöker tala till henne: Anna, Anna, vakna, det är inget farligt, Anna, det finns inga björnar…”

Read Full Post »

balladandsourceEfter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

ochalltskallDen här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »