Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykisk sjukdom’

konsten-att-radda-liv-om-att-forebygga-sjalvmordDet här är en klok och hoppingivande bok fullproppad med exempel på människor som velat ta sitt liv men oftast blivit räddade. För som Ullakarin Nyberg slår fast: Människans vilja att leva är stark och biologiskt betingad, medan viljan att dö är tillfällig och situationsberoende. De flesta som överlevt ett självmordsförsök dör av helt andra orsaker senare. Det kan räcka med att få någon på andra tankar just under den stund när risken för ett självmord är som störst. Viktigast är att våga fråga, att våga säga något även om man är rädd för att säga något fel. Och sen att lyssna. Att visa att man är en person som vill lyssna. Att ge och få det förtroendet, och att kanske vänta med att styra över den självmordsbenägna till nästa instans, även om man vet att det är nödvändigt. Exempelvis fråga och lyssna och sen säga, Jag är glad att du berättat det här för mig, nu ska jag hjälpa dig att ringa till psykiatrin så att du kan få mer hjälp. Aldrig låta sig avkrävas ett tystnadslöfte!

Proppfull av praktiska tips, dialoger och berättelser alltså, och så identifierar Nyberg också det beklämmande faktum att det existentiella samtalet ofta lyser med sin frånvaro i vår tid.

Rekommenderas varmt! Den är så lättillgängligt skriven (utan att någonsin bli ytlig) att jag sträckläste den under en sprudlande helg fylld av samvaro.

 

Read Full Post »

En egen strandJag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Read Full Post »

1280px-BeckombergaÅh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

1280px-Umedalens_sjukhus_(M36)De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

lågoravhatBesatthet och hämndbegär, psykisk sjukdom och en inte ont anande, aningen självgod familj. Det finns ett stråk av Stenarna skola ropa och lite av uppgörelsen i Kamratfesten i den här Erin Kellys andra bok, som jag läser som nummer tre. Det här att om någon hade förstått vidden av galenskapen och brytt sig om att försöka minska utsattheten, så kanske kanske katastrofen kunnat undvikas.
Fast Kelly är inte lika svindlande bra som Rendell och Sayers, det här är mer av ett stabilt hantverk. Det är spännande, ja, väldigt spännande, men ändå är det inte förrän den allra sista rösten ur dramat får tala och ge sin bit av berättelsen som mina sympatier väcks. Lite oväntat, för den personen var inte särskilt sympatisk.
Och så ser jag att Erin Kelly fått förtroendet att skriva en bok baserad på serien Broadchurch, den med David Tennant som jag aldrig kom mig för att skriva om när vi såg den men som jag verkligen rekommenderar. Oliva Colman som den lokala side-kicken Miller är också väldigt bra.
tennant
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

emiliaÄven denna bok tycker jag mycket om. Emilia är en överspänd överklassflicka i Göteborg, med sin älskade pappa ute på haven och sin inte lika älskade mamma som en sträng och hård förmyndare. Emilia känner ofta att hon inte passar in någonstans, vantrivs i skolan och hemma, men blommar upp hos både sin mormor och sin farmor. Som systern Anna sedan kritiserar henne för är Emilia dum nog att berätta hur underbart det är hos de andra familjerna, vilket gör modern väldigt arg och fördömande. En jungfru som bjuder med sig Emilia hem får sparken efteråt för att Emilia haft för roligt. ”Pigfasoner” fnyser modern som drillar sina äldsta barn hårt, men som låter tredje, yngsta systern gå i vanlig skola med vanliga barn. Då är den nya tiden på väg att bryta igenom.
Det här är en av få böcker jag läst där demokratiseringsprocessen ses från andra hållet, inte som frisk och naturlig och positiv, utan som omstörtande och skrämmande. Dessutom är jag ovan vid Göteborgsmiljöerna, men det är bara roligt.
Jämfört med biografin får Emilias dragning till katolicismen större plats här, och porträttet av kyrkoherden som kommer på kant med sin (tyske) biskop i andra världskrigets inledning är intressant skildrat. Även beskrivningen av systern Annas psykiska sammanbrott är mycket stark.

”Det hörs underliga ljud från Annas säng, precis som om hon slogs med någon. Jag tänder min lampa. Annas sängkläder ligger huller om buller. Själv ligger hon i en underlig ställning med kroppen spänd som om hon gjorde gymnastik. Hennes ansikte ser hemskt ut, ögonen stirrar och munnen är öppen., läpparna är uppdragna över tänderna som om hon morrade.
— Jag … är… en … björn, stöter Anna fram med en röst som inte alls är hennes vanliga.
nej, det är inget skoj. Hon sträcker plötsligt ut armarna och slår med dem, hårt och häftigt, den ena handen slår i väggen med en smäll. Hon sliter sönder nattskjortan över bröstet och hela tiden kommer det ett slags morrande ur hennes hals. kanske hon verkligen håller på att bli en hund eller en björn. Jag vet inte vad jag skall göra, jag försöker hålla fast hennes armar så att hon inte skall slå sig. Jag undviker att se på hennes ansikte. Anna är mycket starkare än jag, det är tungt att hålla fast henne, nu är hennes kropp som en sprättbåge, jag sitter nästan på henne för att hålla kvar henne i sängen, jag snyftar högt och försöker tala till henne: Anna, Anna, vakna, det är inget farligt, Anna, det finns inga björnar…”

Read Full Post »

balladandsourceEfter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

ochalltskallDen här boken var inte alls som jag trodde, och först är jag nog lite besviken. Jag trodde att den skulle vara genomsyrad av kärlek och nåd, som en jublande stämma, något att gömma i hjärtat och ta fram under mörka dagar. Men mörkret finns här i högsta grad. Det är inte bara en fortsättning på Yarden, det är fortfarande Yarden.
Kristian Lundberg går runt runt, närmar sig ämnena, petar på de farliga känslorna, tar tre steg tillbaka och en omväg innan han kommer fram igen. Det är väldigt bra. När jag kommit över besvikelsen kan jag medge att det är lysande. Och en fantastisk historia, med ungdomskärlekar som möts igen.
Och allt ska vara kärlek ska helst läsas i en enda sittning, som i ett rus. Precis som hans poesi, som blev den första jag vågade mig på här och här. Tack Lena!
Och allt ska vara kärlek vann Sveriges radios romanpris 2012. Jag lyssnade sen på ett radioprogram med Lundberg, och tack vare det förstod jag referenserna till Lukas och Malmöligan. Däremot förstår jag inte referenserna till ”Israel”? Min bibliska okunskap säkert.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

babyjaneJag vet inte riktigt varför jag fått för mig det? Är det signalfärgen rosa, som tillsammans med flickhänderna gör ett barnsligare intryck? Och så hade jag fått för mig att den handlade mycket om anorexia, vilket jag tycker är ett mindre intressant tema hos Oksanen. Jag gillar bäst det estniska.
Men i alla fall. I en tid av svårfångat intresse (ni vet syndromet; börja på en, lägga bort, börja på en annan, lägga bort, prova en tredje, njae, tillbaka till den första…) så fastnade jag direkt i Sofi Oksanens Baby Jane och slukade den på två kvällar. Den är rakt och direkt skriven, mer effektivt berättad och inte lika många kinesiska askar som i fantastiska Utrensning. Men jag gillar det, också.
Vi följer berättaren, som minns sin passionerade kärlekshistoria med Piki, ”stans coolaste flata”, som börjar en sommar när båda helst tillbringar hela dagarna inomhus för att sen ge sig ut i stadens krogliv först efter att det blivit mörkt. Men i takt med att hösten kommer uppenbarar sig problemen: panikångest, svartsjuka, otrohet, pengabrist. Framförallt panikångesten som gör Pikis tillvaro fullständigt instängd.
Sällan har jag läst en så vardaglig skildring av andra människors psykiska problem, berättarjagets vänner har alla möjliga neuroser och ångestsyndrom så hon anser sig vara van men förbluffas ändå över den starka Pikis svagheter.

Vill man inte läsa vare sig en kärlekshistoria eller en studie i psykisk sjukdom så kan man läsa Baby Jane som en spännande thriller. Eller alla tre på en gång.
Andra läste denna för länge sen: Bokhora gillade, Pocketlover gillade inte, Bokmasken gillade, We tell ourselves stories in order to live blev förvånad.

Nu upptäcker jag att jag redan i april 2009 dissade själva titeln i en klassisk Rory Gilmoresk pro/con-lista.

Read Full Post »

Jeanette Winterson är en författare som med lätthet fyller varenda åhörarplats på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. En avsevärd procentandel av publiken är homosexuell – där har hon både kult- och ikonstatus sedan debuten med ”Det finns annan frukt än apelsiner”. Välförtjänt.

Jag hörde henne på just Kulturhuset hösten 2009, och det var också då hon berättade vad hennes adoptivmor sade då Jeanette förklarat att hennes kärlek till andra kvinnor gjorde henne lycklig. ”Why be happy when you could be normal?” undrade modern, utan ett uns av ironi.

Vi som känner denna fanatiskt religiösa och ofta elaka mor från ”Apelsiner”, blir inte särskilt förvånade.

Denna replik har gett namn till Wintersons senaste bok, självbiografisk och självutlämnande som få. Allra först blir jag lite besviken, när Winterson avslöjar att Apelsiner bara var delvis sann. Hon hittade på, inte det värsta, utan istället en vänlig människa som var snäll mot den lilla Jeanette. I verkligheten fanns det ingen sådan vänlig själ. Jeanette var helt utlämnad till en mor — genomgående kallad Mrs Winterson — som inte drog sig för att slänga ner henne i kolkällaren eller ut i vinterkylan (vi pratar norra England). Där fick hon sitta i timtal, ofta hela natten. Som hämnd drack Jeanette upp både flaskorna mjölk när mjölkbudet kom.

Mrs Winterson var förstås inte mentalt frisk. Dessutom levde hon i bergfast tro på att Domedagen var nära. Mr Winterson var i princip osynlig.

Böcker var förbjudna hemma, men lilla Jeanette tar sin tillflykt till det kommunala biblioteket där hon läser sig igenom Engelsk litteratur A–Z. Vilken tur att Jane Austen kom där i början!

Jeanette älskar orden. Hon älskar bildspråk, som i den gamla bibeln och hos Shakespeare. Hon köper pocketböcker för alla sina pengar och gömmer dem under sängen, som undan för undan höjer sig allt högre upp från golvet. Tills Mrs Winterson upptäcker dem och anordnar bokbål på gården. Men Jeanette visste att orden skulle leda henne någon annanstans.

Hittills formar sig ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” till en vildsint, poetiskt rasande stridsappell FÖR LIVET och en hyllning till alla som strävar efter lycka. Det är rätt att söka lyckan, det är den viktigaste strävan vi har, menar Winterson. Som försöker och försöker. Hon blir publicerad, hon får en karriär, hon har kärleksrelationer. Hon lär sig fort att det inte är okej att slå sina flickvänner, något som hon först trodde var helt normalt, uppvuxen med våld som hon är. Hon kanske tror att hon är klar med adoptionsbiten, att hon aldrig kommer att få veta vem hennes riktiga mamma är och att det får vara så. Men så trillar hon ner i hålet, och hela boken förändras och vrider sig inåt..

Sällan har jag läst en så stark skildring av det svartaste svarta, av Depressionen som vill sluka dig med hull och hår. Jeanette Winterson vaknar på nätterna sjöblöt av svett och ropar på Mamma. Hon bråkar med den del av sig själv hon kallar Varelsen. Hon försöker ta livet av sig. Varelsen älskar självmord.

Till slut börjar hon istället en komplicerad process för att få veta vilka hennes adoptivföräldrar var. Sökandet efter mamma. Det är slitsamt, det är förtvivlat, men hon måste. Måste för att kunna bli lycklig.

Fotnot: 13 september kommer Jeanette Winterson till Sverige och författarscenen igen.

BONUSINFO:

* Boken är dedikerad till ”mina tre mammor”: Mrs Winterson, Ruth Rendell, Ann S. (Japp, deckarförfattaren Ruth Rendell.)

* Under sin depression bor JW tidvis hos sin vän Sylvia i den berömda bokhandeln Shakespeare and Company i Paris.

* Hennes nya kärlek är psykoanalytikern Susie Orbach, känd för boken ”Fetma är en kvinnofråga”

Tidigare publicerad här.

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått på Linda Gray Sextons bok om sin uppväxt med poeten och geniet Anne Sexton. Smärtsamt. Fasansfullt. Den lilla Linda, tre år, som får skulden för att hennes mor inte orkar med alla krav och går in i sinnesjukdom.
Känner att jag behöver sudda ut kanterna lite med skumbad och vin.
Men mycket bra. Väldigt bra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Fantastisk film om en kvinna som går sönder i depression under sitt sagobröllop och hennes dugliga syster som flippar ut när hon inser att jorden kommer att gå under. Väldigt väldigt vackra sekvenser, blandat med den där åksjukeframkallande darriga handkameran som jag avskyr. Men det blir mindre och mindre av den. Jag har aldrig sett Kirsten Dunst bättre än så här, och jag tycker verkligen om Kirsten Dunst. (Näst bästa prestationen var i Virgin suicides.)
Charlotte Gainsbourg är väldigt bra, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård och John Hurt — alla är bra. Den cyniskt elaka morsan spelad av Charlotte Rampling är bra.
Lovisa har också sett den och undrar vad jag tycker om Lars von Trier. Jag är extremt ambivalent till von Triers filmer. Hatade Breaking the waves, fullständigt vidrig film. Men den med Björk i var bra, och Dogville med Nicole Kidman balanserade på gränsen till det outhärdliga hela tiden ända tills James Caan talade om arrogans och Kidman mejade ner alla. Där tippade den över till bra, tycker jag, som är mycket för an eye for an eye och sådär.
Och Melancholia som sagt, var fantastisk.Både visuellt och psykologiskt, filmskapandet och det djupt mänskliga.
Enda problemet är att jag verkar vara den enda i min bekantskapskrets som gillar filmer där huvudpersonen är psykiskt sjuk. Melancholiasällskapet tyckte att den var urdålig. Förra gången var det Black Swan, en annan fantastisk film, som mitt dåvarande sällskap fick mardömmar av.

UPPDATERING:
Men! Läser i Svenskan en referens till regissören Douglas Sirk (som jag såg en hel box av nyligen och gillade) och det är Carl-Johan Malmberg som berättar att Sirk tydligen var dansk. Spännande information.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag blir både glad och fascinerad av Caroline af Ugglas bokprojekt ihop med UKON, det här är riktigt bra läsning för såna som mig. Jag gillar hennes hejdlöshet, hennes vitalitet och hennes livsbejakande sätt att nalkas rädslor, ångest och problem. Att hon lever livet på sina egna villkor, inte gömmer sig bakom andra.
Boken började som en förfrågan från förlaget, som förstått att kändisar säljer. Men af Ugglas kom först inte på vad hon skulle skriva om, och sen när hon fick idén om att banda och skriva ut en rad terapisessioner utan någon som helst censur, var det först ingen psykiatriker som ville vara med. Tills hon träffade denne UKON, som också är poet. (Vad hans motiv egentligen var/är kan man ju fundera över, men kanske var han bara nyfiken.)
I alla fall.
Boken består av dessa terapisessioner, som hjälpligt handlar om ett ämne i taget: arbete, familj, barndom, ångest, kemi, etc. I den mån af Ugglas kan hålla sig till ett ämne i taget, UKON förmår inte att hålla emot hennes flöde av tankar och ord. Inte mig emot, det här är af Ugglas bok och det är hennes ordströmmar som gör den spännande och intressant. Hon väjer inte för något. Absolut inte för att berätta om sin uppväxt och ungdomstid, när hon många gånger helt enkelt var en riktig skitunge. Och då menar jag verkligen En Riktig Skitunge. Bröt sig in och sprejmålade hos grannarna när hon var åtta år, såna saker. Att hennes föräldrar stått ut är ett under. När hennes pappa försökte hämta henne påtänd nånstans för att ta henne hem, hoppade hon ur bilen och skrev ”våldtäkt! våldtäkt!” när han följde efter.

Av sin farmor (en formidabel kvinna) lärde sig Caroline att restaurera kristallkronor, av sin mormor (som enligt släktlegenden sjöng lika bra som Birgit Nilsson men slutade för den manodepressive konstnärsmakens skull) lärde hon sig att inte ge avkall på sitt eget. Jag tycker kanske allra mest om de partier av boken som handlar om hennes släkthistoria, det biografiska, och om arbetet.
Periodvis i sitt liv har inte Caroline af Ugglas kunnat gå ut utan att maken Heinz varit med. Det kan man så klart se som en svaghet, ja, snarast ett handikapp. Och jag tänker på det där tv-inslaget jag såg, där hela familjen sover i samma säng. Jag skulle aldrig klara av så extremt nära fysiska relationer själv, men jag kan inte förfasa mig över det heller. Det finns något härligt kroppsligt bejakande över det också. Att leva så på tvärs mot hela klara sig själv-tanken.

Read Full Post »

Maja Lundgren är en egensinnig spränglärd språkekvilibrist som inte liknar någon annan författare. Att läsa Mäktig tussilago är som att åka berg-och dalbana genom en annan människas psyke, samtidigt som man åker nattbussen från Harry Potter genom den svenska samtiden. Och egentligen så är det bara prat prat prat alltihop.

Oscar sitter på psyket och pratar med sin psykiater. Han fick ett sammanbrott på en fest, efter att hustrun Katarina tagit barnen och stuckit. Hon var less på att han var så idealistisk jämt, och framför allt var hon less på att Oscar envisas med att ha sin farfars dödsmask hängandes på väggen. Till festen kommer Oscars gamla och nya kompisar; och samtalet böljar från gammal punk och klasshat till kvinnor som vägrar skaka hand till pianospel till mordet på utrikesminister Anna Lindh och kepsar. Och vackra glas. Och.., ja ungefär allt och vadsomhelst. Mängder av referenser till allt möjligt som Lundgren kan och vet, varav jag kanske begriper en tredjedel. Men det gör inget, det är bara att låta sig svepas med i Oscars försök att inte minnas vad som hände, och psykiaterns försöka att tvinga honom att göra just det.
Lägg till detta en syster i bokbranschen, knepiga familjerelationer, en indian till granne, förlamade Rosmarie som Oscar är personlig assistent åt och Rosemary Kennedy som han är fixerad vid, en gaelisk häxa och lite annat smått & gott, alltihop på dryga 150 sidor, så förstår man att det inte är tråkigt. Tvärtom är Mäktig tussilago snabbläst i sin blandning av prosa och vers, som tydligen heter men-ippeisk satir och är en antik genre. (Lär jag mig här.)

… och sen tänkte jag skriva nåt om att många retar sig på ML och/eller denna bok, och mina frågor och teorier om varför och bla bla psykisk hälsa och ohälsa, men sen tänkte jag NEJ FÖR FAN låt verket stå för sig själv nu. Så det får det göra. Jag gillar Mäktig tussilago och kommer förmodligen att läsa om den.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Giles Blunt är en av de bästa nu skrivande deckarförfattarna, en som alltid levererar. Han har djup, psykologisk skärpa, trovärdighet. Ibland skrämmer han vettet ur mig. Hans hjälte heter John Cardinal och är en av de där sympatiska kriminalkommissarierna som jag gillar så mycket. Han arbetar i Algonquin Bay, en kanadensisk småstad. Det är också så intressant att Cardinals fru Catherine är manodepressiv, men tyvärr dör hon i den här boken. Catherine efterlämnar ett självmordsbrev, John blir bottenlöst förtvivlad, men efter en tid börjar han tro att det är något som inte stämmer. Tog Catherine verkligen livet av sig?
Cardinals sorg, hans delvis hemliga undersökning, och relationen till dottern Kelly vävs ihop med en annan utredning om sexuella övergrepp på barn. Det är skickligt och spännande.
(Spoiler för Dorothy Sayers-fantaster) En bit in i boken får jag Julian Freke-vibbar och börjar misstänka att jag vet hur det hänger ihop. Men då avslöjar Blunt själva grundtemat, och sen vrider han det ett varv till så att det fortfarande är spännande hela tiden ända till slutet.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

”I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It’s covered with words — cook, cupcake, kitty, curls — as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh. I sometimes, but only sometimes, laugh. Getting out of the bath and seeing, out of the corner of my eye, down the side of a leg: babydoll. Pulling a sweater on and, in a flash of my wrist: harmful. Why these words? Thousands of hours of theraphy have yielded a few ideas from the good doctors. They are often feminine, in a Dick and Jane, pink vs. puppy dog tails sort of way. Or the are flat out negative. Number of synonyms for anxious carved in my skin: eleven. The one thing I know for sure is that at the time, it was crucial to see these letters on me, and not just see them, but feel them. Burning on my left hip: petticoat.”

En motvillig reporter, Camille Streaker, skickas till sin lilla hemstad i Missouri för att bevaka en mordutredning. En liten flicka är mördad, en annan försvunnen. Båda var små uppstudsiga individer, som kanske eller kanske inte valdes ut just av den orsaken.
I Wind Gap bor Camilles mor Adora, styvfar Alan, och lillasyster Amma som hon först inte känner igen när hon träffar henne. En trettonårig översittare, som använder sex, pennalism, och lögner för att få som hon vill, och som håller den yngre delen av staden i ett järngrepp. I det stora viktorianska huset står fortfarande den döda systern Marians rum kvar som förut. Allt är som förut; skvallret, skitsnacket, maktförhållandena. Vem som är viktig, vem man kan köra med. Med ärvda pengar och en slaktfabrik — vilken skildring! Jag känner blodlukten från de plågade grisarna — behöver Adora inte arbeta. Och alla krusar för henne.
Camilles arbete med att försöka skriva om morden kompliceras av hennes minnen av Marian, och hennes ångestladdade relation till staden och framför allt till sin mor.
Det här är våldsammare än Joyce Carol Oates. I sin förvridenhet är det nästan värre än Mo Hayder. Camille är lika ärrad som Hayders hjältinna Grey i Tokyo, men av andra orsaker.
Tack till Bokhore-Helena som skrev om denna, och jag håller med om Twin peaks-vibbarna. Den där krypande känslan i en småstad full av hemligheter, alla låtsas som att allt är helt normalt men under ytan pågår de mest fasanfulla saker. Det verkar som att Helena på Fiktiviteter läser den här nu också. Och Bokbabbel har läst.


————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Older Posts »