Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

Vackraste kärleksbreven

Jag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

 

 

Read Full Post »

Pat och Dick Nixon: delrapport

Pat Ryan var inte alls intresserad av Richard Nixon till att börja med. Han fick jobba hårt, och måste ha varit rejält jobbig i sin enträgenhet. Å andra sidan var hon också taskig, han fick komma och hämta henne efter hennes andra helgdejter.

Pat Ryan var lärare, och 28 år när hon sa ja till frieriet. De flesta gifte sig tidigare. Hon beskrev sig som en fri natur, äventyrlig och med en längtan efter att vara obunden. Pat hade som nybliven tonåring vårdat sin döende mor och därefter skött hushållet för far och bröder, samtidigt som hon pluggade och jobbade vid sidan av. Och spelade teater. Dick var mycket ambitiös, jobbade på advokatfirma men till att börja med inte så lukrativt. Det förekom att han försökte övertala klienter att inte skiljas, trots att han då inte skulle ha dem som klienter. Men Dick tyckte att en familj skulle hålla ihop.

Richard Nixon kom från kväkare. Både han och Pat var präglade av depressionsåren. När de väl gift sig levde de väldigt sparsamt, jag gillar det. Bröllopsresan gick plus, de kom tillbaka med några dollar över. Så när en förfrågan kom från republikanska partiet (efter kriget där Dick låg i flottan och Pat levde nästan utan socialt umgänge eftersom hon tyckte att det kändes fel) om att ställa upp i kongresssvalet mot en populär demokrat, så var det en stor sak att ta ställning till. De kampanjade till att börja med på egen bekostnad. De fick lämna sitt hus, och flytta in hos Dicks föräldrar. Kontoret möblerades med typ loppisfynd. För försäljningen av sin enda ekonomiska tillgång (”share of property”, jag vet inte vad det exakt är) som Pat ägde tillsammans med sin bror Tom fick hon 3 000 dollar. Merparten av dessa investerades i valpamfletter, som förstördes av demokrater. Enligt vad Pat Nixon bittert sa i samband med Watergateskandalen var det ingen som på den tiden brydde sig om att demokraterna brutit sig in och stulit pamfletterna. Andra källor säger att hon minns fel, utsända demokrater låtsades vara intresserade av att rösta republikanskt, bad att få pamfletter vilket de fick, bara för att förstöra dem sen. Hur som haver var det Pats 3 000 dollar, så man kan förstå att hon var ledsen och arg.

Nåväl, Richard Nixon blev vald och flytten gick till Washington, där de å ena sidan av det politiska etablissemanget betraktades som obetydliga lantisar med fel kläder, å andra sidan av en tidning lanserades som det nya Amerika. Som på denna bild, där Pat oroade sig för att Dick skulle välta och tippa ut deras första dotter, Tricia. Han hade inte cyklat på 15 år eller så.

Dick Nixon fick resa till det krigshärjade Europa 1948, där kommunismen gjorde intåg i flera länder. Det han såg präglade honom djupt. Han blev en stark påhejare för Marshallhjälpen, och satsade hårt på att övertyga sina motsträviga väljare hemma i Kalifornien. Han blev också en stark antikommunist. Redogörelsen för hur han tror på en ganska udda figur som påstår att den högt uppsatte Alger Hiss är sovjetisk spion och sedan driver detta till rättegång och fällande dom är intressant. Där skapades Nixons karriär och rykte, i till en början stark motvind då han hånades i media.
Hemma var det tungt för Pat, hemma med två småbarn (dotter nummer två heter Julie) och utan att ha hunnit få väninnor eller vuxen sysselsättning.

Read Full Post »

Från Claire & Francis Underwood till Pat & Dick Nixon

Så har vi kollat klart på tre säsonger House of Cards och det kan hända att jag är klar för alltid efter ha blivit så besviken på Doug. Det är jobbigt när jag inte kan tycka om någon. Inte ens en stund. Alla är 100 procent korrumperade och cyniska och otäcka. Makthunger i dess renaste form.

Det som fascinerat mig mest är Francis och Claire Underwoods äktenskap. Och jag vet att makarna Nixon aldrig ens kan komma i närheten av det, de är säkert mycket snällare och vänligare inställda till resten av mänskligheten, men jag blev ändå sugen att börja läsa i den här. Så nästa presidentfru får bli vårens parallelläsning.

Read Full Post »

I helgen ska jag läsa ut den

Jag har såsat på länge nog med Abigail Adams. Ibland bara ett par sidor i veckan. Det är som alla förstår ett tydligt tecken på att jag inte tycker att allting är intressant. Så resten tänker jag mer eller mindre ögna igenom och så läsa koncentrerat där jag fastnar.
Men jag imponeras av Abigail Adams som person. En oerhört driftig kvinna med ett väl utvecklat affärssinne. Hon byggde upp en stor privatförmögenhet i en tid där hustrurs pengar och tillgångar automatiskt tillhörde deras män. Som tur var så var John Adams inte så skicklig eller intresserad, och dessutom mycket upptagen, så Abigail hade stor frihet att göra som hon ville. Hon förlorade aldrig sitt intresse för flickors och kvinnors utbildning.

Några detaljer:
– John blev tvåa efter George Washington de första två valen, då fick han bli vicepresident. Tredje gången vann han och blev alltså president. Abigail som bott i Quincy medan Johns säte var Philadelphia fick då flytta till P hon också. Anledningen till att hon först bodde i Q var att slippa undan representationsknstnader med middagar för 16 personer etc.
– Makarna skrev drygt 1200 brev mellan varandra.
– De fick ofta rycka in och rädda barn och syskons katastrofdåliga finanser.
– Alkoholismen skördade inte bara Abigails brors liv utan även hennes och Johns son Charles. Han var den känslige som alla tyckte om som barn. Hans transformation till en aggressiv och gapig alkoholist var smärtsam. Hans fru och barn fick flytta in till faster Nabby.
– Dotter Nabby (döpt till Abigail efter mamma) fick senare bröstcancer. Ett bröst opererades bort (början på 1800-talet, jag visste inte att de kunde göra så) men sen kom den tillbaka i det andra bröstet och Nabby avled.
– Abigail var inte särskilt förtjust i en av sina svärdöttrar, Louisa, som blivande presidenten John Quincy gifte sig med. Han fick tjänst som ambassadör i St Petersburg, och Abigail var minst sagt sträv i breven till Louisa. Dessutom styrde hon och ställde med deras två äldsta barn som lämnats i Amerika.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Abigail Adams, amerikanska presidentfruar, presidentmor, alkoholism, bröstcancer

Read Full Post »

Delrapport om Abigail Adams

Abigail Adams fick som flicka ingen högre utbildning. Istället bildade sig hon och hennes vänner på egen hand. De läste böcker och diskuterade dem, ofta i brev. De hängde med i vad som hände runt omkring dem.
Så småningom träffade hon John, som först inte gillade Abigail och hennes syster, troligtvis för att de skojade för hårt med honom och han var ganska mån om sitt anseende. Men så småningom blev de kära och gifte sig.
Det blev mycket dramatik i deras liv, och långa tider som de fick tillbringa åtskilda. Dels av politiska skäl när John skickas till kongressen och senare till Frankrike. Dels när först han och sedan många år senare Abigail och barnen medvetet låter sig insemineras med smittkoppor för att uppnå immunitet.
Men all denna åtskildhet resulterade i en flitig brevväxling, och det är förstås därför vi vet så pass mycket om dem.
Det är rätt trevligt att läsa om Abigail Adams liv och att få lite bättre koll på de historiska händelserna som Bostonmassakern (John Adams försvarade den brittiske officer som anklagades för att ha haft ansvaret) och Tepartyt men även när kvinnliga handlare stormade större affärsmän som hamstrade kaffe och sen alla ekonomiska turer. Abigail visade sig ha ett väl utvecklat affärssinne, och hennes makes frånvaro ledde till att hon fick ansvaret för familjens bruk och ekonomi. Där lyckades hon väl.
Men det var alltid utbildning som var hennes stora passion. Ständigt fångade hon varje tillfälle att propagera för kvinnors och flickors utbildning. Som i det brev till sin man som blivit berömt; ”Remember the ladies”.

Read Full Post »

Bye bye, Laura

Sista rycket med The first lady, och nu är det 2005 och hurricane Katrina slår med full kraft. Laura Bush ägnar många sidor åt den och händelserna då och efteråt. Det är mycket sorg, och också mycket försvar av de federala myndigheternas senfärdiga agerande, som i sin tur beror på att de lokala myndigheterna frånsäger sig hjälp. Nog är Laura riktigt arg, men hon uttrycker sig korrekt neutralt: guvernör Blanco ville inte ha statlig hjälp, hon ville vara in charge. Hela systemet av frivilligorganisationer drar igång, och Bush berömmer framför andra Röda korset, Frälsningsarmén och baptisterna. Själv koncentrerar sig den tidigare läraren och bibliotekarien som alltid på skolorna och biblioteken, framför allt skolbiblioteken.(Tätt efter att behoven av mat, medicin och det allra nödvändigaste blivit tillgodosedda.) Arbetet med att hjälpa New Orleans och hela området som drabbades av Katrina pågår presidentperioden ut.

Utbildning och läsning har alltid varit Laura Bush hjärtefrågor, hon startade exempelvis Laura Bush foundation och hon deltar som UNESCO:s läsambassadör i en global läskunnighetskonferens i New York 2006. Slutet av hennes memoarer påminner om Eleanor Roosevelts, i sin starka vilja att propagera för utbildning. (Och alla dessa resor förstås. LB summerar: 75 länder har hon besökt.)
Gradvis har också kvinnors hälsa blivit ett viktigt intresseområde. Hon engagerar sig mot bröstcancer, och för kvinnors hjärtan, i USA. Globalt handlar det om aids och reproduktiv hälsa.
Ett fjärde område seglar nu upp, det handlar om pojkar som halkar efter och riskerar att hamna i gäng. Det senare hånas hon en del för, ”rik vit tant som inte kan veta nåt om svarta slumpojkars verklighet”, men Laura kontrar med att hon minsann arbetade i tuffa områden som lärare i Texas.
Inom alla dessa hjärtefrågor är Laura Bush väldigt generös med att ösa beröm över människor hon anser förtjänar det; frivilliga krafter, officiella, olika organsiationer, eldsjälar.
Ett program i Kansas är till för pappor och barn, och går ut på att lära sig att kramas. Första övningen är 30 sekunder lång. För många är det första gången de hållit om varandra.

Laura Bush går igenom hur reportrar och medier behandlat henne, hon räknar upp dem hon anser vara seriösa och skriver också om hur besviken hon blir på dem hon anser ha en färdigskriven agenda. Hon är ännu mer besviken å sin mans vägnar.

Det märks att Laura Bush lärt sig älska Vita huset. Hon pratar om de olika rummen: Lincoln bed room, the Green room, Red room, Blue room, särskilda korridorer, möbler, tapeter och porslin. Tydligen lämnar varje presidentpar ett nydesignat porslin efter sig, detta är makarna Bushs. Makarna Clintons porslin var så stöldbegärligt att det inte räcker till för de stora tillställningarna längre. Laura har gömt undan det på övervåningen.

Det stjäls mycket från Vita huset, folk gör skamlösa saker, alltså även inbjudna gäster på alla nivåer. Personalen skojar om att istället för säkerhetskontroller innan folk kommer in, så borde det vara säkerhetskontroll när de ska ut. Vid det årliga påskfirandet, som är en jättestor fest med tusentalet barn som letar ägg i trädgården, upptäcktes en liga av 70-plussare som forslade ut fina träägg kilovis i sina trosor. De var från en frivilligorganisation och blev sen portade.

Hela Vita huset-året är en lång räcka av evenemang och tillställningar, besök och middagar. Presidentparet självt har tidiga vanor och är sällan uppe till midnatt. De stiger upp före gryningen. Min favorit Azar Nafisi blev inbjuden till samma middag som prins Charles. En jockey som vann ett stort lopp blev hux flux inbjuden till middag med den mycket hästintresserade drottning Elizabeth, han är den ende som vidrört sagda drottning när de skulle ta kort. (Allt ska förevigas med foton. Och alla ska få skaka hand med presidentparet. De får stå i timmar, ofta ofta. Gissar att de satsar hårt på bekväma skor.)

När jag nu avslutat läsningen av Spoken from the heart tycker jag att jag har lärt känna Laura Bush ganska bra. Jag tycker om henne. Inte så mycket som jag tyckte om karaktären i American wife, men det hade jag inte heller väntat mig. Jag tror att Laura Bush är en genuin och seriös människa. Hon har uppenbart en mycket stor talang för vänskap, hon har behållit vänner i flera decennier (fotvandrar i nationalpark varje år)och skaffar under åren nya starka relationer både med prominenta personer och anställda. Och det är inte hejsan-hoppsan-kompisar, det märks. Jag tror att hon ger — och får — en stark lojalitet.
En detalj: Hon nämner inte ansiktslyftningen, trots att den är så uppenbar. Här väljer jag att ta Curtis Sittenfelds version som sanning.
Medskrivaren till Spoken from the heart heter Lyric Winik, men har inte sitt namn på mer än ett ställe längst bak. Jag tror att Laura Bush gjort mycket av jobbet själv. Det känns som hennes röst när man läser.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här, här och här.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, presidentfruar, självbiografi, memoar, Vita huset

Read Full Post »

Laura Bush del 3

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »

Laura Bush om 11 september 2001

Det känns väldigt lämpligt att läsa om terrordåden den 11 september i Laura Bush memoar just idag, när nyheten om att amerikanerna dödat Osama bin Laden i Pakistan dominerar medierna. (Bästa nyhetskällan: nrp.org)

Det var tisdag morgon och Laura Bush hade nyss avslutat den första National Book festival som hon själv dragit igång. Hon var på väg till ett möte med senator Ted Kennedy när någon berättade att ett plan kraschat i ett av tornen. Sen kom beskedet om det andra tornet. När Bush kom till Kennedys kontor stod tv:n på, med bilder som vi alla minns. Men Kennedy sa inte ett ord. Istället satt de och småpratade om helt ovidkommande saker, medan Laura Bush försökte kika på tv:n men inte kom sig för med att avbryta Kennedy för att prata om attacken. I efterhand tänkte hon att det måste vara nån förträngningsmekanism hos Ted Kennedy, som sett sina syskon dö våldsamma dödar allihop och nu var ensam kvar sen 40 år tillbaka. Mycket egendomligt i alla fall.

Men sen kom rädslan och sorgen med full kraft över hela nationen. Jag tror inte att det går att förstå den skräcken när man inte upplevt den. Och det där med anthraxet… det hade jag nästan glömt. Trots att flera människor dog. Och postsäckar till Vita huset blev stående i tre år innan någon vågade öppna dem.

Sen måste jag säga att jag gillar det där sentimentalt nationalistiska, ”alla tillsammans”, ”my heart goes out”, ”hjälpas åt”, hela det där. Några amerikanska barn samlar in 87 dollar till barn i Afganistan och skickar till Vita huset, signerat ”Edra medborgare”. (*snörvel*) På ett skolbesök är det en liten flicka som frågar Laura Bush vad hon tycker om det som hänt. ”I’m sad”, säger Bush. ”Me too”, säger flickan. (*mer snörvel*)

När Laura Bush gick i sjätte klass skrev hon ett skolarbete om Afganistan. Sen glömde hon i princip bort landet, tills 11 september-attacken gjorde alla oerhört medvetna om talibanerna. 17 november höll Laura som första First lady ett radiotal å sin makes vägnar, om kvinnornas situation i Afganistan. Finns här. En som såg vad talibanerna utsatte de afganska kvinnorna för mycket tidigare och som gjorde deras sak till sin egen hjärtesak är Mavis Leno, gift med pratshowsvärden Jay Leno, berättar Bush.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, Osama bin Laden, Mavis Leno, Afganistan

Read Full Post »

Jag gillar Laura Bush hittills

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, bibliotekarie, lärare, George W Bush, Spoken from the Heart, självbiografi, presidentfruar, amerikansk politik

Read Full Post »

Så var jag klar med Eleanor.

Efter Franklin D Roosevelts död fortsätter Eleanor att vara lika aktiv. Hon arbetar arbetar arbetar, och återkommer hela tiden till hur viktigt det är att vara ”useful”. Hon föreläser, skriver sin dagliga tidningskrönika, reser ständigt och gör radioprogram med mera. Hon får 100 brev om dagen och har tre sekreterare. (Det finns ett ”franking priviliege” i USA, alla före detta presidentfruar slipper betala porto för inhemsk post.)
Så blir Eleanor Roosevelt FN-delegat, under den förste generalsekreteraren Trygve Lie från Norge. Hon är mycket uppfylld av att vara den enda kvinnan i den amerikanska delgationen, och tänker att hon inte får misslyckas för då misslyckas hon för hela sitt köns räkning. ER bjöd in alla andra kvinnliga delegater på te, det blev 16 stycken totalt.
Det är mycket minnen och anekdoter från tiden i FN, framför allt från kommittén som arbetade fram de mänskliga rättigheterna. Roosevelt satt ordförande och det var hårt arbete. En humoristisk och filosofisk kines, Chang, förgyllde arbetet. Ryssen Pavlov förlängde det med ständigt tjat om staten staten staten. När deklarationen antogs 10 december 1948 lade Sovjetunionen plus några satellitstater, Sydafrika och Saudiarabien ner sina röster.

Efter tiden i FN (republikanerna vann 1952 års presidentval) for Eleanor omkring och reste. Hon besökte Libanon, arabvärlden, Israel, Indien. Pakistan (All Pakistan Women’s Association), Japan, Hongkong. Grekland och drottningen Frederika. I Grekland syntes effekterna av Marshallplanen. Jugoslavien, där hon tyckte att kvinnorna fick slita hårt när männen satt i bergen och var krigiska, men ändå var hon glad att Jugoslavien gick sin egen väg. Hon träffade förstås Tito. Hon träffade alltid alla höga politiker och kungligheter, hennes egen status verkar inte ha minskat alls trots att hon då varken var FN-delegat eller The First Lady längre.
1956 jobbade Roosevelt för att Adlai Stevenson skulle bli demokraternas kandidat. Vid ett tillfälle berättar hon att hon inte ville stötta John F Kennedy. Hon irriterade sig på att han inte ville tala om var han stod i McCarthy-frågan.
Det blev inte Adlai Stevenson, och Eleanor fortsatte resa. Till Holland och drottning Juliana, en lika stor favorit som Marta av Norge. Till Indonesien, Bali, Marocko. Och så en hel månad i Sovjet.
I think I should die if I had to live in Soviet Russia.
Eleanor är särskilt oroad av hur barnen drillas och tränas (enligt Pavlovska principer) till blind lydnad. Hon ser ingen glädje, bara rädsla. Men är imponerad av läkar- och skötersketätheten.
Och så noterar hon hur utbildade ryssar, troende marxister, skickas ut till allierade länder för att hjälpa till. Många länder befinner sig i svåra faser, de har varit i krig, de har nyligen blivit självständiga och administrationen har pajat ihop. De behöver hjälp och Sovjetunionen skickar folk som samtidigt vill vinna över länderna för världskommunismen. Roosevelt är mycket oroad.
Hon konstaterar stora skillnader mellan Marocko, Iran (ingen framtidstro), Israel (massor av framtidstro). Vid ännu en resa till Sovjet något år senare konstaterar hon att folk ser lite gladare ut, och inte har lika fula kläder.
Hennes självbiografi avslutas med uppmaningar. Hon talar om hur viktigt det är att utbilda unga, framför allt i språk, och att uppmuntra dem att resa till andra länder. och sprida The American Dream, gärna. Hon tänker sig ett system med två års vistelse i andra länder, som var och en valt i förväg så att barnen hinner läsa på om landets historia, seder och bruk, och språket.
Hon är också mycket kritisk till vad hon kallar Boss-valen, framför allt 1960 när JFK valdes till demokraternas presidentkandidat. Hon menar att kandidatvalen måste demokratiseras och tas tillbaka till medlemsnivå. Fortfarande hade hon velat ha Stevenson, men kampanjade sen lite för JFK ändå.
När Eleanor Roosevelt dog i november 1962 beordrade JFK flaggor på halv stång. Adlai Stevenson sade: ”The United States, the United Nations, the world, has lost one of its great citizens. Mrs. Eleanor Roosevelt is dead, and a cherished friend of all mankind is gone.
Hennes självbiografi, i den samlade förkortade upplaga som jag nu läst, finns fortfarande i tryck. Jag tycker att jag har fått veta mycket inte bara om hennes liv, utan också om den ofta dramatiska tid hon levde i. En modig kvinna, som inte drog sig för att vara obekväm när hon tyckte att hon hade rätt. Samtidigt ödmjuk och lyssnade, när hon inte visste saker. En mycket intressant person, och värd all beundran.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här här och här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om The Autobiography of Eleanor Roosevelt, Eleanor Roosevelt, självbiografi, amerikansk politik, presidentfruar, Förenta nationerna, mänskliga rättigheter, Adlai Stevenson, Sovjetunionen

Read Full Post »

Klanerna Bush och Kennedy

Jag har velat läsa Laura Bush självbiografi ända sen jag läste och älskade American Wife, Curtis Sittenfelds fiktiva självbiografi som är ett mästerverk. Bloggat här och här.
Nu är Laura Bushs Spoken from the heart på väg till mig. Det ska bli mycket intressant — även om den naturligtvis är tillrättalagd.

Jag tänker på Sittenfelds beskrivning av George senior och Barbara Bush när jag ser The Kennedys som börjat på SVT (lördagar). Det är samma stora familj, patriarken och matriarken (även om Rose Kennedy verkar ha varit en mindre dominerande personlighet än Barbara Bush?). En barnaskara, där pojkarna ska föras in i politiken och bli något stort. Minst en ska bli president, och minst en ska bli senator. Allt för familjen.

Det här med att Katie Holmes spelar Jackie… hon har i alla fall den där breda näsan som är så fin.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, självbiografi, Spoken from the heart, American wife, Curtis Sittenfeld, The Kennedys, Katie Holmes

Read Full Post »

Lite mer Eleanor

I mitt långtidsprojekt med Eleanor Roosevelts självbiografi har jag nu hunnit igenom åren i Vita huset, som börjar med Depressionen och New Deal och slutar med andra världskriget. Eleanor var inte särskilt förtjust i att FDR kandiderade, och igen och igen… men hon fann sig och tyckte att han var den som var bäst lämpad att leda landet. Hon är mycket lojal, men jag slås av att han inte alls verkar ha berättat särskilt mycket för henne. Istället skickas hon på resor hit och dit, inte sällan utan att veta riktigt varför.
Men Eleanor skapar sig en egen plattform. Hon skriver kolumner, dagboksredogörelser i en tidning, håller tal och inför egna presskonferenser inför kvinnliga reportrar. Och reser reser reser. Hon besöker fattiga områden i olika delstater för att se hur läget är, hon lär sig att ställa frågor och undersöka detaljer. Hon är mycket engagerad i sociala frågor. Under kriget besöker hon också Storbritannien och bor i Buckingham Palace, och reser runt i Oceanien för att besöka trupperna i princip överallt, även såna som aldrig får besök annars.
Eleanor Roosevelt gör ingen stor sak av sina egna skriverier eller sitt arbete i kommittéer. Hon nämner att hon blir illa åtgången i pressen, och att hon är kontroversiell, men jag förstår inte riktigt varför hon väcker så starka känslor? På vilket sätt var hon kontroversiell? Kanske bara för att hon har en egen röst? (Även FDR var ju föremål för hatkampanjer.) Eleanor väcker starka positiva känslor också, hon får mängder av brev och förfrågningar från människor som behöver hjälp och vill att hon ska ta upp deras sak hos maken. Själv säger hon att hon aldrig påverkade sin mans politik. Däremot hade de ofta samtal där hon framförde sina synpunkter, och ibland kände det som att han övade på henne.
Den här perioden är full av namn, ofta på amerikanska politiker eller inom administrationen, såna som jag inte vet vilka de är. Men även statsbesök. När kriget börjar mullra kommer de på rad; premiärministrar och kungligheter, för att försäkra sig om stöd och goda relationer. Kronprinsen och kronprinsessan från Sverige var rätt trevliga, han från Danmark gjorde ett ganska dåligt intryck, prinsessan Märta av Norge blev en vän. Makarna Churchill blev goda vänner verkar det, inte bara männen utan även fruarna.

Jag har tidigare skrivit här och här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, The Autobiography of Eleanor Roosevelt, självbiografi, böcker

Read Full Post »

Delrapport Eleanor Roosevelt

Jag fortsätter där jag lämnade (det är ju så bra med en blogg så man kommer ihåg vad man har läst!) och följer Eleanor Roosevelt på hennes väg till större självständighet och politisk medvetenhet. Länge var hon ointresserad av politik, men kände sitt ansvar att intressera sig för samma saker som min man. Det var ju så man gjorde. Så hon följde med på middagar och ordnade egna middagar, det där sociala kittet som var viktigt. Och så födde hon barn: sex stycken. Ett av barnen dog, trots att han var både fetast och vackrast av alla hennes bäbisar. En annan son fick sen samma namn; Franklin Junior.
Det handlar mycket om sjukdomar och rädsla för sjukdomar i Eleanors liv. Svåra influensor som drabbar barnen, och förstås makens invaliditet från 1921 och framåt. Hon beskriver sig själv som kärnfrisk, men ändå har hon också åkommor och sjukdomar som hon kämpar sig igenom.
Strax före första världskriget lär hon känna dåvarande presidenten Woodrow Wilson med fru, i samband med att FDR blir minister i flottan. Under själva kriget vill Eleanor göra nytta och arbetar bland annat på ett sjukhus för krigsskadade. Som alla andra kvinnor stickar hon som en galning till soldaterna hela tiden.
Att maken hade en kärleksaffär som hon kom på skriver inte Eleanor Roosevelt en enda rad om. Men äktenskapet verkar inte direkt passionerat. Dessutom är de ofta på olika håll, i New York, Washington, och Campobello.
Under en av FDR:s kampanjresor tar sig en av hans medarbetare för att börja dra in Eleanor i det politiska arbetet, fråga efter hennes åsikter om olika tal och sånt. Hon skaffar sig ett par kvinnliga vänner som är mycket framåt. Eleanor kan inte tänka sig att gå tillbaka till tiden före kriget, när all hennes tid gick till social events. Hon vill arbeta på riktigt.
En sak jag tycker om är att Eleanor Roosevelt inte alls försöker försköna sig själv. Varken när det gäller sin okunnighet eller sina tillkortakommanden. Till exempel rannsakar hon sig själv rätt hårt i förhållande till dottern Anna, äldsta barnet, som Eleanor menar att hon inte alls förstod sig på under den svåra tiden när Franklin D blev förlamad. Men det rätade upp sig och de blev bästa vänner.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, Anna Roosevelt, Franklin D Roosevelt, Woodrow Wilson

Read Full Post »

Eleanor Roosevelt

Jag har börjat läsa Eleanor Roosevelt självbiografi. (Som synes av bilden är jag inte först med att läsa denna bok. Men strunt samma, vad kan man begära av en gammal punkare? Och överstrykningarna är ju bra citat.)
Eleanor är en lillgammal flicka. Hennes mor kallar henne ”Granny” (grandmother) och oroar sig för att hon inte alls är vacker, som alla andra flickor och kvinnor i släkten. Eleanor tycker mest om sin far, men han är alkoholist och skickas iväg från familjen i New York till Virginia för att sluta dricka. Eleanor skickas också iväg, som sexåring tror jag det börjar, till en internatskola. Där har hon svårt att ta för sig, och längtar efter att bli sedd. En annan flicka råkar svälja ett mynt, och får massor av uppmärksamhet. Så lilla Eleanor hittar på att hon också svalt en slant, men hon blir istället hemskickad. Till familjen stora skam: En Lögnare.
Efter att modern dött (och lite senare pappan) får Nell bo hos sin stränga mormor. Eller, hon får börja på internatskola utanför London, där man av nån anledning förväntas tala franska hela tiden. Det klarar Eleanor galant, franska var det första språket hon lärde sig av sin barnsköterska. Men i de andra ämnena är hon inte särskilt lysande. Dessutom är hon lång och kantig och har alldeles för barnsliga kläder. Så småningom lyckas hon ändå bli lärarens favorit, och får resa med mademoisellen i Europa.
Jag gillar Eleanor Roosevelts berättarstil, sakligt och matter-of-fact men ändå känslosamt där det passar. Därför är det slående hur lite kärleksfullt hon beskriver sin blivande make. Han liksom bara finns där, och så friar han, och så ska de gifta sig. Ingen romantik alls, och man undrar varför det blir bröllop över huvud taget? Trodde hon att han var hennes enda chans? Eller var det för att hon trivdes så fint i hans familj? Kusiner var de dessutom. På baksidan kallas det ”a distant relative”. Med på bröllopet var också Uncle Ted, nyinsvoren president för andra perioden. Vad är det med amerikanerna och deras presidentfamiljer egentligen? Uncle Ted har förresten gett namn till teddybjörnen.

Det här är intressant läsning, och jag har tänkt läsa ut den innan jag beställer Laura Bush självbiografi, så att jag kan jämföra. Men just nu känner jag mig så splittrad med fya böcker på gång så jag kanske pausar den här innan det politiska dragit igång på allvar.

Uppdatering: Och jag läste ut den också, 17 april 2011, medan Bush är på väg hem.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, autobiography, självbiografi, presidentfamilj, Laura Bush, Theodore Roosevelt, FDR

Read Full Post »