Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

Om jag glömmer dig, Jerusalem

I helgen gjorde jag en satsning för att läsa ut syster Sofie Hamrings underbara bok om Jerusalem, och blev rikligt belönad. Dofterna, smakerna, igenkänningarna när hon går på Jaffagatan och Ben Yehuda och i Gamla stan, bara att se ordet Lejonporten sätter igång samtal här hemma: ”Vilken var det nu igen?” ”Bortanför Damaskus?” ”Var det där jag var inne på en toalett?” ”Du var inne på toaletter överallt.”
Men syster Sofie bodde i Jerusalem ett helt år. Hon var med om allt från att bli spottad på av småpojkar (med föräldrarnas goda minne) till att bli hembjuden för att fira sabbat hos en judisk familj som också bjöd hem en muslim och en sikh.
Hon har firat alla högtider året runt, såväl kristna som judiska, och bjuder på en öppen, sökande och kärleksfull skildring där dessa två relgioner verkligen framstår som syskon. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Syster Sofie är i ständig dialog med bibeln och dess berättelser och vad de säger som är relevant för Israel idag. Hon skriver om sabbaten, vilket är själva anledningen till att jag ville läsa denna bok, när Tomas Sjödin berättade om den. (Ända sedan vi var i Jerusalem och såg detta fenomen på nära håll har jag längtat efter att helga vilodagen.)
Hon skriver också mycket träffande om att strida på två fronter, om Konflikten, och hur hennes egen förälskelse i det sköna i judendomen och det judiska livet leder till att hon inte vill höra talas om oförätter judar begår på palestinier. Om det eviga skället ”pro-israelisk”, ”pro-palestinsk”, så fort man rör sig det minsta utanför åsiktsfåren.
Framför allt är det en nyfiket förundrad och mycket lärorik och informativ hyllning till en stad där de mest märkliga saker kan hända. Och gör det, dagligen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Syster Sofie Hamring O.P., Om jag glömmer dig Jerusalem, kristendom, Jesus, judendom, Jerusalem, Oljeberget, Via Dolorosa, Lejonporten, sabbat, högtider

Read Full Post »

Nåsbönderna på Neva Books

I världsmetropolen Rimforsa ligger Neva books, en bokhandel specialiserad på foto. Den har en filial i Berlin också. Och så brukar det vara utställningar. Just nu är det en utställning om Nås-bönderna. Den fokuserar på svenskarna: förebilden till Selma Lagerlöfs Helgum, Lewis Larson som drog igång American Colonys fotografiverksamhet, och en kvinna som jag inte hört talas om förut som hette Helfrid och jobbade några år på sjukhuset. Hon var från Göteborg och hörde alltså inte riktigt till Nåsbönderna, det var oklart om hon hade något alls med kolonin att göra.
Utställningen var ganska enkel och mer informativ än konstnärlig och spännande, men nog är den värd att titta på en stund. Den var sammanställd av Svenska kyrkan så den vandrar nog runt.

Neva books har också en annan utställning med olika fotografer som tolkar dikter av Tomas Tranströmer. Den grep mig inte. Kanske orättvist, men så var det.

Read Full Post »

Söndagsläsning: Om jag glömmer dig Jerusalem

Det är Tomas Sjödin som i sin Det händer när du vilar berättar om syster Sofies möte med Jerusalem. Hon reser dit i ett läge när hon är fullständigt utmattad och helst bara vill sova dygnet runt. Men så småningom börjar hon hämta sig, och fascineras av det judiska andliga livet. Staden Jerusalem lever och andas i en särskild rytm, det talar ju även Tomas Sjödin om när han framhåller sabbaten och sabbatens tvärstopp. Och vi hann upptäcka det själva på de knappa två veckor vi var där.
Som katolsk nunna, alltså uppenbart synlig, står syster Sofie inte högt i kurs. Men hon finner sätt att närma sig gemenskapen.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Om jag glömmer dig Jerusalem, syster Sofie Hamring O P, kristet, judiskt, andligt, Jerusalem

Read Full Post »

P.F. Thomése: Grillroom Jerusalem

OJ. Får man verkligen skriva så här?
P.F. Thomése ingår i en grupp kulturpersonligheter som bjuds på resa till Israel av en i israelernas ögon propalestinsk organisation. Ett tv-team filmar. Helst vill de filma deltagarnas känslor inför vad de möter, så det gäller att leverera. Varför just han blir inbjuden förstår P.F. Thomése aldrig. Han beskriver sina upplevelser på ett djupt personligt, vanvördigt sätt: respektlös och vördnadsfull om vartannat. Han låter sig övermannas av känslor. Ofta förbjudna känslor.
En svensk journalist skulle aldrig våga skriva så här.
Jag får skrämselhicka flera gånger — men han vinner mig. Med sin blandning av naivitet och cynism, med sitt skarpa öga för ironi och absurditeter, med sitt sätt att genomskåda yttringar från båda sidor samtidigt som han erkänner sin djupa okunnighet. Hela tiden på en drastiskt hoppande associativ prosa med andan i halsen.
Det här andra omslaget är roligare tycker jag, även om jag gillar det gröna svenska också.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om P.F. Thomése, Grillroom Jerusalem, reseskildring, reportage, journalistik

Read Full Post »

Bortkastad tid att läsa Davidsstjärnor

Att jag aldrig lär mig. Trots titelns och baksidestextens löfte om ett judiskt tema, trots att Kristina Ohlsson beskrivs som ”en av de bättre” deckarförfattarna i landet, trots att hon satt och skrev denna bok på American Colony i Jerusalem, så var det timmar av mitt liv som gick bort till alltför litet nöje och stigande irritation.
Det är den där tjatiga sjukan att älta folks vardagliga privatlivslogistik med barnhämtning och matlagning och ”det var jag som nattade barnen sist” och suckande kommentarer om ”ska du jobba bara för att en barnamördare springer lös när vi skulle åka skidor och vara en riktig familj”. JAG VILL INTE LÄSA SÅNT. Jag vill läsa hur de klarar upp morden. Jag vill ha smarta detektiver som tänker på FALLET och inte att ”alla andra är lediga på lördagar”. NEJ. Alla andra är inte lediga på lördagar och det ska du förresten skita i. Ditt jobb är att hitta mördaren.
Först efter halva boken masar sig en av mordutredarna iväg till Jerusalem där hon stannar i några få boksidor och gnäller om hur hon längtar efter sin man.
Resten av boken gör jag nedslag ungefär i mitten på sidorna tills jag når slutet, som jag förstås redan listat ut. Så nej, Kristina Ohlsson hör inte till de bättre. Hon är i klass med Anna Jansson och Karin Wahlberg, och säkert en hel hög andra som jag är lyckligt okunnig om.

Det finns bara en svensk deckarförfattare värd att läsa och det är Åsa Larsson.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Kristina Ohlsson, Davidsstjärnor, deckare

Read Full Post »

Det händer när du vilar

Vilan ska inte komma sen, när du är klar. Du blir aldrig klar. Vilan ska planeras in och vilas regelbundet oavsett hur din vardag ser ut.
Tomas Sjödin sjunger vilans lov i varenda tonart som står till buds, och det passar mig otroligt bra. Som extra bonus är flera episoder från Jerusalem (vi identifierar glatt gator och platser vi besökt) och han gör jämförelser med den judiska sabbaten. Dessutom är han ju norrlännning, även om det är en bit ner… Så jag älskar denna bok och kommer att lyssna på den igen och igen.
Rekommenderas för alla som behöver eller misstänker att de behöver tagga ner.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Sjödin, Det händer när du vilar, sabbat, sofflocket, ljudbok, Jerusalem

Read Full Post »

Avslutade Annas hus

Jag tog mig samman och satsade hårt på att läsa ut denna långkörare. Det var den värd. Senare delen handlade mest om sionismen, britternas trixanden och löften åt såväl judar som muslimer, andra världskriget, terrordåd och inbördes stridigheter och det stora politiska spelet som ledde fram till staten Israels grundande. Den lilla American Colony kom mer i bakgrunden, även om den var med under alla skeden.
Några intresserade män började fotografera och skapade arbetstillfällen till kolonin. Lewis Larsson var en av de ledande fotograferna, som höll sig framme vid flera historiska tillfällen. Så småningom blev han utsedd till svensk konsul, och efter Moder Anna Spaffords död (Vilken chock! Moder var ju odödlig.) kom han i konflikt med hennes dotter Bertha. Bertha hade ärvt sin mors organisationsförmåga men inte det självklara andliga ledarskapet. Maktstrider uppstod. Den gamla skiljelinjen mellan svenskarna och amerikanerna gjorde sig gällande. Svenskarna funderade mer och mer över varför amerikanerna kunde göra långresor hem, satsa på sina barns utbildning, med mera. Men det gällde att inte bli för kritisk mot Bertha, för hon kunde förvisa människor som bott i kolonin i årtionden.
Här under syns American Colonys handelsbod, en annan inkomstkälla.
Det där med att inte söka läkarhjälp luckrades också upp till viss del, och det hindrade inte kolonin från att driva sjukhus under krigsåren. Hur de nu hade lärt sig något om sjukvård? Det berättar inte Odd Karsten Tveit.

Allt som allt känner jag mig nöjd med att ha läst denna bok. Det var mycket information och intressant läsning, och jag är nöjd med att jag klarade av den norska utmaningen. Tidigare bloggat här och här.

Read Full Post »

Kämpar på med Anna Spafford

Det är rätt slitsamt att läsa på norska faktiskt. Jag läser mycket långsammare än vanligt och efter flera veckor har jag bara hunnit halva boken.
Anna Spafford är nu 68 år, och man kan tycka att det borde gå fort att berätta om de sista åren. Men Odd Karsten Tveit vidgar perspektivet och berättar också om dramatiska historiska skeenden i Jerusalems historia. Nu är det förstadiet till Första världskriget, när turkarna kastar ut en massa människor som på minsta vis kan misstänkas för att vara spioner. De planerar en attack på Egypten över Suezkanalen, och vill inte att det ska bli känt. (Anfallet misslyckades.)
Men American Colony knogar på ungefär som förut, tar hand om fattiga och lyssnar på Anna Spaffords budskap från Gud.
Angående det berömda äktenskapsförbudet så började det med att Anna och Horatio slutade ha något sexuellt samliv med varandra. Och i ett samtal mellan Anna och en av de andra gifta kvinnorna visade det sig att den andra också levde i ett vitt äktenskap. Så då bestämde Anna att det var normalt och att alla skulle göra det.

Efter lång tid och flera personliga tragedier kom det till en omvändning och Annas egen dotter Bertha blev den första som fick gifta sig. När sedan Bertha och hennes make fick ett barn, en dotter, var alla överlyckliga.
Under förbudstiden och efter Horatios död gick det rykten om att Anna skulle ha flera yngre älskare. I samma veva spreds rykten, framför allt från amerikanska konsulns håll, om sexuell lössläppthet och nattliga orgier.

Många tragiska dödsfall utspelade sig som en följd av att Anna Spafford ansåg att man inte skulle söka hjälp hos läkare. Gud skulle ordna allt. Många dog i exempelvis kolera, men också mindre allvarliga sjukdomar. Kanske hade några dött även om de fått mediciner, men några hade nog klarat sig.

Man får komma ihåg att sekten trodde att Kristus skulle komma tillbaka mycket snart = nästa år, och sedan sköts det framåt lite i taget. Men år lades till år och ingen Kristus i sikte.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Odd Karsten Tveit, Anna Spafford, Annas hus, norska, American Colony, Jerusalem

Read Full Post »

Selma Lagerlöf möter Anna Spafford

Det är Sofie Elkan som ser en artikel om de emigrerade Nåsbönderna i Gotlands allehanda en sommardag 1897. Elkan och Selma Lagerlöf semestrar på Gotland och Sofie visar Selma artikeln, som hon tycker är märklig.
”Det her kunne nok duge til et romanemne”* menar Selma, och går sen och grunnar på saken en tid. Men om man ska skriva om dalabönder som emigrerar till Det heliga landet och går med i en sekt, så bör man väl se hur de lever? Det anser Lagerlöf, och Elkan är ju alltid reslysten.
Så i mars 1900 anländer de till Jerusalem.
Nästa dag tar de en hästdroska från Jaffaporten längs stadsmuren och till vänster vid Damaskusporten och vidare in på Nablusveien till American Colony. (Vi åkte inte hästdroska utan spårvagn och gick sen en bit.) Selma och Sofie blir de första svenskarna som besöker kolonin på de fyra år som svenskarna varit där. De hade med sig vävmönster till sina landsmaninnor. Mötet blev mycket lyckat.
Dagen därpå kallade den amerikanske konsuln till sig Selma Lagerlöf och berättade förfärliga historier om sexuell lössläppthet och omoral hos Mrs Spafford och de andra. Lagerlöf visste inte vad hon skulle tro, men bedrev efterforskningar utan att hitta något som stödde konsulns sladder. Däremot många färgrika detaljer till sin roman.
Dessutom samlade hon detaljer om personer att basera karaktärer på.
Hon ansåg Anna Spafford mycket vacker men manipulativ, och att hon inte tålde opposition. Hon var också mycket kritisk till äktenskapsförbudet, som gjorde unga människor olyckliga. Det finns ju också väl beskrivet i Jerusalem.

* Norskan kommer sig av att jag läser Annas hus – En beretning fra Stavanger til Jerusalem av norrmannen Odd Karsten Tveit. Inköpt i American Colony. Jag hade först tänkt ta en annan, på engelska, men bokhandlaren sa att den här var mycket bättre. Och norskan känns tillräckligt lätt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Anna Spafford, Annas hus, Odd Karsten Tveit, biografi, kristen sekt, Jerusalem

Read Full Post »

Inköp i Jerusalem

Det här med att boklådorna dör ut, den trenden har inte nått Jerusalem. Där finns det massor av bokhandlar, en i varje hörn kändes det som. Men när jag sa det till bokhandlaren i American colony ryggade han och sa: Men de säljer ju begagnade böcker. Och det hade han rätt i.
I bokhandeln i det nästan tomma köpcentrat i anslutning till vårt hotell på Jaffa road/Agrippa street fyndade jag Noah and her sisters, ett berättande av de gamla historierna ur ett kvinnligt perspektiv. I hipster-området Emek Refaim fann jag Louise Erdrich Love medicine, den enda som faller ur temat så att säga. Hos The Bible society i andra änden av Jaffa road köpte jag Understanding biblical kingdoms & empires och 60 questions Christians ask about Jewish beliefs and practices. Och så den fina Annas hus, på norska, som jag handlade till fullpris hos ovan nämnda bokhandlare i American colony. Den handlar om Anna Spafford, den verkliga amerikanska som grundade den sekt som Selma Lagerlöf skrivit om i Jerusalem.

Read Full Post »

Det eviga folket är inte rädda

Det gav en extra tyngd att läsa den här debuten i Jerusalem, där unga tjejer (och killar förstås) går omkring i uniform med ett maskingevär över axeln som ett vardagligt inslag i gatubilden. Via boken lärde jag mig att de olika färgerna på baskrarna betyder att de tillhör olika förband, blå basker är nån sorts intern militär tillsyn exempelvis. Dessutom passerade vi ett par gränsposteringar vid Västbanken, och kände hettan ute i öknen.

Shani Boianjiu ger en omtumlande intensiv beskrivning av de två år som kvinnor gör militärtjänsten i Israel via ögonen på de tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea. De har vuxit upp i en liten by i norr, en riktig håla i utkanten av allt. Militärtjänsten är både hatad och fruktad, men också en biljett bort till en ny tillvaro. Tjejerna hamnar på olika ställen (Yael utbildar skyttar, Avishag är gränsvakt, Lea inom militärpolisen) men gemensamt är att våldet ständigt är närvarande. Samtidigt är tjejerna så där knäppa som man är när man är ung, eller förresten, de är nog knäppare. I alla fall Lea, som stundtals verkar spritt språngande galen.
Men hela tillvaron är galen och absurd. Ett stilla lugn kan vända till en attack på två sekunder. Två solbadande nakna soldater i ett vakttorn vid egyptiska gränsen kan leda till en diplomatisk incident, och att en telefon som inte ringt på flera år plötsligt gör det. Tre palestinier kan tjata sig till att bli beskjutna med gummikulor för att komma med i tidningen. Någons kärleksnäste som borde innehålla en viss sorts patroner gör det inte — och därför dör tusentals småbarnsföräldrar.
Slutet på boken är riktigt otäckt, jag blir inte riktigt klok på det. Händer det verkligen? Eller är det nån djup symbolik jag inte förstår? Annars tänker jag att flera av händelserna i boken troligtvis har hänt. Att Shani Boianjiu hämtat ur sina egna och sina vänners erfarenheter.

Det eviga folket är inte rädda snuddar vid en best of-etikett. Jag tror den får den. Kanske delvis för Jerusalems skull, men ändå.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Shani Boianjiu, Det eviga folket är inte rädda, Israel, militärtjänst, absurd tillvaro

Read Full Post »

Worst service ever at Bleecker Bakery in Jerusalem.

We visited Jerusalem for the first time this fall, and the first week we found this lovely restaurant at Lunz street/Jaffa road. My husband, myself, and our two friends had ourselves some very good food and a wonderful evening in the hands of a nice waitress. In fact, the experience was so nice that we decided to do it again on our last day in Israel, Thursday November 7th.
Bad choice.
It started out well enough, everybody was nice and one of the waitresses took our picture. We ordered our food and the wine. But the wine was wrong, and when we politely pointed this out and asked for the right wine, the whole atmosphere changed. We got a new bottle, but no glasses. When I asked for the new glasses, no one payed attention. I had to go inside the restaurant and fetch it myself. And it wasn’t very clean.
The evening continued with us being completely ignored by the staff, they never asked us about the food, they didn’t bring up the question of dessert, it was impossible to make eyecontact with them.
This is the worst treatment we’ve ever received in all countries we have ever been in.
I felt bad for two of the younger waitresses, they were clearly embarrased and ashamed, but didn’t dare to speak to us. When we left, one of them told us that an older waitress had told them to act like they did.

No, if you want to eat well AND be treated decently, visit Ticho House instead.

Read Full Post »

Alice Hoffman: The Dovekeepers

Under Jerusalems förstörelse år 70 flyr de som kan ut i öknen. En av dem är Yael, dotter till en lönnmördare som skyller hustruns död i barnsäng på henne. Även hennes bror är lönnmördare, men syskonen älskar varandra. Det är till brodern i en motståndsficka som de beger sig. Färden genom öknen blir mycket svår, men Yael får för första gången en vän, som hon sedan sviker när hon börjar älska vännens make.

Revka är gift med en bagare och van vid den fylliga doften av nybakat bröd varje dag. När maken mördas måste hon ge sig i väg, tillsammans med sin vackra dotter, djupt troende svärson, och två små pojkar. Fruktansvärda saker händer innan Revka precis som Yael hamnar i Masada och duvslaget.

Alice Hoffman har skrivit en fascinerande roman, där fyra kvinnors livsberättelser flätas samman i duvslaget i fortet Masada. Duvslaget är viktigt, en grupp kvinnor samlar där in duvträcket som sprids som gödsel och håller detta lilla hörn av öknen levande. Alla kvinnor bär på sina hemligheter, sorger och glädjeämnen. De misstor varandra, är avundsjuka, blir vänner och hjälper varandra.

Jag hinner inte läsa ut den här som jag tänkt innan vi reser till Israel, men det passar fint att den får följa med. Vi planerar förstås att besöka Masada, som är en väldigt känd plats. Där samlades knappa tusen flyktingar från Jerusalem och bjöd motstånd mot romarna. Det sägs vara den enda av alla världens ”ointagliga” befästningar som faktiskt lever upp till sitt namn och aldrig någonsin blivit intaget. När nederlaget hotade hjälptes de belägrade åt att begå självmord.

Jag gissar att Alice Hoffman hittat på Yael, Revka, Azizi och Shirah, men judarnas ledare Elazar ben Yair är en historisk person. Men Hoffman vore inte Hoffman om hon inte hade magi med i spelet, och i den här är det Shirah som står för den. En riktig häxa i ordets bästa bemärkelse!

Read Full Post »

”Saved alone. What shall I do?”

Jag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!

Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.

Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Selma Lagerlöf, Jerusalem,

Read Full Post »