Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jerusalem’

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

om-jag-glommer-dig-jerusalemI helgen gjorde jag en satsning för att läsa ut syster Sofie Hamrings underbara bok om Jerusalem, och blev rikligt belönad. Dofterna, smakerna, igenkänningarna när hon går på Jaffagatan och Ben Yehuda och i Gamla stan, bara att se ordet Lejonporten sätter igång samtal här hemma: ”Vilken var det nu igen?” ”Bortanför Damaskus?” ”Var det där jag var inne på en toalett?” ”Du var inne på toaletter överallt.”
Men syster Sofie bodde i Jerusalem ett helt år. Hon var med om allt från att bli spottad på av småpojkar (med föräldrarnas goda minne) till att bli hembjuden för att fira sabbat hos en judisk familj som också bjöd hem en muslim och en sikh.
Hon har firat alla högtider året runt, såväl kristna som judiska, och bjuder på en öppen, sökande och kärleksfull skildring där dessa två relgioner verkligen framstår som syskon. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Syster Sofie är i ständig dialog med bibeln och dess berättelser och vad de säger som är relevant för Israel idag. Hon skriver om sabbaten, vilket är själva anledningen till att jag ville läsa denna bok, när Tomas Sjödin berättade om den. (Ända sedan vi var i Jerusalem och såg detta fenomen på nära håll har jag längtat efter att helga vilodagen.)
Hon skriver också mycket träffande om att strida på två fronter, om Konflikten, och hur hennes egen förälskelse i det sköna i judendomen och det judiska livet leder till att hon inte vill höra talas om oförätter judar begår på palestinier. Om det eviga skället ”pro-israelisk”, ”pro-palestinsk”, så fort man rör sig det minsta utanför åsiktsfåren.
Framför allt är det en nyfiket förundrad och mycket lärorik och informativ hyllning till en stad där de mest märkliga saker kan hända. Och gör det, dagligen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

nevaI världsmetropolen Rimforsa ligger Neva books, en bokhandel specialiserad på foto. Den har en filial i Berlin också. Och så brukar det vara utställningar. Just nu är det en utställning om Nås-bönderna. Den fokuserar på svenskarna: förebilden till Selma Lagerlöfs Helgum, Lewis Larson som drog igång American Colonys fotografiverksamhet, och en kvinna som jag inte hört talas om förut som hette Helfrid och jobbade några år på sjukhuset. Hon var från Göteborg och hörde alltså inte riktigt till Nåsbönderna, det var oklart om hon hade något alls med kolonin att göra.
Utställningen var ganska enkel och mer informativ än konstnärlig och spännande, men nog är den värd att titta på en stund. Den var sammanställd av Svenska kyrkan så den vandrar nog runt.
nås

Neva books har också en annan utställning med olika fotografer som tolkar dikter av Tomas Tranströmer. Den grep mig inte. Kanske orättvist, men så var det.

Read Full Post »

om-jag-glommer-dig-jerusalemDet är Tomas Sjödin som i sin Det händer när du vilar berättar om syster Sofies möte med Jerusalem. Hon reser dit i ett läge när hon är fullständigt utmattad och helst bara vill sova dygnet runt. Men så småningom börjar hon hämta sig, och fascineras av det judiska andliga livet. Staden Jerusalem lever och andas i en särskild rytm, det talar ju även Tomas Sjödin om när han framhåller sabbaten och sabbatens tvärstopp. Och vi hann upptäcka det själva på de knappa två veckor vi var där.
Som katolsk nunna, alltså uppenbart synlig, står syster Sofie inte högt i kurs. Men hon finner sätt att närma sig gemenskapen.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

grillroomOJ. Får man verkligen skriva så här?
P.F. Thomése ingår i en grupp kulturpersonligheter som bjuds på resa till Israel av en i israelernas ögon propalestinsk organisation. Ett tv-team filmar. Helst vill de filma deltagarnas känslor inför vad de möter, så det gäller att leverera. Varför just han blir inbjuden förstår P.F. Thomése aldrig. Han beskriver sina upplevelser på ett djupt personligt, vanvördigt sätt: respektlös och vördnadsfull om vartannat. Han låter sig övermannas av känslor. Ofta förbjudna känslor.
En svensk journalist skulle aldrig våga skriva så här.
grillrom2Jag får skrämselhicka flera gånger — men han vinner mig. Med sin blandning av naivitet och cynism, med sitt skarpa öga för ironi och absurditeter, med sitt sätt att genomskåda yttringar från båda sidor samtidigt som han erkänner sin djupa okunnighet. Hela tiden på en drastiskt hoppande associativ prosa med andan i halsen.
Det här andra omslaget är roligare tycker jag, även om jag gillar det gröna svenska också.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

davidsstjAtt jag aldrig lär mig. Trots titelns och baksidestextens löfte om ett judiskt tema, trots att Kristina Ohlsson beskrivs som ”en av de bättre” deckarförfattarna i landet, trots att hon satt och skrev denna bok på American Colony i Jerusalem, så var det timmar av mitt liv som gick bort till alltför litet nöje och stigande irritation.
Det är den där tjatiga sjukan att älta folks vardagliga privatlivslogistik med barnhämtning och matlagning och ”det var jag som nattade barnen sist” och suckande kommentarer om ”ska du jobba bara för att en barnamördare springer lös när vi skulle åka skidor och vara en riktig familj”. JAG VILL INTE LÄSA SÅNT. Jag vill läsa hur de klarar upp morden. Jag vill ha smarta detektiver som tänker på FALLET och inte att ”alla andra är lediga på lördagar”. NEJ. Alla andra är inte lediga på lördagar och det ska du förresten skita i. Ditt jobb är att hitta mördaren.
Först efter halva boken masar sig en av mordutredarna iväg till Jerusalem där hon stannar i några få boksidor och gnäller om hur hon längtar efter sin man.
Resten av boken gör jag nedslag ungefär i mitten på sidorna tills jag når slutet, som jag förstås redan listat ut. Så nej, Kristina Ohlsson hör inte till de bättre. Hon är i klass med Anna Jansson och Karin Wahlberg, och säkert en hel hög andra som jag är lyckligt okunnig om.

Det finns bara en svensk deckarförfattare värd att läsa och det är Åsa Larsson.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

vilarsjodinVilan ska inte komma sen, när du är klar. Du blir aldrig klar. Vilan ska planeras in och vilas regelbundet oavsett hur din vardag ser ut.
Tomas Sjödin sjunger vilans lov i varenda tonart som står till buds, och det passar mig otroligt bra. Som extra bonus är flera episoder från Jerusalem (vi identifierar glatt gator och platser vi besökt) och han gör jämförelser med den judiska sabbaten. Dessutom är han ju norrlännning, även om det är en bit ner… Så jag älskar denna bok och kommer att lyssna på den igen och igen.
Rekommenderas för alla som behöver eller misstänker att de behöver tagga ner.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »