Lord Peter Wimsey och andra figurer

Ett par lord Peter-noveller, flera om en handelsresande i portvin som heter Montague Egg, han är också ljushårig förresten, och så ett par fristående. Lättsamt, nöjsamt. Hangman’s holiday i original.
Tyvärr berättas inte vem som tecknat omslaget. Det är fint.

Read Full Post »

Kamratfesten är världens bästa deckare — såklart

Såklart. Lotta Olsson i DN har listat de 100 bästa deckarna och två olika personer har tipsat mig om vilken som blev etta: Kamratfesten av Dorothy L Sayers. Vilken utomordentligt klok person Lotta Olsson måste vara! Med utsökt smak.
Jag gläder mig också åt finfina placeringar för Laurie R Kings Farlig begåvning, Josephine Teys En gammal skandal, Denise Minas Garnet Hill, med flera. Det verkar som att jag kan ta Lotta Olssons andra tips på allvar (utom de två stolpskotten) och börja beta av dem på bibblan.

Jag har skrivit i Corren om min ständiga följeslagare Kamratfesten, bilden är därifrån. Mer om schackpjäserna här.

Read Full Post »

När jag läser om De nio målarna

… så fastnar jag denna gång för helt andra saker. Som kyrkoherdefruns dialog med lord Peter i kyrkan, där avslöjas ju allt möjligt matnyttigt i ett flöde av till synes endast socialt och kyrkohistoriskt underhållande detaljrikedom.
Och Hilary Thorpe, den brådmogna och tragiskt drabbade föräldralösa femtonåringen, är inte hon en föregångare till Harriet Vane?
Här i en dialog på kyrkogården, efter att ett okänt manslik hittats i Hilarys mors grav, när pappan skulle läggas ner kort tid efteråt.

… Pappa och ni skulle ha kommit förfärligt bra överens. Apropå det, ni vet väl var pappa och mamma är begravda? Det var väl det första ni tittade på, kan jag tro.
— Ja, det var det, men jag skulle gärna vilja se på graven igen. Ni förstår, jag undrar hur — hur —
— Hur de bar sig åt för att få dit honom? Jag trodde att ni undrade det. Det har jag undrat över också. /…/ Men det blir faktiskt litet lättare om man funderar –om man intresserar sig för en sak som sådan, då verkar den mindre verklig– fast det är inte riktigt rätta ordet.
— Mindre personlig, menar ni kanske.?
— Ja just det. Om man börjar fundera på hur det gick till, så blir det så småningom som om det vore någonting man själv hade hittat på.
— Hm! sade Wimsey. Om det är på det sättet er intelligens arbetar så blir ni nog författare en vacker dag.
— Tror ni det? Så lustigt! Det är ju det jag vill bli. Men varför säger ni det?
— Därför att ni har en skapande inbillning som arbetar utåt, så att ni till sist står på sidan om er egen erfarenhet och ser den som någonting ni själv har producerat, någonting som existerar oberoende av er själv. Ni är lycklig.
— Tycker ni verkligen det? sade Hilary ivrigt.
— Ja — men ni blir lycklig snarare mot slutet av ert liv än i början, därför att den andra sortens människor kommer inte att förstå det sätt varpå er intelligens arbetar. De kommer till en böjan att tycka att ni är romantisk och överspänd, och sedan kommer de till sin förvåning att upptäcka, att ni i själva verket är hård och hjärtlös. De kommer att ha fel båda gångerna, men det kommer de aldrig att ha en aning om, och ni kommer inte heller att förstå det först, och det kommer att göra er ledsen.
— Men det är ju precis vad flickorna säger i skolan. Hur kunde ni veta det? … Fast de är ju ena idioter allihop — nästan alla åtminstone.
— Det är de flesta människor, sade Wimsey allvarligt, med det är ju inte så snällt att upplysa dem om det. /…/

Sen går det vidare med exempel på Hilarys direkthet och skarpsynthet, och längre fram i boken blir Wimsey hux flux hennes förmyndare.

De nio målarna har hyllats som ett mästerverk, men jag tycker faktiskt att den är lite tråkig. Det är för mycket med de där klockringnarna och schiffer och slussar. Men när man läser om den och redan vet svaret på gåtan kan man hitta andra njutbara partier som gör boken bättre.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Hilary Thorpe, De nio målarna, lord Peter Wimsey, Dorothy L Sayers, omläsning, deckare

Read Full Post »

Nä, den blev inte bättre

Av bara farten läste jag om den här också. Det är den inte värd. Den saknar lättheten, stringensen, själva känslan. Både i samspelet mellan Harriet och Peter, och i helheten. Ett försök att skriva änkehertiginnans dagbok är halvlyckat. Annars mycket skriva-på-näsan, återkopplingar till tidigare romaner, och en dum intrig som kommer igång för sent och aldrig intresserar. Det kan inte vara mycket Dorothy L Sayers hann med innan hon dog, det känns som att det mesta i den här boken är Paton Walsh.
Andra gången jag läste den får även bli sista. Vet inte om jag klarar att kasta den, dock, på något vis hör den ändå till. Men den får inte stå med de riktiga i bästa hyllan.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om lord Peter Wimsey, Harriet Wimsey, Dorothy L Sayers, Jill Paton Walsh

Read Full Post »

Det kom ett sms från väninnan…

”Mr Puffet håller just på att hala fram
den svarta metreven…”
Det lustiga är att jag också läst de inledande breven och änkehertiginnans dagboksanteckningar kvällen innan. Jag hade tänkt nöja mig så, ibland gör jag det, men nu blev det hela denna fantastiska kärleksroman med detektiva avbrott. Igen.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Lord Peters smekmånad, Peter Wimsey, Harriet Vane, mr Puffet, Dorothy L Sayers, sotning, omläsning

Read Full Post »

Gott nytt år

2013 är snart slut och det är dags att välkomna 2014. Då vill jag börja med en ny, bra, helst viktig bok så därför planerar jag att läsa ut dels Flannery O’Connors novellsamling En bra karl är svårt att finna (Dialekt eller felöversatt? Vet ej, men den heter faktiskt så i svensk översättning), dels Elly Griffiths En orolig grav om arkeologen Ruth Galloway som är en av de mest sympatiska deckarkaraktärerna jag känner just nu. Påminner en del om Denise Minas Paddy Meehan, särskilt nu när Ruth också är ensamstående mor.

Sista avsnittet av Gaudy night i BBC:s tappning från 1980-talet har jag sparat, men tyvärr är det alltför många avsteg från min älskade bok (fel tidsordning så att det inte börjar på kamratfesten, Cattermole-Flaxman-historien är minimal, Reggie Pomfret har inte synts till och ej heller lord Peters ohängde brorson) för att vara odelat njutbart. Men flodfärd utlovas i alla fall. Ska de få höra ”Love in bloom?”

Som tröst kan jag i och för sig ägna mig åt de här roliga quizzen som jag glömt bort: Dorothy Sayers quizzes.
Ja, så ska man väl äta och dricka champagne och sånt där också… Om jag hinner.
Gott slut och gott nytt.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, lord Peter Wimsey, Harriet Vane, Ruth Galloway, Elly Griffiths, Flannery O’Connor, nyår

Read Full Post »

Harriet och lord Peter

De flörtar redan från början, vid första besöket i fängelsecellen, och Harriet säger aldrig det där ”då blir det 72” (eller vad det nu var för antal som friat till henne). Men annars är det njutbart och perfekt decembermörker-tv. Nostalgi och kärlek (från min sida).
Bilden hittade jag här hos en riktig Harriet Walker-fan. (Walker spelar Vane.) Serien började visas i Storbritannien i mars 1987, jag gissar att den visades av SVT i slutet på 1980-talet. Då satt jag förstås klistrad.

ps: Lord Peters eländiga jul som jag bloggade om för ganska exakt ett år sen fanns inte med i tv-serien. Och änkehertiginnan är inte lika charmerande vimsig som jag vill att hon ska vara. Men det är fest ändå.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, golden age, klassisk deckare, tv, bok blir tv

Read Full Post »

Dorothy L Sayers om Gaudy night

Apropå schackpjäserna i Kamratfesten, de vackra som Harriet tittat på i dagar och till slut ger lord Peter tillåtelse att köpa till henne. Och som den anonyma brevskriverskan sen slår sönder. (Alla minns dem? Bra, jag tänkte väl det.)
I Mind of the Maker berättar DLS om hur hon tog in dessa schackpjäser, eller kanske gåvan som var huvudsaken, som ett led i att relationen Harriet-Peter kunde börja förändras och öppnas upp. Från den pressande tacksamheten i att LPW räddat HV:s liv, till att hon kan komma över sin stolthet. (”Jag får lust att bitas”, som studentskan C formulerar samma känsla.)
Sen var det en läsare som sa till en förvånad Sayers:
I realised, the moment they were mentioned, that those chessmen were doomed.
Sayers fortsätter:
Nothing, when one comes to think of it, could be more obvious from the point of view of plot-structure. I can only affirm (without much hope of being believed) that it was by no means obvious to me. The chessmen were, at first, connected with the characterdevelopment, and with that only. But when the plot demanded their destruction, there they were ready. Though I did at that moment realize that this incident clamped the two parts of the story together in a satisfactory and useful manner, it was not until my reader pointed it out to me that I understood the incident to have been, in actual fact, predestined — that is, that plot and character, each running true to its nature, had inevitably united to bring the thing about.

Det där med att vara trogen sin natur går djupt hos Sayers. En annan person sa till henne:
”I am sure Lord Peter will end up as a convinced Christian.”
”From what I know of him, nothing is more unlikely.”
”But as a Christian yourself, you must want him to be one.”
”He would be horribly embarassed by any such suggestion.”
”But he’s far too intelligent, and far too nice, not to be a Christian.”
”My dear lady, Peter is not the Ideal Man; he is an eighteenth-century Whig gentleman, born a little out of his time, and doubtful whether any claim to possess a soul is not a rather vulgar piece of presumption.”
”I am disappointed.”
”I’m afraid I can’t help that.”

Jag plockar nu russin ur Mind of the Maker, som egentligen främst är en mycket lärd och seriös beskrivning av kopplingar mellan den kristna tron och skapandet, och en författares skapande (treenigheten Idea, Energy, Power).
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Gaudy night, Mind of the Maker, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, skapande, författande, kristet, karaktär

Read Full Post »

Om Kamratfesten, repris från 2011.

Det här gick i Corren som ett avsnitt i en sommarserie 2011 som hette Följeslagaren, om ett verk som som följt en genom livet.

Jag måste börja med en bekännelse. Den bok som följt mig i decennier, som jag ständigt återkommer till, och som jag älskar mer än alla mina andra böcker; den är egentligen inte min. Jag stal den. Eller: jag ”råkade” få med mig den i en separation, och sen ”glömde” jag att lämna tillbaka den. Jag föredrar att se det som att jag adopterade den, gav den ett mer kärleksfullt hem, och det är helt sant för ingen har kunnat älska denna bok mer än jag. Men det är också sant att den de facto är stöldgods. ”Kamratfesten” av Dorothy L Sayers.

Man kan läsa den som en detektivhistoria, som en kärlekshistoria, och som aka-porr, alltså för de underbara miljöbeskrivningarna från det akademiska livet i Oxford. Jag älskar till exempel översättaren Sonja Bergvalls lilla förord där hon förklarar vad en dekan är, och hur studentlivet på ett kvinnligt college i Oxford fungerar. Kriminal­gåtan är som alltid med Sayers sinnrikt konstruerad och psykologiskt trovärdig. En förstagångsläsare blir överraskad, och vid åttonde, tolfte omläsningen njuter jag av att se ledtrådarna placeras ut så fint.

Det viktigaste temat i ”Kamratfesten” är ändå Harriet Vanes känslor och försök att komma till något beslut. Vad ska hon göra med lord Peter Wimsey och hans ständiga frierier?

Stopp nu här, säger kanske en läsare, lord Peter Wimsey, är inte han den där aristokratiske detektiven med monokel och betjänt? Jo, det är han. Dorothy L Sayers detektiva skapelse, hopsatt av näsa och nerver som han beskrivs någonstans. Sayers skrev ett dussintal böcker med Wimsey i huvudrollen. I fyra av dem förekommer även detektivromanförfattarinnan Harriet Vane. De möts i ”Oskuld och arsenik”, där Harriet står åtalad för mord på sin före detta älskare. I likhet med Dorothy L Sayers själv, hade Harriet i strid med dåtidens konventioner gått med på att leva i synd med sin älskade, bara för att sedan upptäcka att mannen i fråga sett det hela som ett test på hennes kärlek. När Dorothy/Harriet bestod testet kunde mannen tänka sig att belöna henne med ett äktenskap. Detta gjorde Harriet Vane rasande och hon gjorde slut på förhållandet. Samma sak gjorde Dorothy L Sayers. (Men Sayers blev aldrig anklagad för mord.)

Nu avslöjar jag att Harriet Vane klarar sig och blir frikänd, tack vare lord Peters undersökningar. På köpet förälskar han sig i henne, men det är inte ömsesidigt. Harriet är alltför bitter och besviken på manssläktet. Dessutom en beryktad person, opassande för äktenskap.

Så får Harriet en inbjudan till sitt alma mater för en återförenande kamratfest. Hon möter en helt underbar samling av sina gamla lärarinnor, livliga vetenskapare som för långa diskussioner om det mesta. Hon träffar också gamla studiekamrater, och hon stöter på en anonym brevskriverska:

”Harriet gick några minuter fram och tillbaka på gården, alltför uppjagad för att kunna gå in och lägga sig. Plötsligt fick hon syn på en papperslapp, som låg och skräpade på den fina gräsmattan. Hon tog mekaniskt upp den, och eftersom det tycktes stå någonting på den, tog hon den med sig in i Burleigh Building för att se vad det var. Det var ett ark vanligt skrivpapper, och det innehöll ingenting annat än en tafatt, barnslig blyertsteckning. Det var inte alls någon trevlig teckning, inte alls någonting som man kunde vänta sig att hitta på en collegegård. Den var ful och sadistisk. Den föreställde en naken gestalt med överdrivet kvinnliga former som utsatte en person av obestämt kön, klädd i mantel och mössa, för rått och kränkande våld. Den var inte sund, inte normal, det var ett otäckt, smutsigt, sinnesrubbat kludd.”

Harriet Vane tar på sig uppdraget att försöka reda ut var de anonyma breven kommer ifrån. Hon flyttar tillbaka in i college, och längtar efter att bli den svala vetenskaparen med idel hjärna men inget hjärta igen. Men först måste hon få tag i den anonyma, innan någon blir dödad. Och så kommer lord Peter.

”Gaudy night” gavs ut 1935 och kom på svenska som ”Kamratfesten” 1940. På senare år har jag förstått att vi är flera som älskar den. Det är härligt att nördprata (schackspelet – örat – Love in Bloom) men när den nu kommer ut i ny översättning känner jag mig kluven. Å ena sidan vill jag unna alla att gå hand i hand med Harriet Vane i Oxford, men å den andra blir jag svartsjuk. Hon är ju min! Harriet är min, lord Peter är min, och hela Oxford är mitt. Även om boken egentligen inte är det.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kamratfesten, Dorothy L Sayers, Följeslagaren, Harriet Vane, lord Peter Wimsey, omläsning, lånat

Read Full Post »

Lord Peters eländiga jul

När Wimsey blev gammal och till och med änu pratsammare än förr, brukade han säga att minnet av den julen på Duke’s Denver hade hemsökt honom som en mardröm varenda natt de följande tjugo åren. Men det är möjligt att han bättrade på historien i minnet. Däremot råder det inget tvivel om att den var en svår prövning för hans annars goda humör. Det började illa redan vid tebordet, när mrs Freak Dimsworthy med sin höga falsettstämma kvittrade:
”Är det sant, kära lord Peter, att ni försvarar den där förfärliga kvinnan som förgiftar folk?” Frågan hade samma effekt som när man drar korken ur en champagneflaska. Hela sällskapets återhållna nyfikenhet på fallet Vane exploderade i en kaskad av kommentarer.

En stund därefter lyckas änkehertiginnan på sitt vimsiga men kloka sätt ge sin älsklingsson en förevändning att gå därifrån, och han bänkar sig över en whisky i biljardrummet med högvälborne Freddy Arbuthnot som glatt konstaterar:
”Visst är julen bedrövlig? Alla de människor man avskyr mest samlade i vänskapens och den goda viljans tecken och allt det där.”

Det blev x:te gången jag läste om Oskuld och arsenik, men kanske första gången i juletid?
Hoppas ni alla har det bättre än lord Peter! Det har jag. 🙂
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, Oskuld och arsenik, lord Peter Wimsey, Harriet Vane, Freddy Arbuthnot, änkehertiginnan, jul, deckare

Read Full Post »

Förstå dragningskraften

Efter gårdagens Sayers-orgie utlöst av Carl-Johan Malmbergs essä går jag ut på stan i ett helt annat ärende men sugs av en mystisk kraft in på Akademibokhandeln där jag lägger upp 599 kronor för den nya boxen. Harriet Vanes och lord Peter Wimseys kärlekssaga, med detektiva avbrott.
Hemma väntar Chelsea Cains vanvettigt spännande Sweetheart, där seriemördaren har rymt och jag bara har ett hundratal sidor kvar.
Jag ska ”bara kolla lite” i Drama kring ung dansör, som jag inte läst på länge men minns som en av de sämre. Men. Efter första stycket är jag fast. Cain får vänta.

Read Full Post »

Darling Dorothy och trösteböcker

Jag läser Carl-Johan Malmbergs underbara essä om Dorothy L Sayers i Svenskan idag, missa inte den. Där får man veta allt möjligt om hennes liv och verk, den hemliga utomäktenskaplige sonen, hennes kärlek till språket, hennes val att börja skriva deckare, religionen.
Man får också veta (känna!) Malmbergs egen kärlek till Sayers, och hur han — precis som jag — använder hennes böcker som trösteböcker. Två av dem är samma dessutom: Kamratfesten och Lord Peters smekmånad. Den senare kanske jag nöjer mig med att läsa änkehertiginnans brev i, denna underbart virriga associativa hjärna som fladdrar likt en fjäril från blomma till blomma, och efter att ha läst några blad i den kan man inte längre grubbla över skiten som livet behagar dela ut.

Här är mina böcker där Harriet Vane är med. I Oskuld och arsenik introduceras hon för första gången, när hon står anklagad för mord på sin tidigare älskare. I Kamratfesten reser hon tillbaka till sitt gamla älskade Oxford, där en anonym brevskrivare förpestar och hotar tillvaron. Och i Lord Peters smekmånad har de äntligen gift sig, och hittar sen ett lik hemma i källaren det första de gör.
Observera att det finns en bok till med HV, som jag saknar. Drama med ung dansör heter den, och är inte så jättebra, men detta motiverar i alla fall ett inköp av den där fina och säkert svindyra boxen som ges ut nu.

Malmbergs tredje bok är De nio målarna. Den har jag nog bara läst två gånger, en på svenska och en på engelska. Min egen tröstebok nummer tre är istället Mördande reklam, som utspelar sig på ett livligt reklamkontor där lord Peter Wimsey tar anställning, under cover. Den gröna här ovan är en novellsamling. Där ingår historien om vinprovningen som Malmberg refererar till, och flera andra pärlor med titlar som The Entertaining Episode of the Article in Question och The Piscatorial Farce of the Stolen Stomach.

De här är utgivna i Trumf-serien, och jag är mycket förtjust i omslagen. I Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben och Naturlig död? finns flera scener från swinging London, och i En sky av vittnen en mäktig rättegångsscen med alla brittiska pärer i peruker.

Den gula boken är den allra första om PW, Lord Peters största affär. I De nio målarna spelar klockringningar i kyrkor stor roll, och Strong poison är samma som Oskuld och arsenik. Förutom att Harriet Vane är i fokus, så finns där också mycket av miss Climpson, lord Peters mångordiga sidekick som här är ute på farliga uppdrag.
Och till sist en bild i repris, på min frukost á la lord Peter.

Read Full Post »

Frukost med lord Peter

Jag hörsammar Bokoffers utmaning, som han inspirerats till av Bokhore-Johanna, och väljer att äta frukost tillsammans med lord Peter Wimsey. På så sätt får man ju även en bländande konservation på morgonkvisten.
Till min stora glädje dricker lord Peter kaffe till frukost, skönt! Han föredrar ägg och skinka på brittiskt vis, gärna också njure men där går gränsen för mig. Dessutom: varma småbröd med marmelad — i en bok lockar han över Parker på frukost med ett löfte om Oxfordmarmelad men jag får nöja mig med Robertson’s.
Jag ber er notera att vi äter med silverbestick och på linneduk.
(Bunter skulle ha bleknat när han såg skrynklorna.)
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om lord Peter Wimsey, Dorothy Sayers, litterär frukost, kaffe

Read Full Post »

Tematrio: Sport

Veckans tematrio är sport och jag tar chansen att skriva lite om Michael Chabons Summerland som jag nyligen läste. Det är en fantasy, en barn/ungdomsbok, som handlar om en liten kille som är världens sämsta baseballspelare. Tillsammans med sin bästis, en flicka som är en väldigt duktig baseballspelare, och en annan kompis som kan vara en robot eller möjligen en android, ska han rädda världen som håller på att gå upp i sömmarna och sin pappa uppfinnaren som kidnappats av Coyote. Tyvärr (för mig) måste de spela ett antal baseballmatcher mot troll och andra för att nå sitt mål, och eftersom jag aldrig lyckats förstå reglerna blir det obegripligt. Liksom stora delar av den amerikanska kulturen i övrigt, även om jag förstås vet att det finaste en amerikansk pappa kan göra för sitt barn är att fråga om de ska gå ut och kasta lite. Mer om Chabon här, här och här.

En annan obegriplig sport är cricket. I Mördande reklam av Dorothy Sayers jobbar lord Peter Wimsey som reklamare under cover. Han avslöjar sig själv under den årliga cricketmatchen, där han först spelat lite mediokert för att inte sticka ut. Plötsligt får han en änkestöt på armbågen och blir helt galen och gör massor av poäng med en mycket karakteristisk spelstil som gör att han blir igenkänd.

Nej, tacka vet jag fotboll. Till exempel brasiliansk fotboll, som jag också läst om i sommar. Sambafotboll av Fredrik Ekelund är mycket intressant, med historierna bakom de största stjärnorna, turneringarna, tränarna.

Fler tematrior finns hos Lyran, och jag hoppas att nån skriver om de där underbara friidrottsböckerna jag läste som barn. Åshöjden?

Read Full Post »

Lesbisk subtext i Naturlig död?

I Dorothy Sayers Naturlig död? är det gamla miss Agatha Dawson som blivit mördad. Hon levde hela sitt liv tillsammans med sin mycket goda väninna Clara Whittaker, som beskrivs som en mycket driftig och hästkunnig kvinna. Fullkomligt ointresserad av män, ifall de inte är stalldrängar. Att de skulle leva tillsammans bestämde Agatha och Clara redan som unga flickor, och så blev det. De levde lyckliga och väl ansedda. Naturligtvis var de ett kärlekspar, förstår jag nu.
Jag tänker på att det inte var så ovanligt förr i världen att två kvinnor levde tillsammans, för sällskaps skull och för att få ner hyreskostnaden och hushållsutgifterna, men säkert också som älskande. Det måste ha varit rätt lätt och oproblematiskt, bara flytta ihop och kalla sig väninnor utan nån komma ut-process.
I samma bok, Naturlig död?, har mörderskan en ung naiv beundrarinna som dyrkar henne och gör allt hon vill. Att svärma för en lite äldre kvinna anses helt naturligt, men osunt när man inte växer ifrån det.
I en mycket belysande scen försöker mörderskan förföra lord Peter, men när han kysser henne kan hon inte dölja sin avsmak och motvilja. Mörderskan själv verkar inte ha några varma eller sexuella känslor för någon, jag tolkar henne som asexuell.
I den här boken introduceras miss Climpson, en av de där ”onödiga” medelålders ungmörna, vars energi och klipskhet inte kommer till användning i arbetslivet. Lord Peter Wimsey drar sitt strå till stacken genom att sätta miss Climpson i arbete för att luska reda på byskvaller och plocka ut det som har substans. Det sköter hon med den äran.
Dorothy Sayers är bra på att skildra kvinnliga miljöer (som colleget i Oxford i Kamratfesten, läs Vixxtorias intressanta text Modermord om den). Jag tänker att hon inte heller är främmande för eller ovetande om kärlek mellan kvinnor. Hon måste ha sett den och det är det hon beskriver olika aspekter av, bara det att det tog mig 20 år att fatta det.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Dotothy Sayers, Naturlig död?, lesbisk subtext, miss Climpson, väninnor, lord Peter Wimsey

Read Full Post »