Usch för barndomsskildringar!

Fy så otroligt less jag är på barndomsskildringar! De står mig upp i halsen. Måste varenda författare skriva en?

Jag förstår inte vad jag tänkte på när jag tog med mig Harry Martinsons Nässlorna blomma på resa, eller rättare sagt begrep jag nog inte att det var just en barndomsskildring. Försökte sen låna en Göran Tunström i huset jag gästade, men Prästungen var ju precis likadan: En pojke som blabla blabla.

Eftersom jag utsett februari till svenskmånad kunde jag sen inte låna nån av de spännande sf-böckerna, så det var väldig tur att jag hittade självmordsboken. Vuxnare än så blir det ju knappast.

Nu lämnar jag Harry därhän så länge och går på upptäcktsfärd här hemma istället. Efter nån som fyllt 30, helst 50.

Och nej, jag ogillar inte barn. Det finns några som jag älskar, det finns fler som jag tycker att det är roligt att prata med, men just nu är jag lika intresserad av att läsa ur ett barnperspektiv som att kolla på Bolibompa (eller vad det heter nu för tiden). Och detta ointresse torde hålla i sig en längre period, känns det som.

Read Full Post »

Brutal historia berättad med drastisk galghumor

Det har slumpat sig så att jag läst flera böcker med motiv från det kommunistiska östblocket den här våren. Men det här är den första bulgariska bok jag läser.
Kapka Kassabovas ”Gata utan namn” har undertiteln ”En barndom och andra missöden
i Bulgarien”, och hon deklarerar frankt att detta är en sorts exorcism. Hon behöver få ut alltihop ur systemet. Eller kanske behöver hon egentligen försona sig med sitt liv, rotlös som hon nu är i exil och ständigt på resa utan att känna sig hemma någonstans. ”Hur kan man känna sig själv om man inte vet var man kommer ifrån?”

Kapka Kassabova beger sig tillbaka till lägenheten i Sofia, där grannarna nu mest består av nyrika och gangsters som när som helst kan börja skjuta omkring sig. Hon minns. Hon minns sin uppväxt i det groteskt fula bostadskomplexet Ungdom 3, en enrumslägenhet på elfte våningen som rymde mor och far (fattigingenjörer) och en lillasyster. De små balkongerna användes som extra förråd och uterum. På sensommaren var det stora samtalsämnet grannarna emellan hur långt man hunnit med inläggningarna av paprikor; ”Vi är sena med våra burkar, hur går det för er?” Paprikorna skulle hålla familjerna vid liv när ingenting fanns att köpa i butikerna. Alltså oftast. Som liten flicka frågar Kapka sin mamma: ”Varför är allt så fult?” Mamman börjar gråta. Exakt hur lite familjen har att glädjas åt blir smärtsamt tydligt när en holländsk familj kommer på besök.

Många saker pratar man aldrig om. Tjernobyl fanns inte och var hur som helst inte farligt. Homosexualitet finns inte, mannen som stod och grät på farfars begravning var bara en chaufför. Dödliga sjukdomar finns inte heller i socialistiska länder, så mormor kan inte ha cancer. Alla turkiska skolkamrater som plötsligt en dag tvingas byta till bulgariska namn i vad som döpts till Pånyttfödelsen. Små och stora lögner som knaprar på livsväven. Kapka läser fantasy och drömmer sig bort.Denna första halva av ”Gata utan namn” är trots misären ändå lättläst tack vare Kassabovas galghumor och drastiska språk. Ja, det var eländigt. Ja, man måste skratta åt det.

I den andra halvan gör hon en rundresa i Bulgarien 17 år senare. Här blir det mycket reseskildring och historiska anekdoter från århundraden bakåt. Kyrkor och muséer, reliker och ruiner. Städer som Sandaski där Spartacus föddes, och pyttelilla Melnik. Balkanbergen, Rodopibergen, Rosendalen. Gränser mot Grekland och Turkiet (här dog fler östtyskar än vid alla andra gränser sammantaget, skriver Kassabova). Nutiden har sina egna problem. Trafficking är ett. Dottern till kvinnan som tar hand om Kapkas gammelfaster klarade sig med nöd och näppe.
Denna andra del är inte lika lätt att ta sig igenom men ändå intressant om en rik och ofta brutal historia.

Först publicerad här.Kan beställas här.

Read Full Post »

Beate Grimsrud: Jag smyger förbi en yxa

Jag är väldigt glad att mitt första möte med Beate Grimsrud var live, för nu hörde jag hennes röst (mycket distinkt, väldigt kraftfull) i huvudet hela tiden under läsningen. Och då fick jag mycket lättare att komma in i språket, som är ett alldeles eget — och egensinnigt — ofta poetiskt men lika ofta halsbrytande språk.
Jag smyger förbi en yxa är inte så hemsk som jag föreställt mig på grund av titeln, men tillräckligt upprörande och sorglig ändå. Hon skriver in sig i raden av barndomsskildringar av utsatthet och ett liv i fattigdom och (tror jag) missbruk. I varje fall kan far i den stora familjen aldrig behålla ett jobb.
Trean i syskonskaran på sju heter Lydia, och är något av en Pippi-flicka. Hon fantiserar och drömmer, ibland tror jag att hon är på väg att bli tokig, men samtidigt har hon en benhård vilja att bli någonting, vadsomhelst. De farligaste tankarna är de som handlar om att far och mor bor någon annanstans. Eller att Lydia gör det.
Boken börjar med att hela familjen gör en dagsutflykt till soptippen och fyndar. Lydia hittar en hel kartong med röda tygskor i olika storlekar. Dem har hon till vardags, till fint, och till att spela fotboll i.
Händelserna kommer efter varandra, det är ögonblicksbilder av när mor gör Lydia illa, när far tar hem fel barn från dagis — igen!, av måltider och skollektioner och när Lydia trodde att hon förorsakat sin brors död. Efter ungefär halva boken börjar jag fundera på vart Grimsrud är på väg egentligen, det känns inte som att boken går framåt. Men sen börjar jag tänka att det är ju så en barndom är, man är i den hela tiden i ett ständigt nu, det finns ingen rikting eller känsla av att man är på väg någonstans. Så det gör Beate Grimsrud väldigt skickligt, tänker jag nu. Och sen — pang! — är boken slut.
Jag är lite omtumlad.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Beate Grimsrud, Jag smyger förbi en yxa, Lydia, Pippi, barndomsskildring, fattigdom

Read Full Post »

Tematrio — barndomsskildringar

Lyran frågar efter barndomsskildringar i veckans tematrio och här är mina val:
1 Svinalängorna av Susanna Alakoski. Osentimentalt och rakt på sak beskriver Alakoski en barndom med alkoholiserade föräldrar, våld och fattigdom. Väl värd sitt Augustpris, och jag är glad att jag läste den trots att jag normalt skyr sanna eländesskildringar som pesten.
2 Här hade jag tänkt sätta en bok av Suzanne Osten, som växte upp med en psykisk sjuk mamma. Men när jag letar på nätet så verkar hon inte ha skrivit nån sån bok, trots att jag minns den. (Minnet är en förrädisk följeslagare.) Det måste vara den här, Osten om Osten som Helena von Zweigbergk skrivit efter intervjuer med Suzanne Osten. I varje fall så var det delarna om uppväxten som var betydelsefulla för mig för att jag kände igen mig i dem.
3 Om man är född i mitten av 1960-talet och vuxit upp i Sverige så finns det en författare som beskriver detta bättre än alla andra, och han heter Jonas Gardell. Skolans värld, maktkamper, hierkarkier, popularitetstävlingar, mobbning… Ofta smärtsamt, nästan alltid bra.

Vilken dyster barndomstrio detta blev då, den passar inte alls ihop med den idylliska bilden. Ska jag byta ut nån av dem mot Kulla-Gulla kanske?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, barndomsskildring, Susanna Alakoski, Svinalängorna, Suzanne Osten, Osten om Osten, Jonas Gardell

Read Full Post »