Kanske min sista Charlaine Harris…

Charlaine Harris har varit my guilty pleasure ända sedan jag första gången plockade åt mig en Sookie Stackhouse på Pocketshop på Stockholms Central för bra många år sen nu. Jag har läst alla Stackhouse-böckerna, tre (fyra?) i Grave-serien, lika många i Shakespeare-serien, testade en Midnight och nu den första i Aurora Teagarden-serien. Men jag får kämpa för att läsa ut den. CH-läsningen har gått från lockande smågodis till: Nu är jag mätt.

Istället är det dags att börja göra sig av med dem. De första sju om Sookie Stackhouse har gått iväg till en ny ägare, men de sista sex (jag saknar visst en) har ännu inte hittat något nytt hem. Det får bli Myrorna då. (Jag har en stor utrensning och bokhylletömning på gång, kasse efter kasse har lämnat hemmet, men de här kändes lite synd att inte ge bort. Kanske har de haft sin tid?)

Read Full Post »

Charlaine Harris: Midnight Crossroad

Midnight crossroad.

Här möts människor med hemligheter och ofta märkliga förmågor i en liten håla, mest bara en vägkorsning, i Texas. Här möts också världarna från ett par av Charlaine Harris andra serier: den piercade Manfred som är vän med Harper och Tolliver i Grave-serien, och Bobo som kommer från Shakespeare, Arkansas, och tränade karate med Lily Bard (Shakespeare-serien.) Här bor också så Manfreds granne Fiji som är traktens häxa, Lemuel som är något vampyrliknande och jobbar nattskiftet i Bobos pantbank, den dödligt mystiska Olivia, en ensamstående pappa med två tonårsbarn som inte vill vara med på bilder på internet.

Även temat är välbekant, med en högerextrem sekt som vill åt något, och kanske eller kanske inte mördar för att få fatt i det.

Jag vet inte om jag tycker att den här är tillräckligt originell för att jag ska vilja fortsätta med serien. Kanske har jag efter alla dessa år läst mig mätt på Charlaine Harris?

 

 

Read Full Post »

Guilty pleasures från @sfbok

E-hum. När jag såg att det kommit en ny Alpha och Omega av Patricia Briggs kunde jag inte motstå. Det är den lite mer romantiska serien, Mercy Thompson är den tuffare. Och trots att jag har pinsamt många Charlaine Harris i bokhyllan så vill jag prova Midnight crossroads också.
Dessa ska sparas till sol och semester. Kanske. 😉

Read Full Post »

Charlaine Harris: Grave secret

I denna fjärde bok handlar det mycket om Harpers och Tollivers förflutna. Vi har fått glimtar förut, om tragiken med systern Camerons försvinnande, om föräldrarnas knarkande och vanvård, om småsystrarna som de äldre barnen försökte ta hand om. Framför allt om Cameron och saknade efter systern som harper ständigt känner. Här får vi veta mer, då Harper och Tolliver besöker småsykonen och Tollivers bror Mark, och då dessutom fadern/styvfadern dyker upp. Ovälkommen.
Historien i nutid handlar om en rik syskonskara där det visar sig att morfaderns hjärtattack var framkallad av någon, och dessutom finns det ett okänt barn som försvunnit. Okända och försvunna barn är ganska vanliga i Charlaine harris böcker, på det viset har hon axlat deckarmanteln från Agatha Christie med flera, även om Harris rör sig i helt andra miljöer. Sydstaterna, för det mesta.
Jag har tidigare skrivit om Grave sight men tydligen inte om tvåan och trean. Slött av mig!
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Grave secret,

Read Full Post »

Shakespeare’s trollop

Nä, det här var nog den sämsta Charlaine Harris jag läst.
En av Lily Bards uppdragsgivare blir mördad på ett otäckt sätt. Det är Deedra, som genomgående beskrivs som den promiskuösa kvinnan i det lilla samhället.
Det finns alltid en dålig kvinna, men det är tråkigt när det är någon i släkten, säger hennes gammelmorfar. Och boken igenom är det mycket tjat om alla Deedras karlhistorier, utan att det leder någon vart rent detektivt.
Ett stickspår med att Lily blir misstänkt är bara dumt. Vem mördaren var förstod jag på ett tidigt stadium. Men även om jag inte gjort det så hade den här inte varit spännande ändå. Trist, trist.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlain Harris, Shakespares trollop, Lily Bard, deckare

Read Full Post »

Shakespeare’s Christmas

Jag läser just nu en roman om familjemedlemmar som aldrig når varandra, aldrig kan älska reservationslöst, barn som växer upp skyddslösa. Den är mycket bra, men jag pallar inte hela tiden med så ledsamma saker så jag måste sticka emellan med lite lättsmältare lektyr. Och då blir det gärna Charlaine Harris.
I tredje boken far Lily Bard under stor vånda till sin lilla hemstad Bartley för att vara med på förberedelserna inför systerns bröllop. Hennes pojkvän, privatdetektiven Jack, är också i Bartley för att leta efter en kidnappad flicka. Hon kan vara en av tre, däribland dottern till den man Lilys syster ska gifta sig med…
Boken är full av absurda kast mellan att hitta två blodiga ihjälklubbade människor och — tjohej — öppna presenter och hålla ”rehearsal dinner”. (Kan man säga ”övningsmiddag”? Finns begreppet alls på svenska? Jag har aldrig förstått det där, varför har man en låtsasmiddag egentligen, och tänk om den skulle bli mer lyckad än den riktiga?)
I varje fall så gillar jag Lily Bard. På baksidesetiketten står det Urban fantasy men det är det inte alls. Jag vet inte varför jag är så svag för Harris, men jag äger pinsamt många böcker av henne och fler lär det bli. Jag har tidigare skrivit om Shakespeare-serien här och här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Lily Bard, Shakespeares christmas, Charlaine Harris, deckare

Read Full Post »

Philip K Dicks underbara titlar

Denne paranoide man kunde konsten att hitta på romantitlar som lockar. Jag vill ha:
The Man Whose Teeth Were All Exactly Alike
What if Our World is Their Heaven: The Final Conversations
och Flow My Tears, the Policeman Said.

Men jag nöjer mig med den sistnämnda, i denna beställning från SF-bokhandeln:
Briggs, Patricia Fair Game (Alpha & Omega-serien, lite väl mycket romans men ändå charmigt)
Dick, Philip K Flow My Tears, the Policeman Said (Fick lust att läsa lite av honom när jag läste om re-maken på Arnolds gamla rulle Total recall.)
Harris, Charlaine Shakespeare’s Christmas (Lily Bard-serien.)
LeGuin, Ursula K Changing Planes (Novellsamling. Jag har försummat Ursula ett tag nu, sen jag lärde känna Octavia.)

ps, Started early, took my dog av Kate Atkinson som jag skrev om nyligen är också en bra titel.

UPPDATERING: Kulturdelen har sett nyversionen av Total recall och tycker så här. Så nu vill jag också se den.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K LeGuin, Philip K Dick, Patricia Briggs, Charlaine Harris, Kate Atkinson, bra titlar

Read Full Post »

Nyårsaftonsmorgon med Sookie

Inklämd mellan jobb och kvällens begivenheter har jag haft en lång, lugn morgon med Sookie Stackhouse i novellform. Charlaine Harris skriver själv att hon inte tycker att hon är så bra i det korta formatet, och ett par av de första är rätt tama, men de två sista är riktigt roliga att läsa tycker jag. I en bor Amelia the witch hos Sookie och de målar varandras tånaglar (så typiskt! ;-)) när en försäkringsagent kommer och ber om hjälp. I den andra sitter Sookie ensam på julaftonen och tycker ganska synd om sig själv, innan saker och ting börjar hända. Hennes gammelmorfar har sinne för julklappar, han.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sookie Stackhouse, Charlaine Harris, southern vampires

Read Full Post »

Grave sight — Charlaine Harris

Harper Connelly träffades av blixten. Sen dess har hon förmågan att höra döda människor, som ett surr i sitt eget huvud. Om hon är tillräckligt nära så känner hon deras allra sista sekunder i livet, och kan avgöra vad hon eller han dog av.
Tillsammans med sin styvbror Tolliver kuskar Harper runt i USA, anlitad av människor som vill hitta sina saknade anhöriga. Och Harper hittar dem nästan jämt. Tyvärr blir hon inte populär på det, tvärtom skrämmer hon människor, så syskonen stannar aldrig nånstans utan reser ständigt vidare.
Grave sight är den första boken om Harper Connelly. Här anländer hon och Tolliver till den lilla staden Sarne i Ozarkbergen, inavelsbygd där alla är släkt med alla och hatar främlingar. (Samma Ozarkberg där Winter’s bone utspelar sig.) Stämningen är hotfull redan från början, och trappas snabbt upp när det visar sig att två tonåringar blivit mördade.
Det här är mörkare än Harris supersuccé om Sookie Stackhouse, och mer vardagligt, alltså icke övernaturligt. Själva deckargåtan är lite för lättgissad för min smak, men det passar som lättsam underhållningsläsning.

Read Full Post »

En flaska O+ i gott sällskap

Grave sight är ytterligare en annan Charlaine Harris-serie som jag tänkte att jag skulle prova.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, True Blood

Read Full Post »

Har jag vuxit ifrån Sookie?

De första Sookie Stackhouse-böckerna slukade jag, kunde ta upp nästa direkt efter att ha läst ut en. Som smågodis ur en påse. Men den här har jag haft som bredvidläsning i flera dagar nu, och gärna läst annat emellan. Jag vet inte om boken är sämre eller om jag bara ledsnat. Det tar så lång tid för den att komma igång. Eller är det det att det finns så oerhört många väsen och olika intriglinjer numera? Men slutet är bra.
Några stödord för att komma ihåg sen att jag läst den här: korsfästelse, Arlenes svek, planteringsspade, tortyr, Bills kärlek, gammelfarfar.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Bill Compton, Dean and gone

Read Full Post »

Shakespeare’s Champion — Charlaine Harris

Jag vacklade lite inför den första i Charlaine Harris serie om Lily Bard, men nu har jag bestämt mig för att jag gillar den här serien också. I Shakespeare’s champion är det en kroppsbyggare som hittas mördad i gymmet där Lily tränar. Det är förstås hon som hittar honom. Det är det tredje våldsamma döds- fallet på kort tid. Kort därefter börjar det dyka upp rasistiska flygblad, och stämningen i den lilla sydstatsstaden Shakespeare blir mer och mer hatisk.
Jag tycker att Harris har ansträngt sig mer med intrigen den här gången. Det är tätare berättat, och även om Lily Bard fortfarande snubblar in i saker i sin egenskap av hemhjälp åt olika hushåll, så känns det mer samman-hållet och trovärdigare i den här boken.
Som Sookie Stackhouse-fan känner jag igen renligheten, vardagsdetaljerna, det där småpysslet. Liksom Sookie har Lily en liten budget och måste jobba för att få mat på bordet. Och rasisttemat har förstår stora likheter med Fellowship of the Sun.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Shakespeares champion, böcker, Sookie Stackhouse, Lily Bard, deckare

Read Full Post »

Och här är mina förslag…

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Mo Hayder, Michael Chabon, Selma Lagerlöf, Modesty Blaise, Molly Jong-Fast, Charlaine Harris, Sookie Stackhouse, Nicola Griffith, Octavia E Butler, , Cynthia Voight, Roberto Saviano

Read Full Post »

Vad ska jag tycka?

En vecka efter att jag läste den kan jag fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker om Shakespeare’s landlord av Charlaine Harris. Det är första delen i en serie om Lily Bard. Lily försörjer sig på att städa hemma hos folk i den lilla lilla staden Shakespeare. Hon tränar kampsport, väldigt mycket kampsport, och vill inte ha med andra människor att göra. Men så råkar hon se hur någon skaffar undan ett lik, och blir indragen i en mordhistoria.
Jag har läst Charlaine Harris Sookie Stackhouse–böcker förut, och där är formulan lättsmält underhållning med övernaturliga väsen. Det här ska kanske mer vara en deckare, men det är en deckare av typen jag normalt inte gillar, en där huvudpersonen liksom bara går omkring och allting bara händer henne och så kommer upplösningen in lite från vänster.
Men samtidigt gillar jag Lily Bard. Hon är en komplicerad person, med ett väldigt jobbigt förflutet, och hon försöker handskas med sitt liv som gått totalt i spillror.
Jag kommer att tänka på Harriet Vane, i Dorothy Sayers Kamratfesten, där Harriet skriver på en av sina vanliga lättsamma deckare och plötsligt börjar huvudpersonen få ett helt nytt, komplicerat och djupt känsloliv och då skär han sig mot omgivningen som är lika platt och trivial som förut. Sån är Lily Bard.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Charlaine Harris, Lily Bard, Shakespeare’s Landlord, Dorothy Sayers, Harriet Vane, Kamratfesten, deckare

Read Full Post »

Sookie går på biblioteket

Två vanliga aktiviteter som Sookie i Charlaine Harris Southern vampire-böcker ofta ägnar sig åt är att måla tånaglarna och att läsa biblioteksböcker. Att hon finner friden att sjunka in i en bok när hon själv allt som oftast lever under dödshot, har stora kärleksbekymmer och måste dubbeljobba på Merlottes och med sina tankeläsnings-uppdrag åt vampyrerna, det är nästan lika fantastiskt som att det finns féer, varulvar och vampyrer. Men jag tycker att det är rätt sympatiskt. I den här — åttonde — boken blir Sookie utsatt för ett mordförsök när hon ska lämna tillbaka sina låneböcker.
Tillägg: Arianrhod/Maria har fäst sig vid hårfixandet.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Sookie Stackhouse, Charlaine Harris, Southern vampire, låneböcker

Read Full Post »