Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘best of 2014’

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

På Pocketshopen på Stockholms central dagen före julafton hittade jag till min oerhörda glädje och förvåning en bok som blurbades av Ann Patchett (!), Alice Sebold (!) och Barbara Kingsolver (!). En bok av en författare jag aldrig läst, på sin höjd klingar namnet svagt bekant: Karen Joy Fowler. Boken heter We are all completely beside ourselves och jag köpte den förstås på studs, allting annat hade varit brottsligt.
fowler
När jag sen slog mig ner med lite ost och vin i väntan på nattåget mot Luleå så upptäckte jag att ingen mindre än Ursula K Le Guin (!) också recenserat denna bok i positiva ordalag. Så vad kunde jag annat göra än falla pladask? För en bok som är den bästa sen Mulvaneys om syskonskap och en familj som faller isär.
Nu är det som så att det som är det allra mest intressanta med denna bok och det som verkligen sätter igång mina tankar och känslor är ett faktum som avslöjas först cirka en fjärdedel in i boken. Och jag vill inte spoila, jag unnar alla läsare att i likhet med mig själv sitta där med gapande mun och hängande haka: Ja-haaa!
Så jag säger inget mer än: Läs. Läs denna bok så vi kan diskutera sen.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

garnethillOj vad jag hade glömt mycket om ditt liv. Jag mindes att du var fattig, att du hade ångest, att du sålde grejer på loppis (fast det händer visst i en senare bok). Men inte att du varit på mentalsjukhus, och inte att din familj var så otroligt dysfunktionell. Hur kunde jag glömma din alkoholiserade morsa Winnie? Suveränt trovärdigt skildrad i sin självupptagenhet. Och Leslie! Väninnan som arbetar på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor. Hon som kör motorcykel och är så luttrad av allt våld och all skit hon har sett. De korta inblickar jag får i hennes vardag får det att vändas i magen och jag börjar tvivla på mänskligheten.

Det är människorna och miljöerna som är det allra bästa i den här boken. Och Maureens snirkliga sätt att gräva sig fram till sanningen om vem som dödade hennes gifte pojkvän. Att sitta en halv dag med en mentalsjuk människa och kamma hennes hår för att kanske kanske få en liten bit information.
—————————-

Read Full Post »

einhorn
En julklapp!
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

innercompassDen här boken har varit min följeslagare i flera månader. Först hade jag tänkt ägna mig åt den intensivt i somras, under semestern, men det blev bara lite nosande på all den vishet den innehåller. Den var för krävande, tyckte jag, för var jag befann mig då. Både för övningarnas skull, och för de bibliska berättelserna som jag inte är tillräckligt bevandrad i för att känna igen på det självklara sätt som Silf gör. Så jag har fortsatt att läsa lite när jag känt mig manad, och gjort vissa av de övningar som Margaret Silf uppmanar till.
En kvällsbön/meditation som går från stillhet via tacksamhet och reflektion, sorg till hopp/förväntan har betytt mest.

Margaret Silf bygger på traditionen från Ignatius av Loyola. Han och hon menar att det finns en väg till Gud som går inåt. Margaret Silf har en bild (många bilder!) med en kompass som pekar mot norr, rätt håll, men det gäller att vara uppmärksam så man inte villar bort sig. Därför blir det här en bok som betyder olika saker för olika människor. Därför kan jag inte säga just vad den gett mig, för den kommer att ge en annan läsare något helt annat. Jag kan rekommendera den helhjärtat.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

balladandsourceEfter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

sonen
Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

Read Full Post »

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

lewis-c-s-kan-man-vara-kristenEn uppmärksam bloggläsare kan ha lagt märke till att det dyker upp kristna böcker här på bloggen nu för tiden, men att jag sällan skriver om dem. Anledningen är att det blir för privat. Och lite grann också för att jag liksom trevar mig fram och därför kanske tänker nån tanke som jag efter bara ett par månader kan tycka är helt fläng. Kanske ska man bjuda på sånt på en blogg, men jag känner inte för det.
Men jag vill skriva några ord om denna bok, Kan man vara kristen? av C S Lewis. Den bygger på en serie radioföredrag som Lewis höll på BBC mitt under brinnande krig under tidigt 1940-tal. Den har därför ett direkt tilltal och en förtrolig ton som jag tilltalas väldigt mycket av. Och innehållet är precis vad jag ville ha (bara det att jag inte visste att det var det jag ville ha).
Han talar om kristendomen som ett åtagande, att det faktiskt följer vissa saker med på köpet som man får lov att sträva efter. Han är samtidigt intellektuell och troende, som de bästa är.
Underbar bok. Fantastisk bok. För första gången på länge får jag när jag läst ut boken direkt en impuls att omedelbart börja om. Det här kan bli en sån där en-gång-om-året-bok för mig. Best of-etikett, lätt.
(Ja, det är Lewis med Narnia.)

Read Full Post »

dagaravsorg
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

om-jag-glommer-dig-jerusalemI helgen gjorde jag en satsning för att läsa ut syster Sofie Hamrings underbara bok om Jerusalem, och blev rikligt belönad. Dofterna, smakerna, igenkänningarna när hon går på Jaffagatan och Ben Yehuda och i Gamla stan, bara att se ordet Lejonporten sätter igång samtal här hemma: ”Vilken var det nu igen?” ”Bortanför Damaskus?” ”Var det där jag var inne på en toalett?” ”Du var inne på toaletter överallt.”
Men syster Sofie bodde i Jerusalem ett helt år. Hon var med om allt från att bli spottad på av småpojkar (med föräldrarnas goda minne) till att bli hembjuden för att fira sabbat hos en judisk familj som också bjöd hem en muslim och en sikh.
Hon har firat alla högtider året runt, såväl kristna som judiska, och bjuder på en öppen, sökande och kärleksfull skildring där dessa två relgioner verkligen framstår som syskon. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Syster Sofie är i ständig dialog med bibeln och dess berättelser och vad de säger som är relevant för Israel idag. Hon skriver om sabbaten, vilket är själva anledningen till att jag ville läsa denna bok, när Tomas Sjödin berättade om den. (Ända sedan vi var i Jerusalem och såg detta fenomen på nära håll har jag längtat efter att helga vilodagen.)
Hon skriver också mycket träffande om att strida på två fronter, om Konflikten, och hur hennes egen förälskelse i det sköna i judendomen och det judiska livet leder till att hon inte vill höra talas om oförätter judar begår på palestinier. Om det eviga skället ”pro-israelisk”, ”pro-palestinsk”, så fort man rör sig det minsta utanför åsiktsfåren.
Framför allt är det en nyfiket förundrad och mycket lärorik och informativ hyllning till en stad där de mest märkliga saker kan hända. Och gör det, dagligen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

story-of-ruth
Han är trött och har lagt ner sin penna på det uppslag där han ska fortsätta att skriva och slår ihop bokens pärmar. Bilden av de tre kvinnorna som plockar avbrutna ax från sädesfältet efter slåttern dröjer sig kvar hos honom. När han lägger sig ser han dem för sig där de går över en åker i eftermiddagssolen och gång på gång böjer sig ner och plockar sädeskorn från marken för att mala till bröd och baka sig ett bröd till kvällen. Det är sensommar, solens gyllene strålar glittrar i bäckfåror och vattensamlingar, fåglarna stiger allt högre över himlen, en varm vind stryker genom det torra gräset. Det är en dag som om krigen inte finns. En alldeles vanlig dag. En av alla de dagar som historien ser på med kärleksfullt överseende och sedan genast glömmer. Han önskar att han också hade skrivit in alla de dagarna i boken. Han tänker att han skulle vilja dröja där en stund. Inte i glömskan, men i allt det som hela tiden finns: det vardagliga, arbetet, sommaren, det levande. Och när han sedan somnat ser han dem fortfarande: deras oförtröttliga arbete, deras starka händer, hur de stryker hårslingor ur ansiktet, hur de blir stående en stund och låter ett vattenkrus vandra mellan sig. Ett lätt damm hänger skimrande kvar i luften efter skörden. Det är sensommar, eftermiddag, stillhet. Det är dröm.

Ur Niklas Rådströms Boken. Bilden föreställer Rut och kanske Noomi i bakgrunden. Vet ej konstnärens namn. I Rådströms tappning släpper änglar ut extra ax ur sina ärmar. Noomi och Rut ifrågasätter änglarna för att de inte sätter stopp för krigen. Har de någon egen vilja?
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Julie Otsukas ”Vi kom över havet” var en av 2012 års allra bästa böcker för mig. Den första bok jag läst som är skriven i vi-form, med ett lyrisk språk som rullade fram i våg efter våg på samma sätt som de japanska kvinnorna färdades över havet till sina okända blivande män i USA. Ett stycke historia som jag inte visste något om. Jag tror att vi var många som upptäckte Otsuka då för hennes bok kom i pocket också. (Köp om du inte redan gjort det.)
kejsarenDärför blir jag glad att se att Albert Bonniers förlag nu ger ut hennes debutroman från 2002. Att ”När kejsaren var gudomlig” har över ett decennium på nacken spelar ingen som helst roll. Även den utspelar sig i förfluten tid.

En dag i februari 1942 stannar en kvinna till utanför postkontoret i sin hemstad. Där sitter ett anslag. Kvinnan tar fram en lapp och skriver ner det viktigaste, och går sen hem och börjar packa. Familjens darrbenta halvblinda Vit hund slår hon ihjäl med en spade och gräver ner i trädgården medan barnen är i skolan. På apoteket köper hon en stor burk ansiktskräm, för vem vet hur länge den måste räcka? Hon borde ha köpt fler burkar.

Kvinnan och hennes barn, flickan och pojken, skickas iväg på ett tåg tillsammans med andra japanskättade amerikaner. Rullgardinerna måste hållas nere för att inte andra, riktiga, amerikaner ska få syn på dem och kasta sten genom fönsterrutorna. Efter några dagar är de framme i lägret.
Kvinnan, flickan, pojken. De är namnlösa. Jag tänker att Julie Otsuka skriver så för att visa på allmängiltigheten i att det var så många anonyma människor som drabbades, att många delade ödet att tro sig vara amerikan och sen plötsligt betraktas som en potentiell förrädare. Men kanske också för att visa hur majoritetssamhället måste anonymisera människor för att på allvar kunna hata dem. Det kan inte vara fru Så-och-så, som brukar gå och handla i samma affär och låna böcker på samma bibliotek, hon som alltid nickar så vänligt. Det måste vara Någon Annan.

Kvinnan, flickan och pojken. Jag lär känna dem ändå. Kvinnan som lär sin son hur man skalar en apelsin i ett enda stycke. Som hittar nya rynkor i sitt ansikte. Flickan som råkar slita sönder sitt hårband, och som smyger ut på nätterna. Pojken som längtar efter pappa. Fadern hämtades redan i december, efter Pearl Harbor, tillsammans med alla andra japanska män. Pojken är djupt bekymrad över att pappan fördes bort i sina tofflor. Nästan alla de andra papporna hade riktiga skor. Efter att fadern fördes bort fylldes barnens matlådor av smörgåsar med jordnötssmör och sylt istället för risbollar. De fick lära sig att ljuga och säga att de vara kineser. Men det hjälpte inte.
Av små, små men tydliga detaljer bygger Julie Otsuka upp sin berättelse. Resultatet är lysande. Och precis som i ”Vi kom över havet” visar hon att man inte behöver skriva hundratals sidor för att få något sagt. Jag inbillar mig att hennes skrivprocess istället går ut på att plocka bort, renodla, mejsla fram. Kvar blir ett lyriskt mästerverk i det lilla formatet som jag kommer att bära med mig länge.
Det blir best of-etikett.

Först publicerad i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

leguintehanuburna
Vid omläsningen av Tehanu imponeras jag av rikedomen, väven av teman, att den är så filosofisk. Som LeGuin ju gärna är i sin vuxnare litteratur. Jag tycker mycket om det.
Tenar filosoferar över skillnaderna i kvinnors och mäns villkor, prästinnors och bondmorors, trollkarlar och gummors.
Hon är Tenar av ringen, ändå kan hon avfärdas och magikerna ids inte lyssna på henne. Inte ens när det är hon som kallas till den döende trollkarlen Ogion och får höra hans sanna namn. Tenar har sedan den förra boken valt ett annat liv, efter en kort tid hos Ogion väljer hon att gifta sig och skaffa barn och bo i en liten by. Att bli en vanlig kvinna. När vi träffar henne här är hon nybliven änka och barnen utflugna. Istället tar Tenar hand om lilla brännskadade Therru, utsatt för en vansinnig omänsklig grymhet. Så skadad så rädd så sluten. Men vilken revansch!
Och så blir det till slut Tenar och Ged, så rart.
Tehanu är helt klart den bästa boken i Övärlden-serien. Den är utgiven 1990, 18 år efter trean i trilogin. Undertiteln är: The Last Book of Earthsea läser jag här, och det kunde den gärna ha fått förbli.
Femman, Burna av en annan vind, är utgiven 2001 och inte i närheten av att vara lika bra. Ganska trist, mycket upprepningar och självklarheter som uttalas. Fick kämpa för att läsa ut den.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

bang
En helt lysande bra biografi om Barbro Alving! Tack snälla Beata Arnborg, för att du skriver så lätt&ledigt och strösslar med relevanta&intressanta citat och inte minst fotografier. Det är njutningsläsning från pärm till pärm, och jag får veta det mesta jag vill om Bangs barn- och ungdomstid i intellektuell men lite oförstående familj med begåvad mor som föll i depressioner, som Barbro kanske ärvde benägenheten för. Ätstörningarna. Kroppsföraktet. Supandet. Alla kärlekshistorier! Hur hon fick ihop sin framgång bland både herrar och damer med att hon var så tjock&ful i egna ögon är förstås en gåta.

Ambitionen. Längtan ut. Att vilja vara bäst–mest–störst, den ambition som drev henne ut i ett vansinnesprojekt Jorden runt i hetsigt tempo med lilla Ruffa hemma där Bang kraschade nånstans i Asien och ingen visste var hon var eller ens om hon levde i ett par, tre veckors tid. Då var hon intagen på sjukhus, djupt deprimerad, i… Indien? Indonesien? Jag minns inte.
Men före dess hade hon skrivit de där reportagen man känner till: Spanska inbördeskriget, Berlinolympiaden, kungliga event. Att hon var i Finland upprepade gånger under Andra världskriget kände jag däremot inte till. Inte den misslyckade Amerikaresan heller. Hjärtat slits sönder när jag tänker på hur hon måste ha känt. Bara panik panik ut, och sen inse sitt misstag när hon sitter fast och bara längtar efter Ruffa. Och Loyse. Jag tror det var Loyse då, men de fortsatte att bo ihop även efter att det tagit slut i kärleksrelationen. Mysko sånt där. Tog Loyse hand om Ruffa, undrar jag?

krigkvinnorgudBeata Arnborg skriver om Bang-barn, att uppfostra barnet själv utan att vara gift, och sen om Yrkeskvinnornas hus där det finns en egen bra barnkrubba. Och ja, det är klart att det är en väldig trygghet men vem tog hem Ruffa och skötte om henne på kvällarna medan mamma reste jorden runt? Tydligen var det hembiträdet, får jag veta mest i förbigående. Signe Andersson hette hon visst. Gifte sig sen och lämnade hushållet.

Hon hade alltid sidojobb, med radion och krönikor här och där. Alltid hopplös ekonomi, trots att hon tjänade mycket bra. Men det kostar på att supa, både fysiskt och ekonomiskt.
Periodvis var det lugnare. Ute hos Elin Wägner på Lilla Björka mådde Barbro bra. Andra medlemmar ur Fogelstad-gruppen såg också till henne, läkaren Ada till exempel. Kanske var de en aning besvikna att Bang inte stannade kvar inom Kvinno- och Fredsrörelsen, men Bang var först och främst Reporter. Det var hennes livsluft.
(Plus i kanten för att Arnborg även tar upp när Bang blev lurad av krigsinformatörer och kanske gick vilse i sin rapportering här och där.)

Utöver Ruffa och att vara reporter var det viktigaste i Barbro Alvings liv: Elin Wägner, kampen mot atomvapen, och senare i livet Gud. Bang konverterade till katolicismen.

De senare delarna av boken är mörkare. Barbro Alving fortsätter att ha problem med ekonomin, alkoholen, och hälsan. Hon klarar inte av att skriva den biografi över Elin Wägner som hon planerat för. Materialet fyller ett helt rum men åren bara går och går och ger henne skuldkänslor och ångest. De längre projekten, när det ska skrivas böcker, blir sällan av. Om det inte är samlingar. En bok från sin fängelsevistelse på Långholmen gav hon i alla fall ut. Bang dömdes för att hon som en konsekvens av sin pacifism vägrade civilförsvarstjänst. En mycket uppmärksammad fånge.
Ett av hennes allra mest berömda reportage ges rikligt utrymme i boken, det från Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson. Bang var motståndare till boxning, men skickades ändå av Vecko-Journalen som hon då jobbade på efter att ha lämnat DN. (DN propagerade hårt för atomvapen.) Reportaget gjorde succé.

Många reportage och resor och människor är historiska: Ungern 1956, Indien, USA, Dag Hammarskjöld, Indira Gandhi, och många många fler. Bangs signum var att vara på plats. Tidigt. Hon behandlades allt mer som en stjärna. Men jag sätter punkt här, och uppmanar alla nyfikna att läsa biografin. Mycket bra.
———————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »