Rosamond Lehmann: A sea-grape tree

A sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: The Ballad and the Source

Efter att tioåriga Rebecca tillsammans med sin syster blivit inbjuden till den gåtfulla gamla kvinnan mrs Jardine blir hon djupt fascinerad av hennes levnadshistoria. Framför allt historien om hur Sibyl, som då ännu inte hette Jardine, lämnade sin make och sedan försökte smyga tillbaka för att hämta dottern Ianthe. Det misslyckades och Ianthe växte upp med en far som enligt mrs Jardine fullständigt förstörde henne.

Historien upprepar sig när Ianthe lämnar sin egen make och sina barn: Malcolm, Maisie och Cherry. Dessa tre skickas till mormor när fadern blir sjuk, och så kommer det sig att Rebecca och Maisie blir bästa vänner. Torts att Maisie är flera år äldre, och ganska grovhuggen och bestämd i jämförelse med Rebecca. Även Malcolm är grov och charmlös. Den enda som brås på sin vackra mor är lilla Cherry, som omedelbart blir mormors och mormors man Harrys favorit.

Historien berättas i flera avsnitt, där den ena efter den andra ger Rebecca varsin del av historien. Det är den gamla nannyn Tilly som talar dialekt och tvingar mig att läsa långsammare för att hänga med, det är Sibyl själv som avslöjar saker alldeles för vuxna för så små öron, det är ännu en barnsköterska med tjocka skorrande rr, och till slut är det Maisie själv som återförenas med sin gamla kamrat på en bröllopsmiddag i krigets skugga 1916.
Bärande teman är mor-dotter-relationer, galenskap, kärlek, försummelse, förlust, passion. Språket är som vanligt fantastiskt och det blir best of-etikett förstås.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source, mor-dotter, passion, förlust, psykisk sjukdom

Read Full Post »

Rosamond, kära Rosamond

Det har gått två och ett halvt år sedan jag sist avnjöt en Rosamond Lehmann. Men nu är det dags igen. Ett par små flickor får en inbjudan att plocka blommor, (vivor/primroses) hos en gammal dam som varit vän med deras farmor. Denna till innehållet enkla inledning blir omedelbart lockande och laddad med förväntan. Rosamond Lehmann har ett språk som skapar stämningar som bara är att låta sig förföras av.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, The Ballad and the Source

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: A note in music

Tänk så härligt att jag hade en Rosamond Lehmann väntandes oläst i bokhyllan, när jag efter Sarah Waters ville vara kvar i det där dröjande, stämningsfulla berättandet, och samtidigt få det Richard Yateska skarpa ögat på livets svärta.
A Note in Music börjar med en kvällscen hos paret Fairfax, Grace och Tom. Det är en obönhörlig tristess där Grace plågas av leda och troligen en långvarig depression, medan Tom, en till synes enkel själ, klamrar sig fast vid regler och Hur Man Gör. Grace är passiv, indolent, oföretagsam, men har ändå lyckats få en vän i den populära, glada Norah, som i sin tur har en vresig och asocial make, Gerald. Platsen är en stad i norr, som Grace längtar bort ifrån, hem till barndomens landsbygd i södra England.
Till denna stad anländer så Hugh Miller, en ung man som drar in alla i sin trollkrets. Han är glad, han är snäll, han ger själva livet en helt ny glans. Grace förälskar sig i honom, Norah förälskar sig i honom, den söta prostituerade Pansy som vandrar gatorna upp ooch ner förälskar sig i honom. Tom, Gerald, äldre släktingar, alla tycker så mycket om Hugh. Men han förstår inte riktigt själv hur han påverkar andra, och dessutom ältar han en gammal kärlekshistoria med en man som heter Oliver. När så Hughs lika charmerande (men med ett elakt stråk) syster Clare kommer på besök flödar känslorna än mer.
A note in music är fint komponerad i sju delar, som täcker ungefär ett år. Det är en middag, en promenad i parken, en utflykt till landet, en semester… på ytan inget dramatiskt men oj vad det brusar därunder. När året går mot sitt slut har allas liv förändrats. Det påminner om isarna i sjöarna här utanför oss just nu, man hör hur det mullrar och dånar när isen vältrar sig, men på ytan ser det ut ungefär likadant.
Jag gillar också hur makarna Fairfaxs husa Annie beskrivs, med ”comforting hips”, och att hon får kliva fram och vara huvudperson ett litet tag.

A note in music var Lehmanns andrabok (utgiven 1930), och hon ska ha sagt att den skiljer sig så mycket från de andra hon skrivit att hon knappt själv kunde tro att hon skrivit den när hon läste om den många år senare. Hennes debut var Dusty answer som jag skrivit om här och här. Jag har också läst och skrivit om Invitation to the Waltz och uppföljaren Weather in the streets, och om The Echoing Grove
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, A note in music, brittiskt 1920-tal, äktenskap

Read Full Post »

Tack för Rosamond, Carl-Johan Malmberg

Det här är ett lätt försenat tack. För ett drygt år sen läste jag dina tre essäer om brittiska kvinnliga författare i skuggan av Virginia Woolf. Essäerna i sig var en ren njutning, särskilt den om min högt älskade Dorothy Sayers. Den om Jean Rhys fick mig att leta rätt på fler än Wide Sargasso Sea och det är hon väl värd. (Även om jag tyckte lite olika om dem.)
Men Rosamond Lehmann — vilken författare! Jag älskar Rosamond. Invitation to the waltz, Weather in the Streets, Dusty answer, The Echoing Grove… stora och djupa läsupplevelser.
Nu ser jag när jag googlar ditt namn att du gav ut en essäsamling förra året. Temat verkar vara M, men jag är rädd att RosaMond LehMann inte är med där. Kommer du att ge ut en ny samling, kanske med R eller L? Jag hoppas på det.
Mitt liv hade varit fattigare utan Rosamond.
Än en gång, tack.
/Snowflake

ps Jag mejlar detta till ditt förlag och till Svenskan, på något sätt ska det väl nå dig.

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: The Echoing Grove

Två systrar, Dinah och Madeleine, möts efter många år, hemma hos Madeleine som är änka. Man kan nästan säga att även Dinah är änka, efter samme man. Och det är förstås den kärleksrelationen som är anledningen till att systrarna inte har träffats. Inte pratat. Inte skrikit och gråtit och anklagat. The stiff upper lip.
Boken börjar med att systrarna tar en promenad med den enas hund. Hunden får fatt i en råtta, men lyckas inte döda den. Det måste istället Madeleine göra. Dinah tar hand om nedgrävandet.
The Echoing Grove skiljer sig från de andra böckerna jag läst på så vis att den inte har en enda huvudperson. Berättarrösterna slingrar sig om varandra: Madeleine, Dinah, Rickie (mannen). Samma händelser från åratal tillbaka kan belysas av olika människor, ibland också av bipersoner. Kanske är The Echoing Grove också mer cynisk. Definitivt mindre hoppfull, svartare.
Mot slutet säger Madeleine;
Everybody’s dead or mad. Everybody’s going mad. Cracking up. Going out of control. Perhaps everybody will go mad and that’s how the world will end.”

Typiskt Lehmannsk är miljöbeskrivningarna och hur grundligt hon tränger in i en människas psyke och rotar runt efter det allra mest smärtsamma. Nånstans i mitten blir jag lite less, jag har en tendens att bli irriterad på folk som förstör sina liv på samma sätt om och om igen, men sen kommer en lång scen med Rickie och ytterligare en annan kvinna i ett skyddsrum under bombningarna av London som gör att allt vrids ett varv till och vi rotar lite till. Och när så berättelsen återvänder från sina utflykter i det förgångna och det är systrarna som talar med varandra igen kan äntligen de där sakerna sägas som har varit helt omöjliga förut. Katharsis.
(Om den här boken var en Mad men-säsong så skulle Madeleine vara Betty Draper, Dinah den där bohemiska älskarinnan från säsong ett, och Rickie förstås Don Draper.)

Read Full Post »

Rosamond Lehmann — Dusty Answer

Jag tycker så väldigt mycket om den här boken. Trots att jag bara kunnat läsa ryckvis och inte ens varje dag så har stämningen i boken funnits kvar hos mig och legat som ett litet fluffigt moln (”bluish” ”golden” ”grey mist”) nånstans bakom örat.
Det som händer efter den första delen, där Judith fascineras så av grannbarnen, är att hon åker till Cambridge och inleder en passionerad kärlekshistoria med en annan vacker ung kvinna, Jennifer. (Det var bra att jag visste det innan, för annars hade det dröjt väldigt länge innan jag förstått att de var älskande. Att borsta varandras hår och stoppa om täcken… hur ska man veta att det är sexuellt laddat?)
I den tredje delen av boken är det slut med vackra Jennifer och Judith är svårt deprimerad. Hon prövar sig fram bland grannpojkarna från barndomen, älskar den ene men älskas av den andre, och kanske den tredje. Hon får veta hemligheter och passioner, och fortfarande är hon fascinerad av sina gamla lekkamrater, men ingen är ändå som Jennifer.
Har jag sagt att det är 1920-tal, förresten? Den där underbart vackra skimrande perioden, när kriget är slut.
Och solen har sin gång har också läst Dusty answer. Och numera också Ingrid.

Read Full Post »

Judith drömmer och fantiserar

Jag är helt inne i den här och tycker att den är underbar i sin drömska stil. Judith växer upp som enda barnet i utkanten av en by och leker som liten med grannbarnen, ett gäng kusiner på sommarbesök hos sin mormor. Hon fascineras av dem, ingen detalj av deras utseende eller uppträdande, deras miner, rädslor eller glädje undgår henne.
Under kriget (första världskriget) när de inte träffas fantiserar Judith ihop berättelser om kusinerna. De hinner ses några betydelsemättade dagar innan Judith sen ger sig iväg till Cambridge där hon för första gången ska studera och leva med andra ungdomar. (Hon har aldrig gått i skola.)
Rosamond Lehmanns Dusty answer påminner i stämningen om Virginia Woolfs Vågorna, men är mer lättillgänglig. Jag höll nästan på att säga bättre…
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, Dusty answer, Virginia Woolf, Vågorna, fantasier

Read Full Post »

Ögongodis: Rosamonds klänningar

Den blå, den rosa, den orangea, den röda.
Virago förlag.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rosamond Lehmann, Virago

Read Full Post »

Weather in the streets — Rosamond Lehmann

Det har gått många år sedan Olivias första dans. Nu är det 1930-tal och hon bor i London, är gift men separerad sedan en tid från maken Ivor. Hon bor hos väninnan Etty och hankar sig fram som assistent åt fotografen Anna, som är mycket skicklig men för sur för att bli populär.
En dag ringer Olivias mor och berättar att fadern är mycket sjuk. Olivia hastar till tåget och reser hem. På tåget träffar hon Rollo Spencer, som hon var förälskad i som flicka. Han är numera gift, förstås, men de inleder en relation.

Boken är uppbyggd i fyra delar. Resan hem, med en middagsbjudning hos familjen Spencer med starka återklanger från dansen i Invitation to the waltz. Det var senaste gången Olivia var där. Så kärlekshistoriens inledning, hur de stjäl sig till stunder, luncher, kvällar, några enstaka nätter och så äntligen en resa tillsammans till Österrike.
Tredje delen handlar om när Olivia upptäcker att hon är med barn. Hon vill egentligen ha barnet, men vet att Rollo inte vill och söker därför upp en läkare hon på hemliga vägar fått veta utför aborter. För att ha råd pantar hon smaragdringen hon fått av sin älskare. Under hela denna tid, med illamåenden och ensamhet i London, får hon aldrig några svar på sina brev och telegram till Rollo. Istället står lady Spencer en dag på trappan. Dialogen mellan dessa två kvinnor är magnifik och så djupt engelsk. Artighet in i döden även i de mest såriga konfrontationerna.
Fjärde delen handlar om slutet på kärlekshistorien. Om det nu är slutet?
Rosamond Lehmann är en mästare i att skildra underströmmar, hon är enormt begåvad. Ändå får den här boken inte riktigt lika högt betyg av mig som den förra. Kanske är det bara värmen.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Weather in the streets, Rosamond Lehmann, abort, smaragdring

Read Full Post »

Invitation to the Waltz — Rosamond Lehmann

Olivia fyller 17 år. Hon öppnar sina presenter vid frukostbordet, låtsas att hon tycker om sin älskade lille lillebrors smaklösa present, går till sömmerskan för att beställa en klänning till sin första dans, ler mot en granne, handlar en spetskrage. Och under ytan händer allting.
Jag förstår precis varför Rosamond Lehmann blev en storsäljande författare. Hon har den där Känslan. Många många kvinnor måste ha känt igen sig i Olivias tankar och känslor, hennes analyser av de olika levnadsförhållanden hon ser omkring sig och hennes egna alternativ. Vad vill hon? Vart vill hon?
Olivia är den mer alldagliga systern, Kate är den söta. De har en nära och levande relation, de förstår varandra. Men på dansen blir Kate fort uppbokad, medan Olivia ömsom är panelhöna, ömsom hamnar i armarna på den ena märkliga mannen efter den andra. Olivia lär sig mycket på sin första dans.
Rosamond Lehmann är en alldeles ny och spännande upptäckt för mig. Hon har flera likheter med brittiskorna jag älskar, Virginia Woolf, Rebecca West, Dorothy Sayers, Daphne du Maurier och även Zelda Fitzgerald. Jag tänker läsa fler.

Read Full Post »

Tre underbara essäer i Nobelprisskugga

Carl-Johan Malmberg har skrivit tre intressanta, informativa och mycket läsvärda understreckare i Svenskan denna vecka.
Mästarinnor i skuggan av Virginia Woolf handlar framför allt om Rosamond Lehmann.
Nummer två, När det manliga språket inte räckte till handlar om Elizabeth Bowen och Jean Rhys. Rhys skriver så här i Good morning, midnight:
Sophia tänker:
”Snälla monsieur, et madame, missis och miss, jag försöker ju allt jag kan att bli som ni. Jag vet att jag inte lyckas, men ni kan väl hålla mig för räkning för att jag anstränger mig så väldigt. Jag tar tre timmar på mig för att välja en hatt och jag står en och en halv timme framför spegeln varenda morgon för att försöka se ut som alla andra. Varenda ord jag säger har fotbojor och varenda tanke jag tänker är nedtyngd av tunga vikter. Har kanske inte varenda ord jag sagt, varenda tanke jag tänkt varit nedtyngd och fastkedjad ända sedan jag var liten?”

Jag grips av lust att läsa Jean Rhys, och i min nyorganiserade bokhylla hittar jag igen novellsamlingen Sov av sig ruset, damen! Korta, intensiva berättelser från Västindien: en tolvårig flicka som promenerar med en gammal kapten, en enstöring som springer omkring halvnaken, ett vulkanutbrott. Från England: en internatskola, en dålig skådespelerska. En misslyckad kväll i Paris. Glimrande bra!
Annars är Jean Rhys mest känd för Wide Sargasso Sea, där hon berättar Mr Rochesters första hustrus historia. (Alltså the Madwoman in the Attic från Charlotte Brontës Jane Eyre.)
Och nummer tre, Kvinnorna som lekte med elden handlar om min kära kära Dorothy L Sayers. Den ska jag läsa flera gånger och njuta.

Read Full Post »