Margaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.
Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.
Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.
Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.
snowflakes in rain 