Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Patti Smith’ Category

I have always possessed a kind of knapsack, if nothing more than a piece of cloth or skin tied in a knot. My sack, worthy comapanion, produces, when opened, a world defined by its contents — fluxion, unique, beloved.

This uncommon bundle has always been my comfort, my happy burden. Yet I have found it unwise to attach myself to the souvenirs within. For as soon as I focus on a certain object I misplace it or it just disappears.

I had a ruby. Imperfect, beatiful like a faceted blood. It came from India where they wash up on the shore. Thousands of them — the beads of sorrow. Little droplets that somehow became gems gathered by beggars who trade them for rice. Whenever I stared into its depths I felt overcome, for caught within my little gem was more misery and hope than one could fathom.

Ur Woolgathering/Patti Smith

Read Full Post »


Älsklingen Patti Smith får Polarprisethärligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov:
On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.

Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.

Vi tar Dancing barefoot också, tycker jag.

Hermia grattar också.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Till Patti Smith på Kulturhuset nästa vecka. Jag kan inte gå, men försöker komma över min bitterhet genom att minnas konserten från sommaren 2008 och allt jag tänkte på när jag läste Just kids. Och så hoppas jag på att få läsa många bloggposter om det sen. Skriv! (Ni får gärna lägga in länkar här.)
Uppdatering: Det blev inställt. Mycket tråkigt.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

När jag läser Patti Smiths Just kids grips jag av lust att läsa hennes älskade franske symbolist Arthur Rimbaud, vill veta mer om Edie Sedgwick som verkar ha varit en enorm personlighet och kanske se nutida filmen Factory girl, lyssna på Velvet Underground, se om Fassbinders film Querelle på Jean Genets bok, youtuba Lotte Lenya och lära mig mycket mer om Sam Shepard, som jag aldrig ens har fattat att han skriver själv. Minns den fina scenen mellan Smith och Shephard i filmen Dream of Life, och nu får jag deras första möten i den här boken. Det är så underbart fint. (Han spelar också banjo på Nirvana-covern här nedan.)
Upptäcker dock till min stora förfäran att Patti Smith jobbade på världens underbaraste bokhandel, The Strand, och vantrivdes!?!? Det är det enda jag hittills har emot henne.




Och naturligtvis vill jag nu tillbaka till New York och bo på Chelsea Hotel.
Over and out.
Jag tror inte att jag kommer att skriva nån riktig recension, men läs gärna i VK och Svenskan.

Read Full Post »

Jag blir så ledsen av att läsa om hur elaka biträdena/sköterskorna är mot Patti, när hon föder sitt första barn. De ser att hon är ogift, en mycket ung tjej, hånar henne och låter henne ligga ensam i ett rum i flera timmar med en sätesbjudning. Läkaren blir rasande när han upptäcker det. Men barnet kan förlösas, och sen adopterar hon bort det och reser till New York. Med bristningar på magen på sin spinkiga, gängliga kropp… Den bilden gör henne till en helt annan person i mina ögon, så rörande.
Första dagen träffar Patti Robert Mapplethorpe, som ska bli hennes pojkvän och själsfrände. Det är fascinerande läsning om två unga, begåvade människor som försöker ägna sig åt sin konst, utan att svälta ihjäl på kuppen. Det är också intressant hur länge det dröjer innan de hittar sina uttryck, som i Pattis fall musiken som kommer in rätt sent, efter tecknandet och diktandet.
Jag läser vidare.

Read Full Post »

Dagens bästa nyhet är denna: att Patti Smiths memoarer kommit ut. Boken heter Just kids och verkar handla mest om de tidiga åren. Som tiden med Robert Mapplethorpe.
We lived on day-old bread and Dinty Moore beef stew. We hadn’t the money to go anywhere, had no television, telephone or radio. We had our record player, though, and drew back the arm so a chosen record would play over and over as we slept.
Kommer på svenska i vår. Ett utdrag finns hos Rolling Stone.

Just kids går genast upp på listan över självbiografier jag vill läsa.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Patti Smith läser Virginia Woolf. Otroligt. Amazing. Underbart.
Missa inte slutet, när hon står där med sina barn.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Och liveversionen.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

1978 när Patti Smith slog igenom med Because the night tog Annie Leibowitz denna fantastiska bild:
patti1978
smith1978
Och 1996 tog hon nya. Hoppas det går att läsa här under.
smith1996
patti1996
Jag kan inte kalla Annie Leibowitzs bok På uppdrag för välskriven rent språkligt, men det är roligt ändå att läsa om hur det gick till med flera av hennes mest berömda bilder. John Lennon och Yoko Ono, Demi Moore, Whoopi Goldberg, Arnold Swarzenegger och en rad andra. Rolling Stones. Men mest tittar jag på bilderna, förstås.
Sök på Leibowitz namn och bilder så hittar ni fantastiska saker. Mer Patti Smith på bloggen här och här. Och här.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

pattiI went up to 48th Street and got me an electric guitar. A 1957 Fender Duo-Sonic. Old Mr. Manny sold it to me, on time, for $110. Legend had it that Jimi Hendrix had played it. Legend or not, it was mine. The thick maple neck, strung with god’s heaviest strings, felt good to me. I wasn’t interested in learning chords, I was interested in expressing ideas, however abstract, within the realm of sound.

It was the bicentennial year. The force of desire compelled us to translate imagination into action. It was at this time while attempting to mount a tide of feedback that I met Fred Sonic Smith, who with few words showed me the way to draw from my instrument another language, or as he put it, to be sonically speaking.

Ur Patti Smith Complete 1975-2006

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

svartnadLika svart och isande obönhörligt som jag lärt mig att vänta av Dennis Lehane. Patrick Kenzie blir anlitad av Karen Nichols som trakasseras av en slemmig och våldsam typ. Bubba och Patrick skrämmer honom att sluta. Några veckor senare ringer Karen upp igen på Patricks svarare, men han ska iväg på en resa och glömmer bort alltihop. Ytterligare några månader senare hoppar Karen från ett hus. Driven av sitt dåliga samvete börjar Patrick forska i vad som hänt henne. Och det är mycket.
En glad bigrej är att Bubba får sig lite kärlek. Och att Angie Gennaro lyssnar på Patti Smith när hon städar. Horses, närmare bestämt.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Åh så underbart!

För första gången får jag se Patti Smith live, på Skeppsholmen i fredags. Hon äger scenen från första sekunden, i jeans, vit t-shirt och en svart kappa. Det börjar poetiskt, med de mer långsamma låtarna från de senare skivorna. Hennes röst är stark, rå, viskande, deklamerande. Som en riktigt bra diktuppläsning med musik till som skapar en annan och större helhet.

Jag har ont i benet och släpar dessutom på en resväska (väldigt rock’n’roll) men den gömmer jag bakom en soptunna för att kunna gå längre fram. Så jag står tillräckligt nära för att se när hon spottar(!) ut mot publiken och sliter av två gitarrsträngar i slutet av konserten, när tempot höjts och höjts till dansande, sjungande extas genom ”Because the night”, ”Smells like teen spirit” (Nirvanas), ”Power to the people” och ”Rock’n’roll nigger”. Underbart!

Extranumret blir ”Gloria”, och jag behöver bara höra första raden ”Jesus died, for somebody’s sins, but not mine” för att få ståpäls och nästan börja gråta. Så bra, så bra.

Dagen efter följer vi upp med att gå och titta på filmen: ”Dream of Life”. Den är rapsodiskt berättad, fragment under tio år, och vissa partier kunde de gärna för mig fått vila längre i. Jag minns särskilt en scen när en man (Oliver Ray? kanske) dansar med henne, och hon blir generad. ”Too fancy.” Och ett underbart parti där hon och nån annan utväxlar kisshistorier, hur man beter sig när man verkligen behöver men inte vill att det ska märkas. Patti har lyckats kissa i en flaska i ett flygplan, bredvid piloten, utan att han märkte nåt. (!)

Och så var det så fint med hennes föräldrar i Chicago, och när Sam Shephard satt och skulle lära henne en låt på gitarr, och … ja. Fint. Och så kommer förklaringen på spottet, när de pratar om ett djur som dreglar (hund? katt? minns inte). Patti menar att hon känner igen sig, det kommer så mycket och det måste ut. Så vi får se spelningsbilder där hon spottar också.

En bevandrad person i sällskapet berättade att han kände igen hennes voice-overs (ren poesi!) från en bok han har, så nu måste jag leta rätt på den boken. När ekonomi återhämtat sig efter helgen, som blev dyr.

Konsertrecension i Svenskan pch i DN. Filmrecension i Svenskan och DN.

Read Full Post »

Sådärja, nu har jag köpt biljett till rockmormor, Patti Smith Stockholms jazzfestival.

Read Full Post »