Det var fullspikat i Missionskyrkan när Eric Schüldt samtalade med Allvarligt talat-duon Horace Engdahl och Lena Andersson. Onödigt av mig att inte ta en plats långt fram när jag var tidigt ute, men jag satt i kafét i godan ro. Sen lyckades jag komma en bit fram i alla fall, och sen kom en storskärm upp som gjorde att alla(?) såg bra.
Samtalet pendlade mellan debattklimat och tro, rationalitet och radiopratande och skapande, väldigt så där Schüldtskt. Det inleddes med Bach, en riktigt bra manlig pianist.
Mitt favoritparti var när det handlade om tro. Tydligen hade många blivit förvånade när Horace Engdahl i ett sammanhang före jul yppat ungefär att ”jag känner ingen annan sanning än en religiös sanning”. Deras förvåning förvånade i sin tur Horace, som har varit troende sedan barnsben. Men som han konstaterade, det betraktades som uteslutet för en intellektuell då på 70- och 80-talet. Sen blev det enligt både honom och Lena Andersson inne, ”vänstern blev kristen” menade Andersson. Under hela detta parti, som också innefattade frågan ”Följer du Jesus?”, så var Horaces röst lite liten och försiktig, avvaktande osäker, jämfört med den självklara ledighet och timbre han annars hade under kvällen. Han skojade och var supersmart och kategorisk om vartannat.
Lena Andersson är ju också supersmart, men saknar den där ledigheten och scenvanan. Hon hade fler eeeh-ljud och kom inte rakt på sak på samma sätt som jag vant mig vid i hennes texter. Men de kompletterade varandra väldigt fint.
Hon får kritik för att hon är kategorisk, och berättade att hon fått frätande kritik för sin senaste bok, med Allvarligt talat-svar. ”Hur kan du vara så tvärsäker?” Likadant hade hon nyss varit inbjuden till ett annat radioprogram för att prata om George Orwell, som hon är mycket inläst på. Programledaren Marie Lundström hade då ifrågasatt hennes kunskaper, att hon var så säker på dem. ”Det är väl därför jag är här?” menade Lena Andersson.
En kul grej: HE har tydligen blivit anklagad för mansplaining i ett tv-program han gjort med Liv Strömquist. Detta upprörde programmets producent, som satte sig och mätte deras respektive sammanlagda taltid, och det visade sig att Strömquist talade mer. ”Jag är inte förkrossad över denna kritik”, menade Horace. Han och Lena resonerade också intressant om detta med att man inte får säga vissa saker, för då kan det bli så. ”Språket skapar verkligheten”, som LA sa. Till exempel resonerade HE i ett Allvarligt talat-program om krig, och menade där att människorna så vitt han kan bedöma alltid kommer att kriga. Detta har han fått skit för, och mer än så, blivit skylld för att bidra till kriget i Syrien.
Lena Andersson fyllde på bra där, om hur bara det faktum att man argumenterar för en ståndpunkt, eller leder ett resonemang till en konsekvens, gör att man kan drabbas av epitetet ”ond”. Dömas ut. Tappa karriärmöjligheter. Hon hade nåt bra exempel som jag tyvärr nu har glömt, men jag antecknade inte och det där var i början.
I mitten någonstans spelades Brahms, och Horace blev märkbart tagen. Han berättade om Brahms att han kunde bli så uppfylld av sitt eget sköna skapande att han började gråta, illröd i ansiktet, nästan yla.
Själv spelar Horace dragspel. ”Men då måste man vara sorglös!” Annars går det inte.
Vad Lena gör när hon känner sig sorglös blev sista frågan. Det verkar inte hända så ofta, men närmast kommer hon när hon strävar med ett ordentligt problem. Det hade vi i publiken roligt åt.
Summa summarum en mycket givande kväll. Värt att åka in till stan på min lediga dag för, och att vänta på bussen inne på jobbet, där jag fick det här skrivet.
snowflakes in rain 