Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘författarframträdande’ Category

20160309_191119

Det var fullspikat i Missionskyrkan när Eric Schüldt samtalade med Allvarligt talat-duon Horace Engdahl och Lena Andersson. Onödigt av mig att inte ta en plats långt fram när jag var tidigt ute, men jag satt i kafét i godan ro. Sen lyckades jag komma en bit fram i alla fall, och sen kom en storskärm upp som gjorde att alla(?) såg bra.
Samtalet pendlade mellan debattklimat och tro, rationalitet och radiopratande och skapande, väldigt så där Schüldtskt. Det inleddes med Bach, en riktigt bra manlig pianist.

Mitt favoritparti var när det handlade om tro. Tydligen hade många blivit förvånade när Horace Engdahl i ett sammanhang före jul yppat ungefär att ”jag känner ingen annan sanning än en religiös sanning”. Deras förvåning förvånade i sin tur Horace, som har varit troende sedan barnsben. Men som han konstaterade, det betraktades som uteslutet för en intellektuell då på 70- och 80-talet. Sen blev det enligt både honom och Lena Andersson inne, ”vänstern blev kristen” menade Andersson. Under hela detta parti, som också innefattade frågan ”Följer du Jesus?”, så var Horaces röst lite liten och försiktig, avvaktande osäker, jämfört med den självklara ledighet och timbre han annars hade under kvällen. Han skojade och var supersmart och kategorisk om vartannat.

Lena Andersson är ju också supersmart, men saknar den där ledigheten och scenvanan. Hon hade fler eeeh-ljud och kom inte rakt på sak på samma sätt som jag vant mig vid i hennes texter. Men de kompletterade varandra väldigt fint.
Hon får kritik för att hon är kategorisk, och berättade att hon fått frätande kritik för sin senaste bok, med Allvarligt talat-svar. ”Hur kan du vara så tvärsäker?” Likadant hade hon nyss varit inbjuden till ett annat radioprogram för att prata om George Orwell, som hon är mycket inläst på. Programledaren Marie Lundström hade då ifrågasatt hennes kunskaper, att hon var så säker på dem. ”Det är väl därför jag är här?” menade Lena Andersson.

En kul grej: HE har tydligen blivit anklagad för mansplaining i ett tv-program han gjort med Liv Strömquist. Detta upprörde programmets producent, som satte sig och mätte deras respektive sammanlagda taltid, och det visade sig att Strömquist talade mer. ”Jag är inte förkrossad över denna kritik”, menade Horace. Han och Lena resonerade också intressant om detta med att man inte får säga vissa saker, för då kan det bli så. ”Språket skapar verkligheten”, som LA sa. Till exempel resonerade HE i ett Allvarligt talat-program om krig, och menade där att människorna så vitt han kan bedöma alltid kommer att kriga. Detta har han fått skit för, och mer än så, blivit skylld för att bidra till kriget i Syrien.
Lena Andersson fyllde på bra där, om hur bara det faktum att man argumenterar för en ståndpunkt, eller leder ett resonemang till en konsekvens, gör att man kan drabbas av epitetet ”ond”. Dömas ut. Tappa karriärmöjligheter. Hon hade nåt bra exempel som jag tyvärr nu har glömt, men jag antecknade inte och det där var i början.

I mitten någonstans spelades Brahms, och Horace blev märkbart tagen. Han berättade om Brahms att han kunde bli så uppfylld av sitt eget sköna skapande att han började gråta, illröd i ansiktet, nästan yla.
Själv spelar Horace dragspel. ”Men då måste man vara sorglös!” Annars går det inte.
Vad Lena gör när hon känner sig sorglös blev sista frågan. Det verkar inte hända så ofta, men närmast kommer hon när hon strävar med ett ordentligt problem. Det hade vi i publiken roligt åt.
Summa summarum en mycket givande kväll. Värt att åka in till stan på min lediga dag för, och att vänta på bussen inne på jobbet, där jag fick det här skrivet.

 

 

Read Full Post »

bok1Författarafton på Bokens dag var uppiggande, upplysande och upplyftande i år igen. Jag hade inte läst någon av författarna, utom de två på bilden här intill — Karin Bojs och Anna Laestadius Larsson — som är journalister i grunden och som jag förstås läst artiklar av. Minns med värme en krönika om hemorojder av den senare.
I går var uppställningen:  Sara Lövestam,  Anna Laestadius Larsson,  Karin Bojs,  David Lagercrantz.
Det var intressant att se hur den första och den sista var Författare med yvigare kroppspråk, talade om kreativitet, hoppade lite hit och dit i sina framföranden och bytte spår ibland. Mycket känslor. De i mitten var mer ordentliga, höll sig till sina planerade — intressanta! — föredrag och genomförde dem. Mycket fakta.
Alla fyra hade bra publikkontakt och lockade till skratt.
Lövestam har hoppat från tuva till tuva och byter genrer hela tiden. Just nu skriver hon deckare, där huvudpersonen är en papperslös iranier som tar privatdetektivjobb. Men jag köpte en tidigare pocket.
Laestadius Larsson fascinerades av Marie Antoinette redan i nioårsåldern och har skrivit en trilogi om historiska personer, som Sophie von Fersen. Hon pepprar böckerna med referenser till andra betydelsefulla kvinnor som fallit i glömska. Hennes böcker är de jag blev mest intresserad av, så jag köpte en pocket av henne också, nummer två i trilogin.
Karin Bojs berättade intressant om hur hon spårat sina anmödrar och anfäder genom nutida avancerad DNA-teknik och hur hela den tidiga mänskliga historien omvärderas i detta nu. Hennes bok är Augustnominerad och måste-läsning, men det får bli från bibblan.
David Lagercrantz berättade om den galna uppmärksamheten kring hans fjärde Milleniumdel, plus lite om familjens/sina erfarenheter av bipolär sjukdom och flitigt studium av alkoholens verkningar. Det var mycket show över hans framträdande, men jag gillade det. Yviga gester som sagt, det behövs såna som inte är så lagom hela tiden. Det är nästan, men bara nästan, så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken. Den måste vara bättre än Stieg Larssons, men eftersom jag inte gillade den första som jag tvingades läsa ut bara för att jag satt på en tio timmars bussresa utan något annat att läsa (ett trauma som jag ännu inte kommit över) så torde det inte bli av.
bok3

Read Full Post »

confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. 🙂

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

Read Full Post »

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

I ett av P1:s specialprogram från långfredagsmorgonen kommer alldeles i slutet en kort intressant intervju med Sofi Oksanen. (Cirka 1.16) Hon beskriver hur hon tidigt såg det som höll på att hända i Ryssland och därför blev det desto angelägnare att skriva om Estland. Det ska bli en kvartett böcker som började med Stalins kossor, fortsatte med Utrensing och som trea När duvorna försvann som jag har i hyllan men ännu inte har läst.
På frågan om hon inte tänkt på att skriva exempelvis en reortagebok svarar Sofi Oksanen med avsmak:
I’m not interested in writing non fiction.
Sen följer hon upp med att förklara att hon har svårt att se sina mexikanska läsare läsa en historiebok om Estland. Berättelser är mycket starkare, och människor vill bli underhållna. Det är inte dåligt. Du måste fånga hjärtat i en värld av tragedier.


På en PEN-festival i New York alldeles nyligen talade Sofi Oksanen om varför hennes familj aldrig såg på tv i Estland och hur KGB lyckats få så mycket bättre press i väst än motsvarigheten CIA.

Read Full Post »

niklasboken
Åh, så bra! Niklas Rådström besökte stadsbiblioteket och läste ur sin bok Boken och berättade en del om hur den kommit till. Hur han blev uppringd för några år sedan medan han stod och skulle köpa julgran, och överrumplat svarade ja på frågan om han ville skriva en pjäs om bibeln… och på den vägen var det. Hur han gått i närkamp med bibeln, verkligen på djupet. Jämfört skapelseberättelser, sett kopplingar till myter. Och så kokat ner berättelserna till en roman. Fem gestalter är huvudkaraktärer: Kvinnan, Mannen, och tre änglar.
Niklas Rådström läste väldigt bra, tycker jag. Det blev så där magiskt, jag kände mig helt indragen i Boken. Ett par damer på första bänk undrade över änglarna: ska inte änglar vara alltigenom goda? Nja, de som lever bland människor färgas ju av det (eller nåt liknande) sa han.
Fantasieggande och samtidigt välbekant — jag kände starkt att jag ville köpa boken där och då, och likadant kände kollegan, men ingen av oss hade några kontanter.
Men si! Då kom det fram en ängel höll jag på att skriva, men det var en människa och det var jag som var påflugen mot henne, men hon var god och ordnade så att vi kunde få köpa böckerna och betala nästa dag (idag).
Ibland blir allting bara så himla bra.
Sen började jag läsa lite på tåget hem och lite imorse före jobbet, och ja, den är så bra som jag förstod att den skulle vara. Jag ser fram emot en helg med Niklas Rådström.

Read Full Post »

Det blev en jättefin kväll på Stora teatern igår. Varm och glad stämning, folk trivdes och hade roligt och det hade jag också.
Först ut var debutanten Elin Olofsson i en röd klänning med något som jag tills vidare kallar volang, fast det är egentligen inte det. Häftig var den i alla fall. Elin Olofsson vann mitt hjärta direkt när hon berättade att hennes mormor dog för två veckor sen. Sen talade hon om sin bok Då tänker jag på Sigrid, som är en familjehistoria från Jämtland, där Sigrid är en bitter kvinna, en riktig surkärring. ”Men jag undrar alltid varför surkärringar blivit såna”, sa Elin Olofsson, som vill skriva in periferin (kvinnor på landsbygden) i litteraturhistorien.
Efter Olofsson kom Leif G W Persson, och han körde sin grej. Många gapskrattade medan jag nöjer mig med att tycka att han är småkul. Även GW steg i min aktning när han slog fast att Selma Lagerlöf är och förblir Sveriges främsta författare.

Sedan efter pausen kom Margareta Strömstedt som ditills inte gjort mycket väsen av sig. Men nu ägde hon scenen och läste ett långt stycke ur senaste boken. Bra! Sedan kuppade hon och hennes presentation av nästa författare, Pelle Sandstrak /Mr Tourette, utvecklades till ett riktigt samtal där Strömstedt aldrig ville sluta ställa frågor, som tydligt var ärligt intresserade.
Men han fick ändå köra lite själv också, Mr Tourette, och det var sådär roligt i det blodiga allvaret så att det blev riktigt bra. En av de människor som räddade hans liv var skolsköterskan Lillemor, en stor kvinna som tog strypgrepp på honom och sa: ”Du kan så mycket pojkdjävul”. ”Strypgrepp är undervärderade som psykiatrisk behandlingsmetod”, menade Sandstrak som numera bor i Linköping.

En bok blev inköpt: Då tänker jag på Sigrid som hunnit komma på pocket.
Lite kul: Att Mr Tourette satt väldigt stilla, medan G W, ja ni vet, han har sina tics med glasögonen och öronen och käppen och…
Se själva på 24Corren här och här.
———————————–

Read Full Post »

Older Posts »