Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘best of 2015’ Category

En egen strandJag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Annonser

Read Full Post »

1280px-BeckombergaÅh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

1280px-Umedalens_sjukhus_(M36)De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

orrJag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

lilaDenna underbara bok, denna fantastiska författare. Denna tröst i förtvivlan.
Lila får sitt namn av Doll, som räddar henne ur misär hos ursprungsfamiljen som vanvårdar henne grovt. Så följer ett liv på vägarna, oftast tillsammans med andra vandrare, i jakt på arbete. De stannar här och där innan de drar vidare. Tillvaron hårdnar när torkan och depressionen drabbar trakten.
Doll är lätt igenkännlig genom ett märke i ansiktet, och ständigt rädd för att bli haffad för kidnappning eller detta att hon knivskurit en man. Men vid ett tillfälle stannar de lite längre, jag tror det är i Iowa, så att Lila ska få gå i skolan och hinna lära sig läsa. Flickan vet då inte ens vad landet hon lever i heter. Sitt efternamn, Dahl, får hon som följd av ett missförstånd — och jag tänker då på Lily Dahl, och blir lite glad.

Som vuxen, ensam och härjad, kommer Lila till Gilead. Hennes enda ägodel är Dolls kniv. Hon bosätter sig i ett övergivet skjul och tar påhugg. Av oförklarliga anledningar dras hon till kyrkan, och den gamla prästen där. Båda två är rädda för att de känner så starkt för varandra. Lila ställer frågor om bibeln och kristendomen, prästen försöker svara.

Jag älskade Gilead som jag läste i våras, och jag älskar den här. Språket är kantigare, det är ju Lilas tankar, men ändå så innerligt och vackert. Hela boken genomsyras av kärlek och skam och nåd. På köpet läser jag, som Lila, Hesekiel.

Best of-etikett, den tredje denna månad.

Read Full Post »

seagrapeA sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Read Full Post »

taftJag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

taft2Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

atwoodÅh, så bra! Återseendet av Margaret Atwoods Kattöga blir en riktig höjdare. Men det tar ett tag innan jag börjar älska den.
Huvudpersonen Elaine Risley är 50 år (som jag) och återvänder till sin gamla hemstad Toronto för att ha en retrospektiv konstutställning. Det blir förstås en retrospektiv av hennes liv också. De första åren på ständigt resande fot, med två excentriska föräldrar som bedriver forskning i skogar och marker och en äldre, snäll, bror som ärvt samma sinnelag. Sedan när skolan börjar blir det stadsliv — och Elaine har ingen koll på hur flickorna beter sig.Inte dissekerar de larver i alla fall.

Första året går bra, men under det andra får hon utstå en helvetisk tillvaro med både fysisk och psykisk mobbning i regi av Cordelia. Två andra flickor hänger på och de plågar Elaine så att jag nästan inte står ut med att läsa. Jag har just bestämt mig för att jag inte vill ha några fler barndomsskildringar på ett tag, nu vill jag läsa om vuxna, när vändpunkten kommer. Elaine är nära att dö, men klarar sig — och säger ifrån. Maktbalansen förskjuts.

Så tuffar livet vidare, och Elaine förtränger allt det vidriga som hänt. Sin mammas anspelningar på händelserna förstår hon inte alls. Hon blir kompis med Cordelia igen i high school, och sen blir det konststudier, män, barn och äktenskap. Medan Elaine stakar ut sitt liv och vinglar till ibland, tappar Cordelia greppet.

Det hade varit roligt att få se illustrationer över insekterna och däggdjurens blodomlopp som Elaine tecknar i skolan, och kanske även nidporträtten av mrs Smeath, men Atwood tar lätt hem en best of-etikett även utan dem. Broderns död! Den röda väskan. Har Margaret Atwood någonsin skrivit en dålig bok? Ingen jag läst i alla fall.

 

 

Read Full Post »

Older Posts »