Aino Trosell: En egen strand

Jag vill minimera färgerna på min själsliga palett. Så att allt blir vitt och enkelt.
Jag är trött och utarbetad. Till döden trött.

Rätt bok i rättan tid. Letade fram den ur bokhyllan efter att ha sett Aino Trosell i På spåret, och började läsa. En egen strand handlar om två medelålders, utmattade, utbrända systrar, som tar ut alla sina pengar och beger sig till en öde ö i Söderhavet. Där tänker de stanna minst ett år, kanske alltid? Storasystern målar, lillasystern skriver och går på stranden. Och träffar en tillfällig älskare, vilket stör storasyster något oerhört.

Det här är ett väldigt tätt och intensivt drama; om svek och rivalitet och svartsjuka. Det som börjar som en psykologisk kamp för livet förbyts till en högst konkret, fysisk kamp för samma liv, när deras båt försvinner.

Aino Trosell kan sina vatten, havet, båtarna och båtspråket. Jag har tidigare läst hennes deckare Ytspänning om en dykare. Här är det lika spännande och jag tycker mycket om denna bok. Två chockerande överraskningar på slutet — OJ. Men den allra sista twisten tror jag att jag struntar i, faktiskt.

Read Full Post »

Beckomberga — Ode till min familj

Åh, Jackie, Jackie! Lilla flicka, som åker ut till Beckomberga var och varannan dag för att hälsa på sin pappa Jim. En trettonåring i rävboa och hatt, utan vänner. Jackies mamma Lone är ofta bortrest, långt bort och länge, på reportageresor. Jackie har bara Beckomberga. Hon blir vän med Sabina, matematikern, som skickar henne som kurir kors och tvärs över stan. Och sen blir hon kär i mördaren Paul, som strypt sin fru…
Nej, det är för hemskt. Utsattheten!!
Rasande bra är det också, Sara Stridsberg har ett så vackert lyriskt språk, detaljrikt. Och Nanny Nilsson* läser väldigt bra, chosefritt, i den radioföljetong jag nyss lyssnat på. Trösten är partierna när Jackie är vuxen, har fått sonen Marion och slutat vara ledsen.

De sista åren som jag bodde i Umeå bodde vi på Umedalen, ett bostadsområde som byggdes ut i rasande fart på 1990-talet och framåt. Området var döpt efter det gamla mentalsjukhuset Umedalen, som är en exakt kopia av Beckomberga, i vacker rosaröd färg. Arkitekten Carl Westman var nationalromantiker. En kompis som jobbat på båda ställena berättade att hon genast hittade överallt när hon kom till det andra (minns ej ordningen).  När jag var barn på 1970-talet och bodde i en annan ände av stan, brukade vi fråga den som var extra korkad: ”Är’u från Umedalen eller?” Ännu längre tillbaka i tiden var det ett familjenöje att åka ut dit på söndagarna och ”titta på dårarna”. Detta är hemskt, men det allra värsta är sveket mot alla psykiskt sjuka som slängdes ut under psykiatrireformen i mitten av 1990-talet. Psyk-Ädel. Det påstods vara för patienternas eget bästa, de skulle bo i egna boenden och blablabla. I verkligheten fick många panik och dog snart. Eller sov i kulverterna under sjukhuset. Fortfarande när vi bodde där så var det markant fler vilsna sjuka människor som vandrade planlöst runt husen. Jag minns särskilt en ganska ung kvinna i röda sockar. Inga skor. Aldrig några skor.
Och en äldre kvinna på gården som rökte. Det var en heltidssysselsättning: Att röka. Hon tände ciggen på fimpen den ena efter den andra dagen lång, där hon satt vid köksbordet och tittade ut. Timme efter timme, dag efter dag. Ingenting annat.

En biperson i Beckomberga–Ode till min familj är Olof. Han ska ut nu till eget boende och frågar läkaren: Hur länge har jag varit här?
— 63 år, blir svaret.

*Ps: Jag heter också Nanny, efter farmor.

 

 

Read Full Post »

Att återse George Orr

Jag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

Marilynne Robinson: Lila

Denna underbara bok, denna fantastiska författare. Denna tröst i förtvivlan.
Lila får sitt namn av Doll, som räddar henne ur misär hos ursprungsfamiljen som vanvårdar henne grovt. Så följer ett liv på vägarna, oftast tillsammans med andra vandrare, i jakt på arbete. De stannar här och där innan de drar vidare. Tillvaron hårdnar när torkan och depressionen drabbar trakten.
Doll är lätt igenkännlig genom ett märke i ansiktet, och ständigt rädd för att bli haffad för kidnappning eller detta att hon knivskurit en man. Men vid ett tillfälle stannar de lite längre, jag tror det är i Iowa, så att Lila ska få gå i skolan och hinna lära sig läsa. Flickan vet då inte ens vad landet hon lever i heter. Sitt efternamn, Dahl, får hon som följd av ett missförstånd — och jag tänker då på Lily Dahl, och blir lite glad.

Som vuxen, ensam och härjad, kommer Lila till Gilead. Hennes enda ägodel är Dolls kniv. Hon bosätter sig i ett övergivet skjul och tar påhugg. Av oförklarliga anledningar dras hon till kyrkan, och den gamla prästen där. Båda två är rädda för att de känner så starkt för varandra. Lila ställer frågor om bibeln och kristendomen, prästen försöker svara.

Jag älskade Gilead som jag läste i våras, och jag älskar den här. Språket är kantigare, det är ju Lilas tankar, men ändå så innerligt och vackert. Hela boken genomsyras av kärlek och skam och nåd. På köpet läser jag, som Lila, Hesekiel.

Best of-etikett, den tredje denna månad.

Read Full Post »

Rosamond Lehmann: A sea-grape tree

A sea-grape tree handlar om en kvinna som kommer till en ö i Karibien. Meningen var att hon skulle resa dit med sin älskare, men han dumpade henne tvärt och då var det försent för henne att vända om. En kvinna sårad av kärlek, en i en lång rad av sårade kvinnor i Rosamond Lehmanns böcker.  Hon vill inte uppge sitt namn, där hon befinner sig hos ett till åren kommet par som driver någon form av semesteruthyrningsställe, Elsie och major Cunningham. Istället kallar kvinnan sig för Anonyma, som blir Anemone, som blir Nemone eller No name. Men vi vet att det är Rebecca från The Ballad and the Source.

På semesterorten finns även en äldre dam, som har kontakt med andarna. Och en butter gammal herre som älskar sin häst. Och en stilig man, Johnny, som mestadels sitter i rullstol när han inte simmar eller stöder sig på Louis. Till alldeles nyligen bodde här också en gammal bekanting från Anemones förflutna, mrs Jardine. Men hon är död nu.

Boken är full av dialog, med både levande och döda. Kvick och livlig, med en sorts svart humor som används för att stå ut med tillvarons sorger och bedrövelser. Människor kommer varandra nära på det där sättet man kan göra ibland, väldigt fort. Allra närmast kommer Anemone och Johnny.

Det här är Lehmanns sista bok, skriven efter ett mer än 20 år långt uppehåll. Under denna tid dog Rosamonds dotter, en svår sorg.  Hon började med spiritism,  det framgår av förordet. Av efterordet, skrivet av henne själv, framgår att hon tänkt sig en tredje bok. Så blev det inte.

Read Full Post »

Ann Patchett: Taft

Jag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

Margaret Atwood: Kattöga

Åh, så bra! Återseendet av Margaret Atwoods Kattöga blir en riktig höjdare. Men det tar ett tag innan jag börjar älska den.
Huvudpersonen Elaine Risley är 50 år (som jag) och återvänder till sin gamla hemstad Toronto för att ha en retrospektiv konstutställning. Det blir förstås en retrospektiv av hennes liv också. De första åren på ständigt resande fot, med två excentriska föräldrar som bedriver forskning i skogar och marker och en äldre, snäll, bror som ärvt samma sinnelag. Sedan när skolan börjar blir det stadsliv — och Elaine har ingen koll på hur flickorna beter sig.Inte dissekerar de larver i alla fall.

Första året går bra, men under det andra får hon utstå en helvetisk tillvaro med både fysisk och psykisk mobbning i regi av Cordelia. Två andra flickor hänger på och de plågar Elaine så att jag nästan inte står ut med att läsa. Jag har just bestämt mig för att jag inte vill ha några fler barndomsskildringar på ett tag, nu vill jag läsa om vuxna, när vändpunkten kommer. Elaine är nära att dö, men klarar sig — och säger ifrån. Maktbalansen förskjuts.

Så tuffar livet vidare, och Elaine förtränger allt det vidriga som hänt. Sin mammas anspelningar på händelserna förstår hon inte alls. Hon blir kompis med Cordelia igen i high school, och sen blir det konststudier, män, barn och äktenskap. Medan Elaine stakar ut sitt liv och vinglar till ibland, tappar Cordelia greppet.

Det hade varit roligt att få se illustrationer över insekterna och däggdjurens blodomlopp som Elaine tecknar i skolan, och kanske även nidporträtten av mrs Smeath, men Atwood tar lätt hem en best of-etikett även utan dem. Broderns död! Den röda väskan. Har Margaret Atwood någonsin skrivit en dålig bok? Ingen jag läst i alla fall.

 

 

Read Full Post »

Donna Tartt: Steglitsan

Jag har skrivit det mesta här, men vill ändå berätta att bara jag slapp de där bröllopsbestyren så lyfte den ju igen. Boris! Och jag kände samma saknad som Theo när han fick veta…
På sidan 670 får Theodores mamma för första gången ett namn: Audrey. Så klart att hon hette Audrey, det borde jag ha förstått redan av regnrocken med skärp och paraplyet och regnet och… De närmast följande sidorna dyker annonser för Tiffany upp (även i nederländsk press), och sen heter kvinnan på amerikanska ambassaden Holly. De här sakerna antar jag är sånt man pratar om i läsecirklar och om några år på universitetskurser, men nu nöjer jag mig med att bara le och nicka.

De avslutande mono/dia-logerna tycker jag mycket om.
Boris om ont och gott och furst Mysjkin. Han som gör goda saker hela tiden och alltid rätt, men resultatet blir fel och ont och hemskt. Här finns det något att utforska, tänker jag, och sätter upp Idioten på min mentala läslista.
Hobies om skönheten. De vackra detaljerna, föremålen, som portar in till den större skönheten. Valv efter valv.
Och sist Theos egen, självrannsakande — Damaskus — om lidandet, sorg, och livets katastrofer.
Jag kommer att vilja komma tillbaka till monologerna.

Read Full Post »

Oj vad jag älskar Steglitsan!

Jag har följt Theo i New York, Las Vegas, och nu New York igen.
NY: På regniga gator, i svala museisalar som förvandlas till sönderbombade infernon med döende människor och dammig luft, i den hemtrevliga lägenhet i art deco-huset där Theo vuxit upp med sin älskade mamma, i den stora paradvåningen vid 5th Avenue dit han får flytta till familjen B och Andy.
Las Vegas: i tristessen i påvert möblerade hus på gator där inga grannar finns, i utkanten av öknen och långt bortanför The Strip.
NY:  I den dunkla källare där Hobie sågar, putsar, limmar och sandpapprar, i det tysta instängda rum där Pippa ligger skadad.

Jag har sörjt med Theo; hans mammas död (regnrocken!), utsattheten, avstängdheten, rädslan. Jag har knarkat med Theo, druckit vodka med honom och Boris, smugglat en hundtuss på bussen och blivit hostig och febersjuk. Jag har lärt mig hur man känner igen gamla fina möbler (nåja) och att älska den lilla målningen Steglitsan. Och jag är rädd hela tiden för vad som kan hända, i vilken ny form Katastrofen nalkas.

Donna Tartt är en underbar författare. Miljöskildringarna, så detaljrika och utsökta, plötsligt älskar jag sånt som jag brukade skumma över förut.
Känslorna. Alla staplare av adjektiv därute har mycket att lära. Läs Tartt!

Jag vet att det finns de som tycker att Steglitsan är alldeles för lång. Och att det sägs vara många som inte orkat läsa ut den. Hittills har jag njutit av vartenda ord men är nu framme vid cirka 500:e sidan, och kanske mattas mitt intresse lite inför giftermålet? Vi får se.

Under läsningen har jag ofta druckit kaffet ur koppen från Metropolitan Museum of Art. A tribute.

 

Read Full Post »

Toni Morrison: Hem

Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

Read Full Post »

Sommaren med Kristin

En av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Read Full Post »

Lionel Shriver: Store bror

Makalöst bra av Lionel Shriver. Fantastiskt språk, sånt som är lätt att glömma bort mellan varven eftersom Shriver alltid tar sig an så brännande ämnen. Hon sticker in ett finger rakt i såret, gräver och bökar och drar fram precis det som man inte står ut med. Dessutom levererar hon inga svar, inga tillrättalagda slut, och det tycker jag är så bra.
Här är ämnet fetma. Och syskonskap, äktenskap, och att leva i kölvattnet av ett B-kändisskap, kanske sträva efter framgång. Men framför allt fetma. Och det blir lite väl close to home för mig, jag får pausa boken då och då för att det där grävande fingret borrar sig rakt in i mig och mitt eget sår. Och min brors sår. Och flera andra närstående människor som kämpat eller kämpar eller har gett upp när det handlar om kilona som klistrar sig fast på kroppen och vågen börjar visa ett åttondels ton eller mer.

Handlingen: Pandora får en chock när hon hämtar sin bror Edison på flygplatsen. På fyra år har han ökat 100 kilo, och väger nu 175. I två månader ska han bo hos Pandora, hennes make Fletcher, och de två barnen, Pandoras styvbarn. Edison är ingen lätt person från början, han skrävlar och skryter om sitt eget och alla kända jazzmusiker han spelat med, han retar gallfeber på Fletcher och sitter sönder hans stol, han tar stor plats på alla möjliga sätt. Pandora försöker tona ner sig och det faktum att hon plötsligt blivit den lyckade, framgångsrika, när en uppdragbar docka hon skapade visat sig bli en försäljningssuccé. Sista kvällen innan Edison äntligen ska resa hem visar det sig att han inte har nån turné på gång, han har ingenting annat än de 175 kilona och de håller på att döda honom.

Det Lionel Shriver har fattat är att ätande handlar om så mycket mer än att mat är gott. Ätandet handlar om känslor. Pandora äter sig till ett mjukt hull i protest mot sin makes späkelse. Hans späkande handlar i sin tur om att vinna på något plan, när han försörjs av frun. Edisons ätande handlar om tröst, självbestraffning, missbruk … så många saker som gör att om man tar bort ätandet så måste känslorna få utlopp på något annat sätt.
(Det är därför som en del av dem som gör gastric by pass och går ner i vikt senare blir alkoholister. Exempelvis. Ett missbruk byts ut mot ett annat.)

Nu efter läsningen när jag googlar runt förstår jag att Shrivers egen bror Greg dog av sin fetma. Hon har skrivit om det här. Jag förstår varför hon förstår, och känner igen att hon använt omständigheter och scener som hon själv upplevt i boken. Det vill inte jag göra, så jag stannar här och konstaterar att det här är en bok som jag kommer att läsa om fler gånger, och rekommendera till andra. Best of-etikett, självklart.

Jag måste också nämna det här med att en fet människa reduceras till att vara bara fet. Den fete. Den tjocka. Det enda andra människor ser är allt fett, här kommer en fetknopp som helst inte ska sätta sig bredvid mig. Ska han äta också?? Räcker det inte? All denna moralism, med en tunn hinna omsorg över. Det finns mycket att tänka på, fundera över, känna in. Tyvärr blir det för personligt att skriva om. Ibland saknar jag den tiden då man var anonym på internet.
—————————————–

Read Full Post »

Karl Ove Knausgård: Min kamp 4

Oj, den här är nästan den bästa tror jag. Lika bra som ettan. Jag grips djupt av både 18-åringen som tar jobb som lärare i Nordnorge där hans känsloliv följer årstiderna och så den 16-årige Karl Ove, som får fart på sitt skrivande men aldrig får till det med någon tjej, trots ständiga försök. Problemet är att han alltid kommer i kalsongerna, han hinner inte ens få av sig dem och det är förödmjukelse efter förödmjukelse samtidigt som han ljuger för kompisarna om att han redan legat med flera stycken.
Karl Ove Knausgård är extremt självmedveten, varenda kroppsrörelse eller yttrande ställer han i relation till hur han uppfattas av andra. Men så upptäcker han alkoholen.

”Varför drack de inte? Varför drack inte alla? Alkoholen gör allting stort, den är en vind som drar genom medvetandet, den är vågor som bryts och skog som vajar, och det ljus den utstrålar förgyller allt du ser, till och med den vidrigaste och mest frånstötande av människor får något vackert över sig, det är som att alla invändningar och all kritik sveps bort med en enda vid handrörelse, ett rågat mått generositet, här är allt, och då menar jag allt, vackert.
Varför säga nej till det?”

Så Karl Ove super något fruktansvärt, redan som 16-åring får han black-outer och vet inte vad han gjort. Skam, skuld, och så nästa rus. Mer skam, nytt rus. Han finner delar av sig själv under berusningen som är den han vill vara. Han haschar också, det ruset är nästan ännu bättre. Han skolkar mycket men får jobb som skivrecensent på en mindre tidning. Lönen utbetalas i lp-skivor. Musik, skam & skuld & denna ständiga misslyckade kåthet som får honom att fantisera om varenda tjej som råkar visa sig, så ser Karl Oves alkoholindränkta sena tonår ut.

Jag gillar också att man får se mer av mamman, Sissel, och brorsan, Yngve.

Read Full Post »

Johanna Nilsson: Det grönare djupet

Den starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »

Sara Danius: Min första krets

Allra sist i denna essäsamling som varierar mellan bra, mycket bra, och lysande, kommer så Min första krets. Titeln är snodd från Olof Lagercrantz om jag inte minns fel, och handlar om Sara Danius egen uppväxt. En uppväxt som jag känner delar av, så pass stora delar att jag inbillar mig att jag nästan känner Sara Danius och alla hennes syskon. Det gör jag förstås inte, och de måste vara så fruktansvärt trötta på såna som jag. Jag ber om ursäkt här och nu.

Förklaringen är att Barnaboken var så oerhört viktig för mig. Jag har skrivit om detta här. Sedan kom Felicia försvann och vände upp och ned på alltihop, det blev en väldigt stark upplevelse för mig som jag recenserade här och som jag bär med mig fortfarande. Liksom jag bär med mig scener ur Barnaboken.

Nu får jag alltså fler pusselbitar. Sara Danius beskriver föräldrarnas korta äktenskap men långa vänskap. Det är hennes pappa som var ”pappa Lars” till viss del även för de andra småsyskonen. Hon beskriver några av sina flyttar. Den hemska till Egypten, där lillebror Aron sedan dör. Den för henne och helsystern Nina kanske livräddande (mitt ord) hem till Sverige och pappan. Det fanns ingen skola för flickorna, så det blev bara fyra månader i Egypten för dem.

Som nybliven pensionär tog fadern glatt emot sina döttrar på tio, elva år. En läsare, en humanist, gammal militär och oerhört uppskattad lärare. Som läste Bachs partitur för att förströ sig på pendeln, och tog sina döttrar på cykelsemester till Värmland. Han kunde bara två kryddor, salt och peppar, berättar Sara Danius, men han lärde sig att laga mat till sina barn. Helt enkelt en underbar man och far. En far som både Nina och Sara älskade och respekterade och undvek att göra upprörd i onödan, väl medvetna om att han inte skulle leva för evigt.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om porträttet av pappan. Det är djupt trösterikt.

Även en essä om farfadern och Orrefors är väldigt spännande, men annars är texterna inte personliga på det viset. Mycket mumma för en gammal litteraturvetare. Best of-etikett!

Read Full Post »