Anne Lamott: Hard laughter

Den här boken infriade inte alls mina förväntningar. Jag trodde att jag skulle få en insiktsfull och djupt andlig bok, jag har förstått att Anne Lamott betraktas som en klok och känslosam människa och att hon har ett starkt kristet drag. Men här är det ytligt och väldigt drogromantiskt om en ung kvinna vars far drabbas av en hjärntumör. Kalifornien, 1970-tal, en småstad där de flesta är konstnärer, hippies eller burn outs (=psykiskt sjuka). Jennifer hänger med Megan, 10 år, som är mer än lillgammal, har ett par älskare, en bästa vän och två bröder.

Krisen som uppstår i familjen när pappa Wallace blir sjuk, möjligen döende, hanterar de genom att dricka och skämta. Jag kan i och för sig förstå båda reaktionerna, särskilt den senare har jag ägnat mig mycket åt, men det är för lite av de där allvarsstunderna som måste till också; att jag ser din rädsla och smärta och jag älskar dig så mycket att det känns som att jag går sönder.

Bland kommentarerna HÄR finner jag flera som reagerat som jag, men som ändå tycker mycket om hennes non fiction. Jag borde börjat där, förstås, med Bird by bird.

Read Full Post »

Sju är fem för många

Jag måste sluta med att ge efter för precis varenda impuls och plocka upp en ny bok som passar för varje sinnesstämning och nyfikenhetsil. Visst blev jag inspirerad av härligt modiga Caroline af Ugglas i en snutt jag såg på tv förra veckan, och visst vill man förstå mer av Egypten, men bara för att The King’s speech är en jättebra film och den där Downton Abbey som började i lördags verkar bli en härlig skildring av brittiskt godsliv under tidigt 1900-tal, så behöver jag ju inte hala fram yngsta systern Mitford just precis nu.
Nä.
Jag ska försöka följa min egen strategi och läsa ut de kortaste först i tur och ordning tills jag är nere på två. Två är lagom.
Men missa inte The King’s speech eller Downton Abbey.


Tillägg: Manusförfattare till Downton Abbey är densamme som till Gosford park, läser jag här. Baron Julian Fellowes.

Read Full Post »

Vi klickar, Alvtegen och jag

Jag har gillat Karin Alvtegens psykologiska thrillers, och jag gillar det lilla jag stött på henne personligen. Då berättade hon att hon var så trött på våld och död att hon bestämt sig för att skriva en helt vanlig roman. Och det är den här: En sannolik historia.
Den handlar om samma sorts tilltufsade människor som i de andra böckerna: Folk som gått på en del smällar i livet, fattat svåra och ibland felaktiga beslut, människor som har dålig koll på vad de egentligen vill med sina liv och varför. Och framför allt om de törs?
Det är Helena som flyttade upp till barndomens paradis utanför Sundsvall, tillflyktsorten från mammans alkoholism, där Helena nu satsar på hotellrörelse med sin man och dotter Emelie. Men Helenas dröm är inte makens dröm, han vantrivdes och har lämnat henne.
Så är det Anders, snorrik självmordsbenägen samlare på jakt efter den mytomspunna gitarren Lucy, som kanske eller kanske inte finns hos byoriginalet Verner. Och så Anna-Karin, trångsynt granne som känner sig orättvist behandlad av alla. Det gör Helena också, förresten.
Det är inte någon omtumlande märkvärdig roman, men jag känner igen den Karin Alvtegen som jag brukar tycka om och jag tycker om den här också.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Karin Alvtegen, En sannolik historia, Sundsvall, tufsiga människor

Read Full Post »

Helgplaner

En förlorad värld/Brideshead revisited tillsammans med Björn af Kleens reportagebok om den jordägande klassen känns som en bra kombo. Tyvärr fick jag inte fatt i tv-serien från 1980-talet, men filmen får duga så länge. Emma Thompson är ju alltid Emma Thompson.
Josefine Sundströms Vinteräpplen blev mitt val för höstens löfte om att läsa något nytt.
It’s a wonderful life är en av de tre filmer jag tänker se i Sara BE:s filmutmaning. Den fanns på Akademibokhandeln, helt otroligt!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Josefine Sundström, Björn af Kleen, En förlorad värld, Emma Thompson, Donna Reed, Bok blir film

Read Full Post »

Det här är inte min stil

Det vet jag ju. Och om jag bara inte stått på en flygplats, och om jag bara inte läst tredje stycket av baksidestexten, så hade den här boken inte blivit köpt.

Det är de där orden ”travelling library” och ”mysterious leather-bound book” förstås, så förutsägbar är jag. Jag tror att jag inbillade mig att jag kanske skulle upptäcka en ny Alice Hoffman men se det gjorde jag inte.
Cecelia Ahern skriver en sorts chick lit för ungdomar, med magisk twist. Det är inte dåligt, absolut inte, det är lättsamt och kvickt och ganska insiktsfullt och med en hel del allvar (självmord, depression, svartsjuka). Kanske är det det faktum att Cecelia Ahern är irländska och född 1981 som gör mig benägen att tycka att hon är en efterföljare till Marian Keyes. Jag har läst summa en (1) Keyes, så jag kan inte kalla mig expert precis.
Cecelia Ahern har skrivit en bok som heter PS, I love you, som sålt stort och filmatiserats. Såna fenomen är det ju alltid kul att ha lite koll på, så jag surar inte över att jag läst en Ahern. Jag behöver bara inte läsa nån fler.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Cecelia Ahern, The book of tomorrow, böcker,

Read Full Post »

Vänner för livet — Per Hagman

Oj. Jag sugs in direkt i början av Per Hagmans Vänner för livet. Vilket språk, vilka insikter i vad som driver oss människor, vår längtan, våra liv.
Det handlar om Sophie, som växer upp i den berömda jockeyfamiljen Wilding där allting kretsar kring hästar och galopp. De är mycket rika, och bor mestadels i England även om de gör ett halvhjärtat försök att flytta tillbaka till moderns hemland Sverige. Sophie har en nära och kärleksfull relation sin far ända tills hon får se något som förstör allt.
Erik kommer från småstadslivet, där pappan är en kommunal politiker av den där sorten som ska vara ”präktig revolutionär” men tycker det är pinsamt att vara bror med Eddie Meduza som Erik älskar. Efter skilsmässan flyttar Erik till Stockholm med sin mamma, och börjar som mycket ung jobba som croupier på en nattklubb.
Det är mycket nattklubbar och uteliv i Vänner för livet. Från Stockholm till Nice, Cannes, Paris, Dubai. Sjaskiga barer. Hårt drickande, en del knarkande. Men också den kärleksfulla barkulturen, tryggheten i att ha ett stamställe, att vara känd. (Lite Tender bar-vibbar.) Men det går inte så bra för Erik och Sofie.
Jag har haft fördomar mot Per Hagman, trott att han var en sån där Stockholmsk kändisförfattare som mest intresserar sig för vad som är inne och kreddigt, mer intresserad av författar-ROLLEN än författar-skapet. Jag hade fel. (Tack till dig som skickade mig boken! Jag hade inte läst den annars.)
Nu tycker jag att Hagman har en glasklar iakttagelseförmåga, sinne för detaljer, och troligtvis är han en mycket bra lyssnare — för alla dessa trasiga bipersoners öden måste han väl ha inspirerats till genom att själv hänga på barer och lyssna?
Vänner för livet är en läsupplevelse. Jag låter mig sköljas över av liv. Planlösa och solkiga, målmedvetenhet som upplöses i intet, hårda smällar… men de lever på ändå.

… Jag har sett att andra som läst har stört sig på dialogen. Det gjorde inte jag. Jag tycker att dialogen är fint fångad, både i sin svamliga otillräcklighet och när orden inte vågar sig ut. Utom i slutet när Erik är med i nån sorts innegäng. Där staplas plattityderna och självförhärligandet. Men då är jag ju redan så fast i både Eriks och Sofies liv, jag vill dem så väl och önskar så att det ska gå bra för dem.
Nu ska jag läsa de sista 50 sidorna ute i solen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Per Hagman, Vänner för livet, fördomar, sjaskiga barer, Nice, Dubai, Paris, kärlek

Read Full Post »

The Strain — Guillermo del Toro & Chuck Hogan

Ett flygplan landar på JFK men ingen kliver ut. Alla är döda. Nästan. Fyra överlevande förs till sjukhus, men konstiga saker händer med dem.
Det här är klassisk skräck, effektivt berättad med spänningen på topp samtidigt som den innehåller alla de förutsägbara delarna. Jag ser hela tiden filmen framför mig, för naturligtvis kommer det att komma en film på detta. Den innehåller: Den ömma fadern som fuckat upp sitt äktenskap men älskar sin son över allt annat. Tyvärr måste pappa rädda världen innan de kan fortsätta spela tv-spel. Den ondsinte miljardären som ingått en pakt med något värre än djävulen, av själviska skäl, och som skiter i om resten av mänskligheten går åt. Det ondskefulla monstret himself. Den vise mannen som vigt sitt liv åt att utrota sagda monster.
Runt om dessa finns birollerna som kameran zoomar in för kortare eller längre perioder. Plus för att författarparet har bemödat sig om att göra birollerna till riktiga människor, som man bryr sig om. Jag fäster mig särskilt vid mannen som bor med en psykiskt sjuk fru och två små barn. När han förstår vilken fara han själv utgör mot dem, kedjar han fast sig i hundkojan.
Jag sätter lätt motvilligt en vampyr-etikett på den här, för egentligen känns det mer som zoombier.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Guillermo del Toro, The Strain, Chuck Hogan, skräck, vampyrer

Read Full Post »

Kärlekens karusell — W Somerset Maugham

Det börjar lovande med en elak gammal käring som tyranniserar sin omgivning, men när hon dör ändå lämnar alla pengarna till den enda som vågade sticka upp mot henne: Mary Ley.
Mary Ley är iakttagaren som ser alla kärlekshistorier, vackra och fula, som blommar i omgivningen. Den intetsägande 40-åriga prästdottern, som förälskar sig i en döende ung man, den själviske odågan som utnyttjar en gift kvinna, och så den mannen som inleder ett förhållande med en vacker kroguppasserska som sen blir med barn så de tvingas gifta sig. Den sistnämnda historien är helt tydligt självupplevd, det är Mildred en gång till fast utan den gröna huden. Eftersom jag inte gillade Mildred då gillar jag den här historien inte nu heller, och den tar över så mycket i boken att jag nästan inte kan ta till mig de andra delarna av berättelsen. Synd. Jag hade velat ha mer av Mary Leys skarpa iakktagelseförmåga, och mer av hennes eget liv. Men jag antar att W Somerset Maugham behövde bearbeta saker och ting.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, Kärlekens karusell

Read Full Post »

The Rehearsal av Eleanor Catton är en märklig bok

En rad flickor har lektioner hos en märkvärdigt arrogant och otrevlig saxonfonlärare, som man aldrig får veta namnet på. Jag grubblar över hennes roll, eftersom hon först bara finns där för att lyssna på bitar av historien om en annan lärare, som inlett ett förhållande med en elev och gjort skandal. De saxofonspelande eleverna Julia, Bridget och Isolde, ger henne sina förtroenden och berättelser. Ibland verkar det vara fantasier. En av dem, Isolde, befinner sig mitt i händelsernas centrum eftersom det är hennes syster som blev förförd av läraren.
Det är skickligt berättat, på ett sånt där krypande sätt. Och sällan har jag upplevt saxofoner så sexuellt laddade. Berättelsen dröjer vid hur flickorna hanterar sina instrument, hur de bär dem, håller i dem, blåser i dem.

Sen dyker en annan historia upp, om unge Stanley som prövar in till en scenskola. Honom tycker jag fort om, och hoppas att det ska gå bra för honom. Men vad är det för fel på alla vuxna? I ett sånt där far–son-samtal tipsar Stanleys pappa honom om hur man kan tjäna pengar på att ta ut en livförsäkring på den klasskamrat man tror ska dö. ”Det är ju alltid en som dör, och man kan se tecknen.” Eeh…?

Ett citat från Stanleys intagningsprovhelg till scenskolan tycker jag mycket om:
The Head of Improvisation said, ”The stage is not real life, and the stage is not a copy of real life. Just like the statue, the stage is only a place where things are made present. Things that would not ordinarily happen are made to happen on stage. The stage is a site at which people can access things that would otherwise not be available to them. The stage is a place where we can witness things in such a way that it becomes unnecessary for us to feel or perform these things ourselves. What am I talking about here?”
/…/
”Catharsis.”

Det här är en creepy historia. Vissa scener är brännande och jag hade kunnat välja fler citat. Långa perioder förstår jag inte vart den är på väg. Men allteftersom förstår jag att Eleanor Catton har järnkoll på sin bok, allt har en mening på något plan. Eller flera. Jag blir inte lika stormförtjust som alla de engelska recensenterna, men det kan också ha att göra med att jag läste den under några dagar där jag upplevde och tänkte på en massa andra, privata, saker. Det här är en bok jag önskar att nån annan läste så att man kunde diskutera den sen. Om jag skulle ge den till en författare så skulle det bli Joyce Carol Oates eller Carina Rydberg.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Catton, The Rehearsal, otäcka vuxna, ungdomar, sexualitet

Read Full Post »

Fortsatt romersk orgie

Liza Marklund har rätt i sin blurb till Kungars död: ”Man kan inte få nog”. Trots att Conn Iggulden gör om Atia till en liten biroll i fattig-gränderna, Octavianus till en tjuvaktig unge och Servilia till prostituerad. Trots att han tar livet av folk på lite andra sätt än de historiskt korrekta, och trotr att han hoppar över vissa delar medan han fabricerar andra.
Kungars död börjar med Caesars fångenskap hos pirater som begär lösensumma för honom och de andra. Händelserna kring detta finns det historiska belägg för. Däremot att Julius Caesar och Brutus slåss mot gladiatorn Spartacus som ledde ett stort slavuppror, det finns det inga historiska belägg för. Men det är skitsamma, för det är så spännande hela tiden! Jag kommer på mig själv med att verkligen gilla Brutus. Och andra inskrivna biroller, som jag tror att Iggulden hittat på själv. Cato däremot är en riktig skithög i den här historien.
Svärdens fält är en aning tråkigare. Det är alla dessa fältåg och stora strider och ”bringa romersk fred” genom att hugga ihjäl alla andra. Spanien och Gallien och Britannien och överallt. Det finns en fjärde del i serien men jag väntar med den ett tag.
Tidskriften Världens historia har en härlig artikel om en typisk dag i Rom. Där får man veta lite mer om saker som toalettbesök (alla tillsammans på rad) och medellängd (kvinnor 155 cm, män 165 cm). Jag skulle alltså kunna se alla dessa ståtliga kämpar rakt i ögonen! Dock inte så länge, eftersom medellivslängden för kvinnor var 29 år.

Read Full Post »

Slutet på köpstoppet

Mitt självpåtagna köpstopp gick ut i fredags, efter tre månader. Det har gått bra, förutom att jag plötsligt inte kunde stå emot en Buffy-box med alla sju säsongerna. Dessutom införde jag regeln att om en författare dör så får man köpa från antikvariat, och därför skyndade jag mig att köpa tre böcker av Kerstin Thorvall innan de skulle försvinna.
I söndags firade jag med att köpa böcker av dessa författare:

Eleanor Catton. Boken heter The Rehearsal och jag vet inget mer än att det är en debut som handlar om en ”high school sex scandal”.

Arne Dahl (Jan Arnald) Foto: Finn Hensner. Boken är nummer fem i serien om A-gruppen och det är mycket fokus på Kerstin Holm.

Guillermo del Toro (till höger) har skrivit The Strain, möjligen ihop med en som heter Chuck Hogan. Den tog jag för att det verkar vara skräck, och skräck är alltid rätt på sommaren. Dessutom börjar den på JFK Airport, och där har jag varit.

Read Full Post »

Blod, svett, och centurioner

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som tjusar mig så, men på sommaren måste jag läsa om Romarriket. Conn Igguldens bok/böcker är inga mästerverk, men de har alla de där ingredienserna jag vill ha. Striderna, maktspelet, ”äran”, kärleken, lojaliteten. Trånga smutsiga gränder i Rom, svärdskamper i torn, intrigerande senatsmedlemmar i togor, vackra kvinnor som kan dra en kniv, kamratskapet och rivaliteten. I andra sammanhang tycker jag nästan alltid att snack om att ”vara en man”, ”slåss som en man”, ”dö som en man” är fjantigt och förlegat, men sätt det idealet innanför en bröstsköld och så ett par sandaler till det så kan jag inte motstå.
Den här historien handlar om pojkarna Gajus och Marcus, som växer upp till män. Gajus är förstås Julius Caesar, och Marcus är… ja, det avslöjas först på sista sidan.
Plus till Iggulden för att han i efterorden berättar var han hållit sig till historiska fakta och var han fabulerat fritt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Conn Iggulden, Rom, romerskt, Julius Caesar, Roms portar, sandaler

Read Full Post »

Baba Jaga la ett ägg — Dubravka Ugresic

Först ska jag säga att jag inte alls kunde myten om Baba Jaga innan jag läste, mer än att jag hade en diffus idé om att hon är nån sorts trollgumma eller kanske en häxa eller ”klok gumma”. God eller ond? Ingen aning. Men jag har läst två böcker av Dubravka Ugresic tidigare, och tyckt om dem, så därför högg jag den här boken och läste den nu som min första i Mytprojektet.
Under läsningen av den första tredjedelen av boken undrar jag hela tiden: Var är myten? För det jag läser är helt enkelt en vuxens dotters bekymmer över sin ganska jobbiga, åldrande morsa. En morsa med städdille men utan kramar, och som börjar bli mer och mer glömsk och tappa orden. Det är bra, framför allt en resa till Bulgarien är riktigt bra skildrad, men det är ju liksom ingen myt. Tycker jag.
Men sen börjar det hända grejer. Tre åldrade kroatiska kvinnor beger sig till ett hälsocenter i Tjeckien, där en amerikansk charlatan till pillertrillare befinner sig med sin vackra mulliga dotter. Här kan man läsa in trolldrycker och mystiska salvor, samma som trollgummorna tillhandahöll fast nu under ”vetenskaplig” täckmantel. Lurendrejeri, för det mesta. Eller?
Den här delen är absurd och dråplig och helt oemotståndlig! Tanterna Pupa, Kukla och Beba provar på olika hälsokurer och upplever äventyr, de träffar en massör med ständigt stånd (en krigsskada från Sarajevo), en av dem råkar ha ihjäl en man medelst golfboll, en annan vinner storkovan på rouletten när hon bara försöker växla in sin enda femhundring. Och överallt ägg ägg ägg! (Dessutom kommer jag aldrig att kunna betrakta en tavla av en kvinna och en papegoja på samma sätt längre.)
Pupa, Kukla och Beba är virriga, knasiga, ibland griniga men oj så ljuvliga kärringar. (Påminner litegrann om knäppskallarna i Carringtons Hörluren men har ändå fötterna någorlunda på jorden. Bakom rollatorn.) En av dem dör med långfingret upp mot resten av världen… och då kommer hemligheter upp i dagen.
Tredje delen är en akademisk brevväxling om Baba Jaga i folkloren. En litteraturvetenskaplig analys av de första två delarna, kan man säga. Med mängder av fotnoter för dem som älskar sånt. Språkliga uttryck, gamla folksagor, symboler och härledningar och massor av information. Intressant! Till exempel hur filmen/filmerna Cat people förvaltar Baba Jaga-temat med kvinnor (i och för sig unga och vackra) som kan förvandla sig till kattdjur.
1942 (observera badkarsfoten! Baba Jaga bor i en stuga på hönsben, själv har hon ett skelettben. Eller järnben. Eller…):

1982 har man bättre effekter. Men huvudpersonen Irena är fortfarande serbiska.

Bokmania har också läst och hon kan sin Baba Jaga.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Baba Jaga, Baba Jaga la ett ägg, Dubravka Ugresic, Mytprojektet,

Read Full Post »

Werewolves in thier youth — Michael Chabon

Michael Chabon är — förstås — bra i novellformatet också. Psykologisk skärpa, säker blick för detaljer och så det underbara Chabonska språket. Små tjocka utstötta pojkar, det behärskade men tyvärr krisande paret på husvisning där fastighetsmäklaren plötsligt börjar knycka saker från huset, en nyskild man som tänker stjäla sin exfrus gammelsvärmors smycken…
Vissa är djupt oroande, andra är hoppfulla. En som började oerhört starkt handlar om ett par som fruktlöst försökt få barn och där sen kvinnan blir gravid efter en våldtäkt. Hon beslutar sig av nån anledning för att behålla våldtäktsmannens barn. Hennes make har fruktansvärd ångest över alltihop, historien berättas ur hans perspektiv. Just i den novellen blir jag besviken över upplösningen, det är så nervigt och sårigt och hemskt, och sen slutar det i — ja, fel, enligt mig.
Nu var jag elak som skrev mest om den jag inte var nöjd med. Men så är det ibland.
Obs; det här är ingen varulvsbok, det är bara ett par barn som leker som gett namn till titelnovellen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Chabon, Werewolves in their youth, språk, noveller

Read Full Post »

Margareta Renberg!

Herregud, vilken poet! Vilken målare!
(Bilden är gammal, hon var 60 år när hon dog 2003.)
Gunnar Harding har gjort ett jättejobb med dikter på lösa lappar i en kaotisk lägenhet och gett ut Tröst för ett tigerhjärta. Han skriver också väldigt fint om Margaretas liv, uppväxt i Luleå med frireligiösa föräldrar som ville att hon skulle ”bli något fint”. Det blev istället Konstfack, och herregud vilka målningar! Bokomslaget föreställer hennes mor som blir befruktad av Gary Cooper (kan vara ett skämt ;-)), nio månader innan Margareta Renbergs födelse. Varje detalj är betydelsemättad,

Anna Hallberg har skrivit bra i DN och Erik Bergqvist i Svenskan.

Dessutom får jag veta att hon ställt ut hos Galleri Marianne Ahnlund som låg i Umeå under många år och jag borde alltså haft tillfälle att se Renbergs utställningar, men det har jag alltså inte gjort. Damn. Marianne Ahnlund är den gallerist som på stående fot lät mig köpa en tavla på avbetalning för många år sen, så henne minns jag med värme.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Margareta Renberg, Tröst för ett tigerhjärta, poesi, konst, Galleri Marianne Ahnlund, Umeå, Luleå, surrealism

Read Full Post »