Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘böcker’

Anne Lamott: Hard laughter

41V3jS5SbYL._SX324_BO1,204,203,200_Den här boken infriade inte alls mina förväntningar. Jag trodde att jag skulle få en insiktsfull och djupt andlig bok, jag har förstått att Anne Lamott betraktas som en klok och känslosam människa och att hon har ett starkt kristet drag. Men här är det ytligt och väldigt drogromantiskt om en ung kvinna vars far drabbas av en hjärntumör. Kalifornien, 1970-tal, en småstad där de flesta är konstnärer, hippies eller burn outs (=psykiskt sjuka). Jennifer hänger med Megan, 10 år, som är mer än lillgammal, har ett par älskare, en bästa vän och två bröder.

Krisen som uppstår i familjen när pappa Wallace blir sjuk, möjligen döende, hanterar de genom att dricka och skämta. Jag kan i och för sig förstå båda reaktionerna, särskilt den senare har jag ägnat mig mycket åt, men det är för lite av de där allvarsstunderna som måste till också; att jag ser din rädsla och smärta och jag älskar dig så mycket att det känns som att jag går sönder.

Bland kommentarerna HÄR finner jag flera som reagerat som jag, men som ändå tycker mycket om hennes non fiction. Jag borde börjat där, förstås, med Bird by bird.

Annonser

Read Full Post »


Jag måste sluta med att ge efter för precis varenda impuls och plocka upp en ny bok som passar för varje sinnesstämning och nyfikenhetsil. Visst blev jag inspirerad av härligt modiga Caroline af Ugglas i en snutt jag såg på tv förra veckan, och visst vill man förstå mer av Egypten, men bara för att The King’s speech är en jättebra film och den där Downton Abbey som började i lördags verkar bli en härlig skildring av brittiskt godsliv under tidigt 1900-tal, så behöver jag ju inte hala fram yngsta systern Mitford just precis nu.
Nä.
Jag ska försöka följa min egen strategi och läsa ut de kortaste först i tur och ordning tills jag är nere på två. Två är lagom.
Men missa inte The King’s speech eller Downton Abbey.


Tillägg: Manusförfattare till Downton Abbey är densamme som till Gosford park, läser jag här. Baron Julian Fellowes.

Read Full Post »

Jag har gillat Karin Alvtegens psykologiska thrillers, och jag gillar det lilla jag stött på henne personligen. Då berättade hon att hon var så trött på våld och död att hon bestämt sig för att skriva en helt vanlig roman. Och det är den här: En sannolik historia.
Den handlar om samma sorts tilltufsade människor som i de andra böckerna: Folk som gått på en del smällar i livet, fattat svåra och ibland felaktiga beslut, människor som har dålig koll på vad de egentligen vill med sina liv och varför. Och framför allt om de törs?
Det är Helena som flyttade upp till barndomens paradis utanför Sundsvall, tillflyktsorten från mammans alkoholism, där Helena nu satsar på hotellrörelse med sin man och dotter Emelie. Men Helenas dröm är inte makens dröm, han vantrivdes och har lämnat henne.
Så är det Anders, snorrik självmordsbenägen samlare på jakt efter den mytomspunna gitarren Lucy, som kanske eller kanske inte finns hos byoriginalet Verner. Och så Anna-Karin, trångsynt granne som känner sig orättvist behandlad av alla. Det gör Helena också, förresten.
Det är inte någon omtumlande märkvärdig roman, men jag känner igen den Karin Alvtegen som jag brukar tycka om och jag tycker om den här också.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


En förlorad värld/Brideshead revisited tillsammans med Björn af Kleens reportagebok om den jordägande klassen känns som en bra kombo. Tyvärr fick jag inte fatt i tv-serien från 1980-talet, men filmen får duga så länge. Emma Thompson är ju alltid Emma Thompson.
Josefine Sundströms Vinteräpplen blev mitt val för höstens löfte om att läsa något nytt.
It’s a wonderful life är en av de tre filmer jag tänker se i Sara BE:s filmutmaning. Den fanns på Akademibokhandeln, helt otroligt!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Det vet jag ju. Och om jag bara inte stått på en flygplats, och om jag bara inte läst tredje stycket av baksidestexten, så hade den här boken inte blivit köpt.

Det är de där orden ”travelling library” och ”mysterious leather-bound book” förstås, så förutsägbar är jag. Jag tror att jag inbillade mig att jag kanske skulle upptäcka en ny Alice Hoffman men se det gjorde jag inte.
Cecelia Ahern skriver en sorts chick lit för ungdomar, med magisk twist. Det är inte dåligt, absolut inte, det är lättsamt och kvickt och ganska insiktsfullt och med en hel del allvar (självmord, depression, svartsjuka). Kanske är det det faktum att Cecelia Ahern är irländska och född 1981 som gör mig benägen att tycka att hon är en efterföljare till Marian Keyes. Jag har läst summa en (1) Keyes, så jag kan inte kalla mig expert precis.
Cecelia Ahern har skrivit en bok som heter PS, I love you, som sålt stort och filmatiserats. Såna fenomen är det ju alltid kul att ha lite koll på, så jag surar inte över att jag läst en Ahern. Jag behöver bara inte läsa nån fler.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Oj. Jag sugs in direkt i början av Per Hagmans Vänner för livet. Vilket språk, vilka insikter i vad som driver oss människor, vår längtan, våra liv.
Det handlar om Sophie, som växer upp i den berömda jockeyfamiljen Wilding där allting kretsar kring hästar och galopp. De är mycket rika, och bor mestadels i England även om de gör ett halvhjärtat försök att flytta tillbaka till moderns hemland Sverige. Sophie har en nära och kärleksfull relation sin far ända tills hon får se något som förstör allt.
Erik kommer från småstadslivet, där pappan är en kommunal politiker av den där sorten som ska vara ”präktig revolutionär” men tycker det är pinsamt att vara bror med Eddie Meduza som Erik älskar. Efter skilsmässan flyttar Erik till Stockholm med sin mamma, och börjar som mycket ung jobba som croupier på en nattklubb.
Det är mycket nattklubbar och uteliv i Vänner för livet. Från Stockholm till Nice, Cannes, Paris, Dubai. Sjaskiga barer. Hårt drickande, en del knarkande. Men också den kärleksfulla barkulturen, tryggheten i att ha ett stamställe, att vara känd. (Lite Tender bar-vibbar.) Men det går inte så bra för Erik och Sofie.
Jag har haft fördomar mot Per Hagman, trott att han var en sån där Stockholmsk kändisförfattare som mest intresserar sig för vad som är inne och kreddigt, mer intresserad av författar-ROLLEN än författar-skapet. Jag hade fel. (Tack till dig som skickade mig boken! Jag hade inte läst den annars.)
Nu tycker jag att Hagman har en glasklar iakttagelseförmåga, sinne för detaljer, och troligtvis är han en mycket bra lyssnare — för alla dessa trasiga bipersoners öden måste han väl ha inspirerats till genom att själv hänga på barer och lyssna?
Vänner för livet är en läsupplevelse. Jag låter mig sköljas över av liv. Planlösa och solkiga, målmedvetenhet som upplöses i intet, hårda smällar… men de lever på ändå.

… Jag har sett att andra som läst har stört sig på dialogen. Det gjorde inte jag. Jag tycker att dialogen är fint fångad, både i sin svamliga otillräcklighet och när orden inte vågar sig ut. Utom i slutet när Erik är med i nån sorts innegäng. Där staplas plattityderna och självförhärligandet. Men då är jag ju redan så fast i både Eriks och Sofies liv, jag vill dem så väl och önskar så att det ska gå bra för dem.
Nu ska jag läsa de sista 50 sidorna ute i solen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Ett flygplan landar på JFK men ingen kliver ut. Alla är döda. Nästan. Fyra överlevande förs till sjukhus, men konstiga saker händer med dem.
Det här är klassisk skräck, effektivt berättad med spänningen på topp samtidigt som den innehåller alla de förutsägbara delarna. Jag ser hela tiden filmen framför mig, för naturligtvis kommer det att komma en film på detta. Den innehåller: Den ömma fadern som fuckat upp sitt äktenskap men älskar sin son över allt annat. Tyvärr måste pappa rädda världen innan de kan fortsätta spela tv-spel. Den ondsinte miljardären som ingått en pakt med något värre än djävulen, av själviska skäl, och som skiter i om resten av mänskligheten går åt. Det ondskefulla monstret himself. Den vise mannen som vigt sitt liv åt att utrota sagda monster.
Runt om dessa finns birollerna som kameran zoomar in för kortare eller längre perioder. Plus för att författarparet har bemödat sig om att göra birollerna till riktiga människor, som man bryr sig om. Jag fäster mig särskilt vid mannen som bor med en psykiskt sjuk fru och två små barn. När han förstår vilken fara han själv utgör mot dem, kedjar han fast sig i hundkojan.
Jag sätter lätt motvilligt en vampyr-etikett på den här, för egentligen känns det mer som zoombier.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »