Sofi Oksanen: Norma

Norma och hennes mamma Anita har varit en liten familj. Bara de två – och Normas hår. Håret som lockar sig, vrider sig, eller drar sig tillbaka från tinningarna och stramar. Hårrötter som spänner sig och varnar för onda människor. Kvinnors hår kan vara magiskt och laddat, vem minns inte sagans Rapunzel? I Normas hår sätter sig rädsla och skuldkänslor. Håret kan uppmana Norma att skynda sig, eller orsaka uppsägningar från olika arbetsplatser om någon råkat se Normas hår i fel längd. Det finns ingen annan med sådant hår som Norma. Eller jo, Eva Naakka som rymde från man och barn för många år sen och skämde ut släkten, hon hade likadant hår. Det syns på de vågade vykorten från 1920-talets Amerika.

Sofi Oksanen är en av de klarast lysande stjärnorna inom den nordiska litteraturen. 2010 vann hon Nordiska rådets pris för ”Utrensning”, en berättelse som rör sig mellan Finland och Estland, mellan andra världskrigets härjningar och nutida trafficking med unga flickor. Sofi Oksanen utforskar alltid relationer mellan kvinnor; mor–barn, systrar, väninnor. Att skifta mellan det historiska och nutida samhällsproblem är ett annat av hennes signum, hon har flera gånger återvänt till det estniska och samtidigt behandlat teman som ätstörningar och psykisk sjukdom. Det kan låta tungt, och framför allt ”Utrensning” var bitvis svår läsning, men tack vare Oksanens vidunderligt klara, rena språk så blir det samtidigt njutningsfyllt. Och spännande!

”Norma” börjar på Anitas begravning. Norma är 30+ och van vid att mamma fixar allting. Nu är hon död, hon klev ut framför tunnelbanetåget. Men varför? Att hon fått sparken från Posten orsakade ingen depression, hon fick genast jobb på salongen Hårtricket och gjorde succé med sitt ukrainska löshår till hårförlängningar. Dessutom hade Anita nyligen varit på semester i Thailand.

På begravningen kommer konstiga människor fram till Norma, röster från förr ger sig tillkänna och gamla skandaler flyter upp igen. Galna Helenas dotter Marion som driver Hårtricket är nervös och utsatt för hot. Hon försöker dra Norma till sig, delvis på sin far Lamberts order. Norma bestämmer sig för att rekonstruera sin mammas sista månader. Det visar sig att skönhetsbranschen har kopplingar till grövre brottslighet som handlar med människoliv, i mellanrummet mellan barnlösa människors längtan i Georgien och fattiga kvinnors försök till överlevnad och försörjning i sydostasien.

Låter det snårigt? Det kan vara många människor att hålla reda på, och ”Norma” är ingen bok som passar för att läsa en kvart om dagen. Jag ville sluka den hel – och samtidigt ville jag pausa för att få den att räcka längre. Sofi Oksanen är helt enkelt fantastisk, och här är hon som bäst.

Läsrapport juli–september 2016

Siri Hustvedt: Ögonbindeln
Muriel Spark: A Far Cry from Kensington (best of 2016)
Johan Lundberg: Det sista museet
(Lawrence M Krauss: Fysiken i Star Trek)
Kjell-Olof Feldt & Birgitta von Otter: Vägen ut. En loggbok om alkoholism och medberoende
Michael Connelly: Övergången
Den lille fursten: Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Muriel Spark: I annan ägo
Marianne Rundström: Passé
Sofi Oksanen: Norma
Lotta Olsson: De dödas verkliga antal
Muriel Spark: Memento Mori
Magnus Sandelin: Svenska IS-krigare
Eva-Marie Liffner: Blåst

Marianne Rundström: Passé – De ofrivilliga pensionärerna

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommer till Marianne Rundströms Gomorron-sändning i SVT och berättar att svenska folket måste förbereda sig på att jobba till 75 års ålder får hon lust att ställa sig upp och jubla. Äntligen! För Marianne Rundström tycker att hon har mycket mer att ge, och har inte alls nån lust att tvingas gå i pension. Men senare under dagen när hon besöker ett äldreboende är personalen där i tårar. ”Hur ska vi orka?”

Och så är det ju. Att ha ett slitsamt, fysiskt och mentalt ansträngande jobb är en sak, att ha ett arbete man upplever som utvecklande och spännande en annan. Även om undersköterskan säkerligen har lika stor nytta av sin erfarenhet som journalisten.

Marianne Rundström har skrivit en debattbok. Hon radar upp exempel på misshushållandet med 60-plussares kraft och förmåga, hon berättar om åldersdiskriminering, hon intervjuar likasinnade som exempelvis SVT-kollegan Claes Elfsberg som är lika upprörd som Marianne Rundström över att tvingas hem efter 67-årsdagen. Hon minns tillfällen i sitt liv när det faktum att någon varit äldre och mer erfaren har varit viktigt och gjort skillnad. Och ja, jag håller egentligen med henne: Det är ett vettlöst slöseri att inte låta kompetenta människor jobba, och att favorisera ungdom framför kunskaper. Blandat är bäst, helt enkelt.

Men, och det här är ett för mig stort men, det blir för anekdotiskt. För många korta berättelser, för många upprepningar, och för lite övergripande fakta. Jag vill se siffror, forskning och statistik, som visar på samhällsnyttan med att ta tillvara äldre människors arbetsvilja och -förmåga. Den lilla faktauppgiften att endast 2 procent av ansiktena vi ser i tv-rutan är 65 år fyllda när samma åldersgrupp är 17,5 procent av befolkningen, är för mig mer relevant och upprörande än alla berättelser om folk som tycker det är ledsamt att gå i pension.

Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Michael Connelly: Övergången

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Kjell-Olof Feldt & Birgitta von Otter: Vägen ut – En loggbok om alkoholism och medberoende

Alkoholister har många knep. Att hälla över sprit i vinglaset, att passa på att skåpsupa i köket när man har gäster hemma, att se till att man är ensam för att ingen ska märka hur mycket man dricker. Många har också egna regler. För Kjell-Olof Feldt såg en dag ut så här: Ingenting före klockan 12. Sen ett eller två glas vodka till lunch. Uppehåll till klockan 15, då det var dags för ett par, tre glas whisky. Sen var det middagen, och då blev det vin och kanske mer sprit. Klockan 21 var det slutdrucket. Ifall det inte var något särskilt, bjudmiddag eller något annat socialt umgänge som gjorde att drickandet fick hålla på till midnatt. Nästa dag samma sak. Och nästa. Och nästa.

Våren 2013 beskrev Kjell-Olof Feldt sig själv som ”ett slags alkoholist” i ett tv-program. Det väckte uppseende, men blev egentligen inget mer av det. Birgitta von Otter kontaktade en terapeut för att diskutera sin makes drickande, men det blev inget av det heller. Förrän två år senare då Kjell-Olof, en 83-årig deprimerad man som överlevt cancer men ser slutet på livet närma sig, en måndag i mars 2015 plötsligt bestämmer sig för ett alkoholstopp. Det här är makarnas loggbok om hur det gick till. Kjell-Olof Feldt slutar tvärt och tar inte de läkemedel han fått utskrivna mot abstinensen. De första dagarna går bra. Birgitta beskriver hur hennes man sedan 45 år slutar hasa omkring och hur stämningen blir vänligare hemma. Men sen sticker blodtrycket iväg, skyhögt.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skriver ungefär vartannat kapitel. Det är ett spänstigt grepp som kunde ha fungerat bättre om de struntat i att beskriva samma händelser, det blir lite tjatigt. Jag hade också önskat att få se mer av Birgitta von Otter. På några ställen antyds att hennes egen alkoholkonsumtion är betydande, något som ofta händer i relationer där den ena är högkonsument. Nu är det fullt fokus på Kjell-Olofs kamp.

Det kontroversiella med loggboken är inte att Kjell-Olof Feldt supit så mycket, han är långtifrån den första höga politikern som blivit alkoholist. Inte heller den förste som skriver om det. Nej, det jag reagerar på är att Feldt redan tidigt bestämmer sig för att han inte vill bli nykter. Hans mål är att kunna dricka på ett måttligare och för omgivningen mindre ansträngande vis. För alla oss som sett alkoholdjävulen på närmare håll tänds här varningsskylten SJÄLVBEDRÄGERI och blinkar illrött. Och efter sex veckors total torrläggning börjar han dricka igen, nu med stränga regler om bara en drink före maten och sen bara två glas vin. Det går så där. Hade Feldt varit 60 år så hade jag dömt ut det som ett misslyckande, men nu fyllde han 85 häromdagen så jag bråkar inte om det. Är makarna nöjda så gratulerar jag dem.

Semestertips: Ensamma Astrid

På Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, ej att förväxla med Astrid Lindgrens värld, så finns i sommar en utställning om ensamhet och Astrids relation till ensamhet. Hon var mycket förtjust i och hade stort behov av att vara ensam. Hon skrev om det många gånger i dagböcker eller brev, och tog upp det i samtal och intervjuer. Många av dessa citat är nu samlade i ett rum med en skön fåtölj där man kan sitta och njuta. Hade jag inte varit där i sällskap så hade jag suttit där än, det var helt ljuvligt.

Resten av Näs är också väldigt fint; trädgårdar att vandra i och roliga grejer för barn som de åstadkommit med enkla medel. Som att ställa upp tre stora stafflier med griffeltavlor och kritor att teckna med. Eller att ha genomskinligt plexiglas så man kan se vad bina har för sig. Eller en stor gunga som en mormor kan ligga i. Vi var där en halv dag, tre generationer, och ingen hade tråkigt. Dyrt blev det förstås, med mat (stabbig småländsk buffé; raggmunk och isterband) och avslutande besök i shoppen där de förutom böcker, affischer, och muggar säljer päronkonjaksfudge från Mariannelund. Men inte alls så dyrt som ett besök på Astrid Lindgrens värld kan bli.

Reselektyr

De här får följa med i väskorna: Muriel Sparks A Far Cry from Kensington, som jag hittade i ommöbleringen och insåg att jag inte läst ännu, Fysiken i Star Trek som jag lånat på bibblan och som har förord av Stephen Hawking där han refererar till sin skådespelarinsats vid pokerbordet med Data, Einstein, och Newton, och så Johan Lundbergs Det sista museet, där han går igenom identitetspolitikens rötter och intåg i nutida kulturpolitik.

Jag har börjat på allihop och eftersom de är korta har de stor chans att bli utlästa, tänker jag.

Ny ordning i bokhyllorna

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge?

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

 

Siri Hustvedt: Ögonbindeln

Siri Hustvedts debut, och min följeslagare i juli. Den består av fyra delar som beskriver olika perioder under ett par intensiva år i litteraturstuderande Iris Vegans liv i New York. Hon har väldigt lite pengar, knepiga relationer framför allt med män, och svår huvudvärk. Partiet där migränen spelar huvudrollen är det bästa, tycker jag. Hon läggs in på sjukhus (precis som Siri) men till ingen nytta. Men skildringen av den tomma och plågsamma tillvaron där är väldigt bra, och porträttet av den galna medpatienten är lysande. Det är den tredje delen av boken, efter en mystisk inledning med en man som betalar Iris för att beskriva föremål som ägts av mördad kvinna, och del två som är ett triangeldrama med två otillgängliga män vara den ene fotograferar henne.

Jag hade nästan tänkt nöja mig efter sjukhusskildringen, men Siri är ju ändå Siri och det är ju inte hennes fel att jag har en lässvacka. Så jag tog itu med fjärde delen, den längsta, där Iris mestadels driver omkring utsvulten på gatorna klädd i manskläder och försöker överleva på småpengar. Hon fantiserar om obehagliga saker och tar sig namn efter en liten litterär pojke med sadistiska fantasier, Klaus, och inleder sedan en relation med sin mycket äldre och gifte lärare.

På det hela taget känns det att det är ett förstlingsverk, lite utstuderat med alla dessa speglingar och iscensättanden av jaget och troligen med starka självbiografiska inslag (Iris/Siri) men jag är nöjd med att jag har läst den.

Läsrapport maj–juni 2016

Dorothy Sayers: Lord Peters största affär (omläsning, deckare)
Lars Gustafsson: Förberedelser till flykt (noveller)
Horace Engdahl: Den sista grisen (essäer)
Malin Lagerlöf: Dagbok från ditt försvinnande (självbiografisk)
Margaret Atwood: Stone Mattress (best of 2016, noveller)
Nicola Griffith: Hild (best of 2016)
Dorothy Sayers: Letters to a diminished church (essäer)

Sju böcker. Det går trögt nu.

Star Trek-året är till ända

Sådärja, nu har vi tittat igenom Star Trek The Next Generation också. Sista säsongen innehöll tyvärr en del riktiga bottennapp/utfyllnadsavsnitt, men på det stora hela har den varit bättre än vad vi trodde.
Sommaren 2015 till sommaren 2016 har vi sett:

Star Trek Voyager

Kapten: Kathryn Janeway. Diplomatisk och handlingskraftig. Tagline: ”Do it!” Betyg: 5
Besättning: Tuvok, Chakotay, Tom Paris, B’Elanna Torres, Doktorn, Harry Kim, Neelix, Kes, Seven of Nine.
Sju säsonger, 1995–2001.
Bäst: Relationen Janeway–Seven of nine

 

Star Trek Enterprise

Kapten: Jonathan Archer. Lättstött och benägen för rallarsvingar. Betyg: 2
Besättning: Trip, T’Pol, Phlox, Reed, Hoschi Sato, Mayweather.
Fyra säsonger, 2001–2005.
Bäst: Relationen Trip–T’Pol.

 

Deep Space Nine

Kapten/emissarie: Sisko. Eftertänksam och smart. Gimmick: Snurra på sin baseboll. Betyg: 5
Bemanning: Kira Nerys, Odo, Jadzia Dax, doktor Bashir, O’Brien, Worf kommer hit, Quark och sonen Jake Sisko.
Sju säsonger, 1993–1999.
Bäst: Det andliga temat och den stora konflikten bajorer/cardassier.
Biperson jag minns: Skräddaren/spionen Garak.

 

The Next Generation

 

Kapten: Jean-Luc Picard. Rättrådig och . Tagline: Make it so! Betyg: 4
Besättning: Will Riker, Data, Deanna Troy, doktor Chrusher, Worf, Geordi LaForge, Will Crusher, Tasha Yar, O’Brien. Guinan, uråldrig person som spelas av Whoopi Goldberg.
Sju säsonger, 1987–1994.
Bäst: Klingonerna.
Biperson jag minns: Ensign Ro Laren.

*****

Datorrösten som hörs i alla serierna tillhör Majel Barrett. Hon spelar också Deanna Trois levnadsglada mamma Lwaxana, en karaktär som har fler bottnar än man först tror. Dessutom är hon med i Deep Space Nine, i en fin scen med Odo i hissen. Majel Barrett var gift med Star Treks skapare Gene Roddenberry.

*****

En nackdel med att se i fel ordning är att vi redan vet saker som att den hopplöst osäkre Barclay i TNG kommer tillbaka och räddar hem hela Voyager. Men det gör inte så fasligt mycket. Flera personer återkommer på olika sätt, och i andra fall bara skådisarna.

*****

Original-serien har vi inte sett, men misstänker att den är alltför daterad. Men kanske ändrar vi oss?

 

Mer Robert Graves

Jag vet inte varför mitt gamla inlägg om Robert Graves fina memoar och krigsskildring Farväl till allting dragit så många läsare de senaste dagarna, men tar tillfället i akt att publicera några bilder. Vilken fining han är! Mest känd för I, Claudius.

 

Octavia Butler-tips

Jenny på Kulturdelen har varit på Fantastika-kongress och lyssnat på en panel om Octavia E Butler. Läs här!

Min minskande läslust

Det är den 19 juni idag och jag har sex (6) utlästa böcker i min läsrapport maj–juni.

Jag har tappat farten nästan helt. Håller på med samma böcker i veckor. Vissa dagar läser jag bara några få sidor, och vissa dagar inte alls.
Och inte saknar jag det heller. Det känns bara ovant och därför konstigt.
Jag tänkte att jag behövde trigga igång läslusten med lite nya böcker från bibblan, och beställde en handfull för sommarläsning. Nu har jag plockat bort alla beställningar utom två.

En sak vet jag, jag ska läsa på svenska i sommar. Då tar det i alla fall inte så lång tid. Kanske blir det några — eller inte?