Star Trek-året är till ända

Sådärja, nu har vi tittat igenom Star Trek The Next Generation också. Sista säsongen innehöll tyvärr en del riktiga bottennapp/utfyllnadsavsnitt, men på det stora hela har den varit bättre än vad vi trodde.
Sommaren 2015 till sommaren 2016 har vi sett:

Star Trek Voyager

Kapten: Kathryn Janeway. Diplomatisk och handlingskraftig. Tagline: ”Do it!” Betyg: 5
Besättning: Tuvok, Chakotay, Tom Paris, B’Elanna Torres, Doktorn, Harry Kim, Neelix, Kes, Seven of Nine.
Sju säsonger, 1995–2001.
Bäst: Relationen Janeway–Seven of nine

 

Star Trek Enterprise

Kapten: Jonathan Archer. Lättstött och benägen för rallarsvingar. Betyg: 2
Besättning: Trip, T’Pol, Phlox, Reed, Hoschi Sato, Mayweather.
Fyra säsonger, 2001–2005.
Bäst: Relationen Trip–T’Pol.

 

Deep Space Nine

Kapten/emissarie: Sisko. Eftertänksam och smart. Gimmick: Snurra på sin baseboll. Betyg: 5
Bemanning: Kira Nerys, Odo, Jadzia Dax, doktor Bashir, O’Brien, Worf kommer hit, Quark och sonen Jake Sisko.
Sju säsonger, 1993–1999.
Bäst: Det andliga temat och den stora konflikten bajorer/cardassier.
Biperson jag minns: Skräddaren/spionen Garak.

 

The Next Generation

 

Kapten: Jean-Luc Picard. Rättrådig och . Tagline: Make it so! Betyg: 4
Besättning: Will Riker, Data, Deanna Troy, doktor Chrusher, Worf, Geordi LaForge, Will Crusher, Tasha Yar, O’Brien. Guinan, uråldrig person som spelas av Whoopi Goldberg.
Sju säsonger, 1987–1994.
Bäst: Klingonerna.
Biperson jag minns: Ensign Ro Laren.

*****

Datorrösten som hörs i alla serierna tillhör Majel Barrett. Hon spelar också Deanna Trois levnadsglada mamma Lwaxana, en karaktär som har fler bottnar än man först tror. Dessutom är hon med i Deep Space Nine, i en fin scen med Odo i hissen. Majel Barrett var gift med Star Treks skapare Gene Roddenberry.

*****

En nackdel med att se i fel ordning är att vi redan vet saker som att den hopplöst osäkre Barclay i TNG kommer tillbaka och räddar hem hela Voyager. Men det gör inte så fasligt mycket. Flera personer återkommer på olika sätt, och i andra fall bara skådisarna.

*****

Original-serien har vi inte sett, men misstänker att den är alltför daterad. Men kanske ändrar vi oss?

 

Read Full Post »

Octavia Butler-tips

Jenny på Kulturdelen har varit på Fantastika-kongress och lyssnat på en panel om Octavia E Butler. Läs här!

Read Full Post »

Lars Gustafsson om transporterrummet i Star Trek

I sin Meditationer skriver Lars Gustafsson mestadels om filosofi och fysik och tidsparadoxer och när någon/något övergår i att bli någon/något annan/annat . Och om science fiction. H G Wells är en stor favorit, och filmen The Body Snatchers som han fick recensera för Vestmanlands Läns Tidning i sin ungdom.
Och så:

Men jag tror att han har fel. Originalet beamas ner, cell för cell.

Read Full Post »

Star Trek: The Next Generation

Den kändes lite väl daterad i början, tyckte framför allt sambon. Men efter ett par säsonger kommer den igång och nu när vi hunnit en bit in i fjärde så kan vi konstatera att det är en riktigt stark säsong. Många far-son-relationer framför allt i början, så att jag började undra om manusförfattarna bearbetar något? Men även en systerrelation när den döda besättningsmedlemmen Tashas syster dyker upp, och på det stora hela mycket personlig utveckling på olika håll och kanter.
Bilden är vald för att Guinan, Whoopi Goldbergs karaktär, är med här. Hon spelar en uråldrig bartender med stor människokännedom..

Worf känner jag ju sen förut, och jag gillar klingonerna (vilket jag inte är ensam om), och Data, androiden, blir fort en favorit med sina exakta uppgifter och sin kamp för att förstå vad som driver människorna. Deanna Troi, betazoiden, gillar jag också, särskilt när hon inte alltid är klok och inkännande. Dessutom blir jag mer och mer förtjust i Jean-Luc Picard. Han har gått från det trubbiga till att få större djup, inte minst i ett avsnitt där han besöker sin bror.

 

Read Full Post »

Leigh Brackett: Black Amazon of Mars

Det här är science fiction av actiontypen: vänskap, lojalitet, strid, och sexuell attraktion. Medeltid fast på Mars, ungefär. Ciara är en äkta sköldmö, men det är Eric John Stark som berättar historien. En reko kille.

På mitt omslag står det också ”and other tales from the pulps”, och en av dem visar sig vara A World is Born som jag skrivit om här. Så finns det en tredje novell, Child of the Sun, som handlar om en motståndsrörelse som vill slippa ”lycka” och vars ledare flyr med en vacker kvinna och en mystisk person och upptäcker en ny planet. På denna planet finns ett slott. Suck.

Omslaget är det bästa med denna bok! Annars är jag inte särskilt imponerad av Leigh Brackett, måste jag säga.

 

Read Full Post »

Iggy Pop i Deep Space Nine

Iggy Pop spelar en vorta som kidnappar Quarks och Roms mamma, Moogie. Vi missade att det var han när vi såg avsnittet, synd! De där renodlade Ferengiavsnitten var aldrig våra favoriter, men Iggy Pop är Iggy Pop förstås.
Å andra sidan så missade han som listade 10 celebrities starring in Star Trek att Sarah Silverman är med i Voyager, som jag gladde mig åt här.

Read Full Post »

Star Trek Nemesis, Markusevangeliet, Emmanuel Levinas, Jaget och den Andre.

Det är förstås helt fel ordning att börja med att se den fjärde och sista filmen med karaktärerna från Next Generation, innan vi sett serien. Men nu blev det så.
Historien handlar på en filosofisk nivå om var gränserna går mellan ett jag — och ett på dna-nivå identiskt jag, när Jean-Luc Picard möter sin klon. Dessutom plockar NG-gänget ihop en tidigare prototyp till Data, som ligger utslängd med armar, ben och huvud på en planet. Androiden lystrar till namnet B-4 (before) och är en tydligt taffligare version, som Data försöker hjälpa med att överföra sina minnen.

Sättet att berätta en historia inuti en likadan historia påminner mycket om vad Jesus gör i Markusevangeliet. Jag läser Markusevangeliet för alla nu i påsktid, med väldigt spännande och intressanta förklaringar av Tom Wright, men den skriver jag mer om sen.

Detta med gränserna mellan Jaget och Den Andre var också anledningen till att jag lånade hem den franske filosofen Emmanuel Levinas, men hans lilla föreläsningsbok Tiden och den Andre var tyvärr inte vad jag hoppats på. Alltför färgad av sin tid, fransk efterkrigstid med existentialismen och marxismen, och mycket om Döden och det Kvinnliga som det Annorlunda, vilket förstås får mig att förstå Simone de Beauvoirs val av titel på Det andra könet bättre. De umgicks uppenbart i samma kretsar. Men Levinas har sina poänger, det har han.
”Ni får förlåta mig att jag än en gång återvänder till Shakespeare som jag tidigare rådbråkat under dessa föreläsningar. Men det verkar ibland på mig som om hela filosofin inte är något annat än en meditation över Shakespeare.”

Jag ser fram emot att börja se Star Trek: Next Generation.

Read Full Post »

Sista avsnittet Deep Space Nine

Ett dubbelavsnitt avslutar säsong sju, som började starkt men sen förlorade sig i enskilda tramsigheter innan den kom på rätt spår igen, det vill säga huvudspåret med den stora striden mellan Starfleet/Federation/Bajor/Klingon/Romulan å ena sidan mot Dominion/Jem’Hadar/Cardassian/Breen.

Ikväll ser vi slutet!

Mer att läsa här.

Read Full Post »

Deep Space Nine

Vi har hunnit in i säsong fem av DS9 och är mycket goda vänner med kapten Sisko, major Kira, Odo, Dax, doktor Bashir och chief O’Brien, ja till och med Quark börjar man ju gilla till slut. Jake är en fin kille, jag gillar far-sonrelationen Sisko.
Deep space nine är en rymdstation, belägen vid ett stadigt återkommande maskhål, så dit kommer alla möjliga figurer. De flesta besöker Quarks, baren som ägs av den girige ferengin som hunsar sin bror Rom och brorson Nog, och alla anställda daboflickor förstås.
Kapten Sisko är änkling och den som lugnt och bestämt styr över stationen som tidigare varit under cardassisk ockupation. Hela planeten Bajor och några till delade detta öde, och den konflikten mellan cardassier och bajorer ligger under ytan hela tiden. På stationen finns en enda cardassier, skräddaren och förmodade spionen Garak, som spelar så bra att man måste gilla honom trots att han torterat folk. Till och med Odo, säkerhetschef och changeling, som en gång råkar ut för detta verkar förlåta Garak.

Jag tycker att DS9 går på djupet med teman som: lojalitet, skuld, skam, förlåtelse, utanförskap, arv, andlighet, och en hel rad andra ”mänskliga” ämnen (även om många är allt annat än mänskliga). Till exempel är Odo länge den ende i sitt slag, ingen annan är så avvikande som han. Även klingonen Worf som kommer in i säsong fyra är utanför, uppvuxen bland människor, utstött av sina egna. Och en stackars tjej som råkar vara född av en bajoriska med cardassiern Gul Dukat till far.  Som gammal motståndskvinna har major Kira gjort saker som får efterverkningar långt senare. Hon försöker hjälpa sina gamla kamrater, och slits mellan lojaliteten till rebellerna och till Federationen.  Jadzia Dax är en trill och har levt i flera livstider, kaptenen kallar hennje ”old man” och de är bästa vänner. Jag gillar också den bajoriska religionen, tron på profeterna och maktkampen mellan de som känner sig kallade att tolka profeternas vilja. Det enda vi suckar högt över här hemma är den usla personkemin mellan makarna O’Brien.

Apropå klippet så är det ovanligt att kaptenen går till handgripligheter. Och jag har flera andra favoriter också. Men Avery Brooks som spelar Benjamin Sisko och Andrew Robinson som spelar Garak är två riktigt bra skådisar.

ps Quark spelas av Armin Shimerman som är den elake rektorn i Buffy. Han är också bra.

Read Full Post »

Två korta science fiction-kvinnor

Så har jag stiftat bekantskap med två sf-pionjärer; Judith Merril som jag först hörde talas om när jag lyssnade på Madeline Ashby på Confuse.

Exile from Space visade sig vara en short story, som ju är en klassisk science fiction-genre. Den verkar vara nedladdad och utskriven från nätet, och jag har följaktligen betalat överpris för den, men strunt samma. Det är en mycket charmig historia om en rymdvarelse som besöker jorden. Hon lär sig köra bil, säljer diamanter, upptäcker det fantastiska Biblioteket, håller ständigt på att kräkas för att det luktar så illa överallt, och så blir hon omtumlande kär i en jordman.
Jättefin historia, jag tycker mycket om den och läser gärna fler av Merril.

A World Is Born är ännu kortare och också utskriven från nätet, även om de kostat på lite roligare omslag (som inte har ett dugg med innehållet att göra). Här är det mer action, en man som ska fly från ett ställe, två ledare som strider om makt, lite tänkbar kärlek eller i alla fall spänning man/kvinna. Jag tycker inte att den är särskilt intressant, men jag har ju en annan Brackett som är längre så hon får en chans till.

Read Full Post »

Paranoia blev litteratur

Hittade vad jag skrev i Corren för snart sex år sen. Apropå Philip K Dick.

I senaste numret av ”London Review of Books” finns en underbar artikel om science fictionförfattaren Philip K Dick. Dick är – åtminstone i Sverige – mer känd för de filmer som gjorts på hans böcker än för böckerna i sig. Vi har sett ”Minority report”, ”Total recall” och Ridley Scotts mästerverk ”Blade runner”. Gemensamt för dem är att hjälten upptäcker att världen som han känner den är fejk. Allt är på låtsas, han är grundlurad och förföljd.
Dicks tvillingsyster dog som spädbarn, läser jag. Philip växte upp med sin mamma, som åt lugnande medel för att orka ta hand om sin schizofrena syster. Som vuxen knaprade Philip K Dick amfetamin och andra piller medan han skrev, skrev, skrev. Det är inte svårt att se varför paranoia och glidande verkligheter blev hans stora teman.
Philip K Dick hann dö två månader före premiären på ”Blade runner” 1986. Men böckerna finns kvar.

Publicerad som Droppe i Corren 16 juli 2008

Read Full Post »

Roy Batty: Concept date 8 jan, 2016

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Read Full Post »

When shit happens: Buy books (pt 1)

Read Full Post »

Mannen i det höga slottet av Philip K Dick

En kontrafaktisk beskrivning av ett delat, djupt rasistiskt USA som förlorade kriget mot Tyskland och Japan. En fjäskig antikvitetshandlare. En eftertänksam japansk affärsman, mr Tagomi. En avskedad judisk förfalskare, Frank, vars fru Juliana stuckit ifrån honom. En ”svensk” som kommer för att möta högt uppsatta japaner, men som inte är den han utger sig för att vara. Mannen som raggar upp Juliana är inte heller den han utger sig för att vara. Precis som det brukar hos Philip K Dick så handlar det om sken och lögn och bedrägerier i lager på lager.
I början känns boken rörig, det är så många människor (jag har inte räknat upp alla) och just när jag fångats av någon så byts perspektivet. Men när jag bestämt mig för att den egentligen handlar om böcker, Gräshoppan släpar sig fram som är kontrafiktion i kontrafiktionen där Mannen i det höga slottet skrivit om en verklighet där det var de allierade som vann kriget, och I Ching, Förvandlingarnas bok som är ett urgammal kinesisk orakel där man kastar röllekastjälkar för att få vägledning i livet, så börjar jag njuta mer av läsningen och det blir riktigt bra. Filosofin är intressantare än människorna. Det är mycket tao, yin/yang, strävan efter harmoni, och i det påminner den en hel del om På andra sidan drömmen. Mannen i det höga slottet är utgiven 1962. I efterordet avslöjas att Dick använde I Ching för att skriva den. Mitt exemplar är översatt av Eva Gabrielsson och gavs ut 1996.

Jag tror alltid att jag har skrivit om den underbara essän i LRB om Dick, hans tvillingssyster som dog, hans galna moster som flyttade in hos dem, hans farsa som försvann och hur hans mamma började knapra piller efter piller för att klara av livet och försörjningen, och hur sen Dick tuggade i sig pillren burkvis. När jag läste den så var det så mycket jag förstod, det här med att verkligheten ständigt skiftar och ofta är obegriplig, att inte kunna lita på nån, en ständig saknad efter att det borde ha funnits en till av mig. Men jag skrev inget på bloggen, tydligen. Dumt.

Mannen i det höga slottet har nyss blivit tv-serie också. Jag vet inte om jag ids se den, det har varit obligatoriska avsnitt på temat ”om nazisterna hade makten” i både Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, inget av dem var bra, och jag är rätt less.

Read Full Post »

Att återse George Orr

Jag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »