Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Alice Walker’

omskärelsenTashi, en liten biperson i Purpurfärgen, fick några år senare sin egen bok och det är en fruktansvärd historia. Minns ni att Celies barn, Adam och Olivia, får följa med systern/mostern Nettie som missionärer till Afrika? Där möter de den lilla Tashi. Första gången de ser henne gråter hon, tårarna bildar fåror i dammet på hennes kinder. Hon sörjer sin syster, som förblödde i M’Lissas hydda utanför byn.
Men hon gör inte kopplingen.
Som vuxen återvänder Tashi till byn. Uppfylld av den store ledarens ord om stolta traditioner och kritiken mot kolonisatörernas illäror vill hon leva ursprungligt och ber M’Lissa utföra ritualen på sin egen kropp.
Det blir katastrof.
Av den stolta starka Tashi blir bara en hasande skugga med glanslösa ögon kvar. Hennes menstruationer varav i tio dagar. Hennes toalettbesök i en kvart. Ingen kommenterar det. Ingen kommenterar lukten.

Jag hade glömt alla de andra rösterna i denna bok; Adams, hans älskarinna Lisettes, sonen han har med Tashi/Evelyn, sonen han har med Lisette, psykoanalytikern som Tashi går hos med sitt amerikanska jag Evelyn, Olivias… De vävs ihop och bildar en stark helhet och det här är en av Alice Walkers allra bästa böcker. Både tematiskt och språkligt. (Enda gången hon missar är när rösten tillhör Benny, Adams och Tashis son som tar skada av sin födelse och blir lätt utvecklingsstörd. Men språket är lika sinnrikt som hos de andra.)

Mitt starkaste minne från läsningen cirka 1992 är av en gammal kvinna som kastar något till en tupp. Därför vet jag genast varför Evelyn svimmar när hon får se en snutt ur en film med fastbundna barn. Hemma hos psykoanalytikern målar hon sedan allt större tuppar i en frenesi som går under huden på mig som läsare. Väldigt väldigt otäckt — och bra.

Annonser

Read Full Post »

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

stewartwalker
Besökte ffg Erikshjälpen i Linköping. Blev inte jätteimponerad, textilier och annat var inte rena. Böckerna var överprissatta, 17 respektive 18 kronor. (Varför denna skillnad?) Om jag satte priserna på böcker på second hand skulle det vara fem spänn för inbundna och en krona för pocket. Då kanske det skulle bli lite ruljangs på dem.
Men jag köpte ändå två. En okänd Mary Stewart som känns lättsam i solen, och en bra men otäck Alice Walker som jag läste för många år sen. Den handlar om en amerikansk kvinna som drabbas av en stark tillbaka-till-rötterna-passion, och reser till Afrika och könsstympar sig. Mycket otäckt.

Read Full Post »

awalkerIgår kväll valde jag K special: Alice Walker istället för På spåret. Ni som valde tvärtom kanske har fungerande SVTPlay, där ligger programmet kvar till 9 februari.
Det var en ganska fin dokumentär, Alice själv är ju så livlig och vacker, och vi fick följa henne i olika åldrar. Från uppväxten som åttonde barnet i en fattig familj i ett rasistiskt Georgia till när hon sitter i sitt smakfulla vackra hus och innehar ikonstatus i amerikanskt kulturliv. Hennes före detta make framstod mycket sympatisk, och det var kul med andra kändisar som Gloria Steinem (AW skrev i Ms Magazine) och Angela Davis och nån som jag tror heter Sapphire (?) med flera som talade om både hennes liv och verk.
Jag hade inte fullt ut klart för mig hur kontroversiell hon var och att det var upprörda demonstrationer mot boken och filmen Purpurfärgen, tv-debatter med mera, det hade undgått mig. Det folk slog ner på var att hon tog upp ämnen där ondskan fanns hos svarta, framför allt män, och det ansågs att hon förtalade det svarta samhället när hon beskrev incest och kvinnomisshandel inom det. Samma typ av debatt återkom när hon skrev om könsstympning i Omskärelsen.
Men Alice Walker verkar ha trivts i hetluften, hon har ständigt sökt upp den alltifrån Medborgarrättsrörelsen och äktenskapet med en vit jude som resulterade i dottern Rebecca under en tid när rasblandade äktenskap var olagliga till ett otal andra politiska rörelser inklusive Ship to Gaza.

Apropå dottern Rebecca så var hon inte med i programmet, annat än på småbarnsfoton. Hon har offentligt skrivit om hur hennes mor förstört hennes liv. (Det är ju inte helt ovanligt att barn anser att deras mödrar förstört deras liv, men då och då är det ju också sant.)
Men den typen av djupare kritik fanns inte med i programmet. Kanske var det inte rätt ställe, men jag tycker nog att filmaren kunde ha gått mer på djupet, ställt svårare frågor, det hade blivit mer spännande och inte bara ett hyllningsporträtt av en stor författare. Jag hade också gärna hört mer om själva arbetet, hur det går till och hur hon väljer ämnen.
Det var intressant hur som helst och jag rekommenderar programmet. Bonusinfo: hon har varit ihop med Tracy Chapman(!). Det visste inte jag.
Jag läste mycket Alice Walker för sådär 30 år sen, och en del av det har jag skrivit om här och här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Efter Zora Neale Hurston föll det sig naturligt att plocka upp en av Alice Walkers novellsamlingar; In Love and Trouble, och därifrån är steget inte långt till Toni Morrisons Älskade. Så jag har tillbringat en del av sommarhettans juli i sällskap med tre av de allra bästa författarna som skriver/skrivit det svarta Amerikas historia. Framför allt kvinnornas.
Det är ofta svårt och tungt, och en sak som slår mig när jag läser Walker är vilka oerhört släta figurer de svarta männen gör. Opålitliga, barnsliga, svekfulla. Allra värst är en pappa som skrattar åt sina egna barn när de nekas mat i svältkön under depressionen. Istället flirtar han med en annan kvinna än sin fru. Just den novellen är intressant också för att den är tillägnad Zora Neale Hurston, och inspirerad av henne och hennes forskning på Haiti. Hustrun tar nämligen ut sin hämnd på den vita kvinna som nekar barnen mat (och i förlängden utdelar deras dödsdom).
Alla Alice Walkers noveller är inte upprörande och hemska, men de flesta. Sen när jag läser (om) Morrisons Älskade blir det ännu värre. Herregud! Det är en fruktansvärd historia om en kvinna, Sethe, som är slav men flyr. Hon har tre barn med sig, och ett i magen. Hennes bröst är fulla av mjölk som ska vara till Lillflickan, den yngsta, men Sethe blir fasttagen och två unga män stjäl hennes mjölk. Den händelsen — och en händelse som är ännu värre — var nästan det enda av denna bok som jag mindes. Och att jag tyckte den var väldigt bra, en av de bästa böckerna jag då hade läst. Den är fortfarande bra, nästan hypnotisk i sitt elände och sina övernaturliga inslag med spökerier.
I videon nedan berättar Toni Morrison om Tjärdocka och Älskade, hur hennes texter har lager på lager och de faktiska händelserna nästan inte berättas men man förstår får ändå veta vad som händer. Spoilervarning.

Älskade blev film med Oprah Winfrey som Sethe, och Danny Glover som Paul D, en annan av slavarna på Sweet Home.

Här under är en sång om Sethes mjölk. Första strofen, ”I got a tree on my back”, är märkena efter att Sethe blivit piskad sönder och samman. Ändå lyckas hon fly.

———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har glömt att berätta att jag gjorde värsta fyndet på JFK airport. Their eyes were watching God av Zora Neale Hurston. Första gången jag stötte på det namnet var i älskade Alice Walkers essäsamling In search of our mother’s gardens, där Walker berättar hur hon i sin läsning letar efter föregångare som är som hon: svarta kvinnor.
Mycket riktigt blurbar Alice Walker: ”There is no book more important to me than this one”.
Här är mina Alice Walker-böcker som jag också skrivit lite om.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Första kapitlet i Nancy Pearls lilla pärla till bok, Booklust, heter A… My name is Alice. Där återberättar denna kända bilbliotekarie en anekdot där en kvinna som får frågan vad hon läser svarar: ”The Alices”.
Fast Nancy Pearl har delvis andra än vad jag hade i mitt inlägg: Alice Adams, Alice Elliott Dark, Alice Hoffman, Alice Mattison, Alice McDermott, Alice Munro, Alice Walker och Alice Sebold. (De fetade är gemensamma.)
Och man kanske inte kan begära att Pearl ska känna till Alice Tegnér.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »