Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ngaio Marsh’

uterummet

Vi har målat om i vardagsrummet. Böckerna fick bo i uterummet och lite varstans under tiden. Sen bestämde jag mig för att överge färgsorteringen som sonen hjälpte mig med häromåret. Det kändes rätt att samla ihop några favoritförfattare, och några teman, för sig.

hyllor

Glesast än så länge är de två hyllplanen med kristen/andlig litteratur. Jag räknar med att de ska fyllas på sikt.

hyllor3

Min älskade Doris Lessing fyller ett helt hyllplan för sig själv. Ovanför henne Virginia Woolf, Daphne du Maurier, Rosamond Lehmann, Zelda Fitzgerald och Nancy Mitford som passar fint ihop. Det blev visst engelskt och mellankrigstid. Jean Rhys ska flyttas.

hyllor4Så får lika högt älskade Dorothy L Sayers dela hylla med underbara Josephine Tey, verksam vid samma detektiva Golden Age, och Nicola Upson som skrivit om Tey och så Ngaio Marsh, än numera nästan bortglömd deckardrottning.
Därunder Nobelpristagarhyllan, förutom Lessing och Lagerlöf. Närmast på väg mot egen hylla är Toni Morrison.

hyllor5

 

W Somerset Maugham delar hylla med Muriel Spark, Margaret Atwood och Siri Hustvedt.

hyllor6

Ursula K Le Guin är den som jag har näst flest böcker av, men hon ryms ihop med fantastiska Octavia E Butler tack vara att två Butler är borta just nu. Dessa två ser jag som själsfränder och är mycket nöjd med att de får prata med varandra, och kan ropa ner till James Tiptree jr därunder till vänster. Sen får jag jobba på ordningen.

hyllor7

Selma Lagerlöf i röda skinnband innerst inne i hörnet i skydd för solljus. Därefter Olga Tokarzcuk, Sofi Oksanen och finaste Ann Patchett. Ingen klockren kombo.
Därunder börjar biografier/memoarer, som jag blir förvånad över att upptäcka att jag har tre hyllplan av. Har jag varit i biografiåldern så länge? hyllor8

Lyriksamlingen är desto anspråkslösare med bara ett plan, dessutom i en smalare hylla.hyllor9

Eftersom jag rensat ut motsvarande en hel bokhylla, och flyttat in barn- och ungdomslitteratur i ett annat rum, så ser boksamlingen i vardagsrummet numera ut såhär, fördelad på två väggar:

hyllor1

hyllor2

Som synes så har jag valt att behålla viss färgsortering. Det skapar lugn, vilket passar oss.
Nu kommer jag att gå och småplocka i flera veckor; ni vet, en hit och en dit. Det är kul, och kanske vaknar läslusten?

Tillägg 1: Ser att jag lämnade hyllplanet Tawni O’Dell — Joyce Carol Oates utan specifik bild, trots att jag är särskilt nöjd med den kombon. De kan resonera om vad som driver människor till våld. (Tredje hyllan från vänster, tre planet uppifrån.)

Tillägg 2: Dessa är utlånade just nu, till en person med utmärkt smak.

utlånade

 

Annonser

Read Full Post »

I mars 2014 började jag på ett inlägg om kvinnliga deckarförfattare. Jag kom aldrig längre än så här:

1 Guldåldern
2 Nästan tomt
3 Vabbandet

Det säger väl ändå nånting, tycker jag, men jag kan fylla i lite. Guldåldern är förstås min favorit; med storheter framför allt i den anglosaxiska världen med Dorothy Sayers, Josephine Tey, Agatha Christie, Ngaio Marsh. Sen hade jag tydligen tänkt mig en förflyttning till Sverige (?) där det efter Maria Lang och Ulla Trenter, och Kerstin Ekmans genrebyte, var väldigt tomt och en sån storhet som tidskriften Jury skrev artiklar om problemet att det inte fanns några svenska författarinnor som skrev deckare.
Sen kom Liza Marklund.
Och sen kom alla andra, massor av dem!, varav bara några enstaka på allvar skriver detektivhistorier på ett intellektuellt hederligt sätt. Resten skriver nån sorts relationsromaner där poliserna ständigt vabbar och löser brott på intuition; ojdå hoppsan. Intuitionen har inget som helst med psykologisk trovärdighet att göra i denna tappning. Efter att ha läst alldeles för många riktigt urusla svenska deckare så struntar jag i dem nu. Förutom Åsorna som är bra, Larsson och Nilsonne.
I den engelskspråkiga delen av världen började det dyka upp flera lesbiska problemlösare i ungefär samma veva som svenskorna blev småbarnsföräldrar. Val McDermid exempelvis. Troligtvis var det en mycket mer fruktbar förnyelse av kriminalgenren, även om jag tappat kontakten med den grenen också numera.

Read Full Post »

Nja, Ngaio

Tråkigt nog håller inte Sista hindret av Ngaio Marsh, den har åldrats illa. Det spretar åt alla möjliga håll, med dels en gammaldags intrig på temat rika excentriska ädlingar som kanske eller kanske inte inlåter sig i sexuella förbindelser med tjänstefolket, dels en internationell knarklangningshistoria, dels ett mord på en gravid hästhoppande kvinna. (Vad jag ogillar sättet de talar om henne på! Så känslokallt.)
Sonen Alleyn, Ricky, hyr ett rum för att skriva och snubblar över diverse konstigheter. Pappa kriminalpolisen och mamma konstnären bidrar till att gåtorna löses. Men det är skrikigt och konstigt, och jag tycker att tonträffen skevar så jag knappt vill läsa ut den.
När jag kollar utgivningsåret som är 1977 misstänker jag att förklaringen ligger där. Marsh är som bäst när hon rör sig i efterkrigstiden, med de värderingarna och den samhällsstrukturen. När hon nu ska ta in ”nya” brott, typ den internationella knarkhandeln, så blir det inte trovärdigt utan bara påklistrat.

En rolig detalj i översättningen: Disa Törngren skriver ”t-skjorta”. Förmodligen fanns det någon ambition om att försvenska ordet på den tiden, en kamp som förlorades. 😉
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

semesterlas
Jag har fått ett science fiction-sug, och tänker mig att läsa Nnedi Okorafors Who fears death, Jo Waltons Among others, och så en novellsamling av finaste Ursula K LeGuin: Four ways to forgiveness. Gissar att mer än en av dessa gränsar till filosofi… Och så vill jag läsa Tash Aw som stått länge i hyllan nu, Map of the invisible world. The Paris Wife som jag hört så gott om, och så en Barbara Kingsolver som jag högg på impuls nyligen och som jag tror rör sig inom den här nya genren, klimatfiktion.
suddmarsh
Dessutom lite skön deckarläsning av Ngaio Marsh från tiden då det begav sig. Jag vet att bilden är suddig, men tro mig, omslagen blir inte vackrare av skärpa.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Nnedi_books
Tidigare i veckan lyssnade jag på ett radioprogram om science fiction och fick där höra talas om Nnedi Okorafor som är en amerikansk författare med nigerianska rötter. Jag förstår att hon inte kan vara en ny Octavia E Butler, jag vill inte driva upp såna förväntningar hos mig själv, men ändå kunde jag liksom inte släppa hennes namn. Hon är bara den andra svarta science fiction-författarinnan jag hört talas om, och jag hoppas att käraste Octavia nickar gillande från sin himmel åt att hon finns. Hon längtade ju efter fler.
Anyway, jag gick in och beställde Okorafors bok på SF-bokhandeln. Och sen, av bara farten, tre gamla Ngaio Marsh-böcker på Bokbörsen. Bara för att båda har namn på N som är konstiga och svåra att komma ihåg. Så arbetar min hjärna. 🙂
Ngaio_Marsh,_ca_1905Ngaio Marsh är en nyzeeländsk deckarförfattare med en bildad detektiv gift med en konstnär, Roderick och Troy Alleyn. Hon debuterade på 1930-talet, under Golden age-tiden, och känns besläktad med både Dorothy L Sayers och Agatha Christie.
NnediOkorafors hemsida. Ngaio Marshs hem.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Så ljuvlig! Jag minns inte var jag läste först om Nicola Upson, men TACK till den som skrev.
Författaren Josephine Tey sitter på tåget till London för att vara med under sista veckan som hennes succépjäs Richard of Bordeaux går i London innan den ska ut på turné. Året är 1934. In i kupén kommer en ung flicka, Elspeth, som visar sig vara ett stort fan som sett pjäsen otaliga gånger och som blir överlycklig över att träffa författarinnan. Josephine Tey själv blir till sin stora förvåning mycket förtjust i Elspeth och de har trevligt under resan.
Ett brutalt och teatraliskt mord sätter stopp.

Upptakten i denna bok är så himla fin, jag njuter helhjärtat. Sen kommer ett lite tradigare parti där alla personer presenteras, där tycker jag att Upson tappar fart lite grann. Men det hör ju till reglerna att man ska kunna gissa vem mördaren är, och då måste man ju få veta lite mer om alla. Och efter mord nummer två så blir det fart igen; fart och framför allt DJUP. Jag upptäcker att jag känner starkt för flera av karaktärerna, de är riktiga människor. Det stora kriget kastar sin slagskugga över Londonbornas liv.

Egentligen är det alltså bara Josephine Tey som var en riktig människa. Nicola Upson har tagit delar ur hennes liv och spunnit intrigen kring dem. Det är sant att hon skrev pjäsen Richard of Bordeaux under pseudonymen Gordon Daviot, och att den blev en lång succé som betydde mycket för både hennes karriär och skådespelarnas. Att denna boks detektiv Archie Penrose skulle ha stått modell för Teys detektiv Alan Grant är däremot inte sant, men tvärtom går lika bra för mig. Jag älskar också referenserna till Dorothy Sayers och andra 30-talsstorheter, men kommer på mig med att tycka att Upson mest liknar Ngaio Marsh. Kanske är det bara teatertemat som får mig att tänka så. Jag har tyvärr inte läst alla av Teys egna, ganska fåtaliga, detektivhistorier, men det verkar som att även hon haft teatermiljöer.
Nicola Upson är en värdig arvtagare till Golden age-drottningarna (det finns kungar också, men jag tänker alltid på drottningarna) och jag kommer att läsa hela serien som jag hoppas inte blir för kort.
Man kan läsa mer om Josephine Tey HÄR på Upsons hemsida. På denna blogg finns skrivet om Den misstänkte och Oskulden bedrar och lite blandat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

PD James tar upp ”four formidable women”: Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham i sin Talking about Detective Fiction som Svenskan recenserar HÄR. Och se, jag har ju en Margery Allingham i deckarhyllan, en oläst som köptes sommaren 2006 på loppis. De sju visslarna heter den, Mystery Mile i original, utgiven 1951.
Allinghams detektiv heter Albert Campion, och är en underlig krumelur som umgås med gamla fängelsekunder och kan dyrka upp lås. Han är ung, och spelar ofta dum. I De sju visslarna gör Campion entre på scenen (= en kryssare) där en amerikansk domare hotas till livet. Med hjälp av en råtta vid namn Haig räddar Campion livet på domaren, och tar honom sen till sina goda vänner på engelska landsbygden för att hålla honom gömd undan en farlig förbrytarliga.
Sen försvinner domaren, en ung kvinna rövas bort, en präst begår självmord men lämnar efter sig en rad ledtrådar som kanske eller kanske inte är till hjälp. Kryddat med en skum spåman och en underlig tavelförsäljare och en hel del kärlek. Det är rätt småtrevligt, men samma klass som min kära Dorothy Sayers eller som Ngaio Marsh håller inte Allingham. Mer action än psykologi.
Men P D James bok vill jag läsa! Och jag påminns om att jag ännu inte läst Patienten. kanske lika bra att ta den i sommar, då jag planerar omläsning av James.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »