Star Trek-året är till ända

Sådärja, nu har vi tittat igenom Star Trek The Next Generation också. Sista säsongen innehöll tyvärr en del riktiga bottennapp/utfyllnadsavsnitt, men på det stora hela har den varit bättre än vad vi trodde.
Sommaren 2015 till sommaren 2016 har vi sett:

Star Trek Voyager

Kapten: Kathryn Janeway. Diplomatisk och handlingskraftig. Tagline: ”Do it!” Betyg: 5
Besättning: Tuvok, Chakotay, Tom Paris, B’Elanna Torres, Doktorn, Harry Kim, Neelix, Kes, Seven of Nine.
Sju säsonger, 1995–2001.
Bäst: Relationen Janeway–Seven of nine

 

Star Trek Enterprise

Kapten: Jonathan Archer. Lättstött och benägen för rallarsvingar. Betyg: 2
Besättning: Trip, T’Pol, Phlox, Reed, Hoschi Sato, Mayweather.
Fyra säsonger, 2001–2005.
Bäst: Relationen Trip–T’Pol.

 

Deep Space Nine

Kapten/emissarie: Sisko. Eftertänksam och smart. Gimmick: Snurra på sin baseboll. Betyg: 5
Bemanning: Kira Nerys, Odo, Jadzia Dax, doktor Bashir, O’Brien, Worf kommer hit, Quark och sonen Jake Sisko.
Sju säsonger, 1993–1999.
Bäst: Det andliga temat och den stora konflikten bajorer/cardassier.
Biperson jag minns: Skräddaren/spionen Garak.

 

The Next Generation

 

Kapten: Jean-Luc Picard. Rättrådig och . Tagline: Make it so! Betyg: 4
Besättning: Will Riker, Data, Deanna Troy, doktor Chrusher, Worf, Geordi LaForge, Will Crusher, Tasha Yar, O’Brien. Guinan, uråldrig person som spelas av Whoopi Goldberg.
Sju säsonger, 1987–1994.
Bäst: Klingonerna.
Biperson jag minns: Ensign Ro Laren.

*****

Datorrösten som hörs i alla serierna tillhör Majel Barrett. Hon spelar också Deanna Trois levnadsglada mamma Lwaxana, en karaktär som har fler bottnar än man först tror. Dessutom är hon med i Deep Space Nine, i en fin scen med Odo i hissen. Majel Barrett var gift med Star Treks skapare Gene Roddenberry.

*****

En nackdel med att se i fel ordning är att vi redan vet saker som att den hopplöst osäkre Barclay i TNG kommer tillbaka och räddar hem hela Voyager. Men det gör inte så fasligt mycket. Flera personer återkommer på olika sätt, och i andra fall bara skådisarna.

*****

Original-serien har vi inte sett, men misstänker att den är alltför daterad. Men kanske ändrar vi oss?

 

Read Full Post »

Octavia Butler-tips

Jenny på Kulturdelen har varit på Fantastika-kongress och lyssnat på en panel om Octavia E Butler. Läs här!

Read Full Post »

Lars Gustafsson om transporterrummet i Star Trek

I sin Meditationer skriver Lars Gustafsson mestadels om filosofi och fysik och tidsparadoxer och när någon/något övergår i att bli någon/något annan/annat . Och om science fiction. H G Wells är en stor favorit, och filmen The Body Snatchers som han fick recensera för Vestmanlands Läns Tidning i sin ungdom.
Och så:

Men jag tror att han har fel. Originalet beamas ner, cell för cell.

Read Full Post »

Star Trek: The Next Generation

Den kändes lite väl daterad i början, tyckte framför allt sambon. Men efter ett par säsonger kommer den igång och nu när vi hunnit en bit in i fjärde så kan vi konstatera att det är en riktigt stark säsong. Många far-son-relationer framför allt i början, så att jag började undra om manusförfattarna bearbetar något? Men även en systerrelation när den döda besättningsmedlemmen Tashas syster dyker upp, och på det stora hela mycket personlig utveckling på olika håll och kanter.
Bilden är vald för att Guinan, Whoopi Goldbergs karaktär, är med här. Hon spelar en uråldrig bartender med stor människokännedom..

Worf känner jag ju sen förut, och jag gillar klingonerna (vilket jag inte är ensam om), och Data, androiden, blir fort en favorit med sina exakta uppgifter och sin kamp för att förstå vad som driver människorna. Deanna Troi, betazoiden, gillar jag också, särskilt när hon inte alltid är klok och inkännande. Dessutom blir jag mer och mer förtjust i Jean-Luc Picard. Han har gått från det trubbiga till att få större djup, inte minst i ett avsnitt där han besöker sin bror.

 

Read Full Post »

Lars Gustafsson: Det sällsamma djuret från norr

I Det sällsamma djuret från norr ger sig Lars Gustafsson ut i det fantastiken, när han låter en artificiell intelligens skapa sig åtta olika aspekter, kallade lorder, som samlas för att berätta historier för varandra. Bocaccio möter Borges ute i rymden om 40 000 år, ungefär. Vissa historier/noveller tycker jag mycket om, andra är nästan lite tråkiga även om jag ser intelligensen i dem. (Det är ungefär så jag upplevde Borges också. )
Gustafsson låter Förste Lorden citera Henry James kritik av H G Wells för att bara skriva om maskiner och ingen romantik eller människokunskap, och lite så tycker jag nog att vissa av Lars Gustafssons egna historier är. Mycket teori, lite känsla. Andra är däremot så där äskvärt outgrundligt finurliga så att jag småler för mig själv. De utforskar samma tema: Att möta sig själv. Ibland går det bra, ibland hinner man bara nätt och jämt få syn på sin egen rygg och börja följa efter, och vid ett tillfälle dubbleras tre personer av misstag och börjar hata sina respektive dubletter intensivt.

Read Full Post »

Leigh Brackett: Black Amazon of Mars

Det här är science fiction av actiontypen: vänskap, lojalitet, strid, och sexuell attraktion. Medeltid fast på Mars, ungefär. Ciara är en äkta sköldmö, men det är Eric John Stark som berättar historien. En reko kille.

På mitt omslag står det också ”and other tales from the pulps”, och en av dem visar sig vara A World is Born som jag skrivit om här. Så finns det en tredje novell, Child of the Sun, som handlar om en motståndsrörelse som vill slippa ”lycka” och vars ledare flyr med en vacker kvinna och en mystisk person och upptäcker en ny planet. På denna planet finns ett slott. Suck.

Omslaget är det bästa med denna bok! Annars är jag inte särskilt imponerad av Leigh Brackett, måste jag säga.

 

Read Full Post »

Förändrade läsintressen

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »

Sista avsnittet Deep Space Nine

Ett dubbelavsnitt avslutar säsong sju, som började starkt men sen förlorade sig i enskilda tramsigheter innan den kom på rätt spår igen, det vill säga huvudspåret med den stora striden mellan Starfleet/Federation/Bajor/Klingon/Romulan å ena sidan mot Dominion/Jem’Hadar/Cardassian/Breen.

Ikväll ser vi slutet!

Mer att läsa här.

Read Full Post »

Deep Space Nine

Vi har hunnit in i säsong fem av DS9 och är mycket goda vänner med kapten Sisko, major Kira, Odo, Dax, doktor Bashir och chief O’Brien, ja till och med Quark börjar man ju gilla till slut. Jake är en fin kille, jag gillar far-sonrelationen Sisko.
Deep space nine är en rymdstation, belägen vid ett stadigt återkommande maskhål, så dit kommer alla möjliga figurer. De flesta besöker Quarks, baren som ägs av den girige ferengin som hunsar sin bror Rom och brorson Nog, och alla anställda daboflickor förstås.
Kapten Sisko är änkling och den som lugnt och bestämt styr över stationen som tidigare varit under cardassisk ockupation. Hela planeten Bajor och några till delade detta öde, och den konflikten mellan cardassier och bajorer ligger under ytan hela tiden. På stationen finns en enda cardassier, skräddaren och förmodade spionen Garak, som spelar så bra att man måste gilla honom trots att han torterat folk. Till och med Odo, säkerhetschef och changeling, som en gång råkar ut för detta verkar förlåta Garak.

Jag tycker att DS9 går på djupet med teman som: lojalitet, skuld, skam, förlåtelse, utanförskap, arv, andlighet, och en hel rad andra ”mänskliga” ämnen (även om många är allt annat än mänskliga). Till exempel är Odo länge den ende i sitt slag, ingen annan är så avvikande som han. Även klingonen Worf som kommer in i säsong fyra är utanför, uppvuxen bland människor, utstött av sina egna. Och en stackars tjej som råkar vara född av en bajoriska med cardassiern Gul Dukat till far.  Som gammal motståndskvinna har major Kira gjort saker som får efterverkningar långt senare. Hon försöker hjälpa sina gamla kamrater, och slits mellan lojaliteten till rebellerna och till Federationen.  Jadzia Dax är en trill och har levt i flera livstider, kaptenen kallar hennje ”old man” och de är bästa vänner. Jag gillar också den bajoriska religionen, tron på profeterna och maktkampen mellan de som känner sig kallade att tolka profeternas vilja. Det enda vi suckar högt över här hemma är den usla personkemin mellan makarna O’Brien.

Apropå klippet så är det ovanligt att kaptenen går till handgripligheter. Och jag har flera andra favoriter också. Men Avery Brooks som spelar Benjamin Sisko och Andrew Robinson som spelar Garak är två riktigt bra skådisar.

ps Quark spelas av Armin Shimerman som är den elake rektorn i Buffy. Han är också bra.

Read Full Post »

Roy Batty: Concept date 8 jan, 2016

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears…in…rain. Time to die.
Jag har skrivit om hur Rutger fick rollen här.

 

Read Full Post »

Mannen i det höga slottet av Philip K Dick

En kontrafaktisk beskrivning av ett delat, djupt rasistiskt USA som förlorade kriget mot Tyskland och Japan. En fjäskig antikvitetshandlare. En eftertänksam japansk affärsman, mr Tagomi. En avskedad judisk förfalskare, Frank, vars fru Juliana stuckit ifrån honom. En ”svensk” som kommer för att möta högt uppsatta japaner, men som inte är den han utger sig för att vara. Mannen som raggar upp Juliana är inte heller den han utger sig för att vara. Precis som det brukar hos Philip K Dick så handlar det om sken och lögn och bedrägerier i lager på lager.
I början känns boken rörig, det är så många människor (jag har inte räknat upp alla) och just när jag fångats av någon så byts perspektivet. Men när jag bestämt mig för att den egentligen handlar om böcker, Gräshoppan släpar sig fram som är kontrafiktion i kontrafiktionen där Mannen i det höga slottet skrivit om en verklighet där det var de allierade som vann kriget, och I Ching, Förvandlingarnas bok som är ett urgammal kinesisk orakel där man kastar röllekastjälkar för att få vägledning i livet, så börjar jag njuta mer av läsningen och det blir riktigt bra. Filosofin är intressantare än människorna. Det är mycket tao, yin/yang, strävan efter harmoni, och i det påminner den en hel del om På andra sidan drömmen. Mannen i det höga slottet är utgiven 1962. I efterordet avslöjas att Dick använde I Ching för att skriva den. Mitt exemplar är översatt av Eva Gabrielsson och gavs ut 1996.

Jag tror alltid att jag har skrivit om den underbara essän i LRB om Dick, hans tvillingssyster som dog, hans galna moster som flyttade in hos dem, hans farsa som försvann och hur hans mamma började knapra piller efter piller för att klara av livet och försörjningen, och hur sen Dick tuggade i sig pillren burkvis. När jag läste den så var det så mycket jag förstod, det här med att verkligheten ständigt skiftar och ofta är obegriplig, att inte kunna lita på nån, en ständig saknad efter att det borde ha funnits en till av mig. Men jag skrev inget på bloggen, tydligen. Dumt.

Mannen i det höga slottet har nyss blivit tv-serie också. Jag vet inte om jag ids se den, det har varit obligatoriska avsnitt på temat ”om nazisterna hade makten” i både Star Trek Voyager och Star Trek Enterprise, inget av dem var bra, och jag är rätt less.

Read Full Post »

Att återse George Orr

Jag läser om På andra sidan drömmen, Ursula K LeGuins mästerverk om George Orr som drömmer effektiva drömmar. Drömmar som förändrar verkligheten, så att den alltid varit sådan. Orr lever i Portland, Oregon, och är förtvivlad över att han förändrar andra människors liv (även om de inte vet om det). Han har ingen rätt till det! Så han försöker självmedicinera för att inte sova, knarkar uppåttjack och nedåttjack om vartannat, lånar sin hyresvärd Mannies medikort för att kunna ta ut medicinerna men blir påkommen och skickas till obligatorisk terapi. Där hamnar han hos doktor Haber, en storvuxen man med ännu större ego. När Haber väl inser att Orr inte är nån stackars galning utan att hans drömmar faktiskt ändrar verkligheten sätter han igång att försöka förbättra världens problem med överbefolkning, raskrig, klimatförstörelse… På köpet får Haber allt tjusigare kontor och allt högre befattningar på stora institut.

Men Orr vill ju inte. Han vill bara vara vanlig. Och hans drömmar kan inte styras helt och fullt, de tar alltid en annan vändning än den tänkta.

Flera händelser minns jag oerhört tydligt från när jag läste den här första gången för länge sen. Berget/hästen på Habers kontor. Orrs besvikelse när hans advokat/kärlek Heather blir grå. Främlingarna. Beatlesmelodin.

Men nu fastnar jag också för andra saker. Som den riviga Heather Lelaches insikt om att George inte är den mes hon först tyckte. Hon har begett sig till hans (framdrömda) stuga, där Orr gömmer sig för Haber, rödögd med tovigt hår och torra läppar tvingar han sig att hålla sig vaken.

”Skulle ni vilja ha lite kaffe?” frågade han. Det var mer än värdighet. Integritet? Helhet? Som en ännu osnidad träklump.
Den oändliga möjligheten, den obegränsade och absoluta helheten i att vara det icke försvurna, det icke handlande, det icke snidade: den varelse som genom att inte vara annat än sig själv är allt.
För ett kort ögonblick såg hon honom på det sättet, och vad som mest slog henne, i den insikten, var hans styrka. Han var den starkaste människa hon någonsin hade träffat, för han kunde inte flyttas från mittpunkten. Och det var därför hon gillade honom. Hon drogs till styrka, kom till den som en nattfjäril till ljuset. Hon hade fått mycket kärlek som barn, men ingen styrka omkring sig, ingen som hon någonsin kunde stödja sig på: människor hade stött sig på henne. I trettio år hade hon längtat efter att träffa någon som inte stödde sig på som aldrig nånsin skulle göra det, aldrig någonsin kunde…
Här, kort, blodsprängd, psykotisk, gömd för världen, här fanns han, hennes starka stöd.
Livet är en helt otrolig röra, tänkte Heather. Man kan aldrig gissa vad som händer härnäst.

Det här är och förblir en fantastisk bok. Den är utgiven tidigt 1970-tal, men håller än. Best of-etikett, den fjärde på raken.
Plus för bipersonen Mannie också, hippien vars hjärna trasas sönder allt mer av olika substanser men som spelar en viktig roll när han bjuder Orr på cannabiste och lånar ut sin gamla skivspelare.

 

Read Full Post »

Star Trek Enterprise

Jag var beredd att strunta i den efter en säsong, alldeles för enkel och full av rallarsvingar, men sambon har större tålamod med kaptener som måste vara hjältar i vartenda avsnitt, så nu är vi på sluttampen av fjärde och sista säsongen av Star Trek Enterprise. Och jag måste erkänna att den lyfte i tredje säsongen, som hade en sammanhållande handling. Jag gillar även många avsnitt i fjärde. Och så gillar jag relationen mellan T’Pol och Trip, mums!

Doktor Phlox är också en favorit:

Read Full Post »

Madeline Ashby: vN Med spoilers!

Amy är fem år men fortfarande liten. Andra robotar av hennes typ är mormödrar, men hennes föräldrar — mamma robot, pappa organisk — vill att hon ska växa upp sakta, mer människoliknande. Därför går Amy på diet och är alltid hungrig. Även hennes mor går på diet, för att inte replikera sig och få ständigt fler små kopior av sig själv. Pappan är beskyddande när Amy kommer i kläm mellan människovärlden och sina programmerade egenheter.

Bakgrunden till robotarnas existens är att en sekt, typ Jehovas vittnen, tyckte synd om de människor som skulle lämnas kvar på jorden när de utvalda togs hem till himlen. Därför skapades robotarna med den inbyggda spärren att aldrig skada människor, de står inte ens ut med att se en människa ha ont nånstans. De skapades också för att älska, ta hand om, och rentav dyrka människor. Men något blev fel på Amys mormor, Portia. På en skoltillställning dyker hon upp, trots att Amys mor hållit sig gömd. Portia dödar en pojke och när hon sen ger sig på mamman kastar sig Amy fram och — äter upp henne.

Nu är Amy jagad av polis, myndigheter, hela samhället (som är ett framtida USA). Hon växte direkt till vuxenstorlek och är inget barn längre. Samtidigt lever Portia kvar inne i henne, och försöker ta över kontrollen. De grälar, och Amy kämpar för att hålla henne nere. När Amy grips och skickas i fångtransport träffar hon roboten Javier, en särskild sort framtagen för att vårda träd och klättra högt. Hans drivkraft i livet är att sprida sina gener och han replikerar därför son efter son efter son, bara för att överge dem.

Det blir Amy och Javier som tillsammans försöker hålla sig undan myndigheterna och samtidigt ta reda på varför det blivit fel på Amy, varför spärren inte fungerar.

Det är full fart i den här boken av Madeline Ashby, som jag ju hörde tala på Confuse där jag också köpte boken. Underhållande spänning, och lite av det där filosofiska om var gränserna för liv och medvetande går. Den är den första i en serie (ständigt dessa serier!) och jag ska känna efter om jag vill fortsätta med fler.

Read Full Post »

Äntligen klar med Dhalgren

Jag satsade hårt i helgen och idag, med både pendlingsläsning och lunchläsning, och nu — äntligen! — är jag klar med Dhalgren.
Det var en upplevelse kan jag säga, på gott och ont. Jag ledsnade på gängkonversationerna mellan skorpionerna, och jag ogillade vissa av sexskildringarna, samtidigt som de antagligen är ett av uttrycken för samhällets upplösning, alltså att när man kan dö när som helst så blir könsdriften starkare. Eller så beror allt experimenterande mest på att boken skrevs på 1970-talet.
På slutet förstod (”förstod”) jag mer av Kids skrivande också, när Delany löser upp språket samtidigt som resten av tillvaron rämnar. Tidsfickorna som veckar sig, dagarna som försvinner.

Eftersom jag tagit flera veckor på mig att komma igenom den här så kommer jag att minnas Kid/the Kid/Kidd länge, hans ena sandal/stövel och hans andra bara fot, hans anteckningsbok han ständigt bär med sig och skriver dikter i, Lanya Colson och George och den mystiske Mr Calkins som ger ut Kids poesi och ställer till releasefest. Olyckan. Ja, det har hänt en del om än i långsamt tempo, korta utbrott av våldsamheter och massor av dialog. Vissa oerhört vackra stycken, språkligt sett.

Pust.

 

 

Read Full Post »