Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Susanna Alakoski’


Dessa tre gymnastiserar min hjärna och mitt känsloliv just nu. Boken om Skammens väg till kärlek kommer sig av att Susanna Alakoski citerade Else-Britt Kjellqvist i sin nya bok, och de citaten var av sån kaliber att min Måste läsa NU-drift väcktes. Mycket bra bok, om skam och hur den påverkar livet. Saklig, osentimental, precis på kornet i många av sina iakttagelser och det blir många aha-upplevelser under läsningen. Alla är inte särskilt roliga, kan jag säga också. Men viktiga. En bok som kan förändra ens liv.
Som grädde på moset möter jag sen just Else-Britt Kjellqvists ansikte på omslaget till senaste numret av litteraturtidskriften Horisont. Där talar hon om litteratur och kristendom. Mycket klok och spännande människa, psykoanalytiker och poet.

Att läsa Jung bör man ju ha gjort, och jag borde ha gjort det tidigare. Helst medan man lätt kunde ha köpt på svenska. Men men.

Den tredje är en fantasieggande bok som jag fick tips om efter att ha berättat att jag kan börja gråta framför tavlor. Och då finns det såklart nån som skrivit en hel bok om folk som gråter framför tavlor. Jag tycker att det är helt normalt, förstås, och i den här novellsamlingen av Ursula K Le Guin var det en som berättade att hon känner igen tonartshöjningar/sänkningar* endast genom att hon börjar gråta av musiken.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Under en oktobermånad skriver Susanna Alakoski dagbok varje dag. ”… för att jag lever. För att jag är en av de få som kan.” Det är så många som är döda. Som försvunnit in i psykisk sjukdom eller ut på gatorna. Som inte kan vittna, och då måste den som kan faktiskt göra det. Alakoski skriver sin dagbok från olika platser: På tågen till och från författarbesök, uppläsningar, frågestunder i Malmö, Stockholm, på Hinseberg och Kumla. Medan hon promenerar, då hon messar till sig själv. Under en vecka i barndomens Ystad där hon numera har en skrivarlägenhet, i ett av de fina husen hon aldrig besökte som barn.
Susanna Alakoski skriver i dialog med Herta Mûller (Hjärtdjur), med Kristian Lundberg (Yarden), med Clarice Lispector (Stjärnans ögonblick).
Dagboken handlar om fattigdom. Om hur det var att vara Susanna Alakoski som barn och tonåring och leva i fattigdom. Att ha fula kläder, ett fult hem, att inte åka på semester eller kunna ta hem kompisar. Att lära sig hitta bortglömda saker, och ta vara på sådant som andra kastat. Att alltid välja gratisalternativ som ”skogspromenad” på friluftsdagarna, varken badhus eller klättring var att tänka på. Den handlar om hemlöshet, alla hemlösa som Alakoski ser omkring sig och blir besatt av. För hon är en sån som SER. Som alla som upplevt fattigdom ser varandra, känner igen varandra.

På golvet alla journalerna från socialtjänsten och S:t Lars sjukhus och polisen.

PROMEMORIA POLISEN YSTAD 74.05.22 (FAMILJEN ALAKOSKI)
Onsdagen den 22 maj 1974 klockan 19.15 anmälde en dotter (Susanna) till familjen Alakoski att det var slagsmål mellan far och mor. Dottern var mycket uppriven och grät.

Till en början är jag som läsare säker på att Alakoski är på väg mot en biografi. Hon försöker få syn på sin tonårstid. Hon försöker närma sig sin mamma, men det är svårt. Mamman som arbetade och slet på olika låglönejobb. Som lade in artiklar i böckerna, blev glad över att få en upphittad fisk som räckte till mat i två dagar. Mamman som drack, mamman som blev slagen.
”Det är så mycket man förstår så långt efteråt” konstaterar Alakoski och för så kloka resonemang om hur fattigdomen gör att relationer slits sönder och ofta leder till psykiska sjukdomar..
När Susanna är fjorton år flyttar hon hemifrån, ”frivilligt”. Till en pojkvän, sen en fosterfamilj, sen ett försök att ha en egen lägenhet. Hon klarar inte hyran på den och kastas ut. Hon slutar skolan, bor än här än där. Hon gör abort, hon börjar jobba, hon stjäl hem mat och får beröm av pappa. Hon klarar sig med nöd och näppe från en framtid inom porrbranschen. Sen börjar hon plugga på Komvux och utbildar sig till socionom. Det här är stark läsning, läsning som jag älskar. Jag hade velat ha mer, mycket mer av det biografiska! Varför har hon ingen kontakt med systern? Hur lyckades brodern sluta knarka?

Istället formar sig Oktober i fattig-Sverige mer och mer till en stridsskrift, och jag känner igen stora stycken som Alakoski tidigare publicerat i sina krönikor. Det är bra, stundtals lysande, och många läsare kommer att tycka att det är just vad som behövs just precis nu och här i detta land: En riktigt arg debattbok som står på de svagaste av de svagas sida. Men jag hade ändå önskat mig mer om mormorn, farmorn, släkternas öden i Finland, och Susanna Alakoskis tankar kring mammans död och sorgen efter henne. En sorg som ledde till panikångest och sedan sjukskrivning och så småningom — debutboken ”Svinalängorna”.

Först publicerad i Corren.

I Sydsvenskan finns en bra intervju.

Read Full Post »

temabarndom Lyran frågar efter barndomsskildringar i veckans tematrio och här är mina val:
1 Svinalängorna av Susanna Alakoski. Osentimentalt och rakt på sak beskriver Alakoski en barndom med alkoholiserade föräldrar, våld och fattigdom. Väl värd sitt Augustpris, och jag är glad att jag läste den trots att jag normalt skyr sanna eländesskildringar som pesten.
2 Här hade jag tänkt sätta en bok av Suzanne Osten, som växte upp med en psykisk sjuk mamma. Men när jag letar på nätet så verkar hon inte ha skrivit nån sån bok, trots att jag minns den. (Minnet är en förrädisk följeslagare.) Det måste vara den här, Osten om Osten som Helena von Zweigbergk skrivit efter intervjuer med Suzanne Osten. I varje fall så var det delarna om uppväxten som var betydelsefulla för mig för att jag kände igen mig i dem.
3 Om man är född i mitten av 1960-talet och vuxit upp i Sverige så finns det en författare som beskriver detta bättre än alla andra, och han heter Jonas Gardell. Skolans värld, maktkamper, hierkarkier, popularitetstävlingar, mobbning… Ofta smärtsamt, nästan alltid bra.

Vilken dyster barndomstrio detta blev då, den passar inte alls ihop med den idylliska bilden. Ska jag byta ut nån av dem mot Kulla-Gulla kanske?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »