Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘romerskt’ Category

om-livets-korthetDet är bara dumt att klaga på hur kort livet är. De flesta människor har alldeles tillräckligt långa liv, men väljer att slösa bort dem på dumheter. Som maktstrider, överdrivet ätande, njutningar, och annat trams. Istället bör man förkovra sig, framför allt inom filosofi, och umgås med sig själv. Lycklig blir den som lever i enlighet med naturen, och finner sig i vad som händer.
Seneca räknas till de mest betydelsefulla stoikerna och var en flitig skribent. Han var också rik, vilket han fick kritik för inte minst för att han menade att det inte är något att sträva efter. Jag reagerar på att han ibland talar om Gud på ett sätt som känns kristet men det har tydligen debatterats förut. Seneca tvingades av kejsar Nero att begå självmord. Han levde cirka 4 f Kr till 65 e Kr.
Den här lilla boken är fin, den innehåller fyra brev/argumentationer/essäer till olika människor, inklusive ett tröstebrev till Senecas mor Helvia när han befinner sig i landsflykt på Korsika. Avslutningen är underbart vacker:

Först söker mitt sinne kunskap om jordens länder och deras läge, därefter om havet som omger dem och dess återkommande ebb och flod; sedan undersöker det hela det skrämmande tomrum som ligger mellan himmel och jord, och det område som är oss närmast och som härjas av åska, blixtar, stormvindar och regnbyar, snöfall och hagelskurar, och när mitt sinne till sist genomsökt de lägre sfärerna kastar det sig upp till de högsta och njuter av den sköna åsynen av de gudomliga tingen och i medvetande om sin egen odödlighet går det sedan vidare till allt som har varit och allt som skall ske under alla tidevarv.

Texterna är nyöversatta och utgivna för ett par år sen och jag har stort nöje av Magnus Wistrands historiska fotnoter.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »


Tillsammans med Sidenfabriken är dessa tre sommarens bästa romaner. De får alla en best of 2012-etikett.

Jayne Anne Phillips Lark och Termite var ett fynd, som jag misstänkte när jag fann den. Stark, poetisk, vacker om storasyster Lark och lillebror Termite, som är utvecklingsstörd och rörelsehindrad. Han sitter i sin hemmabyggda rullstol och leker med ett blått band som han älskar över allt annat. Syskonen bor hos sin moster Nonie, som har sin egen speciella levnadshistoria. Föräldrarna är döda, pappan som soldat i Koreakriget. Den delen av historien tycker jag är så intressant, den är för mig fortfarande så pass okänd. Hela romanen utspelar sig under fyra dagar i slutet av juli, 1950 och 1059, och perspektiven växlar mellan Leavitt (pappan), Lark, Nonie och Termite. En magisk bok.

Kyssa sammet är Sarah Waters debut, som jag alltså läste först nu. Om ostronflickan Nancy som förälskar sig i music hall-artisten Kitty och reser till London för att bo och arbeta med henne. Nancy får både hårda & bittra och fina & kärleksfulla erfarenheter från artistsvängen på småteatrarna och den lesbiska subkulturen i huvudstaden under den viktorianska eran, dumpas och raggas upp, prostituerar sig och svälter och räddas och förälskar sig igen. Hon kallar sig själv och de kvinnor hon så småningom upptäcker är likadant funtade som henne för pojke/pojkar. En härlig bok med fantastiska miljöer.

Vibeke Olssons Krigarens sköld är en fortsättning på den storslagna kvartetten böcker om den enarmade Sabina. Här är det hennes son Callixtus som minns sitt liv, i ett långt, långt brev till sin son, Onesimus. Jag tycker att den här avslutningen är ännu bättre än böckerna om Sabina. Kanske för att det händer mer i en mans liv i Rom på den tiden? Eller kanske för att jag läste den i pocket och det blev så lätt, jämfört med den extremt tunga inbunda samlingen. Eller så är den helt enkelt bättre. Snudd på ett mästerverk, tycker jag.

————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

1,2 kilo

Jag har läst den tredje boken snart, där det handlar mycket om Sabinas kärlek till, och senare sorg efter, sin mamma Callistrate. Hon ser sin mammas ögon framför sig. Hennes händer. Hennes utslitna kropp, efter alla trappor hon skurat i sexvåningshuset i Rom, och så de 15 åren i bordellens kök, som straff för att hon firat gudstjänst.
Mycket sorgligt, men samtidigt vackert med så mycket kärlek. Bitterljuvt.
Men det här med att samla alla fyra delarna i en volym… tungt.

Read Full Post »

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som tjusar mig så, men på sommaren måste jag läsa om Romarriket. Conn Igguldens bok/böcker är inga mästerverk, men de har alla de där ingredienserna jag vill ha. Striderna, maktspelet, ”äran”, kärleken, lojaliteten. Trånga smutsiga gränder i Rom, svärdskamper i torn, intrigerande senatsmedlemmar i togor, vackra kvinnor som kan dra en kniv, kamratskapet och rivaliteten. I andra sammanhang tycker jag nästan alltid att snack om att ”vara en man”, ”slåss som en man”, ”dö som en man” är fjantigt och förlegat, men sätt det idealet innanför en bröstsköld och så ett par sandaler till det så kan jag inte motstå.
Den här historien handlar om pojkarna Gajus och Marcus, som växer upp till män. Gajus är förstås Julius Caesar, och Marcus är… ja, det avslöjas först på sista sidan.
Plus till Iggulden för att han i efterorden berättar var han hållit sig till historiska fakta och var han fabulerat fritt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

horisontstatyer
Mallu Laitala beskriver hur han satt ensam en vinter och frös i Helsingfors; utan dator, utan tv. Han hittade en bok med fotografier av romerska statyer, och de pockade på så starkt att Laitala började ägna kvällarna åt att teckna av dem. Några av dem finns publicerade i Horisont 2/2009, och det är ett av de starkaste numren i tidskriften.
Ett annat är dikterna av personligheten Solja Krapu, och en intervju med henne: ”Västerbotten har en tristess och ett allvar”. (Det var för att det handlade om Västerbotten som jag köpte Horisont, som normalt handlar om Österbotten enbart, tror jag. Det är intressant att läsa om skillnader och likheter mellan de två länen som delas av Norra Kvarken: i Österbotten finns det poeter och i Västerbotten berättar man. Även intervjun med David Sandström är intressant, och så har Inge-Bert Täljedal skrivit dikt, det var värst! Inte visste jag att han var poet. (Före detta rektor på Umeå universitet.)
Sen kommer det tyvärr några artiklar och recensioner som drar ner helhetsintrycket. De håller inte den nivå jag förväntade mig, blir en aning pinsamma, lite gymnasiala. Konstigt. Jag var ute efter vad någon bloggare (vem?) nyligen kallade en ”finkulturell fix”, och jag fick den bara delvis. Jag hade önskat att Horisont låg en liten bit över min egen intellektuella nivå, så att jag verkligen fick anstränga mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

hedningarnasHedningarnas förgård börjar med en förlossning. Det är den sjuttonåriga slavinnan Callistrate som har det svårt, och den lilla som föds visar sig dessutom sakna en halv arm. ”Knäck nacken på henne”, säger en av de finare slavinnorna till Sabina som fungerat som barnmorska. Men det gör inte Sabina. Istället blir trycket stort på Callistrate att själv döda sitt barn, eller släppa det i kloaken, eller lägga det på gödselhögen. En slavunge med bara en fungerande arm kommer ju aldrig att kunna arbeta, göra sig nyttig, överleva.
Callistrate och hennes lilla flicka, som hon kallar Sabina efter barnmorskan, säljs på slavmarknaden. Köparen visar sig vara en kristen man, Isak. Det är väldigt svårt att vara kristen i 200-talets Rom, med hungersnöd som de kristna får skulden för. (De vägrar ju att offra till gudarna.) De kristna utsätts för repressalier, upplopp, tortyr. Callistrate slits mellan sin dragning till Kristus, den ende som tycker att lilla Sabinas liv har ett värde, och sin uppfostran där hon lärt sig vad som är rätt och riktigt. Slavar för sig, fria för sig. Och så börjar hon älska Eunicius, vattenbäraren, som inte är mottaglig för frälsningsförsök.
Det är lite väl mycket religiösa grubblerier i denna bok, jag hoppas det lugnar sig i delarna framöver. Men Vibeke Olsson är en underbar berättare, och jag älskar allt romerskt, så jag tycker om den. Tack Lyran för tipset.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

augustusAnthony Everitt har skrivit en biografi över Augustus, Roms förste kejsare. Den är välskriven och spännande, och för mig som är rätt så inläst och intittad på den romerska kejsarlängden är det lätt att hänga med. Augustus hette Gajus Octavius från början. (Han hann kalla sig Gajus Caesar och Octavianus också innan han blev Augustus.) Han var ganska sjuklig och kanske lite bortklemad av sin mor, Atia. Först som ung vuxen fick han börja följa med Julius Caesar i fält, och först efter mordet* upptäcktes det i Caesars testamente att han adopterat Octavius.
Sen följer intriger och maktkamp och krig. Erövrarkrig och inbördeskrig mot Sextus, Pompejus son, och mot Markus Antonius. Octavius har en tendens att bli sjuk när det drar ihop sig till strid. Psykosomatiskt? Dessutom är det tydligt att det är gode vännen Agrippa som är den verklige befälhavaren och strategen när det gäller det militära.
Octavius andre gode vän, Maecenas samlade diktare som Vergilius och Horatius omkring sig och har givit upphov till ordet mecenat.

Annat intressant i denna biografi är att den:
– bekräftar att hustrun Livia ska ha smort in fikonfrukterna på träden med gift (men menar att det ska ha varit med A:s goda minne(!)) Däremot menar Everitt att ryktet om att Livia ska ha mördat den ene manlige släktingen efter den andre för att bana väg för sin egen son Tiberius inte är så troligt.
– menar att Marcus Antonius ska ha varit medveten om attentatsplanerna mot Julius Caesar och medvetet dröjt med att gå in i senaten
– berättar om Markus Antonius första hustru Fulvia att hon bar svärd och gav order till soldater, mycket ovanligt för en romersk kvinna. MA gifte sig sedan med Octavia, Augustus syster, innan han flyttade in hos den egyptiska drottningen Kleopatra.
– nämner Servilia som Caesars favoritälskarinna. Hon var Brutus mamma också.
– berättar om blykulor som hittats av arkeologer efter en strid, med inristade texter som:”Jag är på väg mot Octavianus arsle”, ”Hej Octavianus, du suger kuk” och annat i samma stil.**
– berättar att Agrippa var den som städade upp i det stinkande Rom: fixade till akveduktsystemet, vatten och avlopp. Han delade ut salt och olivolja, och införde gratis badhus i ett års tid.
– beskriver Augustus mor Atia som omtänksam om sin son, sjuklig som han var. Och sen dog hon tidigt. Men jag föredrar Atia i Polly Walkers version: vacker, elak och dödlig.

* Det berömda mordet på Caesar i senaten. Brutus, Cassius och en hoper andra. 23 knivhugg, bara ett var dödligt.
** Jämför med Maja Lundgrens Pompeji, det är så bra att Lundgren använder slang och det grova språket där.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »