En sak jag tycker är spännande med Nina Björk, är att hon verkar så lyhörd inåt sina egna upplevelser, och att hon ger dem så mycket utrymme och tillskriver dem en sådan vikt, att det sen kan bli en hel bok eller åtminstone en artikel av dem. Som nu, att umgänget med de egna små barnen leder fram till en litteraturvetenskaplig avhandling om John Locke, John Stuart Mill och Victoria Benedictsson. Utgångspunkten är att Björk med sina små barn inser på djupet hur beroende människan är av andra människor. Vi skulle inte överleva utan hjälp från andra. Detta ställer Björk i kontrast till liberalismens grundidé om den självständiga individen, en idé som är så självklar för oss nu att vi knappt minns att det var en idé från början och tror att det är en självklar sanning. Därav Locke och Stuart Mill, tillbaka till källorna.
Och sen kommer en grundlig genomläsning med friska ögon av dels Pengar, dels Stora boken.
Läsningen av Pengar är mycket spännande och tyvärr mer pessimistisk angående Selma Bergs öde än vad som tradionellt är fallet. Men jag får ändå med mig den där friska, uppnosiga känslan, hur mycket hon än säljer sig.
Så Stora boken, dagboken, ett projekt om att bli ett subjekt. Tidigt börjar hon forma sig själv, Victoria Benedictsson. Nina Björk placerar in hennes självmedvetande i en liberal tradition, eller som en konsekvens av ett liberalt tänkande. Bendeictsson kämpar länge och hårt med sin egen självuppfostran, och mot ”de andras” blick. De andra som definierar henne som låg klass, halvgammal, obildad, outbildad, fattig, och framför allt kvinna. Klart då att tanken ”det spelar ingen roll var du kommer ifrån, det viktiga är vad du presterar” blir oerhört lockande.
Det är detta med att hon hatar att vara kvinna som jag har så svårt för med Victoria Benedictsson. Plus att hon krälar i stoftet för George Brandes. Men efter att ha läst Nina Björk är jag inte så säker på att hon krälar så mycket, hon har ändå en stolthet. Och hon älskar sitt arbete. Arbetet är det viktigaste av allt, och viljan är hennes religion. Just det där med att arbetet är allt överskuggande; jag tror inte att Benedictsson begriper att det kanske inte är likadant för Brandes. Att hans kritik av hennes skrivande färgas först av att hon mer eller mindre recenserar hans kyss, sen av att hon inte vill ligga med honom. Även om Brandes försöker vara professionell och idel intellekt, så är det ju jobbigt att få nobben.
Jag undrar hur det hade gått, om Victoria Bendictsson träffat ett par intellektuella och gärna vänliga kvinnor i ett halvtidigt skede av sitt liv.
Nina Björk eller kanske snarare hennes tänkande påminner mig om en Texas-miljonärska jag träffade för länge sen. Hon började också fundera kring barn, barnuppfostran, och ekonomi. Hur kom det sig att det som var själva förutsättningen för att barn skulle klara sig, nämligen att vuxna ger och ger och ger utan att kräva nåt i gengäld, upphörde att vara vettigt i relation till andra vuxna? Varför kan man inte bara fortsätta att ge bort? Hon kallade det gift-giving economy och levde som hon lärde. Jag tror inte att hon var miljonärska längre, men hon fick och fick mycket tillbaka, och verkade lycklig.
Det är skönt med folk som går på tvärs tycker jag. Dessutom skriver Björk på en ny bok, läser jag här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Nina Björk, Fria själar, liberalism, individualism, John Locke, Victoria Benedictsson, John Stuart Mill
Sådärja, nu har jag läst ut JCO:s dagbok. Eftersom jag skrivit 
Nina Bouraoui skriver dagbok om sitt skrivande och sitt sökande efter kärlek i Paris. Klubbarna, Flickornas undre värld. Kärleken till Marion. Andra, nya kvinnor. Julien.
En klar blå dag, ett hårdtuktat törnsnår av vit snö skarpkantar alla sneda och vinda vinklar mellan tak och skorsten nedanför och floden är vit. Solen bakom huset tll vänster kastar ett gulddollarsken från en tornkupol jag inte vet namnet på. Om jag bara kunde skriva en sida här, en halv sida, varje dag och orka vara tacksam för det jag har och sakta arbeta mig mot ett bättre liv.
snowflakes in rain 