Det är så sorgligt, jag hör till alla oss som blev chockade. Han har ju funnits jämt, och vi pratade om hans nya album bara häromdagen. Den gång jag såg honom, på Ullevi under Let’s Dance-tiden, fanns min förstfödda som ett litet, litet pytteskrutt i min livmoder. Oplanerad, och jag var mycket ung, så det var ingen lätt sak. Messade henne idag och berättade att hon varit på Bowie-konsert. Jag uttalar förresten Bowie fel, fick jag lära mig på radio. Folk i min ålder som upptäckte honom under 1970-talet säger gärna Bauwie. Jag tänker fortsätta med det.
Höstens stora musikupplevelse ägde rum i Skeppsholmskyrkan i Stockholm, numera omdöpt till Eric Ericssonhallen. Gregoriansk sång mötte keltiska stråkar och slagverk på ett sätt som tog andan ur oss.
All sång var på latin. Sopranen var inte av denna värld! Vi var lyriska när vi for därifrån — med tre skivor, en för vardera ärkeängeln Gabriel, Mikael och Rafael, i väskan.
Vi var på en väldigt bra konsert med Sarah Dawn Finer häromkvällen. ”Ert jobb är enkelt: luta er tillbaka och njut”, sa hon, så det gjorde vi.
Hon bjöd på flera riktigt riktigt bra låtar, som en svensk omtolkning av en Tori Amos-låt som fick mig att gråta (Tomas Andersson Wij hade skrivit svenska texten), en låt skriven av Laleh, och flera av Finers egna blandat med klassiska julstycken.
Som denna, som jag sen upptäckte är en tonsatt dikt av Christina Rossetti (1830–1994).
Jag bläddrar i The Goblin Market som jag har här hemma, men där finns den inte med. Däremot flera andra som skulle passa finfint att tonsätta.
Som denna korta fina:
A Smile And A Sigh
A smile because the nights are short!
And every morning brings such pleasure
Of sweet love-making, harmless sport:
Love that makes and finds its treasure;
Love, treasure without measure.
A sigh because the days are long!
Long, long these days that pass in sighing,
A burden saddens every song:
While time lags which should be flying,
We live who would be dying.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Christina Rossetti, Sarah Dawn Finer, In the Bleak Midwinter, konsert, musik
I går kväll var jag på ett av de mest udda kulturevenemang jag besökt nån gång. Och det var hemma i Rimforsa, närmare bestämt i Godtemplargården som jag besökte för första gången. Jag kom farandes från en annan grej, och kom därför sent in, mitt i ett nummer som bestod av en akustisk gitarrist som sjöng visor på finska. Vi i publiken fick sjunga med i en vers fast på svenska, ”dagarna mörkna minut för minut”. Det var fint. Sen dök det upp en stråkkvartett på scenen, som spelade mycket bra men jag har glömt vad. Det fanns inga program, en vithårig dam ursäktade sig för det att hon inte hunnit skriva ut några. Och sen en sopran! Som var väldigt bra hon också. Första akten avrundades med att en dansare/koreograf instruerade fem personer ur publiken via inspelningar i hörlurar. Det kallades MISK, och är en förkortning av en sorts spontandans som börjar med ordet mischellaneous. Idén var kul, men jag gillade inte ljuden/musiken till och det höll på lite för länge.
I pausen dansade koreografen ”cocktaildans” mycket nära oss i publiken. Även om hon rörde sig ganska långsamt så var hon aldrig tillräckligt stilla för att jag skulle lyckas få till en bra bild.
En granne berättade att hon fått höra att hela evenemanget var för att fira den vithåriga kvinnans födelsedag, och att sopranen och dansaren var hennes döttrar. Aha! Publiken bestod av många prominenta personer från Kisa och Rimforsa som jag inte känner igen, men Bertil Almlöf kände jag igen och han såg snäll ut så honom hälsade jag på. Jag hann också betala för mig (100 spänn!) hos en stilig äldre herre med grön näsduk och matchande siden runt halsen.
Andra akten blev sen en aning mer traditionell då sopranen och stråkkvartetten gav omväxlande nummer. Det var Mozart och Liszt och Wagner. Jättebra! Kännetecknet för att någon sjunger väldigt bra är att jag blir tårögd/börjar gråta och det hände under Wagner. Det är KÄNSLAN.
Sen avslutades hela kalaset med att döttrarna kallade upp sin mor på scenen och så sjöng hela publiken och alla medverkande ”Ja må hon leva”.
Helt otrolig kväll, som jag kommer att minnas länge.
I tidningen läser jag att några av de medverkande heter:
Sopranen: Eva Comét
Dansaren: Maria Naidu
Pianisten: Mark Falsjö
En av violinisterna: Marie-Louise Williams Sjöberg
Visgitarristen: Tuula Huuhtanen
och mamman som firade 75 år heter Kerstin Naidu Sjöswärd och är bosatt i Rimforsa.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om opera, dans, stråkkvartett, Rimforsa, kulturkväll
Ikväll ska vi på Laleh-konsert. Jag gissar att hon börjar med den här.
UPPDATERING: Jag gissade fel. Den här kom näst sist i ordinarie setet. Och sen lite till.
Jättebra konsert, personlig och musikalisk, charmigt mellansnack. Helt nya arrangemang, nån låt kände jag inte ens igen. Och så körde hon min favorit som jag spelat hundratals gånger:
Eftersom jag brukar få skäll när jag lägger in youtubeklipp i kommentarsfält, och eftersom denna låt är så enormt bra, så lägger jag upp den här också. Den som gjort videon bjuder på många fina bilder på Kate!
De har sjungit ihop förut:
och Kate Bush hade Elton John som idol när hon var flicka. ”From the age of 11, Elton John was my biggest hero. I loved his music, had all his albums and I hoped one day I’d play the piano like him (I still do). When I asked to be involved in this project and was given the choice of a track it was like being asked ‘would you like to fulfil a dream? would you like to be Rocket Man?’… yes, I would.”
Bushs cover på Johns Rocket man fanns med på ett tribute-album som heter Two rooms:
Älsklingen Patti Smith fårPolarpriset — härligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov: On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.
Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.
Oj vad glad jag blev när jag upptäckte att det var jazzfestival i Umeå just i helgen när jag var uppe. Saxofonisten Elin Larsson med musiker var en fin bekantskap, jag gillade både de dramatsiska och de mer lyriska styckena, som en om Alvskogen i Sagan om Ringen. Det kändes som att vara där. Allra bäst var förstås pianisten och världsartisten Chick Corea, som spelade med Trondheim Jazz orchestra. Vansinnigt bra! Youtube-klippet är gammalt (de har mindre hår nu) och själva spelningen var ruffigare, inte lika soft. Jag stod längst fram och det var en njutning att se samspelet och minerna mellan Corea, basisten, trummisen och dirigenten. Stor underhållning på alla sätt.
Dessutom hann vi med två på stan-konserter, varav den ena var Birgit Lindbergs kvartett på bokhandeln Åkerbloms. (För dagen bara tre, trummisen satt fast på nåt flyg nånstans, men det gick bra ändå.) Birgit Lindberg blev utkastad av sina föräldrar som sextonåring när de upptäckte att hon börjat spela på Nalen. Hon hoppade av en turné i Lycksele, födde nio barn, och 30 år senare började hon spela mer och mer igen. En skön typ, och pianist, ett smakprov här:
Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.
Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.
Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.
På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.
Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kungliga operan, Svansjön, Stormen, Dramaten, Fotografiska museet, Margaretha Krook, hotell Rival,
Mäh! Jag hade tänkt lyssna på det här programmet om en av de legendariska knasbollarna till systrar Mitford
även om just Deborah verkar ha varit kanske minst extrem. 90 år gammal och har personligen träffat Churchill, Hitler och John F Kennedy.
Istället har jag fastnat i det här, Idoluttagningen i Karlstad. Med åtföljande youtubande för att jämföra:
Paul Hjelm lyssnar på trumpetaren Miles Davis i Arne Dahls Europa blues, Jo Nesbøs Harry Hole lyssnar på Miles Davis i kommande Pansarhjärta. Så vi kan väl lyssna lite också.
Aretha Franklin ska släppa nytt för första gången på några år. USA:s förra utrikesminister Condoleeza Rice ska medverka på piano/flygel. Kul grej! Men Queen of Soul var som allra bäst på 1960-talet, det finns en Best of-kvartett med cd:ar som jag spelar igenom regelbundet och precis ALLA är bra. Nästan alla är utgivna 1962–1966, det är en helt otrolig hitkavalkad.
Och så älskar jag A deeper love, från mitten av 1980-talet. Just då hade jag en period när jag gillade att springa, och man orkar springa rätt fort med den här i lurarna.
Tolkning av låten Caught a light sneeze.
Det här är från The Beekeeper:
Och det här är Silent all these years:
Hela boken är en hyllning till musikern och kompositören Tori Amos. Serierna är tecknade av olika tecknare, som inspirerats av hennes texter och musik. Förordet är skrivet av Amos gode vän Neil Gaiman.
Detta är tolkningen av Crucify:
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Tori Amos, serietecknare, hyllning, musik
