Det är så sorgligt, jag hör till alla oss som blev chockade. Han har ju funnits jämt, och vi pratade om hans nya album bara häromdagen. Den gång jag såg honom, på Ullevi under Let’s Dance-tiden, fanns min förstfödda som ett litet, litet pytteskrutt i min livmoder. Oplanerad, och jag var mycket ung, så det var ingen lätt sak. Messade henne idag och berättade att hon varit på Bowie-konsert. Jag uttalar förresten Bowie fel, fick jag lära mig på radio. Folk i min ålder som upptäckte honom under 1970-talet säger gärna Bauwie. Jag tänker fortsätta med det.
Höstens stora musikupplevelse ägde rum i Skeppsholmskyrkan i Stockholm, numera omdöpt till Eric Ericssonhallen. Gregoriansk sång mötte keltiska stråkar och slagverk på ett sätt som tog andan ur oss.
All sång var på latin. Sopranen var inte av denna värld! Vi var lyriska när vi for därifrån — med tre skivor, en för vardera ärkeängeln Gabriel, Mikael och Rafael, i väskan.
Vi var på en väldigt bra konsert med Sarah Dawn Finer häromkvällen. ”Ert jobb är enkelt: luta er tillbaka och njut”, sa hon, så det gjorde vi.
Hon bjöd på flera riktigt riktigt bra låtar, som en svensk omtolkning av en Tori Amos-låt som fick mig att gråta (Tomas Andersson Wij hade skrivit svenska texten), en låt skriven av Laleh, och flera av Finers egna blandat med klassiska julstycken.
Som denna, som jag sen upptäckte är en tonsatt dikt av Christina Rossetti (1830–1994).
Jag bläddrar i The Goblin Market som jag har här hemma, men där finns den inte med. Däremot flera andra som skulle passa finfint att tonsätta.
Som denna korta fina:
A Smile And A Sigh
A smile because the nights are short!
And every morning brings such pleasure
Of sweet love-making, harmless sport:
Love that makes and finds its treasure;
Love, treasure without measure.
A sigh because the days are long!
Long, long these days that pass in sighing,
A burden saddens every song:
While time lags which should be flying,
We live who would be dying.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Christina Rossetti, Sarah Dawn Finer, In the Bleak Midwinter, konsert, musik
I går kväll var jag på ett av de mest udda kulturevenemang jag besökt nån gång. Och det var hemma i Rimforsa, närmare bestämt i Godtemplargården som jag besökte för första gången. Jag kom farandes från en annan grej, och kom därför sent in, mitt i ett nummer som bestod av en akustisk gitarrist som sjöng visor på finska. Vi i publiken fick sjunga med i en vers fast på svenska, ”dagarna mörkna minut för minut”. Det var fint. Sen dök det upp en stråkkvartett på scenen, som spelade mycket bra men jag har glömt vad. Det fanns inga program, en vithårig dam ursäktade sig för det att hon inte hunnit skriva ut några. Och sen en sopran! Som var väldigt bra hon också. Första akten avrundades med att en dansare/koreograf instruerade fem personer ur publiken via inspelningar i hörlurar. Det kallades MISK, och är en förkortning av en sorts spontandans som börjar med ordet mischellaneous. Idén var kul, men jag gillade inte ljuden/musiken till och det höll på lite för länge.
I pausen dansade koreografen ”cocktaildans” mycket nära oss i publiken. Även om hon rörde sig ganska långsamt så var hon aldrig tillräckligt stilla för att jag skulle lyckas få till en bra bild.
En granne berättade att hon fått höra att hela evenemanget var för att fira den vithåriga kvinnans födelsedag, och att sopranen och dansaren var hennes döttrar. Aha! Publiken bestod av många prominenta personer från Kisa och Rimforsa som jag inte känner igen, men Bertil Almlöf kände jag igen och han såg snäll ut så honom hälsade jag på. Jag hann också betala för mig (100 spänn!) hos en stilig äldre herre med grön näsduk och matchande siden runt halsen.
Andra akten blev sen en aning mer traditionell då sopranen och stråkkvartetten gav omväxlande nummer. Det var Mozart och Liszt och Wagner. Jättebra! Kännetecknet för att någon sjunger väldigt bra är att jag blir tårögd/börjar gråta och det hände under Wagner. Det är KÄNSLAN.
Sen avslutades hela kalaset med att döttrarna kallade upp sin mor på scenen och så sjöng hela publiken och alla medverkande ”Ja må hon leva”.
Helt otrolig kväll, som jag kommer att minnas länge.
I tidningen läser jag att några av de medverkande heter:
Sopranen: Eva Comét
Dansaren: Maria Naidu
Pianisten: Mark Falsjö
En av violinisterna: Marie-Louise Williams Sjöberg
Visgitarristen: Tuula Huuhtanen
och mamman som firade 75 år heter Kerstin Naidu Sjöswärd och är bosatt i Rimforsa.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om opera, dans, stråkkvartett, Rimforsa, kulturkväll
Ikväll ska vi på Laleh-konsert. Jag gissar att hon börjar med den här.
UPPDATERING: Jag gissade fel. Den här kom näst sist i ordinarie setet. Och sen lite till.
Jättebra konsert, personlig och musikalisk, charmigt mellansnack. Helt nya arrangemang, nån låt kände jag inte ens igen. Och så körde hon min favorit som jag spelat hundratals gånger:
Eftersom jag brukar få skäll när jag lägger in youtubeklipp i kommentarsfält, och eftersom denna låt är så enormt bra, så lägger jag upp den här också. Den som gjort videon bjuder på många fina bilder på Kate!
De har sjungit ihop förut:
och Kate Bush hade Elton John som idol när hon var flicka. ”From the age of 11, Elton John was my biggest hero. I loved his music, had all his albums and I hoped one day I’d play the piano like him (I still do). When I asked to be involved in this project and was given the choice of a track it was like being asked ‘would you like to fulfil a dream? would you like to be Rocket Man?’… yes, I would.”
Bushs cover på Johns Rocket man fanns med på ett tribute-album som heter Two rooms:
