Vår recension av Otrygg hamn/Tana French

hittas HÄR.
Ett utdrag:

Susanne:
Jag tycker att platsen var så gripande och tragisk. Ett helt stort nybyggt villaområde tänkt för lyckliga människor med höga löner i Irlands tigerekonomi. En plats att längta hem till efter jobbet, men lågkonjunkturen hinner före och nästan alla hus står tomma. Och de som hunnit flytta in vill bara därifrån men är fast i amorteringar och arbetslöshet.
Det är en så stark bild av krisen. Och dessutom fylld av mordutredarens egna minnen.

Ann-Charlotte:
Verkligen! Hopplösheten och desperationen bakom fasaderna blir nästan fysiskt tydlig när man läser. Och trots att hela historien är så himla sorglig lyckas Tana French också fokusera på spänningen. Jag läste som en besatt för att få reda på hur allting hängde ihop…

Read Full Post »

Väntar på Ann-Charlotte för Otrygg hamn-prat

Jag har läst ut Tana French senaste, Otrygg hamn. Nu sitter jag här och hoppar upp och ner i otålig väntan på att kära kollegan Ann-Charlotte också ska göra det, så att vi kan börja diskutera den. Vi tänker göra en sån tandemrecension som vi gjorde med Belinda Bauers Betraktaren. Den finns att läsa här och det var väldigt kul.
Tana French är en irländsk deckarförfattare som jag föll pladask för redan med debuten Till skogs som jag skrev om HÄR, Okänt offer HÄR och Brottsplats Faithful place HÄR.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Tana French, Otrygg hamn, tandemrecension, deckare, Irland

Read Full Post »

Tana French: Brottsplats Faithful place

Det trasiga smutsiga Dublin. Frank Mackey får ett telefonsamtal från lillasyster Jackie — och tvingas träffa sin aggressiva, destruktiva familj som han undvikit i hela sitt vuxna liv. Nu har en väska hittats i ödehuset på Faithful place 16, alldeles nära det gathörn där Frankie skulle träffa sin ungdomskärlek Rosie, den natten de skulle rymma till England. Men Rosie kom aldrig.

Frankie reste ensam. Han skapade sig ett liv: en yrkeskarriär som polis (han glimtar förbi i French tidigare böcker), gifte sig och skilde sig. Den viktigaste människan i hans liv är dottern Holly, som han försöker ge lite sunda värderingar men han kämpar i samma motvind som de flesta föräldrar. Som när Holly önskar sig ett par vita stövlar:
”Ceila Bailey har såna.”
”Celia vem då? Går hon i samma dansklass som du?”
Holly sa: Men åh, pappa, med hela ansiktet. ”Celia Baily. Hon är känd ju.”
”Vad bra för henne. Känd för vad?”
Hon såg oförstående ut. ”Hon är ju en kändis.”
(…)
”Jaså hon.” Jackie hade rätt, jag visste vem det var: en kuksugare från Dublin vars största bedrift i livet var att sätta på en rikemansunge och sitta i olika tv-soffor för att med hjärtskärande uppriktighet och nålstickspupiller berätta hur hon hade vunnit i kampen mot kokainet. Det är det som kallas superstjärna i Dublin nu för tiden. ”Holly, sötnos, hon är inte kändis. Hon är ett tomrum i en för trång klänning. Vad har hon någonsin gjort som är värt nåt?
Axelryckning.
”Vad är hon bra på?”
Överdriven, förbannad axelryckning.
”Så vad är hon bra för? Varför vill du vara som henne?”
Himlande ögon. ”Hon är söt ju.”
”Gode Gud”, sa jag uppriktigt förskräckt.

Men Frank får värre bekymmer. Och Holly också.
Tana French skriver bra, hon rör sig i det klassiska ”trasig ensamvarg som kan jobba ihjäl sig för att lösa fallet”-facket, och eftersom jag som sagt vill ha mina kriminalare olyckliga så gillar jag ju det. French är också förtjust i att låta gamla trauman från förr flyta upp till ytan. Jag tyckte lika mycket om den här som de två tidigare. (Bloggat här och här.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Tana French, Brottsplats Faithful place, barnuppfostran, deckare, Dublin, trasig familj, ungdomskärlek, syskon

Read Full Post »

Älskar sånt här

När de som ger ut boken förstår att man kommer att sakna den direkt, och tipsar om andra. Detta är från Erin Kellys The Poison Tree, som jag tycker väldigt mycket om. Och nu läser jag Carol Goodmans The Lake of Dead Languages, och tycker väldigt mycket om den med.
Kan också rekommendera: Hollinghurst (även filmatiserad), Tartt, French och Vine (som är Ruth Rendell under pseudonym.) Och att se Brideshead revisited, förstås.

Read Full Post »

Tana French: Okänt offer

Cassie Maddox jobbar numera på familjevåld. Hon lämnade mordroteln efter katastrofutredningen i Till skogs. Hennes pojkvän Sam är dock kvar, och han ringer mycket upprörd en morgon och ber henne komma till en mordplats. Kvinnan som ligger där död är en exakt kopia av Cassie själv. Och hon bär namnet Lexie Madison, som är den skapade identitet som Cassie anlade när hon arbetade för att infiltrera en narkotikaliga, då för flera år sen.
Cassies gamle chef Frank ägnar mycket tid åt att övertala Cassie att låtsas vara Lexie igen. Han spelar på alla strängar, och det är härligt att läsa. French har läst sin LeCarré, det är tydligt.
Jag känner också vibbarna från Tartts Den hemliga historien, Peissls Fördjupade studier i katastroffysik, och min gamla favorit Den misstänkte av Josphine Tey.
Det är en hårt sluten grupp Cassie ger sig in i. Fyra doktorander i engelska, Daniel, Abby, Justin, Rafael, som lever tillsammans i ett stort gammalt hus på irländska landsbygden. Ett sånt där hus fyllt av gamla saker, hemligheter, damm. Kvartetten, eller kvintetten då med Lexie inräknad, har en pakt om att aldrig tala om det förflutna. Det finns bara här och nu, de är sig själva nog. Men är en av dem en mördare? Eller ligger lösningen någon annanstans?
Vixxtoria klagade på att det hände för lite i denna bok, men jag älskar det här psykologiska spelet. Cassie dras mer och mer in i sin roll, och börjar ha hemligheter för sina kollegor.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om Tana French, irländskt, deckare, Okänt offer, hus, stulen identitet

Read Full Post »

Ny deckarfavorit! Tana French heter hon.

Det var värt besväret att leta rätt på Tana French debutbok Till skogs, och inte börja direkt med tvåan som jag först tänkt göra. Oj, så bra! Storyn är bra, karaktärerna är bra, miljöerna (Irland: en liten by, en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge och Dublin) är bra och jag älskar huvudpersonerna: parhästarna Rob och Cassie. De har en Modesty & Willie-relation, fullständigt självklart viktigast för varandra utan att vara ihop, och det faller jag alltid för.

Handlingen är utredningen av ett mord på en tolvårig liten balettdansös, Katharine. På samma ställe, vid samma skog, där Robs eget stora trauma utspelade sig. Som tolvåring var han oskiljaktig från sina vänner Peter och Jamie, ända till den dag då han hittades med blodiga skor och naglarna inborrade i en trädstam, helt katatonisk. Jamie och Peter var oförklarligt försvunna. Ingenting kunde han berätta, ingenting mindes han, lille Adam Ryan som han hette då innan han skapade om sig själv till mordutredare Rob Ryan.
Och nu måste han alltså tillbaka till samma plats.

Jag vill inte skapa ett intryck av att mitt liv förstördes av det som jag var med om i Knocknaree, att jag glidit igenom tjugo års liv som en tragisk skugga med ett förflutet som hemsökte mig och att jag log sorgset mot världen genom en bitterljuv slöja av cigarettrök och minnen. Knocknaree gav mig inte mardrömmar eller impotens eller patologisk rädsla för träd eller några andra godbitar som i en tv-film hade lett till terapi och frälsning och en bättre och öppnare relation med en stödjande men frustrerad fru. Om jag ska vara ärlig kunde det gå flera månader utan att jag tänkte på det. Emellanåt hade någon tidning en artikel om saknade personer och då möttes man av dem, Peter och Jamie, leende på framsidan av söndagsdelen i gryniga fotografier som laddats med varsel genom att man visste vad som hade hänt och genom att de överanvänts, mellan försvunna turister och bortsprungna hemmafruar och de legendariska viskande raderna av försvunna i Irland. Jag kunde titta på artikeln och märka, utan att uppleva att det var jag, att mina händer började skaka och att jag fick svårt att andas, men det var ju en rent kroppslig reflex och varade ändå inte mer än några minuter.

Read Full Post »