Mer Robert Graves

Jag vet inte varför mitt gamla inlägg om Robert Graves fina memoar och krigsskildring Farväl till allting dragit så många läsare de senaste dagarna, men tar tillfället i akt att publicera några bilder. Vilken fining han är! Mest känd för I, Claudius.

 

Read Full Post »

Robert Graves: Farväl till allting

På sån där ren och klar prosa som man knappt märker att den finns skriver Robert Graves sin självbiografi i unga år. Eftersom jag har hört att den handlar om första världskriget blir jag lite förvånad att den börjar med barndomen och hans mer eller mindre hemska skolor. Men så kommer den första hinten; om en skolkamrat berättar Graves helt kort att: ”Han blev dödad av en av mina kusiner sen”. (Graves hade tysk släkt på sin mammas sida och hette egentligen Robert von Ranke Graves. Det blev han förstås trakasserad för i skolan. Och i armén, där vissa trodde att han var tysk spion.)
Skolskildringarna är mycket bra; om pennalismen och skräcken för homosexualitet och boxning. Senare om bergsklättring. Och sen kommer då kriget; som de tror är ett litet kortare uppehåll innan det riktiga livet i Oxford ska börja.
Det är helt groteska siffror som Graves levererar. Ofattbara dödstal. Flera gånger om raderas hans bataljon ut, och det fylls på med nya män. I snitt hann de strida i tre månader, sen var de antingen döda eller skadade. Det är långa beskrivningar av tiden i skyttegravarna, fukten och kylan och olika regementen med namn utifrån varifrån de kom. Walesarna är bra folk, duktiga soldater. Skottarna är odugliga och smiter så fort de kan. De högre befälen är fruktansvärt inkompetenta och fattar helt vansinniga beslut, när de inte koncentrerar sig på nån liten formell detalj som totalt saknar betydelse.
Robert Graves blir sårad, ligger på sjukhus över sin 21-årsdag, och får sen åka hem till England för vård. Hans befäl tror att han är död och hinner skriva det i ett brev hem till hans mor. Det tar ett tag innan saken reds ut, och Graves kan förtjust konstatera att folk som alltid ogillat honom skriver de vackraste kondoleansbreven. Humorn är en av de viktigaste faktorerna för att stå ut, verkar det. Men Graves blir trasig i nerverna, som de allra flesta. Ändå står han inte ut i England utan åker tillbaka till Frankrike fortare än han egentligen behöver. Samma sak nästa gång han blir sårad.
I kriget träffar Robert Graves Siegfried Sassoon, en annan poet, som blir en mycket god vän. Via honom träffar han också andra unga författare, som Aldous Huxley. Under en av vistelserna i England återknyter han kontakten med Nancy Nicholson och de förälskar sig. Hon varnar honom för att hon är feminist. Deras bröllop är dråpligt skildrat. Nancy läser för första gången vigseltexten och blir så arg att hon nästan går därifrån. Men hon stannar, och väser ut sina svar mellan sammanbitna tänder, medan Robert vrålar ut sina i kommandoton.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Graves, Farväl till allting, självbiografi, första världskriget

Read Full Post »

It Was All Very Tidy

It Was All Very Tidy

When I reached his place,
The grass was smooth,
The wind was delicate,
The wit well timed,
The limbs well formed,
The pictures straight on the wall:
It was all very tidy.

He was cancelling out
The last row of figures,
He had his beard tied up in ribbons,
There was no dust on his shoe,
Everyone nodded:
It was all very tidy.

Music was not playing,
There were no sudden noises,
The sun shone blandly,
The clock ticked:
It was all very tidy.

‘Apart from and above all this,’
I reassured myself,
‘There is now myself.’
It was all very tidy.

Death did not address me,
He had nearly done:
It was all very tidy.
They asked, did I not think
It was all very tidy?

I could not bring myself
To laugh or untie
His beard’s neat ribbons,
Or jog his elbow,
Or whistle, or sing,

Or make disturbance,
I consented, frozenly,
He was unexceptionable:
It was all very tidy.

Robert Graves.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Graves, It was all very tidy

Read Full Post »

Odysséen på lediga stunder

Idag tycker jag det känns lämpligt att skänka en tacksamhetens tanke till E V Rieu (”little-known classicist”) som på sina lediga stunder satt och översatte Homeros Odyssén, och läste högt ur densamma för frun Nelly. När han var klar tog han med sig översättningen till Allen Lane på förlaget Penguin, och 1946 publicerades Odysséen som den allra första boken i vad som blev Penguin Classics. Klassiker till överkomligt pris! Titta i din bokhylla, visst har du minst en?
Mina favvosar Dorothy L Sayers och Robert Graves anlitades som översättare under 1950-talet, då var Rieu chef. På 1960-talet infördes de svarta omslagen, och när Rieu gick i pension 1964 tyckte han själv att Penguin Classics var ”the greatest educative force of the 20th century”.

Read Full Post »