Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Daphne du Maurier’ Category

Det tog sin lilla tid att komma till skott, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att filmen är så känd. Boken bjuder inte på några överraskningar för den som sett filmen, utom en sak som jag lägger märke till för första gången: Vi får aldrig veta berättarens förnamn.
Det är bara ”jag” och sen uppblandat med ”mrs de Winter”, ”den nya mrs de Winter”, och kanske något ”älskling”.
Första gången jag lägger märke till det är på sidan 15 när hon får en skriven ursäkt av Maxim de W: ”…mitt namn stod utanpå kuvertet och var för ovanlighetens skull rätt stavat”. Men vi får aldrig veta det. Ett snyggt grepp av Daphne du Maurier förstås, som ytterligare understryker vilken tafatt lolla berättaren är i jämförelse med den mytomsusade Rebecca.

Här kan man se hela filmen.
Rebecca blev Daphne du Mauriers stora genombrott, vid 31 års ålder. Den filmatiserades snart av Alfred Hitchcock och gjorde ännu större succé. Men allt var inte frid och fröjd, du Maurier anklagades för att ha plagierat en brasiliansk roman. Läs mer här.
Nu känner jag mig snart redo för den där Dapne du Maurier-biografin som kom för ett par år sen. Eller kanske novellen Fåglarna, som också blev Hitchcockfilm?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »

Tiden har väl lite sprungit ifrån den här romanen, om en ung man med faderskomplex som rymmer hemifrån och tar hyra på en båt för att sen bosätta sig i Paris med en flicka innan han återvänder hem och skapar sig ett liv där. Inte faderskomplexet förstår, det är nog lika vanligt idag. Men båthyran. Och en sak som är ovanlig idag men som jag tyckte om i den här boken, är hur en icke sexuell relation kan bli oerhört betydelsefull, som när huvudpersonen Dick möter Jake, som blir en riktigt fin vän. De svettas på båtar och rider på hästar vid norska kusten, jag får Brokeback mountain-vibbar men något sådant händer aldrig.
Jake har suttit fem år i fängelse för att han slog ihjäl en karl i boxningsringen. Det var med flit. Han tyckte att karlen förtjänade det, för att han fördärvat en kvinna (= förfört henne och sen dumpat henne). Detta upprepas senare av Dick, som förälskar sig i pianostuderande Hesta i Paris, men är så egocentrerad och självisk att han förstör förhållandet.
Här är det skönt att du Maurier till slut låter Hesta bli den som lämnar. Kanske för att hon är kvinna själv, och kanske lite trött på alla dessa övergivna kvinnor som litteraturen staplar upp i periferin?
Daphne du Maurier har också en utsökt vass blick för det pompösa och pretentiösa. Som vid ett kafébord i Paris när det talas det om Konsten och Litteraturen och Sex. Elakt och roligt.
Nu var det länge sen jag bjöd på denna bild, så varsågod:
daphne-du-maurier
Isn’t she lovely?
Vi tar en till:
daphne 2
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Lite lättsammare, gammaldags, kan man säga classic light? Åldrade bästsäljare kanske passar bäst. Ibland vill jag läsa sånt.
Min Daphne du Maurier-samling är numera utökad med tre. (Men det verkar vara fler därute som gillar Mary Stewart, tycker jag mig ha sett.)

Ett av omslagen är ganska fint, ett annat är… obeskrivligt. 😉
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


… bara nån ville skicka mig en limpa av de här. Kanadensiska. Varför har ingen berättat att de finns? Visserligen inte döpta efter Daphne, men ändå.

Read Full Post »


Efter en period med intensivt tankeväckande läsning behöver jag lite underhållning, lite romantik. Så jag flyttar in i slottet Dor i helgen. Det är darling Daphne du Maurier som fick skriva färdigt ett halvfärdigt manuskript när författaren sir Arthur Quiller-Couch avled.
Hittills verkar den lovande: Cornwall, dimma, det mytiska slottet och syner från en annan tid. Tristan och Isolde har inte uppenbarat sig än, men jag är bara på sidan 63 så än finns det tid.
UPPDATERING: Nja, det blev inte så härligt som jag hoppades på. Ett kärlekspar som grips av traktens och historiens makt och döms att återupprepa Tristans och Isoldes öde. Ett par roliga bipersoner, men inte så mycket mer. Snabb läsning, trots att jag var tvungen att sprätta upp andra halvan av boken, så den tidigare ägaren läste uppenbarligen inte ut den.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

syndabocken
En Daphne du Maurier innehåller dramatik, tragedi, äventyr och moraliska dilemman. Jag tycker att man kan läsa in författarens egna bekantskap med livets svartare sidor, även om jag läser böckerna som underhållning och för njutningens skull.
Syndabocken handlar om en deprimerad engelsman utan tillhörighet i livet som möter sin franske dubbelgångare, en utlevande charmör till adelsman som ställt till det för sig. Fransmannen stjäl engelsmannens kläder, och den senare ”tvingas” överta rollen som greve Jean de Gué.
Med greverollen följer en ledsen och gravid fru, en djupt religiös liten dotter som ser syner och späker sig, ett par älskarinnor, ett glasbruk och en samling familjemedlemmar i komplicerade relationer. Dessutom ekonomiska bekymmer och flera mystiska hemligheter som daterar sig till andra världskriget där greve de Gué var på motståndsrörelsens sida.
Historien är naturligtvis helt osannolik. Men det gör inget. Det är Daphne.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »