Äntligen har jag läst Rebecca

Det tog sin lilla tid att komma till skott, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att filmen är så känd. Boken bjuder inte på några överraskningar för den som sett filmen, utom en sak som jag lägger märke till för första gången: Vi får aldrig veta berättarens förnamn.
Det är bara ”jag” och sen uppblandat med ”mrs de Winter”, ”den nya mrs de Winter”, och kanske något ”älskling”.
Första gången jag lägger märke till det är på sidan 15 när hon får en skriven ursäkt av Maxim de W: ”…mitt namn stod utanpå kuvertet och var för ovanlighetens skull rätt stavat”. Men vi får aldrig veta det. Ett snyggt grepp av Daphne du Maurier förstås, som ytterligare understryker vilken tafatt lolla berättaren är i jämförelse med den mytomsusade Rebecca.

Här kan man se hela filmen.
Rebecca blev Daphne du Mauriers stora genombrott, vid 31 års ålder. Den filmatiserades snart av Alfred Hitchcock och gjorde ännu större succé. Men allt var inte frid och fröjd, du Maurier anklagades för att ha plagierat en brasiliansk roman. Läs mer här.
Nu känner jag mig snart redo för den där Dapne du Maurier-biografin som kom för ett par år sen. Eller kanske novellen Fåglarna, som också blev Hitchcockfilm?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Rebecca, bok blir film

Read Full Post »

Daphne du Maurier: Att vara ung

Tiden har väl lite sprungit ifrån den här romanen, om en ung man med faderskomplex som rymmer hemifrån och tar hyra på en båt för att sen bosätta sig i Paris med en flicka innan han återvänder hem och skapar sig ett liv där. Inte faderskomplexet förstår, det är nog lika vanligt idag. Men båthyran. Och en sak som är ovanlig idag men som jag tyckte om i den här boken, är hur en icke sexuell relation kan bli oerhört betydelsefull, som när huvudpersonen Dick möter Jake, som blir en riktigt fin vän. De svettas på båtar och rider på hästar vid norska kusten, jag får Brokeback mountain-vibbar men något sådant händer aldrig.
Jake har suttit fem år i fängelse för att han slog ihjäl en karl i boxningsringen. Det var med flit. Han tyckte att karlen förtjänade det, för att han fördärvat en kvinna (= förfört henne och sen dumpat henne). Detta upprepas senare av Dick, som förälskar sig i pianostuderande Hesta i Paris, men är så egocentrerad och självisk att han förstör förhållandet.
Här är det skönt att du Maurier till slut låter Hesta bli den som lämnar. Kanske för att hon är kvinna själv, och kanske lite trött på alla dessa övergivna kvinnor som litteraturen staplar upp i periferin?
Daphne du Maurier har också en utsökt vass blick för det pompösa och pretentiösa. Som vid ett kafébord i Paris när det talas det om Konsten och Litteraturen och Sex. Elakt och roligt.
Nu var det länge sen jag bjöd på denna bild, så varsågod:

Isn’t she lovely?
Vi tar en till:

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Att vara ung, Norge, kvinnan lämnar

Read Full Post »

Tre Daphne och en Mary

Lite lättsammare, gammaldags, kan man säga classic light? Åldrade bästsäljare kanske passar bäst. Ibland vill jag läsa sånt.
Min Daphne du Maurier-samling är numera utökad med tre. (Men det verkar vara fler därute som gillar Mary Stewart, tycker jag mig ha sett.)

Ett av omslagen är ganska fint, ett annat är… obeskrivligt. 😉
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Mary Stewart, bokomslag, Mary Anne, Parasiterna, Att vara ung, Det brinner en eld

Read Full Post »

Primadonna — Daphne du Maurier

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Primadonna, noveller, Inger Edelfeldt, Sam J Lundwall, författarkoppling

Read Full Post »

Åh vilket glamoröst liv jag skulle ha!

… bara nån ville skicka mig en limpa av de här. Kanadensiska. Varför har ingen berättat att de finns? Visserligen inte döpta efter Daphne, men ändå.

Read Full Post »

Vad kan vara mer romantiskt än Tristan och Isolde?

Efter en period med intensivt tankeväckande läsning behöver jag lite underhållning, lite romantik. Så jag flyttar in i slottet Dor i helgen. Det är darling Daphne du Maurier som fick skriva färdigt ett halvfärdigt manuskript när författaren sir Arthur Quiller-Couch avled.
Hittills verkar den lovande: Cornwall, dimma, det mytiska slottet och syner från en annan tid. Tristan och Isolde har inte uppenbarat sig än, men jag är bara på sidan 63 så än finns det tid.
UPPDATERING: Nja, det blev inte så härligt som jag hoppades på. Ett kärlekspar som grips av traktens och historiens makt och döms att återupprepa Tristans och Isoldes öde. Ett par roliga bipersoner, men inte så mycket mer. Snabb läsning, trots att jag var tvungen att sprätta upp andra halvan av boken, så den tidigare ägaren läste uppenbarligen inte ut den.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Tristan, Isolde, slottet Dor, romantik

Read Full Post »

Syndabocken — Daphne du Maurier

En Daphne du Maurier innehåller dramatik, tragedi, äventyr och moraliska dilemman. Jag tycker att man kan läsa in författarens egna bekantskap med livets svartare sidor, även om jag läser böckerna som underhållning och för njutningens skull.
Syndabocken handlar om en deprimerad engelsman utan tillhörighet i livet som möter sin franske dubbelgångare, en utlevande charmör till adelsman som ställt till det för sig. Fransmannen stjäl engelsmannens kläder, och den senare ”tvingas” överta rollen som greve Jean de Gué.
Med greverollen följer en ledsen och gravid fru, en djupt religiös liten dotter som ser syner och späker sig, ett par älskarinnor, ett glasbruk och en samling familjemedlemmar i komplicerade relationer. Dessutom ekonomiska bekymmer och flera mystiska hemligheter som daterar sig till andra världskriget där greve de Gué var på motståndsrörelsens sida.
Historien är naturligtvis helt osannolik. Men det gör inget. Det är Daphne.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, böcker, Syndabocken

Read Full Post »

En Daphne-sida…

… som jag hittar via Fia finns här. Där kan man läsa att det ska vara en Daphne du Maurier-festival i Cornwall i maj nästa år. I Fowey och St. Austell Bay. Dit vill jag förstås.
Jag kan inte låta bli att köra den underbara bilden i repris. Ögonen! Man drunknar ju i ögonen.

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, festival, Cornwall, 2010

Read Full Post »

Inkräktarna — Daphne du Maurier

Just när jag tror att jag har koll på Daphnes böcker (ung driftig kvinna i trångmål, fruktansvärda brott som mord och incest kan begås men kärleken väntar runt hörnet, 1800- eller tidig 1900-talsmiljö) så förvånar hon. Inkräktarna utspelar sig på 1970-talet, i ett England som sumpat Europeiska gemenskapen och istället plötsligt befinner sig i undantagstillstånd och påtvingad union med Förenta staterna. Hupp!
Den unga kvinnan heter här Emma och bor i ett spretigt hushåll med sex adopterade pojkar mellan tre och nitton år i Cornwall. Centralgestalten är hennes farmor, Mad kallad.

Mad sänkte kikaren och sträckte sig efter apelsinjuicen. Emma undrade varför hennes farmor inte bröt ut i vrede och otålighet, vilket hade varit naturligt efter morgonens förvånande händelser, utan i stället såg tankfull, till och med bister ut. Den rena profilen som i hennes ungdom, ja genom hela hennes teaterbana hade prytt vykort över hela världen föreföll plötsligt örnlik och sträng. Det kortklippta, vita håret som lockade sig i nacken gav henne utseende, inte av en berömd skönhet och skådespelerska som, när hon om fjorton dagar firade sin åttioårsdag med en intagande bugning skulle fingra på blombuketter och hyllningar från Interflora, utan av en åldrad krigare, kanske en romersk legionär, som efter lång sysslolöshet och år av fred lyfter huvudet och vädrar strid.

Och sen blir det åka av. Mad har ingen som helst lust att låta sig hunsas av några amerikanska soldater.
Nu kanske det låter på mig som att det är en burlesk historia, men jag tror att det här är samhällskritik på du Maurierskt vis. I original heter boken Rule Britannia, och ni kanske minns raden i refrängen: ”aldrig kan en britt bli slav”.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Inkräktarna, böcker, farmor, ockupation

Read Full Post »

Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier

Värdshuset Jamaica handlar om Mary, som blir föräldralös och flyttar hem till sin moster Patience. Året är 1814. Tyvärr är moster gift med en fruktansvärt brutal man, Joss, som äger värdshuset Jamaica dit ingen rättskaffens person beger sig. Oftast är det tyst och dystert, men då och då kommer tjuvar, smugglare och allsköns pack dit för att supa loss. Gradvis börjar Mary förstå vidden av sin morbrors brottslighet och att han även är en vrakplundrare och mördare. Hon dras till morbroderns bror Jem och blir bekant med en udda präst (som också är albino).
Jag gillar det här jättemycket. Om man jämför med Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén som också utspelar sig i ett kustlandskap och har samma smuggel- & mordtema, med ett gäng skurkar och en ung kvinnlig släkting som förfäras, så är det mycket bättre fart på du Mauriers hjältinna. och det faller jag förstås för.

Read Full Post »

Darling Daphne och varför bästsäljare är bra

För nån månad sen ”upptäckte” jag Daphne du Maurier, det där namnet som flutit omkring i nån mörk och undanskymd vindling av min hjärna men som jag inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet för att faktiskt läsa henne. Detta har jag börjat råda bot på nu. Och det fantastiska är att det ju går förhållandevis lätt att få tag i böcker av henne! Jag hittade en på Myrorna, två på loppisen i Fornåsa, och nu en på h:ström antikvariat och bokhandel i Umeå. Den senaste heter Syndabocken och den kostade 60 kronor, i dåtidens pocket. (Heter det nåt särskilt? Ej inbunden alltså, med mjuka pärmar och sprätteblad.) Den fanns inbunden också, men över hundringen betalar jag inte. (h:ströms visade sig vara Ett Dyrt Ställe.)
Jag är i alla fall mycket tacksam över att den goda Daphne var en storsäljare på sin tid. Hon finns översatt, hon finns i många exemplar, och det är tillräckligt länge sen hon hade sin storhetstid för att hon ska ha landat på loppisar och antikvariat. Härligt!

Read Full Post »

Lady Dona — Daphne du Maurier

Jag tycker mycket om Lady Dona, eller Frenchman’s Creek som den heter i original. Ett smakprov från sidan 13, Dona är på väg till sin makes fädernegods Navron, från London:
Denna tomhetskänsla hade rört sig inom henne sedan månader tillbaka, pinat som sakta molande tandvärk, men först i fredags natt hade vämjelsen och förbittringen slagit ut för fullt, och på grund av den nattens beslut kastades hon nu fram och tillbaka i denna fördömda vagn på denna löjliga resa till ett hus som hon hade sett en gång i sitt liv och inte visste något om. Och i sin upprördhet och förtvivlan hade hon tagit med sig de två överraskade barnen och deras motvilliga sköterska.
Hon följde en impuls, precis som hon alltid hade gjort hela sitt liv igenom, följde en viskning, en ingivelse, kommen ingenstädes ifrån men ständigt gäckande henne efteråt.
Här och ett tag till trodde jag att jag skulle få en psykologisk inträngande skildring av en kvinna som letar sig själv, men sen när det dyker upp en sjörövare — en mycket galant och spännande sjörövare, tillika fransman — så ger sig historien iväg åt ett helt annat håll. Eller inte riktigt, men… Och Daphne du Maurier är rolig! Framför allt i dialogerna. Det borde jag kanske inte blivit så överraskad av, eftersom det är ett av de utmärkande dragen i filmen Rebecca.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Lady Dona, Daphne du Maurier

Read Full Post »

Daphne i brevlådan

Nu kom posten. Med den en bok av Daphne du Maurier som heter Lady Dona. Jag har aldrig läst du Maurier förut, men såg Rebecca i Hitchcocks tappning häromkvällen och blev alldeles betagen. Efter att ha läst om Daphne du Mauriers komplicerade liv här blev begäret för stort. Och visst har hon ett intressant utseende? Helt fascinerande.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier

Read Full Post »