Lite Louise Bougeois (efter att ha läst Siri Hustvedt)

Jag recenserar Siri Hustvedts senaste, essäsamlingen Leva, tänka, titta, för Corren. Recensionsdag är den 27:e så jag kan inte posta här än. En av essäerna handlar om Louise Bourgeois, så vi kan väl titta lite på hennes verk. Skulpturerna, jag gillar skulpturer.

Mest känd är nog den här spindeln.

Det här är Siri Hustvedts favorit, om hon var tvungen att välja ett enda verk.

Louise Bourgeois levde länge och hann med mycket. Man kan läsa mer om henne här och/eller här.

Read Full Post »

Siri Hustvedt: Den lysande världen

Jenny B slår huvudet på spiken: ”Så intelligent, och ändå lyckas den behålla fotfästet hos det mänskliga genom alla intellektuella spel”.  (I en kommentar under mitt förra kärleksinlägg.) Ja, det är just det. Den lysande världen är sinnrikt komponerad, där ramberättelsen är att en person  bestämmer sig för att forska på konstnären Harriet ”Harry” Burden, för att om möjligt ta reda på om det är sant som hon påstod att det var hon som skapat de verk som hon sen lät tre olika manliga konstnärer lansera som sina. Till sin hjälp har efterforskaren  dels en rad anteckningsböcker och dagböcker från Harry själv, dels tidningsartiklar och recensioner, dels intervjuer med hennes dotter Maise, hennes kärlekspartner Bruno, konstnärskollegor, konstkritiker, vänner och lite löst folk som funnits i Harrys liv.
Och det är här det mänskliga kommer in. Dessa röster som berättar, det är så bra så bra.

Det handlar om speglingar, masker, att se sig själv i den andra, att gömma sig, att bekräfta, att ta roller, att ges roller, att härma…

Maisie, dotter: Tre dagar innan pappa (Felix Lord, gallerist) dog var Oscar och jag på middag hos mina föräldrar. Jag var gravid och vi pratade mycket om ”babyn”. Mamma hade läst studier om spädbarns utveckling, till exempel om nyfödda och deras förmåga att imitera vuxnas ansiktsutrryck. Jag hängde inte med i alla detaljer som hon hänvisade till och som hade att göra med våra hjärnsystem, men jag minns att jag tyckte det var väldigt spännande med något som hon kallade amodal perception — att de olika sinnena är hopkopplade hos spädbarn: känsel och hörsel och syn och kanske lukt också. (Jag kan inte säga hur många gånger jag skrev upp titlarna på på böcker som mamma nämnde och som jag sedan aldrig läste. Nåväl.) Hon talade mer om visuell utveckling och språkkulturella inflytanden på perceptionen också, att vi lär oss att se, och att mycket av den inlärningen sker omedvetet. Jag kände att det fanns en trängande anledning till hennes studier. Hon försökte räkna ut varför folk ser det de ser.

Rachel, vän: Vad var smak? Hade det någonsin funnits ett konstverk som inte var fyllt av betraktarens eller åskådarens eller läsarens eller lyssnarens förväntningar och fördomar, hur lärda eller förfinade dessa personer än var?

Bruno, älskare på ålderns höst: Jag är poet, en misslyckad kanske, men likafullt en pladdrande skald som berättar historier om de lycksaliga dagarna med Harry för inte så länge och långt borta sedan. Jag är Bruno Kleinfeld, som förklarar så alla hör att Felix Lord kom till henne i drömmarna, halvt död och halvt levande, en vampyr som sänkte sina huggtänder i hennes hals så att min älskade vaknade svettig och panikslagen och lät blicken svepa över rummet för att söka honom, inte för att hon ville ha honom tillbaka utan för att försäkra sig om att han var död och begraven.
Maisie och Ethan, förlåt, men pappsen tog mamsen för given. Kämpade han för henne? Nej, det gjorde han inte. Var kunde den ha kommit ifrån — Harrys pseudonymmani — om inte från honom? Hur många kvinnliga konstnärer ställde Felix Lord ut? Tre? Och under hur många år? Harry såg och Harry lärde sig.

Till det en inneboende galning, Barometern, som fångar upp väderförändringar och ser änglar, och så Sweet Autumn som ser auror och arbetar med chakran.

Är detta årets bästa bok? Mycket möjligt. Lite intetsägande titel bara, som gjord för att bli bortglömd, även om det finns en koppling.

 

 

Read Full Post »

Margaret Atwood: Kattöga

Åh, så bra! Återseendet av Margaret Atwoods Kattöga blir en riktig höjdare. Men det tar ett tag innan jag börjar älska den.
Huvudpersonen Elaine Risley är 50 år (som jag) och återvänder till sin gamla hemstad Toronto för att ha en retrospektiv konstutställning. Det blir förstås en retrospektiv av hennes liv också. De första åren på ständigt resande fot, med två excentriska föräldrar som bedriver forskning i skogar och marker och en äldre, snäll, bror som ärvt samma sinnelag. Sedan när skolan börjar blir det stadsliv — och Elaine har ingen koll på hur flickorna beter sig.Inte dissekerar de larver i alla fall.

Första året går bra, men under det andra får hon utstå en helvetisk tillvaro med både fysisk och psykisk mobbning i regi av Cordelia. Två andra flickor hänger på och de plågar Elaine så att jag nästan inte står ut med att läsa. Jag har just bestämt mig för att jag inte vill ha några fler barndomsskildringar på ett tag, nu vill jag läsa om vuxna, när vändpunkten kommer. Elaine är nära att dö, men klarar sig — och säger ifrån. Maktbalansen förskjuts.

Så tuffar livet vidare, och Elaine förtränger allt det vidriga som hänt. Sin mammas anspelningar på händelserna förstår hon inte alls. Hon blir kompis med Cordelia igen i high school, och sen blir det konststudier, män, barn och äktenskap. Medan Elaine stakar ut sitt liv och vinglar till ibland, tappar Cordelia greppet.

Det hade varit roligt att få se illustrationer över insekterna och däggdjurens blodomlopp som Elaine tecknar i skolan, och kanske även nidporträtten av mrs Smeath, men Atwood tar lätt hem en best of-etikett även utan dem. Broderns död! Den röda väskan. Har Margaret Atwood någonsin skrivit en dålig bok? Ingen jag läst i alla fall.

 

 

Read Full Post »

Leonor Fini — varför inte?

På Bildmuseet i Umeå, våning 5, pågår just nu en helt fantastisk utställning med Leonor Fini. Det är oljemålningar av kvinnor och män som ibland förvandlas till djur, tunna men explicita erotiska teckningar, fantasifullt designade teatrala masker — en är gjord av ömsat ormskinn och fiskfjäll! — och fotografier från Lenor Finis liv. Iscensatta och mer vardagliga. Dessutom en korsettstol i metall som vi inte fick röra vid, och en film där hon berättar och visar hur hon arbetar med akvareller.
På tidsaxeln läser vi fascinerat att hon träffade en man som hon levde med tills han dog 1980, men långt före dess träffade hon även en annan man som hon levde med. Samtidigt? Jo, samtidigt. De levde tillsammans alla tre, och där får vi förklaringen till några av målningarna.
På ett av fotona upptäcker jag till min glädje att Leonor hänger med Leonora, nämligen Carrington. Hennes bok Hörluren har jag skrivit om här och när hon dog 2011 här. Hörluren gavs ut i serien Surrealismens kvinnor från Sfinx förlag. De gav också ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla upp.
Men viktigast: Den som bor i eller har vägarna förbi Umeå: Missa inte!

Leonor och Leonora, två utmärkta prinsessförebilder.

Read Full Post »

Yoko Ono: Ekollon

Ibland kommer boken du just nu behöver in i ditt liv vid exakt rätt tillfälle. Slump? Jag tror inte det. Men jag tror att Yoko Onos Ekollon kan vara en sån bok för många. Passar den dig inte nu så kanske den gör det senare — när du känner dig modig och beredd till förändringar.
Den är liten och den är sparsmakat vacker. Tryckt på tjockt papper som är skönt att bläddra, med illustrationer på varje uppslag att vila i. Men Yoko Ono vill inte att jag ska vila, hon vill att jag — och du! — ska vara med. Det är dikt & konst & fantasi & psykologi, allt på en gång.

Jag slår upp en sida. Det blev Stadsstycke V.
Föreställ dig att du målar alla stadens hus med den färg som själva ljuset har.

En annan sida: Rengöringsstycke 1.
Skriv ner ett sorgligt minne.
Stoppa det i en låda.
Bränn lådan och sprid askan över en äng.
Du kan ge lite aska
till någon vän som delar din sorg.

En tredje sida: Ljudstycke II.
Lyssna till din egen andning.
Lyssna till ditt barns andning.
Lyssna till din väns andning.
Fortsätt lyssna.

Det här sättet att dra in oss och göra oss till medskapare kallas konceptuell konst. Nu för tiden inte så revolutionerande, men Ono var en av de allra första. Hon har alltid gått sina egna vägar med en lekfullhet och en kärleksfull blick som är unik. ”Ekollon” kan ses som en uppföljare till ”Grapefruit” som gavs ut 1964, men det var innan jag föddes så den minns jag inget av. Vad jag däremot minns är en utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett av hennes verk bestod av en video med en ung Yoko Ono i svart långklänning som satt på en stol. Publiken uppmanades att klippa bort bitar av klänningen. Som betraktare blev jag allt mer orolig och tyckte det var obehagligt att se saxen komma från olika händer och håll; tänk om någon skulle göra henne illa? Hon såg så skyddslös ut där hon satt. Men inget hände, mer än att klänningen blev mindre och fulare och taggigare för varje saxklipp.
Till den utställningen hade jag släpat med mig yngste sonen, då i fjortonårsåldern. Jag minns att han blev generad över ett foto på en uppförstorad bröstvårta, och beskrev hela utställningen som ”udda”.
Nu tänker jag istället att han skulle tycka om den här boken. Jag tror att Yoko, som fyllde 81 förra veckan (18 februari) och Måns, 24 år, kan skapa konst tillsammans.

Så köp den här boken. Köp två och ge den andra till någon du tycker om.
Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

Anna Odells Återträffen

Att vi, de allra flesta, överlever högstadiet är inget mindre än ett under. En sådan vidrig tid av hierkarkier, intriger och mobbningsmekanismer, brr. I min klass var vi väl inte värre än de flesta, men det var illa nog. Det skulle aldrig falla mig in att gå på en klassåterträff.
Anna Odells första långfilm handlar om just en klassåterträff, 20 år efter nian. Anna Odell kommer sist till festen och blir vänligt men lite avvaktande bemött. Vinet flödar och stämningen är sådär lätt hysterisk ”Guuud vad det är kul att ses!” Så håller Anna Odell ett tal, där hon talar om hur hon upplevde skoltiden. Hur mobbad hon var. Utstött, slagen.
”Men vi var ju barn” lyder bortförklaringen, och strax blir det mer vin och skålar och så ett helt annat tal från en av festarrangörerna om den fina sammanhållningen på en skolresa i sexan. Då ställer sig Anna odell upp igen, och tar i hårdare: Hon berättar om hur en av killarna sa att hon borde ta livet av sig för det vore en lättnad för alla andra. En annan lurade henne att han var kär i henne.
Stämningen på festen blir mer och mer obehaglig. Jag ska inte avslöja detaljerna, men det slutar inte lyckligt.*
Nästa del av filmen handlar om hur Anna Odell försöker få kontakt med sina klasskamrater, som i verkligheten inte ens bjöd henne till återträffen. Hon vill visa sin film och fråga: ”Var det det här ni var rädda för skulle hända?”, och så vill hon berätta hur hon upplevde skoltiden. Det är lite svårt att hänga med här, är skådisarna fortfarande skådisar, eller är det riktiga klasskompisar? Nä, det är skådisar, förstår jag till slut.

Jag ser inte Återträffen främst som en film, egentligen, mer som ett fortsatt utforskande av vem Anna Odell är. Jag tycker att hon har stora likheter med Karl Ove Knausgård i sitt skoningslösa borrande i sitt liv, ett inte ovanligt men ofta väldigt svårt liv.
Med Återträffen tar Anna Odell ett stort kliv framåt som en av våra viktigaste samtidskonstnärer. Kanske är det en terapeutisk bearbetning, kanske är det en uppgörelse eller hämnd. (Heja hämnden!) Hon har på en tavla satt upp små foton av alla i klassen, tuffaste killarna högst upp och sig själv längst ner. En väninna flyttar Annas bild: ”Nu är du ju högst upp”.
Titta en gång till på bilden häruppe. Visst ser det ut som Nattvarden? Med Anna som Jesus.

Jag har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står jag för.

* SPOILERVARNING: Nu när jag påmindes om den gamla filmen på bron, så slås jag av likheterna. Där blir den vitklädda Anna bortförd av fyra män, här blir hon (i vit blus) också utburen från festen av flera män under våldsamt motstånd. Otäckt.

Gabrielle har också sett filmen. I Svenskan får den full pott, liksom hos TT Spektra.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Återträffen, mobbning, film, konst, uppgörelse, Knausgård, vitklädd

Read Full Post »

Konsttips i norr!

På Bildmuseet i Umeå ställer den amerikanske konstnären Jacob Hashimoto ut sitt verk Superabundant Atmosphere på översta våningen. Underbart, vackert, meditativt. I bambu och vitt siden, det känns väldigt japanskt. Det tar upp hela lokalen.

På Havremagasinet i Boden har de en lokal konstnär som hette Stig Sandberg högst upp. Jag tyckte mycket om honom. Purist, dog mycket ung. Tillhörde Bodenskolan.
Dessutom en fotoutställning med lokala fotografer, framför allt under 1900-talet. Många bra bilder, porträtt, miljö, tidsdokument om vartannat. Minns mest ett par små flickor som jag köpte affischen på, och så Kirunagruvans första kvinnliga arbetare under jord. Jätteglad framför en vägg av pinup-bilder.
En utställning inspirerad av Island blev jag inte så intresserad av däremot.

Read Full Post »

James Elkins: Pictures and tears

Luckily we still have the entrancing word ”presence” to try to name the fullness, immediacy, pure existence, and urgent mystery that used to be called ”God”. Sudden, unexpected, out-of-control presence is one of the main reasons people cry in front of paintings, and the best meaning I can put to it, the one that explains it most fully, is to say it’s a religious feeling.

Tidens gång, (Guds?) närvaro och (Guds?) frånvaro. Där landar James Elkins efter att ha kommunicerat med ett par hundra människor och lärt sig mer om varför människor kan gråta inför konst. I mötet med konst.
På den vägen ger han några kängor åt det torra, intellektuella, avmätt teoretiska förhållningssättet. (Som även han själv stått för, exempelvis gentemot tidigare konsthistorieeleven Tamara som han nu vill ge upprättelse.)

En nyfiket undersökande bok, med för mig hög igenkännandefaktor, kanske lite pratig ibland, men jag tyckte om Pictures and tears som blev den första bok jag läste ut i år. Och så tipsar Elkins om att betrakta konst på ett annat sätt än den vanliga museilunken: Ensam och länge framför ett och samma verk. Jag tror på det.

Tack Johns antikariat som tipsade om denna bok.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om James Elkins, Pictures and tears, konst, gud, närvaro, frånvaro, tidens gång, tårar, gråta

Read Full Post »

En härlig fullspäckad helg

Alla som går förbi Margaretha Krooks staty utanför Dramaten klappar henne på magen, verkar det som. Den är alldeles blanksliten. Och varm. Riktigt varm.
I fredags kväll gick vi på generalrepetitionen av Shakespeares Stormen. Under de första 30 minuterna tappade Örjan Ramberg i rollen som Prospero bort sig och behövde suffleras 5–8 gånger. Då blir man som publik rätt nervös. Han var inte bra helt enkelt. Stina Ekblad som Ariel var däremot lysande. Och Jonas Karlsson som Caliban var också väldigt bra. Men när den bärande rollen liksom inte finns att luta sig mot, då blir det konstigt skevt.
Svd recenserar här.

Jag kan förresten rekommendera hotellet, Rival, som tidigare varit biograf. På Mariatorget. Man fick låna dvd:er gratis. Vi hann med Flickan och Revolutionary Road, båda ångestfyllda.

Kungliga operan blev en fantastisk upplevelse. Så vackert! Först själva byggnaden i sig, och sen föreställningen av Svansjön. Helt enkelt underbart och helgens höjdpunkt. Dottern kommenterade att det var den hon varit lite orolig för, att det skulle vara svårt att ”förstå”, men vi behövde aldrig förstå nånting, bara ta in alla känslor och njuta av allt det starka, vackra, levande. En fest för ögat, örat, alla sinnen.

På vägen till Fotografiska museet passerade vi den pyttelilla Cornelisparken.

Och på själva museet visade de Sandy Skoglund som jag tidigare varit nyfiken på. Hon var rätt äcklig och otäck ibland, alla djur blir på något vis så hotfulla när de är många. Men det var överdådiga färger och roligt att se.
Pieter ten Hoopens svartvita bilder utryckte ensamhet, isolering, och var i och för sig vackra men man blir ju lite deprimerad. Modefotografierna i utställningen Fashion varierade väldigt. Vissa tyckte jag mycket om, andra fick mig att rysa. Jag hade gärna haft lite mer text som satte in dem i sammanhang.Och medan jag ändå sitter här och tycker en massa så tycker jag att fiket, med sina stora fönster och den fantastiska utsikten över Mälaren skulle släppa den där minimalistiska fixeringen med kala väggar och fula obekväma stolar, och satsa på sköna soffor och kuddar och färger.
Den här helgen blev en vitamininjektion. Jag är mycket mycket glad och nöjd.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Kungliga operan, Svansjön, Stormen, Dramaten, Fotografiska museet, Margaretha Krook, hotell Rival,

Read Full Post »

Karin Boye — bara för att hon är så fin

Statyn står utanför Göteborgs stadsbibliotek och är gjord av Peter Linde. Ofta har någon satt en blomma i handen på henne.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Karin Boye, Göteborg, Peter Linde, staty

Read Full Post »

Är Göteborgs konsthall alltid så här bra?

Renässansutställningen And there was light var mitt främsta mål med Göteborgsresan, men det visade sig att det allra bästa istället blev utställningen Disidentifikation på Konsthallen. Jag blev djupt gripen av Rotimi Fani Kayodes stora, erotiska fotografier och tyckte mycket om Kalup Linzys videoinstallationer/filmer, särskilt ett sydstatsdrama om kärlek och svek med en twist. Han gör själv rösterna till alla roller.

(Vad ÄR det för fel på youtube? Jag gör precis som vanligt med embed code men får inte upp dem?)
Allra mest fascinerande var nog ändå den sydafrikanska konstnären Tracey Roses videoverk, här på suddiga (som vanligt, förlåt, förlåt) bilder. Hon spelar alla rollerna själv, och det handlar om kvinnans liv och roller.

I ett annat rum cirkulerar två människor på varsin stor skärm. Den ena är lätt igenkännlig som Ziggy Stardust, den andra är en anspråkslös kvinna i lika anspråkslösa kläder. Jag sitter i det mörka rummet och bara tittar. Länge. Efter ett tag märker jag att blicken dras allt mer mot den till synes anspråkslösa. Hennes ansikte liksom växer, jag börjar lägga märke till detaljer och plötsligt tycker jag att hennes blick är så intensiv. Hon känns starkare och mer levande än den pråliga i Ziggy-utstyrseln (som man i och för sig inte ser anletsdragen på för allt glitter). Jag börjar tänka att det ska betyda något som har med klädsel att göra, nån sån där insikt om att det som på ytan inte ser något särskilt ut visar sig vara det som har värde i längden. Först när jag kommit hem och kan undersöka saken får jag veta att det är Charlotte Gyllenhammar som spelar både Ziggy Stardust och — Ulrike Meinhof.

Read Full Post »

Margareta Renberg!

Herregud, vilken poet! Vilken målare!
(Bilden är gammal, hon var 60 år när hon dog 2003.)
Gunnar Harding har gjort ett jättejobb med dikter på lösa lappar i en kaotisk lägenhet och gett ut Tröst för ett tigerhjärta. Han skriver också väldigt fint om Margaretas liv, uppväxt i Luleå med frireligiösa föräldrar som ville att hon skulle ”bli något fint”. Det blev istället Konstfack, och herregud vilka målningar! Bokomslaget föreställer hennes mor som blir befruktad av Gary Cooper (kan vara ett skämt ;-)), nio månader innan Margareta Renbergs födelse. Varje detalj är betydelsemättad,

Anna Hallberg har skrivit bra i DN och Erik Bergqvist i Svenskan.

Dessutom får jag veta att hon ställt ut hos Galleri Marianne Ahnlund som låg i Umeå under många år och jag borde alltså haft tillfälle att se Renbergs utställningar, men det har jag alltså inte gjort. Damn. Marianne Ahnlund är den gallerist som på stående fot lät mig köpa en tavla på avbetalning för många år sen, så henne minns jag med värme.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Margareta Renberg, Tröst för ett tigerhjärta, poesi, konst, Galleri Marianne Ahnlund, Umeå, Luleå, surrealism

Read Full Post »

Leonards ansikten och längtan

Käraste Leonard Cohen! Rösten är på väg bort, hörde vi när filmen som vi pratar om här visades på tv i påskas. (Kom in i mitten nånstans och missade Beth Orton.) Här en liten dikt.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Leonard Cohen, teckningar, illustrationer, Book of longing, poesi

Read Full Post »

Fascineras av Vanessa Bells målningar

Min recension av Vanessa och Virginia av Susan Sellers kan läsas här. Och här kan man hitta bilder på Vanessa Bells målningar, som finns på museer runt om i framför allt England. The Tub syns här, den hon målade av sin mans älskarinna och som finns med i boken. Här finns syster Virginia Woolf och Leonard Woolf och Vanessas egen älskare Roger Fry och en rad fotografier på barnen och andra. Och så designade hon tyger och dekorerade porslin, i sin mångsidighet påminner Vanessa Bell mig om Karin Larsson, som jag bläddrade i en bok om häromkvällen.
Och ni som kanske har läst Sellers bok, visst måste det vara den här målningen där Vanessa beskriver kvinnan på golvet som fullkomligt lycklig? Djupt försjunken i sitt måleri.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Vanessa Bell, Virginia Wooolf, Susan Sellers, konst, konstnärsliv, biografiskt

Read Full Post »

Rosornas krig i Umeå

Hätska kulturdebatter kan också blossa upp i småstäder. Det ni ser här ovan är ett av två ”rosträd” som står i nedre änden av Rådhusparken i Umeå. Som jag fått det berättat för mig skulle träden fällas, och nån fick idén att be en bildhuggare med motorsåg att göra nåt fint. Detta föll inte några av de tyngre kulturpersonligheterna på läppen. Galleristen Stefan Andersson tycker att det är för dåligt för att kallas konst och hotar med att dra sig ur ansökan till Kulturhuvudstad. En lokal konstnär som heter Bill Olsson är arg för att inte nån riktig konstnär fått uppdraget att utsmycka. Han hotar med att flytta från Umeå, eller nåt. Debatten har rasat på kultur- och insändarsidor, men det verkar inte finnas på nätet. En mer sammanfattande artikel kan läsas här och fil dr i konstvetenskap Anders E Björkmans intelligenta svar på Andersson, där han uppmanar honom att reda ut skillnaden på god och dålig konst, finns här. Bildhuggaren själva har legat lågt men finns med lite här.
Jag måste säga att jag tycker att rosorna är rätt fina. Imponerande vad man kan göra med en motorsåg. Och så blir jag besviken på Stefan Andersson, som jag annars gillat eller rättare sagt hans skulpturpark. Jag till och med försvarade ett verk som bestod av några badkar av zink delvis nedgrävda i gräsmattan, fult som f-n kolla själva här, men ni vet ”konstnärens frihet” och bla bla bla. Men nu tycker jag att Andersson är småskuren och rätt så löjlig.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Rosornas krig, Umeå, konstdebatt, Stefan Andersson, Rådhusparken

Read Full Post »