Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konst’

fillette2

Jag recenserar Siri Hustvedts senaste, essäsamlingen Leva, tänka, titta, för Corren. Recensionsdag är den 27:e så jag kan inte posta här än. En av essäerna handlar om Louise Bourgeois, så vi kan väl titta lite på hennes verk. Skulpturerna, jag gillar skulpturer.

Mest känd är nog den här spindeln.

maman

Det här är Siri Hustvedts favorit, om hon var tvungen att välja ett enda verk.

053

Louise Bourgeois levde länge och hann med mycket. Man kan läsa mer om henne här och/eller här.

louise_bourgeois

Annonser

Read Full Post »

den-lysande-varldenJenny B slår huvudet på spiken: ”Så intelligent, och ändå lyckas den behålla fotfästet hos det mänskliga genom alla intellektuella spel”.  (I en kommentar under mitt förra kärleksinlägg.) Ja, det är just det. Den lysande världen är sinnrikt komponerad, där ramberättelsen är att en person  bestämmer sig för att forska på konstnären Harriet ”Harry” Burden, för att om möjligt ta reda på om det är sant som hon påstod att det var hon som skapat de verk som hon sen lät tre olika manliga konstnärer lansera som sina. Till sin hjälp har efterforskaren  dels en rad anteckningsböcker och dagböcker från Harry själv, dels tidningsartiklar och recensioner, dels intervjuer med hennes dotter Maise, hennes kärlekspartner Bruno, konstnärskollegor, konstkritiker, vänner och lite löst folk som funnits i Harrys liv.
Och det är här det mänskliga kommer in. Dessa röster som berättar, det är så bra så bra.

Det handlar om speglingar, masker, att se sig själv i den andra, att gömma sig, att bekräfta, att ta roller, att ges roller, att härma…

Maisie, dotter: Tre dagar innan pappa (Felix Lord, gallerist) dog var Oscar och jag på middag hos mina föräldrar. Jag var gravid och vi pratade mycket om ”babyn”. Mamma hade läst studier om spädbarns utveckling, till exempel om nyfödda och deras förmåga att imitera vuxnas ansiktsutrryck. Jag hängde inte med i alla detaljer som hon hänvisade till och som hade att göra med våra hjärnsystem, men jag minns att jag tyckte det var väldigt spännande med något som hon kallade amodal perception — att de olika sinnena är hopkopplade hos spädbarn: känsel och hörsel och syn och kanske lukt också. (Jag kan inte säga hur många gånger jag skrev upp titlarna på på böcker som mamma nämnde och som jag sedan aldrig läste. Nåväl.) Hon talade mer om visuell utveckling och språkkulturella inflytanden på perceptionen också, att vi lär oss att se, och att mycket av den inlärningen sker omedvetet. Jag kände att det fanns en trängande anledning till hennes studier. Hon försökte räkna ut varför folk ser det de ser.

Rachel, vän: Vad var smak? Hade det någonsin funnits ett konstverk som inte var fyllt av betraktarens eller åskådarens eller läsarens eller lyssnarens förväntningar och fördomar, hur lärda eller förfinade dessa personer än var?

Bruno, älskare på ålderns höst: Jag är poet, en misslyckad kanske, men likafullt en pladdrande skald som berättar historier om de lycksaliga dagarna med Harry för inte så länge och långt borta sedan. Jag är Bruno Kleinfeld, som förklarar så alla hör att Felix Lord kom till henne i drömmarna, halvt död och halvt levande, en vampyr som sänkte sina huggtänder i hennes hals så att min älskade vaknade svettig och panikslagen och lät blicken svepa över rummet för att söka honom, inte för att hon ville ha honom tillbaka utan för att försäkra sig om att han var död och begraven.
Maisie och Ethan, förlåt, men pappsen tog mamsen för given. Kämpade han för henne? Nej, det gjorde han inte. Var kunde den ha kommit ifrån — Harrys pseudonymmani — om inte från honom? Hur många kvinnliga konstnärer ställde Felix Lord ut? Tre? Och under hur många år? Harry såg och Harry lärde sig.

Till det en inneboende galning, Barometern, som fångar upp väderförändringar och ser änglar, och så Sweet Autumn som ser auror och arbetar med chakran.

Är detta årets bästa bok? Mycket möjligt. Lite intetsägande titel bara, som gjord för att bli bortglömd, även om det finns en koppling.

 

 

Read Full Post »

atwoodÅh, så bra! Återseendet av Margaret Atwoods Kattöga blir en riktig höjdare. Men det tar ett tag innan jag börjar älska den.
Huvudpersonen Elaine Risley är 50 år (som jag) och återvänder till sin gamla hemstad Toronto för att ha en retrospektiv konstutställning. Det blir förstås en retrospektiv av hennes liv också. De första åren på ständigt resande fot, med två excentriska föräldrar som bedriver forskning i skogar och marker och en äldre, snäll, bror som ärvt samma sinnelag. Sedan när skolan börjar blir det stadsliv — och Elaine har ingen koll på hur flickorna beter sig.Inte dissekerar de larver i alla fall.

Första året går bra, men under det andra får hon utstå en helvetisk tillvaro med både fysisk och psykisk mobbning i regi av Cordelia. Två andra flickor hänger på och de plågar Elaine så att jag nästan inte står ut med att läsa. Jag har just bestämt mig för att jag inte vill ha några fler barndomsskildringar på ett tag, nu vill jag läsa om vuxna, när vändpunkten kommer. Elaine är nära att dö, men klarar sig — och säger ifrån. Maktbalansen förskjuts.

Så tuffar livet vidare, och Elaine förtränger allt det vidriga som hänt. Sin mammas anspelningar på händelserna förstår hon inte alls. Hon blir kompis med Cordelia igen i high school, och sen blir det konststudier, män, barn och äktenskap. Medan Elaine stakar ut sitt liv och vinglar till ibland, tappar Cordelia greppet.

Det hade varit roligt att få se illustrationer över insekterna och däggdjurens blodomlopp som Elaine tecknar i skolan, och kanske även nidporträtten av mrs Smeath, men Atwood tar lätt hem en best of-etikett även utan dem. Broderns död! Den röda väskan. Har Margaret Atwood någonsin skrivit en dålig bok? Ingen jag läst i alla fall.

 

 

Read Full Post »

04c84_jan20_bildmuseet_img
leonor fini affmask
leonor sfinx
Bildmuseet i Umeå, våning 5, pågår just nu en helt fantastisk utställning med Leonor Fini. Det är oljemålningar av kvinnor och män som ibland förvandlas till djur, tunna men explicita erotiska teckningar, fantasifullt designade teatrala masker — en är gjord av ömsat ormskinn och fiskfjäll! — och fotografier från Lenor Finis liv. Iscensatta och mer vardagliga. Dessutom en korsettstol i metall som vi inte fick röra vid, och en film där hon berättar och visar hur hon arbetar med akvareller.
På tidsaxeln läser vi fascinerat att hon träffade en man som hon levde med tills han dog 1980, men långt före dess träffade hon även en annan man som hon levde med. Samtidigt? Jo, samtidigt. De levde tillsammans alla tre, och där får vi förklaringen till några av målningarna.
På ett av fotona upptäcker jag till min glädje att Leonor hänger med Leonora, nämligen Carrington. Hennes bok Hörluren har jag skrivit om här och när hon dog 2011 här. Hörluren gavs ut i serien Surrealismens kvinnor från Sfinx förlag. De gav också ut Rikki Ducornets Fosfor i drömlandet som jag skrivit om här och Anaïs Nins Incestens hus, här. Sfinx förlag är sporadiskt i sin utgivning men lovar här att fortsätta. Den nyfikna kan kolla upp.
Men viktigast: Den som bor i eller har vägarna förbi Umeå: Missa inte!
leonor leonora
Leonor och Leonora, två utmärkta prinsessförebilder.
leonor akvarell
leonor erotik

Read Full Post »

ekollonIbland kommer boken du just nu behöver in i ditt liv vid exakt rätt tillfälle. Slump? Jag tror inte det. Men jag tror att Yoko Onos Ekollon kan vara en sån bok för många. Passar den dig inte nu så kanske den gör det senare — när du känner dig modig och beredd till förändringar.
Den är liten och den är sparsmakat vacker. Tryckt på tjockt papper som är skönt att bläddra, med illustrationer på varje uppslag att vila i. Men Yoko Ono vill inte att jag ska vila, hon vill att jag — och du! — ska vara med. Det är dikt & konst & fantasi & psykologi, allt på en gång.

Jag slår upp en sida. Det blev Stadsstycke V.
Föreställ dig att du målar alla stadens hus med den färg som själva ljuset har.

En annan sida: Rengöringsstycke 1.
Skriv ner ett sorgligt minne.
Stoppa det i en låda.
Bränn lådan och sprid askan över en äng.
Du kan ge lite aska
till någon vän som delar din sorg.

En tredje sida: Ljudstycke II.
Lyssna till din egen andning.
Lyssna till ditt barns andning.
Lyssna till din väns andning.
Fortsätt lyssna.

Det här sättet att dra in oss och göra oss till medskapare kallas konceptuell konst. Nu för tiden inte så revolutionerande, men Ono var en av de allra första. Hon har alltid gått sina egna vägar med en lekfullhet och en kärleksfull blick som är unik. ”Ekollon” kan ses som en uppföljare till ”Grapefruit” som gavs ut 1964, men det var innan jag föddes så den minns jag inget av. Vad jag däremot minns är en utställning på Kulturhuset i Stockholm, där ett av hennes verk bestod av en video med en ung Yoko Ono i svart långklänning som satt på en stol. Publiken uppmanades att klippa bort bitar av klänningen. Som betraktare blev jag allt mer orolig och tyckte det var obehagligt att se saxen komma från olika händer och håll; tänk om någon skulle göra henne illa? Hon såg så skyddslös ut där hon satt. Men inget hände, mer än att klänningen blev mindre och fulare och taggigare för varje saxklipp.
Till den utställningen hade jag släpat med mig yngste sonen, då i fjortonårsåldern. Jag minns att han blev generad över ett foto på en uppförstorad bröstvårta, och beskrev hela utställningen som ”udda”.
Nu tänker jag istället att han skulle tycka om den här boken. Jag tror att Yoko, som fyllde 81 förra veckan (18 februari) och Måns, 24 år, kan skapa konst tillsammans.

köp den här boken. Köp två och ge den andra till någon du tycker om.
Först publicerad i Corren.

Read Full Post »

atertraffen
Att vi, de allra flesta, överlever högstadiet är inget mindre än ett under. En sådan vidrig tid av hierkarkier, intriger och mobbningsmekanismer, brr. I min klass var vi väl inte värre än de flesta, men det var illa nog. Det skulle aldrig falla mig in att gå på en klassåterträff.
Anna Odells första långfilm handlar om just en klassåterträff, 20 år efter nian. Anna Odell kommer sist till festen och blir vänligt men lite avvaktande bemött. Vinet flödar och stämningen är sådär lätt hysterisk ”Guuud vad det är kul att ses!” Så håller Anna Odell ett tal, där hon talar om hur hon upplevde skoltiden. Hur mobbad hon var. Utstött, slagen.
”Men vi var ju barn” lyder bortförklaringen, och strax blir det mer vin och skålar och så ett helt annat tal från en av festarrangörerna om den fina sammanhållningen på en skolresa i sexan. Då ställer sig Anna odell upp igen, och tar i hårdare: Hon berättar om hur en av killarna sa att hon borde ta livet av sig för det vore en lättnad för alla andra. En annan lurade henne att han var kär i henne.
Stämningen på festen blir mer och mer obehaglig. Jag ska inte avslöja detaljerna, men det slutar inte lyckligt.*
Nästa del av filmen handlar om hur Anna Odell försöker få kontakt med sina klasskamrater, som i verkligheten inte ens bjöd henne till återträffen. Hon vill visa sin film och fråga: ”Var det det här ni var rädda för skulle hända?”, och så vill hon berätta hur hon upplevde skoltiden. Det är lite svårt att hänga med här, är skådisarna fortfarande skådisar, eller är det riktiga klasskompisar? Nä, det är skådisar, förstår jag till slut.

Jag ser inte Återträffen främst som en film, egentligen, mer som ett fortsatt utforskande av vem Anna Odell är. Jag tycker att hon har stora likheter med Karl Ove Knausgård i sitt skoningslösa borrande i sitt liv, ett inte ovanligt men ofta väldigt svårt liv.
Med Återträffen tar Anna Odell ett stort kliv framåt som en av våra viktigaste samtidskonstnärer. Kanske är det en terapeutisk bearbetning, kanske är det en uppgörelse eller hämnd. (Heja hämnden!) Hon har på en tavla satt upp små foton av alla i klassen, tuffaste killarna högst upp och sig själv längst ner. En väninna flyttar Annas bild: ”Nu är du ju högst upp”.
Titta en gång till på bilden häruppe. Visst ser det ut som Nattvarden? Med Anna som Jesus.

Jag har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står jag för.

* SPOILERVARNING: Nu när jag påmindes om den gamla filmen på bron, så slås jag av likheterna. Där blir den vitklädda Anna bortförd av fyra män, här blir hon (i vit blus) också utburen från festen av flera män under våldsamt motstånd. Otäckt.

Gabrielle har också sett filmen. I Svenskan får den full pott, liksom hos TT Spektra.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

abundance3.pg
På Bildmuseet i Umeå ställer den amerikanske konstnären Jacob Hashimoto ut sitt verk Superabundant Atmosphere på översta våningen. Underbart, vackert, meditativt. I bambu och vitt siden, det känns väldigt japanskt. Det tar upp hela lokalen.
abundance2
Havremagasinet i Boden har de en lokal konstnär som hette Stig Sandberg högst upp. Jag tyckte mycket om honom. Purist, dog mycket ung. Tillhörde Bodenskolan.
Dessutom en fotoutställning med lokala fotografer, framför allt under 1900-talet. Många bra bilder, porträtt, miljö, tidsdokument om vartannat. Minns mest ett par små flickor som jag köpte affischen på, och så Kirunagruvans första kvinnliga arbetare under jord. Jätteglad framför en vägg av pinup-bilder.
En utställning inspirerad av Island blev jag inte så intresserad av däremot.
havre

Read Full Post »

Older Posts »