Mitt i förra månadens läsning av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, försvann författaren Ann Heberlein samma helg som boken kom ut. Det kändes hemskt för att det kom så nära, och därför blir jag glad att se att hon är med igen. (Även om ”dra ner på tempot” knappast är nån universallösning.) Hade jag kunnat hade jag gärna lyssna på hennes föredrag.
Ann Heberlein är också en av dem som skrivit om Konstfackseleven som fejkade en psykos. Heberleins röst är en av de viktigaste i den debatten, tycker jag. Även Channa Bankier har skrivit, här.
Uppdatering: I min strävan att hitta en bra sammanfattning om Foucalts syn på psykosen hamnade jag återigen hos… Ann Heberlein. Inte så mycket F, men intressanta aspekter på det här med normalitet, i Axess.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, Channa Bankier, Konstfacksdebatten
Heberlein skrev mycket bra om episoden med Konstfackseleven, jag håller fullständigt med henne. De idéer eleven hade och ville gestalta är oerhört naiva och okunniga. Ska man göra konst av svåra teman (vilket jag så klart tycker att man ska) så måste man i alla fall skaffa sig kunskap i ämnet först.
Vilken bra infallsvinkeln från signaturen ovan. Kunskap är jätteviktigt för att göra något trovärdigt och moget.
Jag hoppas att det ändå kan väcka diskussioner kring hur psykiatrin fungerar idag, vilket syfte eleven än hade. Av det jag läst håller jag inte med eleven om dennes tankar kring vad en psykos är, MEN… Jag tycker att det väcker frågor kring hur tillförlitlig en ”diagnos” är o.s.v. Det var givetvis eventuellt bättre av personalen att ta det säkra före det osäkra, att hålla kvar en person som tycktes självmordsbenägen… Men om vi tänker oss det omvända. Hur många får inte felaktiga diagnoser och kan inte ”skaka” av sig dem på det sätt som eleven kunde, dagen efter? Jag tycker psykiatrin och dess metoder behöver diskuteras och det gränsöverskridande som eleven gjorde sig skyldig till är ingenting i förhållande till de verkliga gränsöverskridanden som psykiatrin gör sig skyldig till dagligen. Det bekymrar mig långt mer.
Nobody
Eftersom ingen kände till Anna Odell sen tidigare fick de naturligtvis ställa diagnos efter hennes beteende just då. Förvirring, aggressivitet, självmordsfara… såklart att de tar in henne och medicinerar. Om hon försökt fejka länge hade hon förmodligen blivit avslöjad med tiden (om hon inte är en väldigt skicklig skådespelare). Jag kan inte se något skäl att klandra personalen, tvärtom.
Det som stör mig är att hon:
1 skrämde andra människor (förbipasserande, riktiga patienter)
2 använde andra människor som inte blivit tillfrågade för sina egna syften
3 tog upp resurser som vi inte vet om nån annan behövde bättre
(Jag har läst nån annanstans att hon kollade med advokat om hon kunde bli skadeståndsskyldig, så den ekonomiska aspekten för egen del tog hon alltså hänsyn till.)
Jag tycker att hennes handlingar är alltigenom själviska och cyniska och att hon gömmer sig bakom sin konstnärsroll och påstår sig ha ett högre syfte ändrar inte på det.
En sak till, Odell räknade ju med andra människors medmänsklighet, att någon skulle larma och hindra henne. Hon utnyttjar alltså en av de bästa egenskaperna hos människan, och sen spottar hon på det.
Till Nobody igen
Jag glömde visst svara på den sista delen av ditt inlägg.
Jag tycker också att psykiatrin behöver diskuteras, och missförhållanden rättas till.
Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är någon exakt vetenskap, där allt kan vägas och mätas.
Jag vet inte hur många som får felaktiga diagnoser som de sen måste skaka av sig. Inte heller vet jag nåt om det du kallar verkliga gränsöverskridanden som sker dagligen. Vad grundar du det på?
Jag är också en av dem som anser att psykiatrin måste diskuteras, men dessutom måste man diskutera hur människor som mår psykiskt dåligt ska få hjälp. För man tillhör inte psykiatrin ”bara” för att man mår dåligt, det ska ganska omfattande svårigheter till för att man ska få hjälp via psykiatrin. Mer resurser måste sättas in tidigare, det behövs mer förebyggande verksamheter inom t ex mödra- och barnhälsovården och inom primärvården. Många människor utreds idag medicinskt trots att deras svårigheter ofta är stress- och/eller traumarelaterade. Alla som arbetar inom vårdsektorn är överens om att tidiga insatser besparar lidande och är kostnadseffektivt. Men tyvärr är det ändå så att nedskärningar i hög grad drabbar förebyggande vård. Detta skrev jag med gott samvete på arbetstid 🙂
hej Lyran
Vad betyder ”Många människor utreds idag medicinskt trots att deras svårigheter ofta är stress- och/eller traumarelaterade. ”? Är inte stress- och traumarelaterade sjukdomar/symptom något som kan utredas medicinskt?
Det är säkert så att förebyggande insatser kan hjälpa många, men alla sjukdomar är ju inte utlösta av livets händelser, en del bara kommer ändå eller är medfödda.
Jag vet för lite om såna sjukdomar för att på allvar diskutera dem, särskilt som jag själv blir irriterad på okunnigt folk som tror att det hjälper med att ”sluta stressa” för alla psykiska sjukdomar, som man förväxlar med utbrändhet. (Jag menar *inte* att du sorterar in i den kategorin.)
Apropå mödra-barnhälsovård så såg jag nyligen en dansk film om en kvinna som drabbades av förlossningsspsykos. Sådant tror jag däremot att mvc kan upptäcka, fånga upp och lindra med rätt resurser.
Och nu ska jag gå och jobba. 🙂
Trots att jag försökte vara noga blev det lite slarvigt. Det jag menar är att många människor med psykiska svårigheter ENBART utreds medicinskt. Typexemplet är alla de våldtagna flyktingkvinnor jag arbetat med som utretts in absurdum medicinskt innan man kom på tanken att remittera till en psykolog. I flera av de fallen kunde problemet lösas med olika terapeutiska metoder.
Sedan finns det ju som du säger en hel del sjukdomar som inte låter sig påverkas märkbart av psykoterapi och många tillstånd där en kombination av medicin och psykoterapi är mest gynnsamt.
Att människor inte får stöd i samband med ”enklare” kriser, trauman, stresstillstånd, sorger gör att de ibland utvecklar allt svårare symtom. Därför är det trångt inom psykiatrin och en del patienter där borde fått hjälp innan ”det gck så långt”.
Lyran
Aha, då förstår jag tankegången. Ditt exempel låter ju helt hårresande, så obegripligt korkat. Ifall det inte är mer cyniska skäl, typ ekonomiska, bakom.
Jag tror också att du har rätt om hjälp fortare vid ”lindrigare” kriser, samtidigt som det finns något sorgligt i det… borde inte vi människor kunna hjälpa varandra som vänner eller familj i större utsträckning?, kan jag tycka. Svårt att dra gränsen där.
Jag grundar det på egen erfarenhet och intresse för vad personer som varit i kontakt med psykiatrin upplevt. D.v.s. ett intresse av att lyssna till de som inte enbart uppfattat vården som positiv. Jag tycker att det är viktigt att just de tillfrågas och att klienter och patienter får komma till tals. En svårighet är att vi, tidigare patienter och klienter, då blottar oss själva vilket är ett svårt övervägande. Om jag ska berätta om mina erfarenheter av psykiatrin så avslöjar jag samtidigt att jag varit i kontakt med psykiatrin vilket jag inte alltid önskar. Jag hävdar inte att alla inom psykiatrin eller all psykiatri är negativ, men jag menar att det förekommer en hel del gränsöverskidanden, bl. a. etiska sådana, och att det finns några människor som vågat berätta om dem.
@ Nobody
Det förstår jag mycket väl att du inte har nån lust att skylta med, det finns så många förutfattade meningar och konstiga teorier.
Och jag har också hört berättelser från psyk, såna som varit negativa och såna som enligt mig är helt genomcyniska och farliga för människors liv.
Problemet är att jag inte för mitt liv kan se hur en fejkad psykos ska kunna säga något om vården för en äkta psykos. Det är ju omöjligt. Anna Odell kan aldrig klaga på att hon fick för lite hjälp/vård/medicin eller fel hjälp/vård/medicin – för hon var ju inte sjuk.
Det enda hon kan visa på är att en frisk människa behandlades som en självmordsbenägen/psykotisk – och på vilket sätt är patienter inom psykvården betjänta av det?
Det låg nära till hands att tro att hon hör till de där som romantiskt tror att det inte finns sinnessjukdomar, ”att vara galen är bara en frisk reaktion på vår galna värld”, och annat trams.
Att Ann Heberlein vägrar att ta lithium p.g.a. befarad ”trögtänkthet” är ju nonsens.
Själv är jag bipolär sedan tonåren(55 år nu) och fick ingen styrsel på livet innan en överläkare insåg vad som felades mig. Enda bieffekten är en lätt tremor, men det kan jag leva med. Alternativet är döden.
Lithium rulzz…
Hej robban
Grattis till att ha fått styrsel på livet!
Efter att ha läst Depressionens demoner av Andrew Solomon insåg jag till sist att konstant medicinering inte alltid är av ondo. Han jämförde det med diabetikers insulin, vissa hjärtsjukdomar etc. Ingen skulle få för sig att moralisera över det medicinberoendet, så varför är medicin mot psykiska sjukdomar så stötande?
Jag minns inte Heberleins resonemang om lithium, men kanske får hon för stora bieffekter för att tycka det är värt det? Är det inte så att man kan uppskatta sina förmaniska perioder mycket – vara effektiv, i flow, få mycket gjort och hinna med allt. Medan andra tycker att priset är för högt.
[…] av året och läste hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Bloggat här, här och här.) Idag läste hon högt ur delar av boken (hon läser mycket bra) och tog upp tankar som jag kände […]