Ann Cleeves: Dött vatten

Jag är inte helt nöjd med Jimmy Perez återkomst i Dött vatten, den första i en planerad ny kvartett från Shetlandsöarna. Jag hade högre förväntningar.
Förra boken slutade i tragik, och Perez har varit djupt deprimerad en längre tid. När ett mord på en utflyttad journalist inträffar kallas en utsocknes kommissarie in, Willow Reeves med stort hår och en uppväxt i kollektiv på Yttre Hebriderna.
Ett planerat bröllop, en gammal otrohet, ett vattenkraftsprojekt och båtbyggande… det är fina miljöskildringar som vanligt, kargt och blåsigt och vida vyer. Men lite för mycket om Perez och Reeves relation, ömsom uppskattande och ömsom irriterad. Ska de bli ihop?
Jag kommer ändå att vilja följa Jimmy Perez vidare öden när han stretar på som ensamstående far åt Frans dotter Cassie. Hoppas Cleeves kommer igång mer i nästa bok.

Read Full Post »

Undrar om redaktionen på Filter…

… också har läst Ann Cleeves? I nya numret finns det i alla fall en lång artikel om fågelskådande. Jag kände mig skitsmart för att jag redan visste så mycket i detta ämne, thanks to Ann. (Här och här.)
Fåglarna jag känner igen är däremot inte så många: Höna, skata, stork, domherre, sidensvans, talgoxe, kråka, duva, kaja, gråsparv, nötskrika, påfågel, flamingo, pingvin, hackspett, uggla. Kanske några till.
Bilden föreställer en svarthakad buskskvätta.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Filter, fågelskådare, Ann Cleeves

Read Full Post »

Love love loving Vera Stanhope!

Detective inspector Vera Stanhope är fet och butter. Ganska olycklig och med en alltför hög alkoholkonsumtion. Hon växte upp med en ensam far, bodde kvar som en gammflicka (kan man säga gammflicka? I Norrland är en gammpojke en man som aldrig lämnar föräldrahemmet, så det borde väl finnas gammflickor också? Även om Vera inte är så flickaktig precis.) Hon kallar misstänkta och vittnen hon förhör för ”pet” och dominerar sin utredningsgrupp så att alla är rädda för hennes sarkasmer och sura humör. Hon har svårt att delegera, för ingen annan är ju lika smart som hon. I love her.

Jag tycker att Ann Cleeves är suverän på att beskriva stämningar och människors bevekelsegrunder. Det kan vara både viktiga och oviktiga personer, det är inte så att man fattar att man ska se upp med någon bara för att den beskrivs mer ingående. Och mordoffrens föräldrar. Jag tycker mycket om Julie, mamman som är ute och roar sig för första gången på evigheter och sen kommer hem till ett mördat barn. Långt senare i boken sitter hon på en bänk och iakktar några människor på en bar.
She sat on a bench outside, watching them. It was as if the big plate window was a giant film screen and though she couldn’t hear what they were saying she got caught up in the drama. There was a pretty young woman who couldn’t settle. She fluttered from group to group, talking and laughing, growing more and more unsteady. When she moved away, the groups turned in and talked about her. She seemed so lonely that Julie wanted to cry.

I den här boken återkommer fågelskådartemat från Blå gryning och förklaringen till att hon har så bra koll på denna fanatiska värld är att Cleeves själv jobbat som kokerska på en fågelskådarstation. Men i Hidden depths är det andra saker som är viktigare. Vanliga liv, med mörka strömmar under.
Jag gillar också Ofeliavibbarna, när mordoffren hittas i vatten med blommor strödda omkring sig. Om en av de döda tänker Vera så här:
If I was writing a novel, she thought, Lily would be the murderer. It would be one of those psychological thrillers, where part of the action is seen from the murderer’s point of view, written in a different font or the present tense. Vera borrowed books like that from the library sometimes, enjoyed throwing them across the room when they got the details of police procedure wrong.
Nu har jag cirka 70 sidor kvar och ingen aning om vem som är mördaren. Men jag litar på att Vera Stanhope klarar upp det.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Vera Stanhope, Ann Cleeves, Hidden depths, deckare

Read Full Post »

Ann Cleeves — Blå gryning

Det är med sorg i hjärtat jag tar farväl av Jimmy Perez, den sympatiske shetländaren i Ann Cleeves färgkvartett: Svart som natten, Vita nätter, Rött stoft och så nu sist Blå gryning. Så dramatiska miljöer, så trovärdiga människor, så fint skildrat alltihop är. Instängdheten på en ö, samtidigt som man är så oskyddad för vädrets makter. Alla dessa öden som flätas samman. Fanatiska fågelskådare. Och så oväntat slut! Jag blir riktigt ledsen.
Tur att hon skrivit fler böcker, Cleeves. Den jag hittade i butik är med DI Vera Stanhope, och var retfullt nog den tredje i en serie, men jag läser den nog snart ändå.

Read Full Post »

Det här med polisutredare…

Vi diskuterade det, dottern och jag, apropå alla dessa krimmare som alltid misslyckas med att förstå sig på sina närmaste: fruar, män, barn, föräldrar… och samtidigt är djupt psykologiskt insiktsfulla när det gäller att lista ut hur brottslingarna tänker och känner. Hur trovärdigt är det egentligen?
Harry Hole, John Rebus, Hieronymous Bosch, Hanne Wilhelmsen (men hon är åtminstone nykter).

Mer trovärdiga är då Ann Cleeves Jimmy Perez och Tony Hillermans Jim Leaphorn, som båda är besatta av Att Förstå. Förstå varför människor gör som de gör, som är djupt intresserade av människor helt enkelt.

Read Full Post »

Rött stoft — Ann Cleeves (Shetlandsälsklingen)

Oj, vad jag gillar Ann Cleeves deckare från Shetlandsöarna! Det är så levande och fint beskrivet, miljöerna med väder och vind och vidder. Färjorna som går fram och åter. Människorna som omväxlande är stolta över sin hembygd, omväxlande känner sig instängda och längtar bort.
Ann Cleeves är skicklig på att beskriva bipersonerna, alla historier och relationer som gör det intressant, samtidigt som hon aldrig förlorar själva mordgåtan ur sikte. Den här gången handlar det om en utgrävning efter ett köpmannahus som gör att andra, värre, saker också kommer i dagen. Det är små porträtt av den gamla Mima, som lever på sitt okonventionella sätt och struntar fullkomligt i vad andra tycker om henne. Den ängsliga arkeologen Hattie som kommer från England. Den barnslige polisen Sandy och hans föräldrar Joseph och Evelyn. Kusiner, sysslingar, arbetskamrater. Cleeves lägger ut ett nät av människor som sitter ihop och påverkar varandra.
Och så gillar jag polisen Jimmy Perez. Han går inte i den alkoholiserade, bittra och kantiga traditionen, utan mer i stil med Tony Hillermans Joe Leaphorn. En tänkande man, lugn och nyfiken.
Detta är tredje boken efter Svart som natten som jag skrivit om här, och Vita nätter, här.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Shetlandsöarna, Jimmy Perez, Rött stoft, deckare

Read Full Post »

Vita nätter

Jag kastar mig glupskt över nästa Ann Cleeves, Vita nätter. Det är sommar och då blir det aldrig mörkt på Shetlandsöarna. (Jämför Norrbotten!) Jimmy Perez har inlett en relation med konstnären Fran Hunter. Fran har vernissage tillsammans med öarnas berömda Bella Sinclair, och hennes fiolspelande brorson Roddy. Men det är märkligt lite folk på vernissagen, och än märkligare blir det när en man går fram till en tavla och börjar storgråta…
Det fortsätter i samma stil som den första boken, och jag gillar det jättemycket. Gamla hemligheter som kommer i dagen, att man får följa vissa personers tankar och reaktioner, miljöbeskrivningarna. På slutet trappas spänningen upp och tempot ökar. Det passar bra, men jag gillar det där lite långsammare i början också.
Det ska visst bli fyra böcker, en för varje årstid.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Vita nätter, Shetlandsöarna, deckare

Read Full Post »

Ann Cleeves — Svart som natten

Ann Cleeves deckare i Shetlandsmiljö visar sig vara mycket bra. Svart som natten heter den första, och där är det en ung flicka som blir mördad. Hennes namn börjar på C, precis som en annan, mindre flicka som försvann för många år sedan. Båda flickorna har varit vänner med det avskydda byoriginalet.
Jag gillar persongalleriet, med polismannen Jimmy Perez i spetsen. Hans anfader drev iland på 1500-talet, men 500 år är ändå inte riktigt tillräckligt för att räknas som urshetländare…
Här finns den rike företagaren, hans barnslige son, den strama lärarinnan som håller dottern i fasta tyglar medan mannen jobbar över, en nyskild konstnär med en olycksalig benägenhet att snubbla över lik, hennes exmake och hans åldrande älskarinna, en sörjande far. Alla har sina hemligheter även om man får jobba hårt för att hålla något hemligt på en liten ö där alla känner alla i generationer bakåt.
Jag gillar också miljöskildringarna; det karga, havet, dimman. Färjorna.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Cleeves, Svart som natten, deckare, Shetlandsöarna

Read Full Post »