Ännu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.
Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant, en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.
Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.
snowflakes in rain 