Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mormor’

salomoÄnnu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.

Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och  äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant,  en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.

Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig  kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.

 

Annonser

Read Full Post »

Det blev en jättefin kväll på Stora teatern igår. Varm och glad stämning, folk trivdes och hade roligt och det hade jag också.
Först ut var debutanten Elin Olofsson i en röd klänning med något som jag tills vidare kallar volang, fast det är egentligen inte det. Häftig var den i alla fall. Elin Olofsson vann mitt hjärta direkt när hon berättade att hennes mormor dog för två veckor sen. Sen talade hon om sin bok Då tänker jag på Sigrid, som är en familjehistoria från Jämtland, där Sigrid är en bitter kvinna, en riktig surkärring. ”Men jag undrar alltid varför surkärringar blivit såna”, sa Elin Olofsson, som vill skriva in periferin (kvinnor på landsbygden) i litteraturhistorien.
Efter Olofsson kom Leif G W Persson, och han körde sin grej. Många gapskrattade medan jag nöjer mig med att tycka att han är småkul. Även GW steg i min aktning när han slog fast att Selma Lagerlöf är och förblir Sveriges främsta författare.

Sedan efter pausen kom Margareta Strömstedt som ditills inte gjort mycket väsen av sig. Men nu ägde hon scenen och läste ett långt stycke ur senaste boken. Bra! Sedan kuppade hon och hennes presentation av nästa författare, Pelle Sandstrak /Mr Tourette, utvecklades till ett riktigt samtal där Strömstedt aldrig ville sluta ställa frågor, som tydligt var ärligt intresserade.
Men han fick ändå köra lite själv också, Mr Tourette, och det var sådär roligt i det blodiga allvaret så att det blev riktigt bra. En av de människor som räddade hans liv var skolsköterskan Lillemor, en stor kvinna som tog strypgrepp på honom och sa: ”Du kan så mycket pojkdjävul”. ”Strypgrepp är undervärderade som psykiatrisk behandlingsmetod”, menade Sandstrak som numera bor i Linköping.

En bok blev inköpt: Då tänker jag på Sigrid som hunnit komma på pocket.
Lite kul: Att Mr Tourette satt väldigt stilla, medan G W, ja ni vet, han har sina tics med glasögonen och öronen och käppen och…
Se själva på 24Corren här och här.
———————————–

Read Full Post »

sammankomstenVeronica är ett av tolv syskon till en våldsam far och en diffus mor som dessutom fick sju missfall. Nu har den som stod Veronica närmast, brodern Liam, drunknat. Med stenar i fickorna.
”Det finns inget eländigare än en eländig irländsk barndom”, som en annan författare, Frank McCourt skrev, och jag tänker på det när jag följer Veronica på hennes vansinniga sorgefärd. Över till England för att hämta hem Liams lik. Irrandes hemma på nätterna för att slippa makens sexuella inviter — vid fem, halv sex-hugget brukar hon korka upp vinaren hon hinner dra i sig innan hon somnar framåt förmiddan. Framför allt går sorgefärderna bakåt i tiden med frågan VARFÖR?
Veronica fantiserar ihop scener från sin mormor Adas ungdom, hur hon möter en man som ska bli hennes make och en man som ska bli hennes hyresvärd. Det är hyresvärden som ska bli förövaren, den som förstör Liams liv men som Veronica aldrig berättar om. Vet Ada om det? Är barnen som passerar i hushållet del av hyresbetalningarna? Jag får det inte klart för mig, var gränserna för Veronicas fantasier, förvirrade minnen, och något som kan kallas verklighet går.
Det är nattsvart, det är sorgligt, det är hemskt. Och det är bra. Kanske slutar det med en glimma av hopp? Anne Enrights Sammankomsten vann Bookerpriset 2007.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Surprise! Jag blev mest fascinerad av porträttet av Camilla Henemarks mormor Aina och deras relation. Min krönika (alltså inte någon recension) hittas här.

Read Full Post »


Jag älskar att avsnitten ur Astas dagböcker alltid börjar med ett avsnitt på danska. Jag stakar mig igenom det först, innan översättningen kommer. Undrar hur engelsmännen som läste originalet gjorde? Hoppade över, säkert. Om de inte, som Ruth Rendell, har danskt påbrå.
Det är lätt att glömma bort Ruth Rendell mellan varven, liksom hennes pseudonym Barbara Vine. Sen blir man desto gladare när man läser henne igen. För hon är alltid bra.
Astas bok är en släkthistoria i tre generationer, med hemligheter, fattigdom, berömmelse och en mordgåta. Asta kom till England tillsammans med sin make Rasmus och två små barn. Ett tredje barn dog, och nu väntar hon igen. Hon är tung och otymplig och längtar efter en flicka. Och efter danskt rågbröd.
Det kommer en flicka, Swanhild. Men exakt hur kommer hon? På Astas födelsedag långt senare, får Swanny ett elakt anonymt brev som berättar att hon inte är Astas och Rasmus dotter. Swanny är då 58 år och hamnar i djup kris. Hon lyckas inte få några ordentliga besked från sin självupptagna mor, utan är utlämnad till sitt eget grubblande.
Så dör Asta. Och när Swanny röjer upp i huset hittar hon massor av anteckningsböcker, där Asta i hemlighet skrivit dagbok. Astas dagböcker blir utgivna och en stor försäljningssuccé både i England och Danmark. Det blev tv-serie också, och där hade Anthony Andrews en roll. 😉 Men får Swanny veta vem hon är?
När boken börjar är även Swanny död, och det är systerdottern Ann som fått ärva såväl huset som dagboksrättigheterna som nyfikenheten på hur allt hänger ihop. Så hon läser och forskar om vartannat. Det kommer twist på twist i denna bok, och historierna vävs in i och runt om varandra. Tänk De besatta (A S Byatt) möter Alias Grace (Margaret Atwood) med ett stänk av det lilla jag minns av Mary Swann (Carol Shields). Mycket fin bok.
***
På fliken läser jag att Ruth Rendell hade en dansk mormor, och att namnet Vine ska uttalas på danska. Den här boken köpte jag för tio kronor på en liten turistinformation vid Höga kusten förra sommaren, det får man kalla ett fynd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En liten flicka!

En stark och fin liten flicka med mycket hår föddes igår kväll! Jag har den stora lyckan att få vara mormor till henne. 🙂 Alla mår bra.
(Jag har gett henne en bok.)

Read Full Post »

Om fröken skrivit att alla ska ta med sig ”äpple ELLER banan” på skolutflykten, då kan man inte komma med ett päron. Om fröken påstår att man lånat en bok om Plupp är det ingen idé att säga att man inte gjort det, då åker huvudet ner i papperskorgen och biblioteksräkningen kommer ändå hem. Om de andra barnen är elaka och hånar dig för att du är tjock, ska du tänka på barnen i Afrika. Om talfröken hånar dig för att du inte kan säga ”russin” är det inget att göra åt. Om tandläkaren drar ut fel tand får du gå med värken, för han gör ju omöjligt fel. Och förresten är det värre för barnen i Afrika.

Det är en hemsk uppväxt han har, limpsmörgåsätande och O’boydrickande Kjell. Inte hemma men i skolan. Elaka barn är otäcka och elaka vuxna är helt vidriga. Det är jobbigt att läsa om, men det är bra. Och med en bitter humor. (Trots att jag får klaustrofobi av skildringen av det konforma villaområdet.)
Kjells bästa ställe är hos mormor. Hon tycker inte alls om att göra som alla andra. Brorsan är också bra, han bygger en radiosändare som blir Kjells första möte med etermediet. Senare blev Kjell den yngste fast anställde på Sveriges radio. (Bara att få fast anställning är en bragd, tro mig.)
Hemsida finns här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »