Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mormor’

salomoÄnnu ett utgallringsfynd för två kronor från bibblan, ännu en omläsning, och jag funderar över hur mitt minne egentligen arbetar. Jag kommer ihåg en enda sak från denna bok, och det är när en mormor förstår att hennes dotterson inte har den pappa som det påståtts. Eftersom jag läste den här många år före jag själv blev mormor så har det inte med den saken att göra. Denna mormors, Cecilias, insikt leder förvisso till katastrof, men det är också mycket annat i boken som är ännu mer ödesmättat och destruktivt så varför just dessa violetta ögon fastnat i mitt minnes skrymslen är svårt att förstå. Kanske är det bara extra bra skrivet av Vine, i en av hennes bästa böcker.

Ni vet hur ibland själva huset är en karaktär i vissa böcker, som till exempel i Vines egen Ödesdiger vändning? Här är det Londons tunnelbana som är huvudkaraktär. Historiska fakta, geografiska, tekniska, är insprängda hela tiden, utdrag ur den bok som Jason skriver. Han är besatt av tunnelbanor och  äger en gammal skola där diverse vinddrivna existenser får bo billigt. Hit kommer en violinist som övergett man och litet barn, en manipulativ man med ont i sinnet och björn i släptåg, en narcissistisk gatumusikant,  en aidssjuk man med bekymrad älskare, en amoralisk tvåbarnsmor vars dotter älskar ordning och vars son ”slirar” på tunnelbanetak, och en falkägande man klädd i jacka som luktar ruttet kött.

Mest tycker jag om Cecilia, denna till åren komna kvinna som ser de rättesnören hon själv levt efter sprängas. Hon är förtvivlad över att barnbarnen löper vind för våg och oroar sig över vad som ska hända när hon själv dör. Vänskapen med älskade väninnan Daphne är fint skildrad, de är så omtänksamma och kärleksfulla med varandra. Cecilia är lite släkt med berättaren i En överlevares minnen, alltså en vanmäktig  kvinna som iakttar samhällets upplösning och försöker vara en stabiliserande faktor för barnen så länge hon kan.

 

Read Full Post »

Det blev en jättefin kväll på Stora teatern igår. Varm och glad stämning, folk trivdes och hade roligt och det hade jag också.
Först ut var debutanten Elin Olofsson i en röd klänning med något som jag tills vidare kallar volang, fast det är egentligen inte det. Häftig var den i alla fall. Elin Olofsson vann mitt hjärta direkt när hon berättade att hennes mormor dog för två veckor sen. Sen talade hon om sin bok Då tänker jag på Sigrid, som är en familjehistoria från Jämtland, där Sigrid är en bitter kvinna, en riktig surkärring. ”Men jag undrar alltid varför surkärringar blivit såna”, sa Elin Olofsson, som vill skriva in periferin (kvinnor på landsbygden) i litteraturhistorien.
Efter Olofsson kom Leif G W Persson, och han körde sin grej. Många gapskrattade medan jag nöjer mig med att tycka att han är småkul. Även GW steg i min aktning när han slog fast att Selma Lagerlöf är och förblir Sveriges främsta författare.

Sedan efter pausen kom Margareta Strömstedt som ditills inte gjort mycket väsen av sig. Men nu ägde hon scenen och läste ett långt stycke ur senaste boken. Bra! Sedan kuppade hon och hennes presentation av nästa författare, Pelle Sandstrak /Mr Tourette, utvecklades till ett riktigt samtal där Strömstedt aldrig ville sluta ställa frågor, som tydligt var ärligt intresserade.
Men han fick ändå köra lite själv också, Mr Tourette, och det var sådär roligt i det blodiga allvaret så att det blev riktigt bra. En av de människor som räddade hans liv var skolsköterskan Lillemor, en stor kvinna som tog strypgrepp på honom och sa: ”Du kan så mycket pojkdjävul”. ”Strypgrepp är undervärderade som psykiatrisk behandlingsmetod”, menade Sandstrak som numera bor i Linköping.

En bok blev inköpt: Då tänker jag på Sigrid som hunnit komma på pocket.
Lite kul: Att Mr Tourette satt väldigt stilla, medan G W, ja ni vet, han har sina tics med glasögonen och öronen och käppen och…
Se själva på 24Corren här och här.
———————————–

Read Full Post »

sammankomstenVeronica är ett av tolv syskon till en våldsam far och en diffus mor som dessutom fick sju missfall. Nu har den som stod Veronica närmast, brodern Liam, drunknat. Med stenar i fickorna.
”Det finns inget eländigare än en eländig irländsk barndom”, som en annan författare, Frank McCourt skrev, och jag tänker på det när jag följer Veronica på hennes vansinniga sorgefärd. Över till England för att hämta hem Liams lik. Irrandes hemma på nätterna för att slippa makens sexuella inviter — vid fem, halv sex-hugget brukar hon korka upp vinaren hon hinner dra i sig innan hon somnar framåt förmiddan. Framför allt går sorgefärderna bakåt i tiden med frågan VARFÖR?
Veronica fantiserar ihop scener från sin mormor Adas ungdom, hur hon möter en man som ska bli hennes make och en man som ska bli hennes hyresvärd. Det är hyresvärden som ska bli förövaren, den som förstör Liams liv men som Veronica aldrig berättar om. Vet Ada om det? Är barnen som passerar i hushållet del av hyresbetalningarna? Jag får det inte klart för mig, var gränserna för Veronicas fantasier, förvirrade minnen, och något som kan kallas verklighet går.
Det är nattsvart, det är sorgligt, det är hemskt. Och det är bra. Kanske slutar det med en glimma av hopp? Anne Enrights Sammankomsten vann Bookerpriset 2007.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Surprise! Jag blev mest fascinerad av porträttet av Camilla Henemarks mormor Aina och deras relation. Min krönika (alltså inte någon recension) hittas här.

Read Full Post »


Jag älskar att avsnitten ur Astas dagböcker alltid börjar med ett avsnitt på danska. Jag stakar mig igenom det först, innan översättningen kommer. Undrar hur engelsmännen som läste originalet gjorde? Hoppade över, säkert. Om de inte, som Ruth Rendell, har danskt påbrå.
Det är lätt att glömma bort Ruth Rendell mellan varven, liksom hennes pseudonym Barbara Vine. Sen blir man desto gladare när man läser henne igen. För hon är alltid bra.
Astas bok är en släkthistoria i tre generationer, med hemligheter, fattigdom, berömmelse och en mordgåta. Asta kom till England tillsammans med sin make Rasmus och två små barn. Ett tredje barn dog, och nu väntar hon igen. Hon är tung och otymplig och längtar efter en flicka. Och efter danskt rågbröd.
Det kommer en flicka, Swanhild. Men exakt hur kommer hon? På Astas födelsedag långt senare, får Swanny ett elakt anonymt brev som berättar att hon inte är Astas och Rasmus dotter. Swanny är då 58 år och hamnar i djup kris. Hon lyckas inte få några ordentliga besked från sin självupptagna mor, utan är utlämnad till sitt eget grubblande.
Så dör Asta. Och när Swanny röjer upp i huset hittar hon massor av anteckningsböcker, där Asta i hemlighet skrivit dagbok. Astas dagböcker blir utgivna och en stor försäljningssuccé både i England och Danmark. Det blev tv-serie också, och där hade Anthony Andrews en roll. 😉 Men får Swanny veta vem hon är?
När boken börjar är även Swanny död, och det är systerdottern Ann som fått ärva såväl huset som dagboksrättigheterna som nyfikenheten på hur allt hänger ihop. Så hon läser och forskar om vartannat. Det kommer twist på twist i denna bok, och historierna vävs in i och runt om varandra. Tänk De besatta (A S Byatt) möter Alias Grace (Margaret Atwood) med ett stänk av det lilla jag minns av Mary Swann (Carol Shields). Mycket fin bok.
***
På fliken läser jag att Ruth Rendell hade en dansk mormor, och att namnet Vine ska uttalas på danska. Den här boken köpte jag för tio kronor på en liten turistinformation vid Höga kusten förra sommaren, det får man kalla ett fynd.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

En liten flicka!

En stark och fin liten flicka med mycket hår föddes igår kväll! Jag har den stora lyckan att få vara mormor till henne. 🙂 Alla mår bra.
(Jag har gett henne en bok.)

Read Full Post »

Om fröken skrivit att alla ska ta med sig ”äpple ELLER banan” på skolutflykten, då kan man inte komma med ett päron. Om fröken påstår att man lånat en bok om Plupp är det ingen idé att säga att man inte gjort det, då åker huvudet ner i papperskorgen och biblioteksräkningen kommer ändå hem. Om de andra barnen är elaka och hånar dig för att du är tjock, ska du tänka på barnen i Afrika. Om talfröken hånar dig för att du inte kan säga ”russin” är det inget att göra åt. Om tandläkaren drar ut fel tand får du gå med värken, för han gör ju omöjligt fel. Och förresten är det värre för barnen i Afrika.

Det är en hemsk uppväxt han har, limpsmörgåsätande och O’boydrickande Kjell. Inte hemma men i skolan. Elaka barn är otäcka och elaka vuxna är helt vidriga. Det är jobbigt att läsa om, men det är bra. Och med en bitter humor. (Trots att jag får klaustrofobi av skildringen av det konforma villaområdet.)
Kjells bästa ställe är hos mormor. Hon tycker inte alls om att göra som alla andra. Brorsan är också bra, han bygger en radiosändare som blir Kjells första möte med etermediet. Senare blev Kjell den yngste fast anställde på Sveriges radio. (Bara att få fast anställning är en bragd, tro mig.)
Hemsida finns här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Naturligtvis tänker jag kolla på Victorias bröllop idag. Oavsett vad man tycker om monarkin så är det en historisk händelse — plus en lång rad av vackra klänningar och smycken. Jag minns att jag var hos mormor i Lycksele och såg på kungen och Silvias bröllop med henne. Tv-sändningen måste ha varit lång, för jag minns att vi gick lite in och ut ur rummet och gjorde andra saker emellan. Nu är det väl tv hela dagen från precis varenda sekund av deras dag, men själva vigseln tänkte jag försöka pricka in.
Utöver detta tänker jag njuta av min lilla lediga dag tillsammans med Per Hagman. Det är mitt första möte med honom, och jag blev alldeles överväldigad av inledningen på Vänner för livet. OJ. Kan jag ha missat en riktigt, riktigt bra svensk författare ända till nu?
Vidare: Buffy — som jag kommit av mig lite i tittandet på. Men tredje säsongen, som jag tycker mycket om, ska jag i alla fall se klart.
Och sen har Sara på Glory Box skrivit så fantastiskt lockande om regissören Douglas Sirk att jag beställde boxen på stört. Idel tätspelad amerikansk familjeångest. Yummy.
Men först: Melodikrysset.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Erica Jong kan skriva mer, så mycket mer! än bara om att knulla. Och man kan läsa henne för mer än för sexskildringarna. Även om jag tycker att hon skriver väldigt bra om sex och hur viktigt det är, bättre än nästan alla andra tror jag. Just nu kan jag inte komma på nån som är mer trovärdig.

Jag läser om hennes I ljusaste minne (om mödrar och döttrar) och blir helt uppslukad. Den är precis lika bra som jag mindes den. En judiskt släktkrönika i fyra led, som börjar med en fasansfull scen under en pogrom i Ryssland där 17-åriga Sarah dödar sitt eget spädbarn. Medvetet eller av olyckshändelse, man vet inte, men hon ammar honom till döds och de blodtörstiga kosakerna hittar inte familjens gömställe. Sarah kan fly till Amerika, New York.
Där klarar sig Sarah undan de värsta skojarna och hallickarna, och börjar ett nytt liv som tecknare och småningom målare. Sarah älskar och arbetar och föder Salome, som blir en backfish och lever loppan i Paris. Salome hänger med makarna Fitzgerald, har ihop det med Henry Miller, och skriver boken En dålig flicka i Paris som gör skandal. Hemma hos den berömda författaren Edith Wharton gör Salome en upptäckt som förändrar hela hennes liv. När hon reser tillbaka till USA klarar hon inte av att träffa Sarah, utan åker istället till Washington där hon så småningom startar en skola och träffar Aaron som flytt undan judeutrotningarna i Polen.

Salomes dotter heter Sally, och blir en berömd sångerska. 22 år ung i det sena sextiotalet som hon inte minns mycket av. Ständigt påtänd för att slippa verklighetens skarpa kanter, innan hon går under jorden och försvinner hos sin ungdoms älsklingsförfattare. Och Sally blir sen mor till Sara, som knyter ihop berättelsen.

Erica Jong skriver så fantastiskt bra i spänningsfältet mellan extremt hat (Förintelsen) och stark livsbejakan (kärleken, erotiken). Hon får med alla dessa starka känslor, alla fruktansvärda öden men ändå det ljusa, det glada. Och boken heter ju I ljusaste minne. Det är så skönt att läsa om människor som vägrar låta livet slå ner sig, som ständigt söker efter lyckan och vågar älska. Som skapar konst. De tre äldsta kvinnorna är konstnärer av något slag. Salomes resonemang om skrivandet, att använda sitt liv för att kunna skriva om det, är väldigt bra. Kanske Jongs alter ego?

Tyvärr tappar boken en del i slutet. Det blir en del upprepningar, och för mycket stereotypt resonemang om kvinnor och män. Annars hade det blivit en Best of-etikett. Men.
Jag måste försöka få ledigt så att jag kan åka på Bokmässan i år, när Erica Jong kommer dit. Tills dess kan jag läsa hennes blogg. I youtubeklippet här ovan talar Jong om poesi och läser egna dikter.
Bokmania har nyligen läst och har skrivit om Rädd att flyga, Jongs genombrottsroman. Att hitta I ljusaste minne verkar inte vara så lätt, den finns inte längre i översättning. På Myrorna och såna ställen kanske den går att få tag i. Den amerikanska titeln är Inventing memory — A novel of Mothers and Daughters och på brittisk engelska heter den av nån anledning Of blessed memory.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Min recension av Birgitta Stenbergs nya Eldar och is börjar så här:
Birgitta Stenberg har aldrig varit rädd för att skriva om sitt eget liv, aldrig försökt försköna. Men berättelsen om hennes mormor och mamma har plågat henne i nära ett halvt sekel. Nu blev det dags att skriva.
”Eldar och is” är en bok om passion. Inte den vackra, den som vi kanske drömmer om. Nej, det här är passioner som river och sliter och krossar människor på vägen.
Historien börjar med mormor Alma, den livsglada med läshuvud, som avskydde sömnad och allt hushållsarbete. Alma lämnar Storsätra i Östergötland för sin första tjänst som lärarinna långt uppe i Norrland. Knappt hinner hon installera sig där förrän hon blir förförd av den lika levnadsglada prästfrun. Och prästen.

Resten kan läsas här, om man vill.
Jag är lite förtjust i Birgitta Stenberg som person. Hon har funnits jämt, och alltid haft ett drag av spänning över sig. Lika självutlämnande som Kerstin Thorvall, men vad jag kan minnas har hon inte alls blivit lika illa åtgången. Hur kan det komma sig egentligen? Kanske för att Stenberg inte har några barn.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag hade tänkt bjussa på en dikt, såklart, en lång en om Döden som korsar kontinenterna och är ovälkommen överallt, särskilt av de gamla som sett hans ansikte förut. Men så möter han en kvinna hängandes i ett rep, och fångar upp hennes själ. Hon tigger om att få dö, men han stoppar henne istället i fickan. Det är så få som älskar Döden, så dem vill han spara på…
Men när man har med familjen Hughes/Plath att göra är jag alltid så rädd för rättigheter. Det står också mycket strängt i boken att ingenting ”may be used och reproduced in any manner whatsoever”, förutom korta stycken i recensioner då. Så det får bli korta smakprov, ur denna fantastiska — igen! — diktsamling.
En dikt heter Granny och börjar såhär:
Mirror, mirror on the wall
Who is the least dead
Of us all?

You loved me not, just saw
A copy of the face
You gave birth to
/…/

en dikt som heter George slutar såhär:
/…/
As we left, his face was snapped shut
Like a borrowed book, given back, and all his pages
Folded into the rucksack of his shoulders

En dikt som heter Readers går hårt åt Plath-dyrkarna*:
Wanting to breathe life into their own dead babies
They took her dreams, collected words from one
Who did their suffering for them
/…/
While their mothers lay in quite graves
Squared out by those green cut pebbles
And flowers in a jam jar, they dug mine up
/…/
When she came out of the oven
They had gutted, peeled
And garnished her

They called her theirs

Plathdyrkarna av kategorin som skrapar bort namnet Hughes från hennes gravsten, får man förmoda. Jag hoppas att Frieda Hughes inte har något emot alla oss andra som läser hennes mammas dikter.
Wooroloo är hennes första diktsamling och är dedikerad For daddy with love. Den kom ut 1998. Det var även Ted Hughes dödsår.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Den är så fruktansvärt bra så jag vet inte var jag ska börja. Med flugorna? Som surrar sig igenom boken, letar efter nånstans att lägga ägg. I köttet. Eller i håret på Aliide, som svettas av sitt enorma svek. Äckliga flugor.

Eller med historien, som är två historier. Eller tre. En som börjar 1992 när gamla Aliide hittar ett bylte på sin gård, ett bylte som visar sig vara en ung flicka, Zara. Zara har flytt från någon hon påstår är hennes elake man. Hon har bara ett par stulna tofflor på fötterna, och trasiga, för tunna kläder. Konstig estniska pratar hon också. Aliide känner igen blicken, kroppspråket, hon förstår vad som hänt Zara men hon vill inte förstå för då kommer minnena och dem står Aliide inte ut med.

En annan historia som börjar på 1930-talet i en liten estnisk by, där två systrar bor. Ingel och Aliide. Ingel är den vackra, den duktiga. Den som lyckas med allt i hushållet, på gården, och i kärleken. Det är henne Hans blir kär i, trots att Aliide såg Hans först. Ingels äktenskap blir lyckligt ända tills ryssarna kommer. Då ändras allt.

Eller ska jag skriva om våldtäkterna? Hur Aliide och Ingel förs till kommunhusets källare och våldtas gång på gång, när ryssarna och de estniska kommunisterna vill ha fatt i Hans. Är han med skogsbröderna? Var är han? Jag orkar inte skriva något om vad de gör med Ingels lilla dotter Linda.

Hellre då om maten och alla hushållssysslor. Koka gris till tvål, mjölka korna, konservera tomater, koka sylt, baka bröd på surdegar som stått i två och ett halvt dygn. Tvätta håret med ättika eller asklut, använda någon sorts kolaska för att få vita tänder. Inte vet jag hur det fungerar, men det var vad Ingel gjorde och sen Aliide. Jag tror nämligen på allt som Sofi Oksanen skriver. Jag tror att allt är sant, allt har hänt, även om det inte hänt Ingel och Aliide så är alla dessa hemsysslor, all rädsla och alla övergrepp sådant som hänt.

Zaras historia, den tredje historien, börjar 1991 i Vladivostok. Vännen Oksana uppenbarar sig plötsligt i en egen bil, med västerländska strumpor och höga klackar. Hon övertalar lätt Zara att resa till Tyskland för att tjäna pengar. Såna historier har vi läst i tidningarna, om fattiga unga tjejer från Moldavien, Albanien, gamla Sovjetsatellitstater. Vi läsare vet vad som väntar, men det vet inte Zara. Och Zara blir mycket verkligare för mig än alla dessa verkliga kvinnor i tidningarna. Zara blir en hel människa. Någon som hade hemligheter med sin mormor och bråkade med sin mamma och tänkte plugga till läkare. Innan hon reducerades till en fitta och en mun. En värdelös fitta, men ändå med så mycket värde att männen som äger henne anstränger sig hårt för att inte låta henne slippa undan.

Utrensning handlar om hat och kraft, kärlek och rädsla, svek och mörka hemligheter. Om att leva i en diktatur där till och med dina egna tankar tas ifrån dig. Om våld och förnedring. Om att leva vidare trots sin förnedring. Det är makalöst bra. Stilistiskt är det ett sånt driv i boken, den är helt enkelt spännande, om det inte vore för att jag måste hämta luft ibland och vila mig lite så skulle jag kunna ha sträckläst den. Rent och klart språk, inget tjafs utan bara på kornet fångade detaljer. Det märks att Oksanen skriver dramatik, där man inte har tid med en massa bjäfs. Det märks också på att hon skriver väldigt visuellt: jag ser hur gården ser ut, jag ser köket. Sofi Oksanen förtjänar alla priser hon får, och om 20-30 år hoppas jag att hon får det allra finaste.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Som vanligt har filmer jag vill se fått halvljummen kritik, och som vanligt blir jag glatt överraskad. Så var det med Alice i Underlandet, och så var det med Flickan från ovan.
Jag gillar Peter Jacksons filmberättande och den här är inget undantag. Jag gillar fantastiken, när Susie Salmon är i mellanlandet, där Jackson fläskar på. Och de realistiska delarna är starka, trovärdiga. Hur familjen går sönder när Susie försvinner. Mamman sticker iväg till nån fruktodling tvärs över landet, och in kommer alkoholiserade kedjerökande mormodern Susan Sarandon för att ”hjälpa till”. Jag älskar Susan Sarandon och har alltid gjort. Porträttet av systern, Lindsey, är fint spelat. Och mördaren är riktigt äcklig. Mark Wahlberg är ju ett skåp och det är synd att just han spelar pappan. Men han lyckas inte förstöra så mycket. Flickan som spelar Susie är väldigt bra. Saoirse Ronan heter hon. Så jag är nöjd, och det tycker jag att Alice Sebold också kan vara.
Och — tada! — när jag kollar in Saoirse Ronan på imdb upptäcker jag att hon spelar in The Tribes of Palos Verdes! En av förra årets allra bästa böcker som jag skrev om här och försöker pracka på alla. DEN ska jag se!

Vill man veta hur Saoirse uttalas så kommer det i slutet på den här intervjun:

———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Dagens största igenkänning i Melodikrysset stod den här melodin för. 🙂
Text och musik av Alice Tegnér, född 1864, som skrivit och komponerat pärlor som vi alla kan: När Lillan kom till jorden, Blåsippan ute i backarna stå, Mors lilla Olle, Ekorrn satt i granen… en helt makalös visskatt!
I söndags gick ett radioprogram om Alice Tegnér, och imorgon kommer del två. 14.00 i P2. Del ett går att lyssna på HÄR och när jag gör det så måste jag leta fram min gamla Nu ska vi sjunga (ärvd efter mormor) och bli riktigt, riktigt nostalgisk. ÅH!


Med illustrationer av Elsa Beskow, här pratar vi kulturelit. 🙂
Alice Tegnér har skrivit ”vuxenmusik” också, och var veckans tonsättare i P2 denna vecka. Och hon uttalade sitt namn A-liis, (kort A, långt i) för så gjorde man på den tiden.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det är märkligt hur Herta Müller kan skriva så vackert och poetiskt om ett land och en verklighet som är så fruktansvärd att alla bara fantiserar om flykt. Fly över Donau, fly med tåg, eller fly hängandes i ett rep från taket. Hängning var den vanligaste självmordsmetoden i Rumänien. ”Det är för att vi är fega, vi vågar inte skjuta oss”, säger en av karaktärerna i Hjärtdjur.
I dödsattesterna står det ”hjärtstillestånd” och ”död i hemmet” när ett gift par blivit nedskjutna av gränsvakterna. Det står ”sommarinfluensa” när en man blivit misshandlad så svårt att han vårdats på sjukhus. Hela skolaulan fördömer den flicka — Lola — som begår självmord. Och över allting vakar kapten Pjele.
Huvudpersonen (Herta?) och hennes vänner Kurt, Georg och Edgar läser böcker som de måste gömma. Får brev från sina mödrar, som berättar om alla sina krämpor. Arbetar, blir förhörda, skriver brev till varandra med kodord för förhören, blir avskedade.
Hjärtdjur är ett ord som jagets sjungande mormor lär henne som liten. Barnet måste sova så att hennes hjärtdjur får vila sig. Det är fint, tycker jag.
Klotho har skrivit om sina tankar efter läsningen.
UPPDATERING: Boken heter The Land of Green Plums i engelsk översättning. Intressant.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »