Alma-satsning till barnbarnen

Jag tänker samla ihop till ett fint bibliotek när barnbarnen (och andra) kommer på besök. Eftersom jag är så okunnig om vad som är bra barnlitteratur just nu har jag satsat på Alma-pristagare. Denna gång Kitty Crowther och Maurice Sendak. Den tredje boken Me…Jane handlar om den legendariska apforskaren Jane Goddall och hur allt började med att hon fick en apdocka som barn. Den är på engelska, men med så korta meningar att man lätt översätter allt eftersom vid högläsningen. Skriven av Patrick McDonnell (som alltså inte är Almapristagare).

Read Full Post »

Tove Jansson 100 år och jag väljer Kometen kommer

Twitter påminner om att det är 100 år sedan Tove Jansson föddes idag, och jag minns henne genom att plocka fram mina Muminböcker och välja Kometen kommer. Jag hoppas på lagom farligheter, något som är hanterbart och kanske lite tröstande, när den verkliga världen är så ond och förfärlig som den är just nu. Och det får jag.
En morgon är hela trakten grå och en bisamråtta som är kall om magen skrämmer upp Mumintrollet och Sniff med att jordens undergång är nära. Det har med världsrymden att göra. Muminmamman och Muminpappan tycker att barnen kan ge sig iväg till Observatoriet och titta på stjärnorna för att själva se efter, och så blir det en spännande resa av det hela. Här dyker Snusmumriken upp för första gången! Han förklarar vad en komet är, och äventyret blir allt farligare och mer ödesmättat…
Uppdatering: Det är även första gången Snorkfröken uppenbarar sig. Hon har en bror och de ändrar färg efter sinnesstämning.

Jag minns att det fanns åtta böcker i den här serien, men jag hade bara råd att köpa fem. 1984. Först då var jag tillräckligt gammal (19) för att våga läsa dessa böcker, så underbart kloka och fulla av filosof.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Tove Jansson, Kometen kommer, Mumintrollet, Sniff, Snusmumriken, omläsning, 100 år

Read Full Post »

Man vet att man är mormor när…

… det första man bär hem från bokrean är dessa. En nostalgisk mormor dessutom: Nicke nyfiken-boken är från 1966 (då jag var ett helt år gammal), och Lennart Hellsing (med Sveriges gladaste kostymer) är ännu äldre, från 1950.
I sammanhanget vill jag passa på att påminna om att Nicke var en flickapa från början.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om Poul Strøyer, Nicke Nyfiken, Lennart Hellsing, Margaret Rey, H A Rey, barnböcker, bokrea

Read Full Post »

Shaun Tan är ett geni

Borttappad är en enda historia, om en borttappad sak som jaget hittar och tar hem. I Berättelser från yttre förorten är det många historier, den ena mer fascinerande och fantasieggande än den andra. En yttepytteliten utbytesstudent, en droppande grodman, en strandad sjöko och en liten pojke med våldsamt grälande föräldrar, hur morfar och mormor fann sina ringar, familjen som hittar sin innergård, en vadslagning bröder emellan om vad som händer där stadskartan slutar…
Vart alla misslyckade dikter tar vägen? Bilderna, illustrationerna är så detaljrika och laddade med känslor att jag måste gå tillbaka och betrakta dem igen och igen. Och upptäcker nya saker.
Men även om jag kanske framför allt tänker på Shaun Tan som konstnär, så står texten inte långt efter. Smaka på den här inledningen:
”Det är lustigt att nu när varje hushåll har sin egen interkontinentala ballistiska missil så funderar man knappt på dem längre.”
Det är så bra att jag är beredd att utnämna Shaun Tan till det senaste årets stora upptäckt. Vilken tur att han fick Alma-priset, annars hade jag aldrig upptäckt honom.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Shaun Tan, Borttappad, Berättelser från yttre förorten, bilderbok, illustrationer, geni, konstnär, sjöko, utbytesstudent

Read Full Post »

Dina och Dorinda får besök

Oj vad många sökningar på det här gamla fina inlägget! Är det något korsord nånstans som ska lösas eller? Med Eric Linklater som tema?
Det jag skrev då står jag för fortfarande: Det blåser på månen är världens bästa högläsningsbok.

”En gren av det åldersgrå äppelträdet knackade på fönstret till det rum där major Rytter höll på att packa sin koffert. Den knackade häftigt och hårt, alldeles som en arg brevbärare en kall morgon. Majoren tittade upp med rynkad panna, Dina tappade resflaskan av silver som hon höll i handen, och Dorinda gav till ett gällt skrik som en liten uggla.
Majoren gick bort till fönstret och drog undan gardinen.
– Se på månen, sade han.
Genom äppelträdets grenar tittade månen rakt in i rummet. Den var blek och suddig, och runt omkring sig hade den en vit krage av glänsande dimma.
– Det blåser uppe på månen, sade han. Jag tycker inte alls om när den ser ut så där. (…)”

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eric Linklater, Det blåser på månen, högläsning, Dina, Dorinda, major Rytter

Read Full Post »

Snälla, sluta analysera!

Knappt har jag hämtat mig (det tog drygt 20 år) från påståendet om att Bo Vilhelm Olsson bara fantiserade ihop Mio, Jum-Jum, och Landet i fjärran förrän nästa slag kommer. Jenny Teleman analyserar den andra stora favoriten Nils Karlsson Pyssling i Kulturradion och påstår att Bertil OCKSÅ bara hittat på Nisse.
Näe!!
Varför åh varför klickade jag på den länken?
Jag vill ha barndomens illusioner tillbaka.
——————————————-

Read Full Post »

Den hemliga trädgården — Frances Hodgson Burnett

Den lilla trumpna sura Mary Lennox hittas övergiven i det stora huset i Indien där alla dött eller flytt. Hon skickas till England och sin puckelryggige morbror som bor i ett stort hus med 100 rum och flera trädgårdar. En trädgård är hemlig. Den ligger bakom en mur, porten är dold och nyckeln nedgrävd. Men Mary hittar nyckeln, så klart, och där börjar hennes nya liv.
Istället för att vara otrevlig och sur mot alla, blir Mary vän med en rödhakesångare, jungfrun Martha, Dickon som kan tala med djuren, och en vresig trädgårdsmästare, Ben. Hon börjar gräva i jorden, plantera och rensa, och upptäcker glädjen med den engelska våren. Mary äter även upp sin mat, och går från ful och blek till tjock och söt.
Och så hittar hon en sängliggande pojke, en hysterisk och konstig pojke som är ännu otrevligare än hon själv. Men det blir folk av Colin också till sist.
Jag blir lite besviken över att fokus flyttar så mycket från Mary till hysteriske Colin, men tycker mycket om denna barnboksklassiker ändå. En hyllning till arbetets glädje, och naturens under och rikedomar. Och till barns kraft att förändra sig själva och sina liv, när de vuxna visar sig inkompetenta.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Frances Hodgson Burnett, Den hemliga trädgården, Mary Lennox, Dickon

Read Full Post »

Trädgårdsdags!

De börjar likadant: med en liten övergiven flicka. Och så småningom dyker det upp en trädgårdsmästare.
Frances Hodgson Burnetts barnboksklassiker Den hemliga trädgården och Kate Mortons vuxenroman(tik) Den glömda trädgården funkar finfint att parallelläsa. Hittills tycker jag om båda.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Frances Hodgson Burnett, Den hemliga trädgården, Den glömda trädgården, Kate Morton

Read Full Post »

Nya intressen på årets bokrea

Det är mycket roligare att handla åt Lillan än åt mig själv. Hittade två H A Rey, nostalgi på hög nivå, en ny bok om Max (med ”ny” menas att den inte fanns på sent 80- tidigt 90-tal) och så en mjuk liten sak som man kan tugga på.
De här bilderna är det så roligt att se igen, det är en bok där man fäller upp sidorna så att bilden förändras:




Mer om H A Rey och fru Margret här.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om H A Rey, bokrea, Margret Rey, Max blöja, Barbro Lindgren, Eva Eriksson, mjukbok, barnböcker

Read Full Post »

Efterlysningar! En science fiction och en barnbok.

En god vän har letat i åratal efter två böcker hon läst för länge sen men inte minns vad de hette. Kanske kan någon bokbloggare hjälpa till?

Den ena är en science fiction. Det finns någon sorts pyramid i skyn. Människorna ägnar sig åt att ”speja”; det finns molnspejare, vattenspejare, månspejare. Sedan försvinner de. Någon (en pojke?) vill ta reda på vart de tar vägen och vad som händer. Väninnan kommer ihåg vad som händer, men berättar det snällt nog inte för mig ifall jag vill läsa den nån gång.
Boken har funnits översatt till svenska, och hon läste den nån gång på 1970-talet eller möjligen tidigt 1980-tal.

Den andra är en barnbok, möjligen av en dansk författare. Den handlar om en pojke som heter Tyko och som får en lådbil. Han åker lådbil nerför en backe, men lådbilen bara fortsätter och fortsätter och det visar sig att det är ett litet troll som springer därunder. På sin färd möter Tyko en flicka som heter Marianne.
Den här läste hon på 1960-talet, och det gör inget om nån avslöjar hur den slutar. 😉

Read Full Post »

Nicke Nyfiken var en flickapa

Det får jag lära mig i en intressant artikel i Expressen, som också skriver om Pricken som en tydlig motskrift mot rasdiskriminering. Pricken är den bok som jag skulle ge till besökare från andra planeter, för att lära dem om hur vi beter oss på Jorden.
Just nu pågår en utställning om Nicke Nyfiken på Jewish Museum i New York. Där är jag tyvärr inte. Men det är intressant läsning i Expressen, om makarna Margret och H A Rey och deras flykt undan nazismen. De var tyska judar, och cyklade från Paris bara timmar innan tyskarna kom, med manuskriptet till Nicke Nyfiken i bagaget. Som de skrev och illustrerade tillsammans, men då alltså med Nicke som en flickapa. En allegori över en judisk flicka?
En väldigt konstig sak är att det kommit ut en nyutgiven Nicke-bok, långt efter författarnas död, med makarna Reys namn på omslaget. Hur kan man få göra så?
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Nicke Nyfiken, Pricken, H A Rey, Margret Rey, barnböcker, flykt, judiskt

Read Full Post »

Politiskt korrekta barnböcker?

Svenska barnboksförfattare känner sig allt mer censurerade, enligt denna TT-Spektraartikel i DN och Svd. Det får inte vara tobak, öl, magi eller ”något farligt” — då klagar småbarnsföräldrarna tydligen på förlagen.
Stackars barn.
Viveca Lärn funderar på att sluta skriva barnböcker, och Gunna Grähs säger att ”Syresättningen är lägre än någonsin”. Jag antar att Grähs underbara Nussekudden inte kommer i nytryck nåt mer då? För när Kalle blev av med sin nussekudde började han röka och supa nåt alldeles förfärligt.
Och jag funderar på hur det går för ämnen som utanförskap, elaka kompisar, jobbiga föräldrar… får de förekomma?

Jag ber om ursäkt för alla kommentarer som fick ligga och vänta på godkännande.

En diskussion mellan författaren Ulf Stark och förläggaren Ann Sköld Nilsson finns här. Och hela diskussionen initierades av en artikel i Vi Läser.
Helena på Fiktiviteter bloggar också, liksom Tysta tankar som citerar samma rader ur Lennart Hellsing som i tv-inslaget..
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om barnböcker, censur, Gunna Grähs, Viveca Lärn

Read Full Post »

Tematrio — Astrid

Berätta om tre böcker/serier/figurer/filmer ur Astrid Lindgrens värld som ni tycker extra mycket om, uppmanar Lyran.

1. Mio i Mio, min Mio är den jag tycker mest om. Hur han går där och känner sig oönskad och oälskad som fosterbarn, men så får han ett guldäpple av den snälla tanten i kiosken och sen hittar han en flaska med anden som tar honom till hans riktige far i Landet i fjärran. Där väntar hästen Miramis, vännen Jum-Jum, brunnen som viskar i skymningen och alla äventyren. Och den hemske riddar Kato.
När min yngste son var liten berättade jag Mio, min Mio för att göra en lång tråkig tunnelbaneresa lite roligare. Även de tuffa tonårskillarna på sätet bredvid tystnade och lyssnade.

2. Kajsa Kavat, Nils Karlsson-Pyssling, Ingen rövare finns i skogen, Mirabell, Peter och Petra… Jag tycker så mycket om flera av de korta sagorna. Hur Kajsa Kavat räddade julen för sig och mormor, hur Bertil ordnade så fint för pysslingen Nils. Det är Eva Billows teckningar som gör den så underbar. Att kunna skapa magi i en berättelse som handlar om hushållsarbete! Men det måste vara det där att få känna sig duktig, att man klarar av saker, som barn behöver. Ingen rövare finns i skogen var nästan för spännande, och Mirabell om flickan som fick ett frö som växte upp till en docka — åh!

3. Astrid Lindgren måste ha tyckt mycket om namnet Rasmus. Bland mina böcker som syns på bilden finns det tre olika Rasmus. Rasmus på luffen, återigen en liten oönskad kille, som träffar en snäll luffare och sjunger om sill och potäter. I en av böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist hjälper Vita rosen en liten Rasmus, och så skrev Astrid Lindgren om Rasmus, Pontus och Toker, ett äventyr som utspelar sig delvis på en cirkus.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren, barnböcker, sagor, Mio min Mio, Kajsa Kavat, Mästerdetektiven Blomkvist, Ingen rövare finns i skogen

Read Full Post »

Min barndoms Enid Blyton

Tänk så trist och torftig tillvaron hade varit utan George, Julian, Anne, Dick och Tim! Jag minns hur spännande jag tyckte att de var när jag själv var nio, tio år. Sen läste fröken en av böckerna högt i mellanstadiet, och då brukade min vän H och jag titta på varandra och göra miner varje gång det kom en sexistisk kommentar. (Vi visste förstås inte att det hette sexistisk kommentar, men kände igen den när vi hörde den.) Nu i efterhand minns jag mest att de åt en massa skinka, ägg och tomater som de köpte i bondgårdar ute på sina äventyr och som lilla Anne naturligtvis fick laga till. Yngst men flicka.
Jag tycker att de här gamla omslagen är de finaste.

Det har också dykt upp några Blytonböcker som jag bara ytterst svagt kommer ihåg, men som uppenbarligen varit i min ägo i sådär 30 år. Vågar jag läsa om?
Fler Enid Blyton-böcker hittas hos Om böcker som jag hunnit läsa, som var den som inspirerade mig att plocka fram kameran.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Enid Blyton, Femböckerna, Mysterieböckerna

Read Full Post »

Hon är inte så dum, Anne

Anne på Grönkulla slår huvudet på spiken:
— Det är ändå en skön sak, Marilla, att veta, att i morgon är en ny dag, då man ännu inte hunnit dumma sig.
och
— Ack, Marilla, halva nöjet av en sak ligger ju i att få glädja sig på förhand! utbrast Anne. — Det kan ju hända att man inte får själva saken, men ingenting kan väl hindra mig från att längta och hoppas på den!

Denna pratsamma och fantasifulla unge som låtsas och drömmer och glömmer bort alla monotona sysselsättningar för att istället fladdra iväg på ständigt nya äventyr påminner mig väldigt mycket om en ung flicka i bekantskapskretsen som har adhd. Visst är väl Anne på Grönkulla ett bokstavsbarn? Undrar om de pratade om det på konferensen?
Anne på Grönkulla är rolig läsning, men jag förstår också varför jag som barn inte föll lika hårt för Anne som för den sorgligare och mer jordnära Kulla-Gulla, griffeltavlor och piggsvinstårtor till trots.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Anne på Grönkulla, L M Montgomery, citat, bokstavsbarn

Read Full Post »