Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Toni Morrison’ Category

morrison
Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

Annonser

Read Full Post »

paradiseThey shoot the white girl first.Så börjar Toni Morrisons Paradise. De som dödar är några män från Ruby, en helt afroamerikansk liten stad som är på fallrepet. De som blir dödade är kvinnorna som bor i The Convent. The Convent är inte längre något kloster eller nån skola som det varit förut, utan en fristad för udda existenser på flykt undan sina jävliga liv. Det är Mavis, vars späda barn dog i den stekheta bilen medan hon var inne och handlade. Seneca, som försökte klara sig själv hemma som fyraåring i flera dagar efter att systern försvunnit. Gigi, som är elak mot Mavis och gärna förför Rubys unga män. Connie, som bott i The Convent sedan hon var liten men numera helst i källaren där hon har nära till vinflaskorna.
Det är väldigt många människor i Paradise. Jag får svårt att hålla isär dem ibland. Ibland låter Morrison sökarljuset vila på någon ett längre tag, så att jag lär känna henne eller honom lite mer. Just när jag börjar tro att: Nu! Här är en huvudperson!, så flyttas ljuset och någon annan kommer i fokus. Det är som ett kalejdoskop, vrid bara lite grann så bildas ett nytt mönster. Historierna går in i och ut ur varandra, slingrar sig framåt och bakåt. Bakåt till hur Ruby grundades. Nybyggarna som lämnade det vita området, inte blev insläppta i den svarta staden för att de själva var för svarta, och därför grundade sin egen stad där de gift sig inom familjerna, levt i splendid isolation och – förstås – intolerans mot dem som är för ljusa i skinnet. Tvillingarna Deacon och Steward som är Rubys starka män, styr och ställer, men får inte några levande, friska barn. Släkten är på väg att dö ut.
Toni Morrison skriver om ras och kön och religion och magi och vidskepelse. Stolthet och skam. Skuld. Kärlek. Hat. Om att vara dömd till ett liv som man inte kan ta sig ut ur. Om hur den som försöker döms, hårt. Det är väldigt, väldigt bra gjort. Kanske att jag ändå önskar mig att hon haft ett mindre persongalleri, att jag fått lära känna färre djupare. (Till exempel Patricia och hennes far, Robin.) Det här är den första roman Toni Morrison skrev efter att hon fick Nobelpriset. Kanske tog hon i lite väl, ville bevisa sig. Jag tycker ännu mer om Love.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

temanobelpris
Lyran drar igång sin Tematrio idag – det är hennes bild här bredvid – och frågar: Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset? Det blir problem för mig på en gång, eftersom jag gärna läser ett helt författarskap när jag väl upptäckt att jag tycker om det, och därför har jag svårt att plocka ut en enda bok. Författarna är dock givna:

Doris Lessing
09/08/97_16.29_09/14 bks KERMOÄlskade Doris, kloka Doris, oroande Doris som följt mig i så många år och betytt olika saker i olika skeenden av mitt liv. De böcker jag återvänder till är Martha Quest-serien, Våldets barn, om en kvinnas liv från uppväxten i Sydrhodesia till medelåldern och drygt det i ett stort hus i London. Samma skeden behandlas i Lessings självbiografier, men jag väljer till sist The Sweetest Dream/ Ljuvaste dröm, som är del tre av självbiografierna men i fiktiv form (för att inte lämna ut människor som är i livet). The Sweetest Dream gjorde att jag förstod saker jag inte förstått förut, även om mitt eget liv, och kunde sätta in dem i sammanhang. Prisons we choose to live inside är en liten essäsamling som belyser samma saker, en bok som pratar med de andra böckerna, men jag får väl hålla mig till Lyrans premisser och inte låtsas om att jag gärna tagit med En överlevandes minnen här också…

Selma Lagerlöf
Hon har funnits i mitt liv jämt, tack vare mormor. Jag väljer Kejsarn av Portugallien, om en fars kärlek till sin dotter.
Bilden föreställer de röda skinnbanden jag ärvt och den lilla tavlan föreställer kyrkan i Arvidsjaur.
selmaskinn

Toni Morrison
toni_morrisonKolla gärna på fler bilder av denna kvinna. Vilket ansikte! Det går nästan inte att sluta titta på henne. När hon fick Nobelpriset skrek jag rakt ut. (För första gången, den andra gången kan ni ju gissa. 🙂 ) Toni Morrison har en ganska sparsam produktion, och jag tappade bort henne i några år för att sen plocka upp henne igen i år, med Love. Jag väljer ändå Älskade/Beloved som den mest betydelsefulla boken. Den grep mig djupt och jag längtar efter att läsa om den.

Bubblare: Gabriel García Márquez – Krönika om ett förebådat dödsfall, Hundra år av ensamhet.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Toni Morrison och Curtis Sittenfeld finns båda med på Orange Prize for Fiction’s Longlist. Deras böcker tänker jag läsa, oavsett om de vinner priset eller ej.
Kollar man på tidigare vinnare och de som klarat sig till korta listan, så är det idel höjdare. Heather O’Neill, Lionel Shriver, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Amy Tan…
Två som jag är nyfiken på är Ann Patchett och Rose Tremain. Dessutom upptäcker jag att en bok jag har på läsevänt är listad: Nancy Huston. Nice.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

loveEn ung tjej, Junior Viviane, svarar på en jobbannons hos två gamla damer, Heed och Cristine, som bor i samma hus men avskyr och bekämpar varandra. De äldre kvinnorna är änkan respektive barnbarnet efter Bill Cosey, hotellägaren vars Cosey’s hotel & resort det fortfarande berättas om och fantiseras om på orten. Dit kom de rika och vackra för att dansa och festa under glansdagarna under 1930- och 40-talen.
Två som minns är Vida och Sandler, vars dotterson, Romen, bor hos dem. Romen befriar en flicka som utsätts för gruppvåldtäkt, och sen har han inga vänner längre.
Här måste jag ta läspaus och gå och göra något annat ett tag, så intensivt berättat är det.
Inte i mängder av ord eller detaljer, inte alls. Morrison skriver inte ett ord i onödan. Men texten glimrar, bränner, tvingar mig att tänka och känna och som sagt ta paus innan jag fortsätter att läsa. Då visar det sig att det var en liten bihistoria bara. Tänk att lägga sån omsorg och skriva med sådan kraft om det som inte hör till huvudhandlingen.
Handlingen är förresten inte rak. Det är många röster som kommer till tals; Heeds, Christines, Juniors, Romens, Sandlers och så Ls, som är den iakttagande, som står utanför intrigerna och kärleksförhållandena och maktkamperna. Det här är en bok som borde vara på kurslistor och i läsecirklar, för jag är övertygad om att man kan läsa den på flera sätt och hitta nya saker i språket, uppbyggnaden, berättarstrukturen… När jag läser slutet så inser jag vad den egentligen handlar om, vad jag tycker är det viktigaste. Och lika säker är jag på att jag kommer att läsa om den. Mycket, mycket bra. Det är fullt möjligt att jag läst årets bästa bok redan nu i januari.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »