Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.
Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.
Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…
They shoot the white girl first.Så börjar Toni Morrisons Paradise. De som dödar är några män från Ruby, en helt afroamerikansk liten stad som är på fallrepet. De som blir dödade är kvinnorna som bor i The Convent. The Convent är inte längre något kloster eller nån skola som det varit förut, utan en fristad för udda existenser på flykt undan sina jävliga liv. Det är Mavis, vars späda barn dog i den stekheta bilen medan hon var inne och handlade. Seneca, som försökte klara sig själv hemma som fyraåring i flera dagar efter att systern försvunnit. Gigi, som är elak mot Mavis och gärna förför Rubys unga män. Connie, som bott i The Convent sedan hon var liten men numera helst i källaren där hon har nära till vinflaskorna.
Älskade Doris, kloka Doris, oroande Doris som följt mig i så många år och betytt olika saker i olika skeenden av mitt liv. De böcker jag återvänder till är Martha Quest-serien, Våldets barn, om en kvinnas liv från uppväxten i Sydrhodesia till medelåldern och drygt det i ett stort hus i London. Samma skeden behandlas i Lessings självbiografier, men jag väljer till sist The Sweetest Dream/ Ljuvaste dröm, som är del tre av självbiografierna men i fiktiv form (för att inte lämna ut människor som är i livet). The Sweetest Dream gjorde att jag förstod saker jag inte förstått förut, även om mitt eget liv, och kunde sätta in dem i sammanhang. Prisons we choose to live inside är en liten essäsamling som belyser samma saker, en bok som pratar med de andra böckerna, men jag får väl hålla mig till Lyrans premisser och inte låtsas om att jag gärna tagit med En överlevandes minnen här också…
Kolla gärna på 
En ung tjej, Junior Viviane, svarar på en jobbannons hos två gamla damer, Heed och Cristine, som bor i samma hus men avskyr och bekämpar varandra. De äldre kvinnorna är änkan respektive barnbarnet efter Bill Cosey, hotellägaren vars Cosey’s hotel & resort det fortfarande berättas om och fantiseras om på orten. Dit kom de rika och vackra för att dansa och festa under glansdagarna under 1930- och 40-talen.
snowflakes in rain 