Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘film’

A Very Murray Christmas

murraychristmasSer man på, det är visst Sophia Coppola som regisserat den här julspecialen. Då vill jag genast se den! Jag tyckte mycket om deras möte i Lost in Translation, som var den första Coppolan jag såg. Sedan Virgin Suicides (mycket bra!) och Marie Antoinette och Somewhere, alla dessa tre handlar på olika sätt om att vara flicka.
Bill Murray är ingen flicka, men jag har gillat honom länge. Ingen kan se så hundlikt ledsen ut.

Annonser

Read Full Post »

atertraffen
Att vi, de allra flesta, överlever högstadiet är inget mindre än ett under. En sådan vidrig tid av hierkarkier, intriger och mobbningsmekanismer, brr. I min klass var vi väl inte värre än de flesta, men det var illa nog. Det skulle aldrig falla mig in att gå på en klassåterträff.
Anna Odells första långfilm handlar om just en klassåterträff, 20 år efter nian. Anna Odell kommer sist till festen och blir vänligt men lite avvaktande bemött. Vinet flödar och stämningen är sådär lätt hysterisk ”Guuud vad det är kul att ses!” Så håller Anna Odell ett tal, där hon talar om hur hon upplevde skoltiden. Hur mobbad hon var. Utstött, slagen.
”Men vi var ju barn” lyder bortförklaringen, och strax blir det mer vin och skålar och så ett helt annat tal från en av festarrangörerna om den fina sammanhållningen på en skolresa i sexan. Då ställer sig Anna odell upp igen, och tar i hårdare: Hon berättar om hur en av killarna sa att hon borde ta livet av sig för det vore en lättnad för alla andra. En annan lurade henne att han var kär i henne.
Stämningen på festen blir mer och mer obehaglig. Jag ska inte avslöja detaljerna, men det slutar inte lyckligt.*
Nästa del av filmen handlar om hur Anna Odell försöker få kontakt med sina klasskamrater, som i verkligheten inte ens bjöd henne till återträffen. Hon vill visa sin film och fråga: ”Var det det här ni var rädda för skulle hända?”, och så vill hon berätta hur hon upplevde skoltiden. Det är lite svårt att hänga med här, är skådisarna fortfarande skådisar, eller är det riktiga klasskompisar? Nä, det är skådisar, förstår jag till slut.

Jag ser inte Återträffen främst som en film, egentligen, mer som ett fortsatt utforskande av vem Anna Odell är. Jag tycker att hon har stora likheter med Karl Ove Knausgård i sitt skoningslösa borrande i sitt liv, ett inte ovanligt men ofta väldigt svårt liv.
Med Återträffen tar Anna Odell ett stort kliv framåt som en av våra viktigaste samtidskonstnärer. Kanske är det en terapeutisk bearbetning, kanske är det en uppgörelse eller hämnd. (Heja hämnden!) Hon har på en tavla satt upp små foton av alla i klassen, tuffaste killarna högst upp och sig själv längst ner. En väninna flyttar Annas bild: ”Nu är du ju högst upp”.
Titta en gång till på bilden häruppe. Visst ser det ut som Nattvarden? Med Anna som Jesus.

Jag har tidigare skrivit om Anna Odell här och här. Under tidens gång har jag ändrat uppfattning också. Men att hon är ett pr-geni står jag för.

* SPOILERVARNING: Nu när jag påmindes om den gamla filmen på bron, så slås jag av likheterna. Där blir den vitklädda Anna bortförd av fyra män, här blir hon (i vit blus) också utburen från festen av flera män under våldsamt motstånd. Otäckt.

Gabrielle har också sett filmen. I Svenskan får den full pott, liksom hos TT Spektra.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Vi såg den häromkvällen. Jag har inte hämtat mig än.
Huvuddukarna! Big Edies sånger, när som helst brister hon ut i sprucken men ändå fantastiskt fyllig och vacker, skev, sång — gamla örhängen. Tvättbjörnarna. Little Edie matar tvättbjörnarna med formbröd inne i huset. ”Raccoons and cats become a little bit boring.”
Den smutisga trappan, stolarna, när Big Edie har 79-årskalas med två skräckslagna, äcklade inbjudna. Vilka var de? Bekanta från förr, när allt fortfarande var normalt? Släktingar?
Little Edies ilska, frustration & drömmerier. Grälen! Samma gräl om och om igen, de kan varandras repliker och låter som en välrepeterad show.

Här har jag mor-dotter-relationen som slår alla andra. Kan det vara slutet för min besatthet?
Filmen blev gjord för att Jackie Kennedy/Onassis syster Lee ville ha nån sorts släktdokumentation i filmversion. Hon lejde bröderna Albert och David Maysles, men blev sen så förskräckt av att se hur deras släktingar Edie och Edie Beale levde i Grey gardens, att hon avbröt uppdraget. Men då hade bröderna Maysles redan hunnit bli förtrollade, fascinerade, av de både kvinnorna så de gjorde en film bara om dem. Den har nått kultstatus. Och så har det gjorts en spelfilm på dokumentären, ytterst märkligt.
Stort tack till Lovisa som tipsade om denna film!

Officiella fan sajten finns här.
Little Edie har också blivit modeikon, tro det eller ej.

Read Full Post »


Fantastisk film om en kvinna som går sönder i depression under sitt sagobröllop och hennes dugliga syster som flippar ut när hon inser att jorden kommer att gå under. Väldigt väldigt vackra sekvenser, blandat med den där åksjukeframkallande darriga handkameran som jag avskyr. Men det blir mindre och mindre av den. Jag har aldrig sett Kirsten Dunst bättre än så här, och jag tycker verkligen om Kirsten Dunst. (Näst bästa prestationen var i Virgin suicides.)
Charlotte Gainsbourg är väldigt bra, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård och John Hurt — alla är bra. Den cyniskt elaka morsan spelad av Charlotte Rampling är bra.
Lovisa har också sett den och undrar vad jag tycker om Lars von Trier. Jag är extremt ambivalent till von Triers filmer. Hatade Breaking the waves, fullständigt vidrig film. Men den med Björk i var bra, och Dogville med Nicole Kidman balanserade på gränsen till det outhärdliga hela tiden ända tills James Caan talade om arrogans och Kidman mejade ner alla. Där tippade den över till bra, tycker jag, som är mycket för an eye for an eye och sådär.
Och Melancholia som sagt, var fantastisk.Både visuellt och psykologiskt, filmskapandet och det djupt mänskliga.
Enda problemet är att jag verkar vara den enda i min bekantskapskrets som gillar filmer där huvudpersonen är psykiskt sjuk. Melancholiasällskapet tyckte att den var urdålig. Förra gången var det Black Swan, en annan fantastisk film, som mitt dåvarande sällskap fick mardömmar av.

UPPDATERING:
Men! Läser i Svenskan en referens till regissören Douglas Sirk (som jag såg en hel box av nyligen och gillade) och det är Carl-Johan Malmberg som berättar att Sirk tydligen var dansk. Spännande information.
——————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Erövringen av trädgården

En kråka
som flög över våra huvuden
trängde in i ett kringdrivande molns förvirrade tankar
och dess skri löpte längs horisonten
som ett kort spjut
Den kommer att ta med sig nyheten om oss till staden

*

Alla vet
Alla vet att du och jag
genom den kalla dystra springan
såg trädgården
och från den lekfullt oåtkomliga grenen
plockade äpplet

Alla är rädda
Alla är rädda
men du och jag
förenade oss med vattnet, spegeln och ljuset
och blev aldrig rädda

Det är inte tal om
en lös förbindelse mellan två namn
eller om älskog i ett äktenskapsregisters gamla blad
utan om mitt lyckliga hår
smyckat med dina kyssars brinnande vallmor,
om våra kroppars uppriktiga lek,
och vår nakenhets glans
likt fiskars fjäll i vattnet
/…/

Forough Farrokhzad var en skandalartad, älskad, och betydelsefull poet i Iran. Jag har skrivit pyttelite om hennes öde här. Hennes fan page finns här. Och så gjorde hon en kort film om spetälska. Ett utdrag:

En annan iransk (och svensk) konstnär som jag gillar mycket är Nahid Sarvestani, som är ett av Svenskans exempel på att Whatever doesn’t kill you makes you stronger. Sarvestani har gjort filmen Drottningen och jag, om henne själv och Farah Diba som delar ödet att tvingas leva i exil men under väldigt olika omständigheter.
Farah Diba var alltså gift med shahen och är en fortfarande vansinnigt vacker kvinna som nu lever i Paris. Nahid Sarvestani tillhörde oppositionen mot shahen, och har sen dess hunnit reta upp mullorna också så att hon inte är välkommen tillbaka.
Se filmen!

Och för att alla goda ting är tre kan jag ju berätta att Shirin Neshats film Kvinnor utan män är mycket vacker och klart sevärd. Neshat hade en utställning på Kulturhuset häromåret, jag minns särskilt en kvinna med galen blick som sitter och stickar i en skog där marken är täckt av gula nystan.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Mörkare än någonsin, och riktigt riktigt bra. Harry Potter and the Deathly Hallows, del ett. Sorgligast är slutet, när lille Dobby dör. Men hans gravsten med texten ”a free elf” var inte med. Jag hade glömt flera saker, trots att jag läst boken två gånger. Med förenade krafter kom vi på sex horocruxer: dagboken, ringen, medaljongen, ormen, ett Ravenclaw-diadem, en Hufflepuff-bägare. Den sjunde, är det lord Voldemort själv eller ska det vara nåt annat?
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »


Oj vad glad jag blev när jag upptäckte att det var jazzfestival i Umeå just i helgen när jag var uppe. Saxofonisten Elin Larsson med musiker var en fin bekantskap, jag gillade både de dramatsiska och de mer lyriska styckena, som en om Alvskogen i Sagan om Ringen. Det kändes som att vara där. Allra bäst var förstås pianisten och världsartisten Chick Corea, som spelade med Trondheim Jazz orchestra. Vansinnigt bra! Youtube-klippet är gammalt (de har mindre hår nu) och själva spelningen var ruffigare, inte lika soft. Jag stod längst fram och det var en njutning att se samspelet och minerna mellan Corea, basisten, trummisen och dirigenten. Stor underhållning på alla sätt.

Dessutom hann vi med två på stan-konserter, varav den ena var Birgit Lindbergs kvartett på bokhandeln Åkerbloms. (För dagen bara tre, trummisen satt fast på nåt flyg nånstans, men det gick bra ändå.) Birgit Lindberg blev utkastad av sina föräldrar som sextonåring när de upptäckte att hon börjat spela på Nalen. Hon hoppade av en turné i Lycksele, födde nio barn, och 30 år senare började hon spela mer och mer igen. En skön typ, och pianist, ett smakprov här:

Dessutom hann jag/vi se Where the Wild Things Are (det påstås att jag somnade, men det var inte för att den var dålig) och Sofia Coppolas nya Somewhere, som inte alls var som jag förväntade mig. (Jag trodde fokus skulle ligga på dottern.)
Vernissage i Ålidhemskyrkan på Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning Via Dolorosa med skolbarn i mobbningsscener avrundade en så gott som lika fulltankad kulturhelg som i Stockholm för några veckor sen. Det kommer att gå finfint för Umeå som Kulturhuvudstad 2014.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »