Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Författare jag träffat’ Category

vNAmy är fem år men fortfarande liten. Andra robotar av hennes typ är mormödrar, men hennes föräldrar — mamma robot, pappa organisk — vill att hon ska växa upp sakta, mer människoliknande. Därför går Amy på diet och är alltid hungrig. Även hennes mor går på diet, för att inte replikera sig och få ständigt fler små kopior av sig själv. Pappan är beskyddande när Amy kommer i kläm mellan människovärlden och sina programmerade egenheter.

Bakgrunden till robotarnas existens är att en sekt, typ Jehovas vittnen, tyckte synd om de människor som skulle lämnas kvar på jorden när de utvalda togs hem till himlen. Därför skapades robotarna med den inbyggda spärren att aldrig skada människor, de står inte ens ut med att se en människa ha ont nånstans. De skapades också för att älska, ta hand om, och rentav dyrka människor. Men något blev fel på Amys mormor, Portia. På en skoltillställning dyker hon upp, trots att Amys mor hållit sig gömd. Portia dödar en pojke och när hon sen ger sig på mamman kastar sig Amy fram och — äter upp henne.

Nu är Amy jagad av polis, myndigheter, hela samhället (som är ett framtida USA). Hon växte direkt till vuxenstorlek och är inget barn längre. Samtidigt lever Portia kvar inne i henne, och försöker ta över kontrollen. De grälar, och Amy kämpar för att hålla henne nere. När Amy grips och skickas i fångtransport träffar hon roboten Javier, en särskild sort framtagen för att vårda träd och klättra högt. Hans drivkraft i livet är att sprida sina gener och han replikerar därför son efter son efter son, bara för att överge dem.

Det blir Amy och Javier som tillsammans försöker hålla sig undan myndigheterna och samtidigt ta reda på varför det blivit fel på Amy, varför spärren inte fungerar.

Det är full fart i den här boken av Madeline Ashby, som jag ju hörde tala på Confuse där jag också köpte boken. Underhållande spänning, och lite av det där filosofiska om var gränserna för liv och medvetande går. Den är den första i en serie (ständigt dessa serier!) och jag ska känna efter om jag vill fortsätta med fler.

Read Full Post »

confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. 🙂

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

Read Full Post »

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

niklasboken
Åh, så bra! Niklas Rådström besökte stadsbiblioteket och läste ur sin bok Boken och berättade en del om hur den kommit till. Hur han blev uppringd för några år sedan medan han stod och skulle köpa julgran, och överrumplat svarade ja på frågan om han ville skriva en pjäs om bibeln… och på den vägen var det. Hur han gått i närkamp med bibeln, verkligen på djupet. Jämfört skapelseberättelser, sett kopplingar till myter. Och så kokat ner berättelserna till en roman. Fem gestalter är huvudkaraktärer: Kvinnan, Mannen, och tre änglar.
Niklas Rådström läste väldigt bra, tycker jag. Det blev så där magiskt, jag kände mig helt indragen i Boken. Ett par damer på första bänk undrade över änglarna: ska inte änglar vara alltigenom goda? Nja, de som lever bland människor färgas ju av det (eller nåt liknande) sa han.
Fantasieggande och samtidigt välbekant — jag kände starkt att jag ville köpa boken där och då, och likadant kände kollegan, men ingen av oss hade några kontanter.
Men si! Då kom det fram en ängel höll jag på att skriva, men det var en människa och det var jag som var påflugen mot henne, men hon var god och ordnade så att vi kunde få köpa böckerna och betala nästa dag (idag).
Ibland blir allting bara så himla bra.
Sen började jag läsa lite på tåget hem och lite imorse före jobbet, och ja, den är så bra som jag förstod att den skulle vara. Jag ser fram emot en helg med Niklas Rådström.

Read Full Post »

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »

Vad har Marcus Birro, Emma Hamberg, Karin Alvtegen och Torgny Lindgren gemensamt?
Svar: Alla är roliga. Roliga på det bästa sättet, där det finns allvar under. Gårdagskvällen på Stora teatern i Linköping blev en höjdare.

Först ut var Marcus Birro, och han visade upp en befriande självdistans och humor. Han berättade om sin alkoholism och sina problem med sin egen image, och allt det där med att nu vilja ha och leva det liv alla andra redan levt i 15 år, men samtidigt se det absurda i köpcentrumsracet på helgerna och andra uttryck för vuxenlivet. Han berättade att hans böcker brukar få recensioner som handlar om hur svarta de är, och att han nu velat skriva något gladare. Sen läste han ett stycke ur sin nya som handlade om döden. 😉 Boken heter Att leva och dö som Joe Strummer (från The Clash) och är vad jag förstår en sorts farväl till en del av sig själv, som Birro inte längre vill ha/behöver. Jag tänkte att jag skulle köpa den i pausen, men sen kom då…

Emma Hamberg. Hon pratade väldigt fort och var minst lika rolig som Birro. Hon berättade om sin uppväxt i ett mycket litet samhälle där det fanns en skogsplätt där alla lekte och en liten fabrik som tryckte porrtidningar. Då och då slängde nån av de stora killarna åt vakthunden en korv och snodde sen en bal med porrtidningar. Efter att ha tagit ett par ex slängdes resten av tidningarna i skogen, där åttaåriga Emma och hennes kompis använde dem som takisolering i sin koja. Sen kom de på att de skulle göra en egen porrtidning, och använde sina föräldrars stencileringsapparat (?) för att trycka upp ett alster vars omslag pryddes av en teckning av kungen och rubriken ”Kungen knular också”. Ingen av föräldrarna tyckte att det här var nåt bekymmersamt (1970-talet) men Emmas mamma tyckte ändå att det var onödigt att Emma skickade ett exemplar till sin mormor. Men mormor tyckte att tidningen var bra.

I pausen köpte jag Hambergs nya bok Baddaren, främst för att den handlar om en simskola för vuxna och jag har gått en simskola för vuxna. Plus att jag tänkte att jag skulle kliva utanför min egen bekvämlighetszon och läsa något jag aldrig läst. Det tänkte jag redan med Birro, men sen var det ju det där med simskolan då…

Efter pausen var det Karin Alvtegens tur. Henne har jag läst rätt mycket av, till och med använt en av hennes böcker i c-uppsatsen på litt vet, men med den här nya har hon lämnat deckar/thriller-facket. Hon berättade att hon kände sig helt tom på idéer och väldigt trött på våld i alla dess former. Hon hade helt tänkt sluta skriva, men så kom ändå en idé till henne (utlöst av ett tv-program om kvantfysik) och hon har nu skrivit en relationsroman, En sannolik historia, som utspelar sig norr om Sundsvall med en av John Lennons (eller var det Paul McCartneys?) gitarrer i en biroll.
Karin Alvtegens äldre bror dog i en Viggen-olycka samtidigt som hon väntade sitt andra barn. Hon stängde in sina känslor i tre år innan hon pajade ihop totalt, fick panikångest och gick in i en depression. Sen kom skrivandet som en väg ut ur depressionen. Men även hon var rolig i går kväll, allvar blandat med humor.

Och så the grand old man på slutet då: Torgny Lindgren, som också visade sig vara en humorist på en stor botten av allvar. Han läste ur en ABC-bok han gjort tillsammans med sin gode vän Sven Ljungberg, som nyligen dött ”redan vid 94 års ålder”. Och så läste han ur sin nya Minnen, en väldigt fin dialog med sin far som var så nöjd med sin kropp, och så en väldigt dråplig sekvens om när Göran Tunström och Lindgren gått vilse i Paris och frågar en lång man i cape hur de ska hitta till författarkonventet. Men ”litteraturen är Paris, ni är ju redan här” säger fransmannen och pekar ut var Balzac bodde, var de Beauvoir och Sartre brukade mötas, var Zola gick omkring och vem-det-nu-var drack sin absint. Att det kunde skrivas litteratur i ett litet kallt land i norr vägrade han förstå. ”Litteratur kan bara födas i civilisationen, det krävs hundratals år av bildning.” ”Men Strindberg och Lagerlöf, de kommer också från Sverige” pep Tunström. ”Nej, nej, dem känner jag väl till, de skrev förstås på franska” hävdade fransmannen.

Sen fick jag låna två kronor av en kollega för att ha råd med även Karin Alvtegens bok, och sen gick vi och åt på mitt jobb. (Som är med och arrangerar Bokens dag.) Alvtegen och Hamberg med förläggare/redaktörer/bodyguards var med, och det blev en givande och intressant avslutning på kvällen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag har en del väldigt begåvade vänner. Konstnärligt alltså. Som spelar musik, sjunger, dansar, koreograferar, skriver… I yngre dagar var jag alltid så orolig inför större framträdanden, om det skulle gå bra och om jag skulle tycka om det. För tänk om jag inte skulle tycka om det? Då skulle jag måsta hålla mig undan från vännen/vännerna för att slippa frågan om vad jag tyckte, för om jag försökte ljuga så skulle de såklart märka det. Om jag skulle klara av att ljuga ens. Jag är lite Harriet Vane där.
Med åren har det där slappnat av, delvis för att jag vet vad mina vänner går för nuförtiden. Men av nån anledning blev jag helt nervös inför att min unga, nyligen ingifta släkting som jag träffat exakt två gånger skulle debutera med en bok. Elin Ruuth — Fara vill.
Jag tjuvläser recensionen i tidningen jag jobbar på innan den går i tryck, och den är inte positiv. Jävlar. Tänk om hon blir ledsen? Tänk om hon bara får två, tre recensioner och sen den stora tystnaden?
Men se det hade jag inte behövt oroa mig för.
Elin har blivit recenserad i Svenskan, av Nina Björk i DN, i GP, i Tidningen Kulturen, av Nina Lekander i Expressen. Här en intervju (där hon också förklarar ordet ”fara” för er som inte kommer från norr). Och igår när jag slog på tv:n dök Elin Ruuth upp i Kulturnyheterna. Det är jätteroligt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »