Madeline Ashby: vN Med spoilers!

Amy är fem år men fortfarande liten. Andra robotar av hennes typ är mormödrar, men hennes föräldrar — mamma robot, pappa organisk — vill att hon ska växa upp sakta, mer människoliknande. Därför går Amy på diet och är alltid hungrig. Även hennes mor går på diet, för att inte replikera sig och få ständigt fler små kopior av sig själv. Pappan är beskyddande när Amy kommer i kläm mellan människovärlden och sina programmerade egenheter.

Bakgrunden till robotarnas existens är att en sekt, typ Jehovas vittnen, tyckte synd om de människor som skulle lämnas kvar på jorden när de utvalda togs hem till himlen. Därför skapades robotarna med den inbyggda spärren att aldrig skada människor, de står inte ens ut med att se en människa ha ont nånstans. De skapades också för att älska, ta hand om, och rentav dyrka människor. Men något blev fel på Amys mormor, Portia. På en skoltillställning dyker hon upp, trots att Amys mor hållit sig gömd. Portia dödar en pojke och när hon sen ger sig på mamman kastar sig Amy fram och — äter upp henne.

Nu är Amy jagad av polis, myndigheter, hela samhället (som är ett framtida USA). Hon växte direkt till vuxenstorlek och är inget barn längre. Samtidigt lever Portia kvar inne i henne, och försöker ta över kontrollen. De grälar, och Amy kämpar för att hålla henne nere. När Amy grips och skickas i fångtransport träffar hon roboten Javier, en särskild sort framtagen för att vårda träd och klättra högt. Hans drivkraft i livet är att sprida sina gener och han replikerar därför son efter son efter son, bara för att överge dem.

Det blir Amy och Javier som tillsammans försöker hålla sig undan myndigheterna och samtidigt ta reda på varför det blivit fel på Amy, varför spärren inte fungerar.

Det är full fart i den här boken av Madeline Ashby, som jag ju hörde tala på Confuse där jag också köpte boken. Underhållande spänning, och lite av det där filosofiska om var gränserna för liv och medvetande går. Den är den första i en serie (ständigt dessa serier!) och jag ska känna efter om jag vill fortsätta med fler.

Read Full Post »

Debut på Confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. 🙂

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

Read Full Post »

Författarafton på Bokens dag

John Ajvide Lindqvist inledde på Stora teatern i Linköping igår. Han var stilig i tredelad kostym och hade ett livlig kroppspråk, spretiga fingrar som en före detta trollkarl vilket han är. Han läste ur sin senaste, Himmelstrand, och berättade bra. Om den lilla flickan Molly som är den otäckaste människa han skrivit om. Om förebilderna till det medelålders homosexuella bondeparet, som var två män han såg på en strand. Han fick svåra frågor om hämnd och ondska, som jag tyvärr nu inte minns så bra. Mer än att han slog fast att han tror att människor i grunden vill vara snälla.

Sen kom Elin Boardy, vars senaste bok jag läst och tyckte om. En kvinnornas Skattkammarön. Boardy var också bra, hade en djup behaglig röst och såg ut att trivas på scenen fast på ett lugnare sätt än Lindqvist. Konferiencern slog fast att hon utmärker sig i samtidslitteraturen genom att inte skriva om just samtiden, vilket jag tycker är ett stort plus. Den förra utspelar sig visst i Malaysia, kanske jag ska nosa upp den.

I pausen handlade jag Ajvides bok, och berättade att jag besökt Pontusbadet i Luleå, där den stora hämnd/slaktscenen i Låt den rätte komma in spelades in. Då berättade Lindqvist att den brittiska biopubliken började skratta där. Hela dramaturgin driver händelseutvecklingen fram emot något riktigt dåligt, det förstår alla, och sen kommer ordet ”BAD” i bild. Det tyckte jag var kul!

Sen var jag tyvärr tvungen att åka hem, och missade Barbro Lindgren i andra halvan av kvällen. Men hon var med lite och flikade in saker under de andras framträdanden, så helt Lindgrenlös blev jag inte. 24Corren sände här och här.

Read Full Post »

En vårafton med Niklas Rådström

Åh, så bra! Niklas Rådström besökte stadsbiblioteket och läste ur sin bok Boken och berättade en del om hur den kommit till. Hur han blev uppringd för några år sedan medan han stod och skulle köpa julgran, och överrumplat svarade ja på frågan om han ville skriva en pjäs om bibeln… och på den vägen var det. Hur han gått i närkamp med bibeln, verkligen på djupet. Jämfört skapelseberättelser, sett kopplingar till myter. Och så kokat ner berättelserna till en roman. Fem gestalter är huvudkaraktärer: Kvinnan, Mannen, och tre änglar.
Niklas Rådström läste väldigt bra, tycker jag. Det blev så där magiskt, jag kände mig helt indragen i Boken. Ett par damer på första bänk undrade över änglarna: ska inte änglar vara alltigenom goda? Nja, de som lever bland människor färgas ju av det (eller nåt liknande) sa han.
Fantasieggande och samtidigt välbekant — jag kände starkt att jag ville köpa boken där och då, och likadant kände kollegan, men ingen av oss hade några kontanter.
Men si! Då kom det fram en ängel höll jag på att skriva, men det var en människa och det var jag som var påflugen mot henne, men hon var god och ordnade så att vi kunde få köpa böckerna och betala nästa dag (idag).
Ibland blir allting bara så himla bra.
Sen började jag läsa lite på tåget hem och lite imorse före jobbet, och ja, den är så bra som jag förstod att den skulle vara. Jag ser fram emot en helg med Niklas Rådström.

Read Full Post »

Karl Ove Knausgård i Luleå

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »

Oväntat roligt på Bokens dag i Linköping

Vad har Marcus Birro, Emma Hamberg, Karin Alvtegen och Torgny Lindgren gemensamt?
Svar: Alla är roliga. Roliga på det bästa sättet, där det finns allvar under. Gårdagskvällen på Stora teatern i Linköping blev en höjdare.

Först ut var Marcus Birro, och han visade upp en befriande självdistans och humor. Han berättade om sin alkoholism och sina problem med sin egen image, och allt det där med att nu vilja ha och leva det liv alla andra redan levt i 15 år, men samtidigt se det absurda i köpcentrumsracet på helgerna och andra uttryck för vuxenlivet. Han berättade att hans böcker brukar få recensioner som handlar om hur svarta de är, och att han nu velat skriva något gladare. Sen läste han ett stycke ur sin nya som handlade om döden. 😉 Boken heter Att leva och dö som Joe Strummer (från The Clash) och är vad jag förstår en sorts farväl till en del av sig själv, som Birro inte längre vill ha/behöver. Jag tänkte att jag skulle köpa den i pausen, men sen kom då…

Emma Hamberg. Hon pratade väldigt fort och var minst lika rolig som Birro. Hon berättade om sin uppväxt i ett mycket litet samhälle där det fanns en skogsplätt där alla lekte och en liten fabrik som tryckte porrtidningar. Då och då slängde nån av de stora killarna åt vakthunden en korv och snodde sen en bal med porrtidningar. Efter att ha tagit ett par ex slängdes resten av tidningarna i skogen, där åttaåriga Emma och hennes kompis använde dem som takisolering i sin koja. Sen kom de på att de skulle göra en egen porrtidning, och använde sina föräldrars stencileringsapparat (?) för att trycka upp ett alster vars omslag pryddes av en teckning av kungen och rubriken ”Kungen knular också”. Ingen av föräldrarna tyckte att det här var nåt bekymmersamt (1970-talet) men Emmas mamma tyckte ändå att det var onödigt att Emma skickade ett exemplar till sin mormor. Men mormor tyckte att tidningen var bra.

I pausen köpte jag Hambergs nya bok Baddaren, främst för att den handlar om en simskola för vuxna och jag har gått en simskola för vuxna. Plus att jag tänkte att jag skulle kliva utanför min egen bekvämlighetszon och läsa något jag aldrig läst. Det tänkte jag redan med Birro, men sen var det ju det där med simskolan då…

Efter pausen var det Karin Alvtegens tur. Henne har jag läst rätt mycket av, till och med använt en av hennes böcker i c-uppsatsen på litt vet, men med den här nya har hon lämnat deckar/thriller-facket. Hon berättade att hon kände sig helt tom på idéer och väldigt trött på våld i alla dess former. Hon hade helt tänkt sluta skriva, men så kom ändå en idé till henne (utlöst av ett tv-program om kvantfysik) och hon har nu skrivit en relationsroman, En sannolik historia, som utspelar sig norr om Sundsvall med en av John Lennons (eller var det Paul McCartneys?) gitarrer i en biroll.
Karin Alvtegens äldre bror dog i en Viggen-olycka samtidigt som hon väntade sitt andra barn. Hon stängde in sina känslor i tre år innan hon pajade ihop totalt, fick panikångest och gick in i en depression. Sen kom skrivandet som en väg ut ur depressionen. Men även hon var rolig i går kväll, allvar blandat med humor.

Och så the grand old man på slutet då: Torgny Lindgren, som också visade sig vara en humorist på en stor botten av allvar. Han läste ur en ABC-bok han gjort tillsammans med sin gode vän Sven Ljungberg, som nyligen dött ”redan vid 94 års ålder”. Och så läste han ur sin nya Minnen, en väldigt fin dialog med sin far som var så nöjd med sin kropp, och så en väldigt dråplig sekvens om när Göran Tunström och Lindgren gått vilse i Paris och frågar en lång man i cape hur de ska hitta till författarkonventet. Men ”litteraturen är Paris, ni är ju redan här” säger fransmannen och pekar ut var Balzac bodde, var de Beauvoir och Sartre brukade mötas, var Zola gick omkring och vem-det-nu-var drack sin absint. Att det kunde skrivas litteratur i ett litet kallt land i norr vägrade han förstå. ”Litteratur kan bara födas i civilisationen, det krävs hundratals år av bildning.” ”Men Strindberg och Lagerlöf, de kommer också från Sverige” pep Tunström. ”Nej, nej, dem känner jag väl till, de skrev förstås på franska” hävdade fransmannen.

Sen fick jag låna två kronor av en kollega för att ha råd med även Karin Alvtegens bok, och sen gick vi och åt på mitt jobb. (Som är med och arrangerar Bokens dag.) Alvtegen och Hamberg med förläggare/redaktörer/bodyguards var med, och det blev en givande och intressant avslutning på kvällen.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Bokens dag, Torgny Lindgren, Karin Alvtegen, Emma Hamberg, Marcus Birro, författarframträdande

Read Full Post »

Begåvade vänner & släktingar

Jag har en del väldigt begåvade vänner. Konstnärligt alltså. Som spelar musik, sjunger, dansar, koreograferar, skriver… I yngre dagar var jag alltid så orolig inför större framträdanden, om det skulle gå bra och om jag skulle tycka om det. För tänk om jag inte skulle tycka om det? Då skulle jag måsta hålla mig undan från vännen/vännerna för att slippa frågan om vad jag tyckte, för om jag försökte ljuga så skulle de såklart märka det. Om jag skulle klara av att ljuga ens. Jag är lite Harriet Vane där.
Med åren har det där slappnat av, delvis för att jag vet vad mina vänner går för nuförtiden. Men av nån anledning blev jag helt nervös inför att min unga, nyligen ingifta släkting som jag träffat exakt två gånger skulle debutera med en bok. Elin Ruuth — Fara vill.
Jag tjuvläser recensionen i tidningen jag jobbar på innan den går i tryck, och den är inte positiv. Jävlar. Tänk om hon blir ledsen? Tänk om hon bara får två, tre recensioner och sen den stora tystnaden?
Men se det hade jag inte behövt oroa mig för.
Elin har blivit recenserad i Svenskan, av Nina Björk i DN, i GP, i Tidningen Kulturen, av Nina Lekander i Expressen. Här en intervju (där hon också förklarar ordet ”fara” för er som inte kommer från norr). Och igår när jag slog på tv:n dök Elin Ruuth upp i Kulturnyheterna. Det är jätteroligt.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Elin Ruuth, begåvade vänner, debut, recensioner

Read Full Post »

Den viktigaste boken i mitt liv

Jag blev med barn när jag var 18 år. Oplanerat. Jag hade inte alls tänkt skaffa barn tidigt, om ens nånsin. Kraven på att att jag skulle göra abort var starka. Från ungefär alla utom barnafadern och min lillebror, som var tio år och den ende som blev glad. Men jag gjorde inte abort, jag kunde helt enkelt inte. Jag insåg att ”nu förändras mitt liv” och det får bli så.*
Jag hann fylla 19 innan hon kom, men 19 år är också väldigt ungt. Man vet inte mycket. Har man dessutom inga goda förebilder vet man ännu mindre. Jag läste ett par böcker och gick förstås till MVC och fick deras informationsfoldrar. Och sen fick jag ögonen på Barnaboken av Anna Wahlgren. Vilken underbar bok! Så lugn och klok och handfast. Genomsyrad av kärlek och respekt för barnet, men hela tiden medveten om att det är föräldern som är den som vet hur man gör här i världen. Det är föräldern som vet att man sover på natten. Att man har kläder på sig när man går ut. Att man behöver äta.
Det är föräldern som ska visa/lära sitt barn hur det går till.**
Anna Wahlgren blev för mig den föräldraauktoritet som jag saknade. Jag höll inte med om allt hon sa, men jag antar att ni som har till exempel en fungerande mor själva inte gör precis allt likadant som hon heller? Man tar det man vill ha och lämnar resten.
Hon får extremt mycket skit nu, Anna Wahlgren. Det har hon fått förr, och hon kan försvara sig också.
En av grejerna är tydligen en förfärlig film om buffandet. Det går till så att man håller en hand på barnets rygg så att det inte vispar omkring, och klappar i rumpan i en lugn rytm tills det somnar. Så har mina barn somnat när de varit för uppe i varv för att klara det själva.
På den tiden var det påbud även från medicinskt håll att barn skulle sova på mage, så just den konfliktångesten slapp jag. Stackars jävlar, säger jag bara om de föräldrar som nu inte vet vad de ska tro. Men för de allra flesta går det ju bra. Det gör det.
En annan för mig väldigt viktigt grej med Barnaboken är att Anna Wahlgren tydligt säger att man inte behöver vara en hel människa för att vara en bra förälder. Man kan släpa på sin egen gamla skit utan att ta med den till sina barn. Vara en misslyckad människa men en god mor eller far. Det är en mycket tröstande inställning, och en anledning till att jag kan och kunnat säga att jag är en bra mamma.

* Det innebär inte att jag är emot aborträtten. Den måste finnas och det är ungefär den enda fråga jag skulle kunna bränna mig på torget för. Men för mig personligen är och var det otänkbart.
** Att inte lära sina barn hur det går till i världen är att göra dem en stor otjänst. Att låta dem ”bestämma” allt själva är fegt och att lämna dem i sticket.

UPPDATERING: Jag är numera övertygad om att spädbarn sover säkrast på rygg.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Wahlgren, Barnaboken

Read Full Post »

Nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt

Jag har känt mig mer och mer mätt på Siri Hustvedt den senaste tiden. När jag slog igen sidorna till The Sorrows of an American och läste om samma bok på så många ställen, såg alla Längta efter Siri-inlägg och intervjuer, så kändes det som att gårdagskvällens event nog blir det sista jag vill se av henne på ett tag. Ingen dramatisk break up, bara en sån där ”Tack för den här tiden, det har varit givande, men nu behöver jag gå vidare”. Och sen skulle jag inte läsa nåt av henne på minst tio år.
Men sen hade jag så roligt på Kulturhuset igår! Jag gillade att hon hade humor och var så pigg på att kommunicera. Att hon pratade om sina karaktärer som lite bossiga människor (hon fick den typen av frågor också, som ”Vad hände sen mellan Erik och Miranda?”, och det gillade hon.) Jag gillade det Siri Hustvedt berättade om sina syskon (fyra flickor, Siri äldst, och namnet ”Lars” på lut till nästa unge som ju aldrig blev en pojke.) Att TSoaA började med en bild: Hustvedt är i sina far/morföräldrars gamla vardagsrum. Där står ett bord. På bordet står en kista. I kistan ligger ett barn, en flicka, som sätter sig upp. (Uff! Men man ser ju hur den bilden blev till boken, med dockorna och allt.)
Och så pratade hon om fear of the hidden aspects of the self och om trauma i olika former och hur hennes dag ser ut och att hon har morningbrain. Och en så fin historia om hur hon som 13-åring i Reykjavik läste Jane Eyre och fick that feeling, the gothic experience och insåg att: Det här är fantastiskt, jag vill också skriva!
Efteråt fick jag mitt ex av Lily Dahls förtrollning signerat, och på min fråga om Lily skulle komma tillbaka nångång blev svaret: I don’t know. My mother wants her to come back.
På tåget hem läste jag i Lily, och det är så skönt nu när jag vet att jag inte behöver oroa mig för att hon ska råka illa ut. Jag upptäcker att jag njuter av boken på ett annat sätt. Hur Lily cyklar omkring, de där evinnerliga skorna, Eds målningar med de små berättelserna, Mabel och teaterrepetionerna. Mums!
Så nej, jag gör inte slut med Siri Hustvedt. Vi tar det till nästa nivå istället, en mogen och harmonisk relation.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om Siri Hustvedt, Kulturhuset, The Sorrows of an American, Lily Dahls förtrollning

Read Full Post »

Roliga nyheter om Elsie och Joyce Carol

Joyce Carol Oates kommer också till Internationell författarscen. Jag har slängt iväg ett mejl till min närmaste chef som lägger sommarschemat, vi får se hur det blir.

Elsie Johansson vann SR:s romanpris för Sin ensamma kropp – kul! Den boken vill jag läsa, för att se vad som väntar om 30 år sådär. Jag har läst konstigt lite av Elsie Johansson, men däremot intervjuat henne en gång i Uppsala. Hon var mycket snäll, skulle komma och hämta (!) mig på hotellet för hon bodde konstigt till utanför stan. När det visade sig att hon hade pälsdjur kunde jag inte ens fara dit, så hon stannade på mitt hotellrum istället. Och skrev en fin personlig hälsning till min dotter som läst Elsies Mormorsmysteriet cirka 200 gånger.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Elsie Johansson, Sin ensamma kropp, SR:s romanpris, Mormorsmysteriet, Joyce Carol Oates, Internationell författarscen

Read Full Post »