Ur Vägmärken

Stararnas nebulosor
virvlar förbi
i den kalla rymden

Träden, vattnen, månskäran
allt denna kväll
i skälvande osmos

Att vara andra till lags?
Det är med dig själv
du måste leva.

Dag Hammarskjöld
13.9.59
(Ur en längre dikt)

Read Full Post »

Joy Harjo: Crazy brave

Passion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

Joy Harjo: Karta över nästa värld

Detta är kvinnan som hänger från fönstret på
trettonde våningen. Hennes händer har vitnat
av trycket mot hyreshusets betonglist. Hon
hänger från fönstret på trettonde våningen i östra Chicago,
med en flock fåglar kretsande över huvudet. De kunde
vara en gloria, eller en glasstorm som strax ska krossa henne.

Hon tror att hon kommer att bli fri.

Det här är inledningen på Joy Harjos kanske mest kända dikt, Kvinnan som hänger från 13:e våningen. Den ingår i samlingen She had some horses från 1983. Översättningen är gjord av Stewe Claeson, och det är bokförlaget Tranan som ger ut ett urval av Joy Harjos poetiska och prosalyriska produktion under 20 års tid. Det är en kulturgärning, tack för den!
Ändå misstänker jag att det vore ännu starkare som läsare att följa Noni Daylight i She had som horses, eller att läsa hela den självbiografiska A map to the next world. ”Min far slog oss inte för att han hatade oss. Han slog oss för att han hatade sig själv.”
Joy Harjo räknar sig till Creekindianerna och deras historiska öde — SKAMMEN — bildar fond till Harjos författarskap. I likhet med Sherman Alexie väjer inte Harjo för våldet och alkoholismen, men det är vackert också. Kartan över nästa värld skriver hon till ett av sina barnbarn. Det är inte ovanligt med dikter till familjemedlemmar, vänner och en till Charlie Parker.
I Claesons fylliga förord får jag veta att Joy Harjo även är saxofonist och estradpoet. Det märks på rytmen i dikterna, upprepningarna, den orala traditionen. Vissa rester av Navajo och Hopi-myter känner jag igen från Hillermans böcker.
Den svenska bokutgåvan är väldigt vacker, men Tranan gör ett misstag som inte har med ett foto på Joy Harjo. Det är först när jag möter hennes blick (vilken blick!) som jag inser att jag självklart måste veta mer om och läsa (mer) av henne.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joy Harjo, Karta över nästa värld, Creekindian, indiansk berättartradition, poesi, prosalyrik, memoar

Read Full Post »

The Tyger

Dorothy L Sayers citerar William Blake (de tre första verserna i The Tyger) i sin Mind of the Maker. Men jag kan bara tänka på The Mentalist som vi följer slaviskt, där denna dikt spelar stor roll för Red John. Och en annan person har citerat densamma, kan han vara… ? Detta hade vi en livlig diskussion om häromdagen, min yngste son och jag.

Tyger! Tyger! burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Could frame thy fearful symmetry?

In what distant deeps or skies
Burnt the fire of thine eyes?
On what wings dare he aspire?
What the hand dare sieze the fire?

And what shoulder, & what art.
Could twist the sinews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand? & what dread feet?

What the hammer? what the chain?
In what furnace was thy brain?
What the anvil? what dread grasp
Dare its deadly terrors clasp?

When the stars threw down their spears,
And watered heaven with their tears,
Did he smile his work to see?
Did he who made the Lamb make thee?

Tyger! Tyger! burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Dare frame thy fearful symmetry?

1794

The Mentalist handlar om den forne bedragaren Patrick Janes jakt på Red John som mördade Janes fru och dotter. Jane är nu konsult åt en grupp poliser under ledning av Theresa Lisbon, där han använder sina förmågor som är manipulativa, psykologiska, uppmärksamma, men på intet vis paranormala. ”There is no such thing as a psychic.”
Beroendeframkallande serie som gjord för spekulationer och konspirationsteorier, där en av behållningarna är samspelet mellan Jane och Lisbon. (Jag är ju en sucker för starka relationer mellan ljushåriga män och mörkhåriga kvinnor. Helst när de inte hoppar i säng med varandra.)
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Dorothy L Sayers, William Blake, The Tyger, The Mentalist, Songs of Experience, Mind of the Maker, Patrick Jane, Teresa Lisbon, Red John, poesi, tv

Read Full Post »

Rökande författare: Wisława Szymborska

Wislawa blir den sista, jag lovar. Jag vet att det är idiotiskt och farligt att röka. Men hon är ju så söt. var så söt.

Read Full Post »

Steinar Opstad går rätt in

Tänk att lite norsk poesi skulle komma till just mig. En liten tunnis från Ellerströms, översättningar till svenska av Marie Lundquist.
Jag faller pladask.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om norsk poesi, Steinar Opstad. Den lyckligaste av alla ensamheter

Read Full Post »

RIP Wisława Szymborska

På förmiddagen väntas kyla och dimma.
Från väster
drar ett regnområde in.
Sikten blir mindre god.
Väglaget halt.

Efterhand, under dagens lopp,
kan det klarna lokalt
på grund av en högtrucksrygg från norr.
Men vid växlande byig vind
är dte varning för storm.
Dagen efter — utan oss

På natten
spricker molntäcket upp i så gott som hela landet,
bara i sydost
är nederbörd inte utesluten.
Temperaturen sjunker märkbart,
lufttrycket, däremot, stiger.

Följande dag
ser ut att bli solig,
fast de som ännu lever
bör bära paraply.

Wisława Szymborska blev 88 år. I en kort text i Svenskan finns ett underbart citat från hennes översättare Anders Bodegård: Hon var en människa som väntade sig överraskningar av livet hela tiden. (Så vill jag leva!) Dessutom gillade hon hattar.

Jag har ingen aning om vilken dikt hon läser här eller vad den handlar om. Men bilden är livlig och fin.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Wisława Szymborska, poesi, hattar

Read Full Post »

Katarina och floden

Katarina Frostenson har skrivit en dikt där hon undrar över vad som händer med den skvätt vatten som blir över efter att hon bryggt sitt te. Hon häller den i vasken, skvätt efter skvätt, dag efter dag. Men var tar den vägen? Alla dessa skvättar, bildar de en flod någonstans?
Den bilden tänker jag ofta på.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Katarina Frostenson, flod, vattenskvätt, te, poesi

Read Full Post »

Forough Farrokhzad

Å andra sidan gjorde Kulturradion ett program om den iranska poeten Forough Farrokhzad, här. Fascinerande, och med många likheter med Sylvia Plaths öde och efterföljande kult. Olyckligt äktenskap, stark sexualitet, vallfärder till graven.
Men Forough Farrokhzad var så mycket mer kontroversiell under sin levnad, jag hoppas verkligen att den vackra bilden av hur hon använde alla stenar som kastades mot henne som byggstenar för sin konst är sann.
I radioprogrammet kan man höra henne själv läsa sina dikter också. Det kommer igång efter sådär en tolv minuter, först handlar det om annat. En av hennes dikter har jag publicerat här.
Uppdatering: hennes till svenska översatta Mitt hjärta sörjer gården kostar bara 37 kronor nu, ser jag här.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, poesi, Iran, radio

Read Full Post »

Patti Smith: Indian rubies (del av)

I have always possessed a kind of knapsack, if nothing more than a piece of cloth or skin tied in a knot. My sack, worthy comapanion, produces, when opened, a world defined by its contents — fluxion, unique, beloved.

This uncommon bundle has always been my comfort, my happy burden. Yet I have found it unwise to attach myself to the souvenirs within. For as soon as I focus on a certain object I misplace it or it just disappears.

I had a ruby. Imperfect, beatiful like a faceted blood. It came from India where they wash up on the shore. Thousands of them — the beads of sorrow. Little droplets that somehow became gems gathered by beggars who trade them for rice. Whenever I stared into its depths I felt overcome, for caught within my little gem was more misery and hope than one could fathom.

Ur Woolgathering/Patti Smith

Read Full Post »

110 stories — vilken rikedom

Jag plockar fram den fina novellsamlingen jag köpte vid Ground zero förra året, som jag bläddrat i och läst lite, mest de (för mig) kända namnen. Nu läser jag rakt igenom i tur och alfabetisk ordning, och oj! vad mycket som är bra här. Inte förvånande i och för sig, som redaktören för samlingen skriver i förordet så har mängder av författare dragits till New York och bosatt sig här. Och kärleken till staden genomsyrar många av novellerna.
Vissa får jag lust att läsa mer av. De som slår an en ton som jag tror att jag skulle tycka om i annat format också. Som Jennifer Belle; som skriver om ett Viktväktarmöte veckan efter 11 september där ledaren uppmanar: ÄT. Och Alice Elliot Dark; som skriver om en kvinna som blir besatt av att följa nyheterna (igenkänning på den). Och Samuel R Delany om en man vars granne ber honom berätta om deras lilla del av det större ödet: grannens flicka skulle gifta sig med en brandman. Hon var försenad till jobbet i WTC, men det visste inte han när han dog där.
Det är Art Spiegelman som gjort omslaget. han har även ett skrivet bidrag.

——————————————
Läs även andra bloggares åsikter om New York, 11 september, noveller, poesi, Jennifer Belle, Alice Elliott Dark, Samuel R Delaney, Art Spiegelman

Read Full Post »

Grattis Patti!

Älsklingen Patti Smith får Polarpriset — härligt!
Gloria är min absoluta favorit, bara första ackorden får mig att rysa… men det finns så mycket som är bra.
Jag har skrivit om min läsning av självbiografiska Just kids här och här. Mer rock- och New York-historia än så blir det inte. (Även om jag saknar hennes RÖST, jag vill höra henne inte bara läsa orden.) Samma sak med diktsamlingen Woolgathering/Samla ull, som jag visst inte har skrivit om, men här är ett smakprov:
On clear, peculiar nights I sometimes saw movement in the grasses. At first I thought it to be the swipe of the white owl or the great pale wings of a luna moth spreading and folding like a medieval habit. But it came to med one night that they were people like none I had ever seen, in strange archaic cap and dress. I used to think I could see the white of their bonnets and, at times, a hand, in the act of graspong, illuminated by the moon and stars or the light from a passing car.
Ett smakprov ur Patti Smith Complete 1975-2006 finns här och så spelningen på Skeppsholmen 2008 plus filmen Dream of Life här.

Här läser Patti Smith på ett poesi-maraton. Dikten är skriven till den ryske regissören Tarkovski.

Vi tar Dancing barefoot också, tycker jag.

Hermia grattar också.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, poesi, musik, film, Polarpriset, Gloria

Read Full Post »

Forough Farrokhzad och hennes systrar

Erövringen av trädgården

En kråka
som flög över våra huvuden
trängde in i ett kringdrivande molns förvirrade tankar
och dess skri löpte längs horisonten
som ett kort spjut
Den kommer att ta med sig nyheten om oss till staden

*

Alla vet
Alla vet att du och jag
genom den kalla dystra springan
såg trädgården
och från den lekfullt oåtkomliga grenen
plockade äpplet

Alla är rädda
Alla är rädda
men du och jag
förenade oss med vattnet, spegeln och ljuset
och blev aldrig rädda

Det är inte tal om
en lös förbindelse mellan två namn
eller om älskog i ett äktenskapsregisters gamla blad
utan om mitt lyckliga hår
smyckat med dina kyssars brinnande vallmor,
om våra kroppars uppriktiga lek,
och vår nakenhets glans
likt fiskars fjäll i vattnet
/…/

Forough Farrokhzad var en skandalartad, älskad, och betydelsefull poet i Iran. Jag har skrivit pyttelite om hennes öde här. Hennes fan page finns här. Och så gjorde hon en kort film om spetälska. Ett utdrag:

En annan iransk (och svensk) konstnär som jag gillar mycket är Nahid Sarvestani, som är ett av Svenskans exempel på att Whatever doesn’t kill you makes you stronger. Sarvestani har gjort filmen Drottningen och jag, om henne själv och Farah Diba som delar ödet att tvingas leva i exil men under väldigt olika omständigheter.
Farah Diba var alltså gift med shahen och är en fortfarande vansinnigt vacker kvinna som nu lever i Paris. Nahid Sarvestani tillhörde oppositionen mot shahen, och har sen dess hunnit reta upp mullorna också så att hon inte är välkommen tillbaka.
Se filmen!

Och för att alla goda ting är tre kan jag ju berätta att Shirin Neshats film Kvinnor utan män är mycket vacker och klart sevärd. Neshat hade en utställning på Kulturhuset häromåret, jag minns särskilt en kvinna med galen blick som sitter och stickar i en skog där marken är täckt av gula nystan.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, Nahid Sarvestani, Mitt hjärta sörjer gården, persisk poesi, poesi, film, Iran, Shirin Neshat, Kvinnor utan män, Drottningen och jag, stickning, spetälska, The house is black

Read Full Post »

Läser lite persisk poesi

… närmare bestämt Forough Farrokhzad, som Azar Nafizi skrev fint om. Ett gripande människoöde. Forough Farrokhzad gifte sig mycket ung, fick ett barn, men hon stod inte ut i äktenskapet utan skilde sig och fick sen aldrig träffa sitt barn mer. Så fruktansvärt.
Skilsmässan blev en stor skandal, som inte blev lättare av hennes frispråkiga dikter.
Hon dog ung i en trafikolycka.
Uppdatering: Bokmania berättar här om en bok med både Farrokhzads och Karin Boyes dikter.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Forough Farrokhzad, Mitt hjärta sörjer gården, persisk poesi

Read Full Post »

Kort guide till deprimerade poeter

Frieda Hughes: bloggat här, här, och lite här. Fortfarande är det usel utdelning på youtube, men 00.35 in i denna video kan man jämföra hennes röst med hennes mammas:

Sylvia Plath: bloggat här 25 januari 1953 26 januari 1958 27 januari 1959 28 januari 1959 Sylvia läser Daddy Sylvia i natten
Och här läser hon A birthday present:

Anne Sexton: helt kort här.
Här läser hon ett par korta dikter:


Nelly Sachs: bloggat här och framför allt här
Någon annan läser här och jag förstår inte tyska men med bilderna ser det mycket starkt ut.

——————————–

Read Full Post »