Tipsa mig om kvinnors memoarer!

På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

Read Full Post »

Joy Harjo: Crazy brave

Passion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

Det är Bechdel och jag i helgen

Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!

Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.

Read Full Post »

Rebecca Walker: Black, white & jewish

Jag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om Rebecca Walker, Black white and jewish, autobiography of a shifting self, självbiografi, memoar, mor-dotter, Alice Walker

Read Full Post »

Maggie knows best

Nu är hon ju överallt, Margaret Thatcher, till exempel här. Så jag läser lite i den påbörjade The Downing streets years. Jag gillar bäst det utrikespolitiska och minst det ekonomiska (som jag inte heller förstår allt av). Men jag slås av en sak: Det är väldigt mycket ”I decided to…”, ”It was clear to me that …”, ”I succeeded in …” Om jag jämför med de amerikanska politiska självbiografier jag läst, så har de ofta ”I learned from…”, ”I was inspired by…”, alltså en människa i utveckling som drar slutsatser och lärdomar på olika plan från människorna hon möter. De kan även uttrycka tvivel inför svåra beslut.
Margaret Thatcher hyser inga tvivel. Hon ser allting glasklart, hon vet precis vad som bör göras och hon sätter genast igång med att förändra landet. Det är både skrämmande och imponerande.
Nu kommer det att handla om gruvstrejken och därför tycker jag att det passar att titta på Billy Elliot. En av världens bästa filmer, som vi också såg som musikal i New York 2009.

Fanvid ovan, men det finns med några klipp från konfrontationer strejkare/poliser.

Billys macho pappa hittar sin son i gympahallen.

Billys pappa går tillbaka till jobbet, han har insett att Billy måste få en chans att komma till en riktig dansskola. Billys storebror, också gruvarbetare i strejk, blir galen av ilska och sorg över faderns svek.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Thatcher, brittisk politik, Billy Elliot, dans, gruvstrejk

Read Full Post »

Ibland förvånar jag mig själv

Om någon för 30 år sen hade sagt till mig att jag skulle vilja läsa en självbiografi av Margaret Thatcher hade jag hånskrattat.
För fem år sen hade jag gapskrattat. Förra veckan hade jag skrynklat ihop ögonbrynen och tyckt att det var värt att tänka på, och idag klickar jag hem den från Amazon. The Downing Street years.
Amazon, förresten. Den enda sajten just nu där saker och ting blir bättre. De har nu en omvandlare till svensk valuta, det är inget krångel med min banks säkerhetsföreskrifter längre, och så gillar jag att man kan välja att handla begagnat.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Thatcher, Amazon, begagnat, självbiografiskt, brittisk politik

Read Full Post »

Laura Bush del 3

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »

2,42 — Patrik Sjöberg

När jag började med Det du inte såg var det mycket för att det kändes viktigt att läsa Patrik Sjöbergs berättelse om övergreppen och hur de kunde pågå utan att någon annan, vuxen, reagerade. Men sen blev jag helt engagerad i historien om hans spirande framgångar, vilka höjder han tog, träningslägren, idoldyrkan av västtyska hoppare… och sen kommer ju alla de där tävlingarna och hoppen som jag MINNS och plötsligt är jag där igen och det är 80-tal och fula dräkter och det långa blonda håret och jag får samma rysningar nu som då. Och det är så härligt att läsa! Vilken stjärna han var, Patrik Sjöberg. En riktig Stjärna. Till och med hans hälsenor är intressanta.

Så den här boken handlar framför allt om den idrottsliga karriären — medalj i tre OS på raken!, sedan om övergreppen och hela tränarrelationen, och så om pengarna och festandet och en massa tjejer utan namn som nämns i förbigående tills vi är framme vid Therese som blir mamma till Isabelle och så mot slutet hans brasilianska fru Fernanda. Och skadorna förstås.
Den bild jag får av Patrik Sjöberg är att han drivs av en väldigt stark revanschlust. På sin frånvarande pappa, på rektor och lärare som talar om att han är värdelös (”du kommer att bli ett socialfall”), på myndigheter i form av skatteverk och poliser och p-lisor, på idrottspamparna. Alla som vill att han ska följa reglerna. För Patrik Sjöberg är inte så lagd för att följa regler; tycker han att något verkar dumt så gör han det inte. Han kommer ihop sig med Friidrottsförbundet, som dels tycker att han ska vara lika entusiastisk inför en liten regiontävling i Uddevalla som inför en stor gala, dels snor åt sig hans pengar i olika misslyckade fonder. Minns ni hur det var på den tiden? Idrottare skulle vara amatörer och fick inte tjäna pengar på sin sport. I själva verket betalades en massa pengar ut svart.

Det är många namn som droppas i denna bok, och Sjöberg är ju inte den som skräder orden. Han är tvärtom rätt stolt över sin förmåga att käfta. Så folk som gjort bort sig på något vis i hans ögon får höra det. Men en han aldrig är bitter på är Javier Sotomayor, trots att det var kubanen som tog ifrån honom världsrekordet, och sen fälldes för dopning. Sven Nylander däremot, en gammal kompis som skyllde på Sjöberg när de båda oberoende av varandra fastnade i en knarkkontroll på en krog under EM i Göteborg 2006, Nylander blev inte förlåten. (Just då var vi på EM i Göteborg, jag minns GP:s rubriker.)

Tränarpedofilen var mycket manipulativ. Han tog reda på vilka av småkillarna han skjutsade hem efter träningarna som hade skilda föräldrar eller jobbigt hemma. Han hade tv-spel och filmer och godis hemma. Pojkar sov över. Han valde ut någon att dela hotellrum med honom på resor. Han gav Patrik sömntabletter, tog nakenfoton och rakade av hans könshår när han tyckte att han växte för mycket. Han blev svartsjuk på flickvänner och kallade dem horor. Han avskydde kvinnor. (De tjejer som hade honom till tränare kan inte ha haft det så kul heller, även om de tack vare sitt kön slapp det värsta.)
Tränaren betraktades som barnslig och avvikande, men ett geni. Så han kunde härja som han ville när folk aktivt och cyniskt blundade.
Han höll på i minst 20 år.
Gamla kompisar hör av sig till Patrik Sjöberg och bekräftar minnen.
En bra krönika av Johan Esk, om att öppna ögonen.
Recension i Svenskan
————————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Patrik Sjöberg, Markus Lutteman, Det du inte såg, idrottsstjärna, höjhopp, världsrekord, pedofili

Read Full Post »

Jag gillar Laura Bush hittills

Hon var enda barnet, lilla Laura. Modern fick tre ”sena missfall”, de kallades sena missfall men små stackars barn som föds i sjunde månaden men inte klarar sig kan väl ändå inte kallas missfall? Inte idag.
Att vara enda barnet påverkade Lauras liv ganska mycket. Hon blev hemkär, och ganska lugn. Ville inte göra föräldrarna besvikna. Hon saknade syskon mest när hon satt ensam i bilens baksäte på väg ut på resor och utflykter från hemstaden Midland.
Det är många bilutflykter i West Texas. Avstånd. Sand. Hetta. Blåst. Mer sand.
De flyttar ofta, till nya hus som pappan byggt. Pappan har två fotografier från koncentrationslägret i Nordhausen i en ask. Han vill aldrig prata om det, men han visar fotona då och då. (De finns med bland fotografierna i Spoken from the Heart också.)

Laura skriver om Olyckan. När hon som osäker tonårig bilförare missar stoppskylten och krockar i en korsning. Den lika unge föraren i den andra bilen, Mike Douglas, dör. Han var en god vän till henne, men inte pojkvän som ofta skrivits. Olyckan förändrade livet för så många människor. Laura måste leva med Skulden. Hon slutar tro på Gud.
Två veckor och två dagar senare blir president Kennedy mördad.

Laura blir lärare. Hon jobbar i fattiga områden i andra städer i texas. Austin, Houston. Men hela tiden Texas. (Utom nån avstickare till Washington där hon faktiskt söker jobb hos Lyndon B Johnsons stab, men hon kan ju inte skriva maskin eller nåt annat så hon blir vänligt avvisad.) Trots att hon verkar trivas som lärare är kärleken till böcker uppenbarligen starkare, så hon utbildar sig till bibliotekarie. Några pojkvänner nämns med namn, men mest verkar hon ha varit ensam. Först vid 30 års ålder träffar hon George, de blir ihopparade av vänner.
When George and I met, it was as if two parallel lives sudenly converged. Our childhood memories, the places we had known, even many of our friends overlapped. We were like the last two pieces of a puzzle, our similarities and contradictions sized to fit./…/ We had been cut, as it were, from the same solid Permian Basin stone.

Även Laura och George har svårt att få barn. Hon måste ligga stilla innan tvillingarna föds med kejsarsnitt fem veckor tidigare. Barbara och Jenna, döpta efter farmor och mormor. De är lyckliga, men Laura hade velat ha fler barn. George säger aldrig något om det, aldrig något om en son heller. (Som Lauras pappa önskade sig så hett.)

Det är väldigt mycket drickande i sociala sammanhang. George dricker mycket, men slutar tvärt strax efter att han börjat gå i en kristen grupp. Laura är mycket glad över att slippa alkoholen. Det går nån sorts AA-väckerlserörelse över Midland, och en god vän (som är på steg nio) berättar för Laura att hon varit berusad när hon skjutsat tvillingarna till deras danslektioner.
Ungefär här kommer Gud tillbaka i Lauras liv, berättar hon. Men hur äkta är det? Med tanke på att svärfar just blivit vald till Ronald Reagans vicepresident, och politiken blir allt mer närvarande i deras liv. Å andra sidan, Laura Bush hade inte behövt berätta att hon gjorde slut med Gud när Mike Douglas inte fick leva.

Jag tycker det är intressant att följa Laura Welch, och sen Laura Bush. Boken är välskriven och jag sugs in. Här och där märker jag att jag redan ”vet” saker från American Wife, men lika ofta vet jag förstås ingenting eller helt fel. Till exempel relationen till svärmor Barbara Bush, som verkar ha varit rätt stel men bättrade sig när det unga paret Bush flyttade till Washington för att hjälpa till i Bush seniors presidentkampanj plus hans fyra år i Vita huset.
När Clinton vann satsade sen George W på att bli guvernör i Texas, och det lyckades han med. Familjen flyttade in här:

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, bibliotekarie, lärare, George W Bush, Spoken from the Heart, självbiografi, presidentfruar, amerikansk politik

Read Full Post »

Fay Weldon: Auto da Fay

Fay Weldons självbiografi är en hejdlös historia. Vilket liv hon levt! Och ofta råkar hon rätt illa ut. Redan i sin mammas mage faktiskt, under en svår jordbävning på Nya Zealand. Då finns redan systern Jane, och mamma Margaret har mer eller mindre flytt in i äktenskapet med pappa Frank efter att morfar Edgar vid 69 års ålder gjort sin älskarinna med barn och skilt sig från mormorn.
Det är mycket dramatik i Fays tidiga liv. Det mesta är ”Den fria kärlekens” fel. Eller Livskraften, som H G Wells och George Bernhard Shaw kallar den. Båda dessa herrar umgicks i morföräldrarnas hem i England, där mormor Frieda/Nona spelade piano sex timmar om dagen. Efter några turer hit och dit flyttar Nona till Margaret i Nya Zealand för att hjälpa till. Vid det laget är även den vackra, konstnärliga, bohemiska Margaret skild, till Fays stora men maskerade förtvivlan. Hon saknar sin pappa mycket, men Frank hade tyvärr också för mycket Livskraft.

Så får Margaret ett arv och har råd med biljetterna tillbaka till England. Fay och Jane reser för sista gångeh och hälsar på sin far. Fay gråter, hon vet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Pappan gråter också. Men Fay säger aldrig något till mamma om hur hon saknar sin far, det vore illojalt.
England är inte samma land som när Margaret var ung. Sönderbombat och kallt, och folk samlas vid ingångarna till tunnelbanan för att kunna värma sig lite av de varma pustarna av kroppsångor när dörrarna öppnas. En skata biter Fay i benen.
Fay är intelligent men har inget sexuellt självförtroende. Trots detta lyckas hon ha ett antal kärlekshistorier och blir med barn. Hon vill inte gifta sig med pappan, men några år senare efter slit och släp och fattigdom gifter hon sig istället med en helt annan man, en rektor. Han visar sig vara helt ointresserad av sex för egen del, men vill gärna agera hallick. (Det är helt absurt. Och härifrån kom material till Praxis, förstår jag.) Tack och lov skiljer hon sig till sist från hallicken och återgår till en tillvaro där mamman får ta hand om den lille sonen medan Fay jobbar på olika jobb. Bäst går det inom reklambranschen (där hon bland andra jobbar med David och Assia Wevill) Det går bättre och bättre för Fay, och hon börjar tjäna skapligt på sin penna.
Boken slutar när Fay nyss gift sig med Ron Weldon (de ska vara gifta i 30 år) och hon åker in till BB för att föda barn. På vägen passar hon på att posta ett manus hon skrivit, det första på många år, och ett som hon vet är bra. Men exakt hur det går får vi inte veta.

Det här är snabb och ofta rolig läsning. Dråplig och sorglig om vartannat, och jag känner igen den skarpa Weldonska pennan. Ibland hade jag önskat att hon stannat kvar, dröjt vid händelser, gått djupare. Men sån är ju inte Weldons stil, hon har sitt eget tempo.
Efteråt googlar jag Rita Angus, en konstnär som målade Fay och Jane. Det är de som har rutiga klänningar här. Margaret tyckte att tavlan var så ful att hon försökte glömma den när de reste hem till England.
Jag noterar att Nona ogillade Jean Rhys. Och att om det är sant att Rebecca Wells skrev till sitt förlag och bad dem att inte ge ut sin son Anthonys bok, då var hon väldigt elak. Och att mycket elände hade kunnat undvikas om Assia Wevill hjälpt till att skala potatis när Syliva Plath bad henne. Istället för att börja flirta med Ted.
Ulrika Kärnborg har också läst.
Och Frida på Påhittade nöjen.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Auto da Fay, Fay Weldon, självbiografi, Nya Zealand, Rita Angus, Assia Wevill, Rebecca Wells, H G Wells, mormor, skilsmässa

Read Full Post »

Klanerna Bush och Kennedy

Jag har velat läsa Laura Bush självbiografi ända sen jag läste och älskade American Wife, Curtis Sittenfelds fiktiva självbiografi som är ett mästerverk. Bloggat här och här.
Nu är Laura Bushs Spoken from the heart på väg till mig. Det ska bli mycket intressant — även om den naturligtvis är tillrättalagd.

Jag tänker på Sittenfelds beskrivning av George senior och Barbara Bush när jag ser The Kennedys som börjat på SVT (lördagar). Det är samma stora familj, patriarken och matriarken (även om Rose Kennedy verkar ha varit en mindre dominerande personlighet än Barbara Bush?). En barnaskara, där pojkarna ska föras in i politiken och bli något stort. Minst en ska bli president, och minst en ska bli senator. Allt för familjen.

Det här med att Katie Holmes spelar Jackie… hon har i alla fall den där breda näsan som är så fin.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, självbiografi, Spoken from the heart, American wife, Curtis Sittenfeld, The Kennedys, Katie Holmes

Read Full Post »

Att läsa Knausgård

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Karl Ove Knausgård i Luleå

”Det gäller att tänka absolut så lite som möjligt. Inte heller när jag skriver.”
Istället går Karl Ove Knausgård in i känslorna, rummen, det konkreta. Han har ett väldigt visuellt minne, minns precis hur skogsstigar och olika rum såg ut under sin uppväxt, och hur han kände sig. Stämningar. Däremot inte vad folk sa.
Den ålder han känner sig allra närmast är 16 år. En stark ålder då han (man?) upplever väldigt mycket, och då man hela tiden reser sig efter motgångar och kommer igen, delvis för att man inte har förstånd om att alternativet ”ge upp” faktiskt finns. Han beskriver nyårsnatten när han var 16 år och skulle på fest. Det var massor av snö och han gick där i skogen med sina ölkassar… sen blev det ingen fest. Det blev en eländig nyårsafton istället.
Det var ett intressant och bra samtal mellan Knausgård och Kerstin Wixe på Kulturens hus. Det handlade om identitet; vad är ett jag?, om att man bara kan leva i starka känslor som sorg, förälskelse under kortare perioder, resten av livet består av alla de där timmarna, dagarna då man diskar, hämtar barn på dagis, lagar mat, hänger tvätt. Enkla saker, det vardagliga. Verkligheten.
Just om dagis säger Knausgård att han inte kan vara helt ärlig i bok två, eftersom han nu vet att så många (200 000 läste del ett) kommer att läsa och särskilt de som beskrivs kommer ju att läsa om sig själva. Det ligger en enorm makt i detta, konstaterar KOK, ett minne av en incident i gymnasiet får stort genomslag när det kommer i tryck, fast det kanske var rätt obetydligt.
Sen handlade det förstås om språket och berömmelsen och lite Proust och så läste han högt ett parti när Karl Ove och brodern tar farväl av sin döde fars kropp. Starkt. Och fint på norska.
En grej till bara: under ett års tid har det varje dag stått minst en artikel om KOK i norsk media. När han var hemma hos sin mor i en by med cirka 200 invånare, bad moderns kusin honom att komma och läsa lite en kväll. Visst, tyckte Knausgård. Stället han skulle läsa på låg bara på andra sidan vägen, men när han kliver ut där med sina barn är det tv-team från NRK och ett helt pressuppbåd. Första bilderna på barnen smetas ut i aviserna nästa dag. Men det får han ju tåla, förstår han själv, men har ågren över barnen. Just det där är en skillnad mellan Norge och Sverige, menade Wixe. Vi har vant oss med Lars Norén och Maja Lundgren-debatterna, tyckte hon. Knausgård menade att skillnaden också låg i att han skrivit om vanliga, icke-kända människor.
Jag köpte boken och fick den signerad, och han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck så nu är jag väldigt pepp på att läsa den. (Kruxet är att jag håller på med GGRM:s A feast for Crows, och det kanske blir väl magstarka kontraster mellan fantasyintriger och svärdskamper och så då Karl Ove Knausgård som står och diskar. Men å andra sidan kan det bli intressant.) Det var tyvärr ingen frågestund efteråt, mycket synd eftersom väldigt många i publiken läst boken, men jag hann i alla fall fråga då vid signeringen om han kände sig som en del av de norska nutida med Per Pettersson m fl (med tanke på att han bott i Sverige så länge) och jo, han kände sig som en del av det norska författarkollektivet. Han skriver ju förstås på norska. Finns det nån som provat att läsa honom på originalspråk? Tiden jag tog upp med denna lilla fråga kompenserade jag med att lämna min penna så att han kunde signera fler böcker, för det hade arrangören visst glömt ta med. 😉 Annars var det väldigt bra alltihop, rekommenderas.

Read Full Post »

Duchess of Devonshire & lillasyster Mitford

Senare delen av Deborah Devonshires memoar Wait for me! handlar mycket om ”the house”, alltså Chatsworth, som hennes make Andrew ärvde efter att brodern dödats. DD/Debo gör ett jättejobb: inreder, samlar konst, väljer möbler och öppnar det för besökare. Hon startar sidoprojekt som en shop med minnessaker, en annan affär med gårdsprodukter, särskilda skol- och barndagar när de små får se hur man mjölkar, allt möjligt. Allt blir inte lyckat, men mycket blir det, och drar in de så viktiga pengarna. Nu i april kan man till exempel delta i en Grisar för nybörjare-dag.
Debo har i hela sitt liv varit väldigt intresserad av djur och jakt och allt som hör till livet på landet. Enda gången (tror jag) som Debo demonstrerar är det för att behålla rävjakten. Hon har haft hästar, shetlandsponnier, får, höns…

I still have a varied flock: Welsummers and enigmatic Burford Browns for their dark brown eggs; pretty, shy, idiotic Light Sussex; even stupidier White Leghorns who dash around on long yellow legs; and neat, clever, sociable little Warrens. /…/ The pecking order rules among the flock: there is a general, some colonels, captains galore, and private soldiers who get out of the way of their superiors at feeding time. The carry-on of this all-female cast is as goog as a play and, like a play, is repeated, word for word, gesture for gesture, every day — with the odd matinee thrown in.

Samtidigt kan Debo uppskatta riktigt vackra kläder, och hon är god vän med flera exklusiva designers. Helst verkar hon vilja bjuda hem folk, men hon reser också själv när hon blir bortbjuden. Tillsammans med Rita Hayworth till exempel. Och i makens jobb blir det en rad självständighetsfester i Afrika.
DD besöker så småningom sin syster Jessica i Kalifornien, men det är alltid andra människor med (”dinner with communists”, ”another dinner with communists”) och systrarna kommer aldrig varandra nära igen. Min teori är att Decca använder sina vänner som buffert och att DD:s sorg över rymningen aldrig riktigt går över.
När modern, Muv, ligger och dör samlas Nancy, Pam, Diana och Debo hos henne de sista veckorna och kommer väldigt nära varandra. ”Alla borde få dö med fyra döttrar omkring sig.”

Som unga blir Debo och maken Andrew vänner med syskonen Kennedy, som då är i London. Bröderna Jack, Robert och framför allt systern Kick som dör i en flygolycka 1948. Systern Rosemary Kennedy är avvikande. (Det visste jag inte när jag läste Mäktig tussilago men nu förstår jag vissa saker bättre.) I varje fall leder denna vänskap till att Debo och Andrew bjuds in och närvarar när JFK svärs in till president, och sen även vid hans begravning. DD:s dagboksanteckningar från båda dessa tillfällen finns som appendix i boken.
Drottning Elizabeths kröning var familjen också med på. Sonen Stoker allra närmast, som nån sorts page med sin farmor som var hovdam. Så hon har ständigt befunnit sig mitt i tidens stora händelser, Deborah Devonshire, samtidigt som hon älskat sina djur och naturen och lantlivet. Undantaget Diana, så känns det som att jag gillar den senast lästa Mitford-systern bäst. Alltså gillar jag DD bäst just nu.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Deborah Devonshire, Wait for me, memoar, självbiografi, systrarna Mitford, Chatsworth

Read Full Post »

Delrapport: Wait for me! — Deborah Devonshire (née Mitford)

Det blev en bok över i Mitford-racet i höstas, och det var bra för nu känns det fantastiskt roligt att läsa den. Deborah Mitford var yngst av syskonen, äldsta barnet Nancy var hela 16 år äldre. Ingen var vidare glad över Deborah, ännu en flicka där det verkligen inte behövdes. Nancy påstod att ingen brydde sig om henne alls de första tre åren, utom hennes Nanny. Men på något vis blev hon så småningom sin fars favorit, kanske för att de delade kärleken till djur och natur.

Deborahs pusselbit av barndomen innehåller delvis samma händelser och platser som systrarna beskrivit: linneskåpet, de egenuppfunna språken & smeknamnen, alla smådjur och matvanor och rivaliteter. Men hon ger ett mycket ljusare och kärleksfullare porträtt av mamman, Muv, som ser sina barns behov och försöker se till att tillfredsställa dem. Deborah avskydde skolan och att vara hemifrån (tvärtemot exempelvis Decca). Så det blev bara en kort termin i skola, resten hemundervisning.

Här finns också ett helt annat porträtt av Nancy, som framstår som en mycket avundsjuk människa, som gärna skrämmer och hotar sin yngsta syster. Det klagar i och för sig inte Deborah så mycket över, Nancy var bara som hon var, men att Nancy i två olika samtal med underrättelsetjänsten (varav den andra gången på eget initiativ) förklarade att systern Diana var en fara för landet, det är för magstarkt. Tur att Diana aldrig fick veta det, anser Deborah.

Det är också intressant att läsa hur Deccas i sin egen Hons and rebels ack så romantiskt skildrade rymning upplevdes av dem som blev rymda ifrån. Inte riktigt lika romantiskt. Relationen mellan de två yngsta som stått varandra så nära återhämtade sig aldrig. Tragiskt inte minst eftersom båda kommer att dela sorgen i att förlora sitt förstfödda barn. DD mister sen också två barn till, varav den ena var tvilling och där hon först fick missfall med den första tvillingen. Tre små döda barn har gravstenar där det står att de levde i fyra, sju respektive fyra timmar. Kapitlet ”childbirths and deaths” måste ha kostat på att skriva.

(En vidrig historia: systern Pam blir gravid men hennes man vill absolut inte ha barn så de reser till Norge och skumpar fram på knaggliga fjällstigar tills hon får missfall. Det framgår inte om Pam ville eller inte ville ha barnet. Senare avskydde hon småbarn och älskade sina hundar. Hm.)
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Deborah Devonshire, systrarna Mitford, Wait for me, självbiografi,

Read Full Post »