Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘självbiografi’

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Read Full Post »

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Nu är hon ju överallt, Margaret Thatcher, till exempel här. Så jag läser lite i den påbörjade The Downing streets years. Jag gillar bäst det utrikespolitiska och minst det ekonomiska (som jag inte heller förstår allt av). Men jag slås av en sak: Det är väldigt mycket ”I decided to…”, ”It was clear to me that …”, ”I succeeded in …” Om jag jämför med de amerikanska politiska självbiografier jag läst, så har de ofta ”I learned from…”, ”I was inspired by…”, alltså en människa i utveckling som drar slutsatser och lärdomar på olika plan från människorna hon möter. De kan även uttrycka tvivel inför svåra beslut.
Margaret Thatcher hyser inga tvivel. Hon ser allting glasklart, hon vet precis vad som bör göras och hon sätter genast igång med att förändra landet. Det är både skrämmande och imponerande.
Nu kommer det att handla om gruvstrejken och därför tycker jag att det passar att titta på Billy Elliot. En av världens bästa filmer, som vi också såg som musikal i New York 2009.


Fanvid ovan, men det finns med några klipp från konfrontationer strejkare/poliser.

Billys macho pappa hittar sin son i gympahallen.

Billys pappa går tillbaka till jobbet, han har insett att Billy måste få en chans att komma till en riktig dansskola. Billys storebror, också gruvarbetare i strejk, blir galen av ilska och sorg över faderns svek.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Om någon för 30 år sen hade sagt till mig att jag skulle vilja läsa en självbiografi av Margaret Thatcher hade jag hånskrattat.
För fem år sen hade jag gapskrattat. Förra veckan hade jag skrynklat ihop ögonbrynen och tyckt att det var värt att tänka på, och idag klickar jag hem den från Amazon. The Downing Street years.
Amazon, förresten. Den enda sajten just nu där saker och ting blir bättre. De har nu en omvandlare till svensk valuta, det är inget krångel med min banks säkerhetsföreskrifter längre, och så gillar jag att man kan välja att handla begagnat.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det blev ett trögare, mer politiskt parti i boken när det börjar dra ihop sig till krig. Det märks att Laura Bush inte skriver lika öppet, direkt, utan väljer orden för att noga stödja sin make och argumentera för varför politiken var rätt. Hon är fullständigt lojal och beskriver inte bara sin egen vånda utan även hans. Det blir hårdare tongångar i USA över huvud taget, och det påverkar även Lauras planerade litteratursymposium. Ett, med poeter, ställdes in när dels flera inbjudna vägrade komma, dels en (icke namngiven) poet skrev och uppmanade 50 andra att skriva anti-krigsdikter. Jag kan tycka att hon var rätt naiv där. Däremot tycker jag att hon vid andra tillfällen blev fördomsfullt behandlad, som när kulturmänniskor tror att hon är obildad. Vid ett symposium om Western-författarinnor är en deltagare så förvånad över att Laura Bush kan relatera till både Laura Ingall Wilder och Willa Cather.
(Dottern Barbara blir också en bricka i det överhettade spelet: en av hennes lärare säger att hon kan få ett stort A i betyg, men bara om hon övertalar sin pappa att inte gå in i Irak.)
Men det blir krig ändåt, som vi alla vet. Laura Bush skriver om hur hon tänker på trupperna varje kväll, och faktiskt, jag tror henne. Hon gråter med anhöriga till stupade soldater, och hon namnger många, många, som hon med eller utan George W träffar. Särskilt en fastnar i mitt minne, Lori Piesterva, den första Hopi-indianen som dör i strid. Laura Bush träffade hennes familj.

Den nya presidentkampanjen som blir närmast en familjefest där döttrarna kampanjar och hela klanen Bush kommer på möten. Lauras egna mamma börjar däremot bli allt virrigare. Och kampanjen blir smutsigare, Laura gillar det inte.

2005 gör Laura Bush en efterlängtad men farlig resa till Afganistan. Hon träffar blivande lärare i burkor som sitter på golvet i lärosalen, och imponeras av deras mod. Sedan presidentfrun, som också är gynekolog, och som talar om den extrema mödradödligheten. Sedan kvinnliga amerikanska soldater. tre helt olika sorters kvinnor som befinner sig på Afganistans dammiga jord.
Det blir fler resor. Laura talar på World Economic Forum om kvinnors rättigheter och hela den saudiarabiska delegationen tågar ut i protest. Hon blir lika förtjust i det vackra Israel som Eleanor Roosevelt blev. Att hon besökte Egypten i samma veva som en sorts låtsasval hävdar hon att hon inte visste om. Det glider lite här och där, mellan när hon är politisk och när hon inte är det. Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro, men oftast tror jag på det hon berättar. Inte minst för att hon verkar så allvarsam. Eftertänksam.
Hon blir väldigt tagen av sitt afrikanska besök, i främst Sydafrika och Rwanda. I Sydafrika är aids den stora dödsbringaren. Laura Bush är klarsynt: ”Ending domestic violence, rape, sexual abuse is essential.” I Rwanda är det så många döda efter 1990-talets krig, att det ofta är äldre barn som ska försöka ta hand om en familj småsyskon. Det är också ett kvinnligt samhälle: nära 50 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, inklusive flera ministrar.
En historia från Sydafrika: En kvinna har nyss fått diagnosen aids. Det är skamfyllt och tabu, men hon tar mod till sig och berättar för sin mor och fem syskon. Alla är chockade. Så säger en bror: ”Du är inte ensam, jag har det också.” Och ett syskon till. Och ett till. Det visar sig att alla sex syskonen har aids.

Jag har skrivit om Laura Bush memoarer här och här också.
———————————-

Read Full Post »

Older Posts »