Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.
Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)
Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
Artie Cohen systerdotter Billy får permission från hemmet för svårt störda ungdomar. Föräldrarna åker till London och det blir Artie som får ta hand om fjortonåringen. En rad vidriga våldsbrott mot barn sker i New York de här dagarna, någon vill bli av med Billy, och London skakas av 7 juli-attentaten som spär på den amerikanska ångesten över 11 september. Det är tätt och välskrivet och spännande. Artie har sina ryska kompisar med gangstern Tolja i spetsen, Tolja som läser Pusjkin och Tolstoj och talar fem språk. Brorsonen Billy läser The Great Gatsby, så jag lägger till det i 
Låt mig tipsa om en fantastisk bok som passar att läsa idag på Kvinnodagen. Den heter Reading Lolita in Tehran och är skriven av Azar Nafisi. Finns på svenska också.
snowflakes in rain 