Alan Spence – Det rena landet

Den här boken hade jag tänkt läsa innan vi for till Japan i höstas, men jag hann inte. Det blev nu istället.
På många sätt är det en uppföljare till James Clavells Shogun. Alan Spence beskriver också en britt (skotte) och hans öden i Japan, fast långt senare under 1800-talet. Det rena landet är alltså baserat på en historisk person, Thomas Glover, som skapade sig en förmögenhet genom att handla med te, opium, vapen… och som kom att spela en roll i de politiska intrigerna. Både mellan britter och fransmän, och mellan kejsaren och Shogun, där han tog parti mot Shogun. Jag tycker det är intressant bland annat hur han förändrade teproduktionen, organiserade torkningen i stor skala. En annan västerlänning kommenterar att arbetsplatsen är helvetisk i sin extrema värme, men Glover tycker att: ”vadå, de får ju jobb”. Det är kolonialistiskt så det räcker, även om Glover är motståndare till engelsmännens våld mot Japans befolkning. Han är även den som smugglar ut de första fem japanerna, Chōshū Five till England. Spännande!
Glover tar det första lokomotivet till Japan, och låter bygga ett av de första kejserliga stridsfartygen i Aberdeen för att sen frakta det till Japan bit för bit. Han anlägger en kolgruva och blir rådgivare åt Tre diamanter, Mitsubishi. En otroligt energisk man, som hann med att få ett antal barn med olika kvinnor också. En son befann sig i Nagasaki när atombomben släpptes, det är så hela boken börjar. Och den slutar mycket vackert med en helt annan röst.

Det roligaste är att vid ett tillfälle reser Glover till den lilla staden Kamakura. ”Kamakura, vänta nu här”, tänker jag, ”var det inte där som…?” Jodå, sen kommer det:
De red ut ur staden, upp mot kullarna, och stannade vid ingången till ett tempel där de band sina hästar. Matsuo gick först in, genom ett portvalv, stannade och böjde huvudet. Framför dem på en gård stod en massiv staty av Buddha, nästan femton meter hög, gjuten i brons.
Den stora Buddhan har vi också sett, känt den vördnaden när man står helt liten nedanför. Nästan 150 år senare.

Read Full Post »

Shogun – James Clavell

Drygt 1000 sidor japanskt 1600-tal har räckt i en vecka. Ni minns kanske tv-serien med Richard Chamberlain i huvudrollen? Den är baserad på en historisk person, Blackthorne, och jag tror att de större historiska fakta i boken är korrekta. Jag minns en episod från tv-serien, när Blackthorne ger befallning om att en död fasan ska hänga vid huset för att bli mör. Japanerna är förfärade och äcklade, och en av tjänarna tar på sig att slänga bort den illaluktande fasanen. Sen avrättas tjänaren. Blackthorne blir i sin tur förtvivlad när han förstår att en människa dött som ett resultat av hans befallning.
Boken är helt okej, lite gammaldags i stilen och många artighetsfraser, men det är skönt att läsa en riktig äventyrshistoria med krig och kärlek och svek och maktintriger. Tack snälla granne som gav bort den!
Ps. Orson Scott Card gillar Shogun, framgår det i sista stycket här.

—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Shogun, James Clavell, böcker, författarkoppling

Read Full Post »

Cosplay i Harajuku

I ett område som heter Harajuku finns en väldigt intensiv titta på- och tittas på-gata. Där kunde man se unga tjejer i helt fantastiskt ambitiösa utstyrslar; som små herdinnor eller direkt ur dockskåpet eller en animé. Det kallas cosplay, kort för costume play. Söndagar är bästa dagen för att få se många, och jag antar att anledningen är att det tar timmar att göra sig i ordning, timmar som inte finns en vanlig skoldag. Vi såg även en mamma med dotter i likadana kläder.

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Harajuku, cosplay, Japan, Tokyo

Read Full Post »

Fascinerande korsning i Shibuya

Från ett Starbuckscafé i en korsning i stadsdelen Shibuya utspelade sig detta skådespel. Medan bilarna kör byggs folksamlingarna upp i väntan på grön gubbe, fler och fler, för att slutligen få strömma över i ett hav av svarthåriga huvuden som guppar upp och ner. Så blir det rött, bilarnas tur igen, och så börjar det om. Igen. och igen. Och igen. Det tog aldrig slut, och jag slutade aldrig att fascineras.

Read Full Post »

Shogunfynd i tvättstugan

Igår kväll satt jag och kollade in discshop och adlibris och funderade på om jag skulle beställa ”Shogun” och i så fall i vilken form – text eller bild med Richard Chamberlain. I min japanska historia fick jag veta att berättelsen baseras på en verklig person, så det vore kul att läsa.
Och nu imorse när jag är nere och tvättar har någon av grannarna ställt ut utrensade böcker, däribland – just det! – James Clavells ”Shogun”. Så nu är den min!
Visst är det härligt när sånt händer. Jag ska fundera ut vilka böcker jag kan ställa ner, för att ge något tillbaka.

Read Full Post »

Lite om vad jag läst

… och det är inte mycket. ”Japans historia” som var informativ och bra, men lite oproportioneligt mycket om kristendom kanske, med tanke på att det aldrig varit mer än två procent kristna i Japan. Men mycket intressant som jag inte hade en aning om.

Dan Browns ”Angels and Demons” som sonen läste ut på planet och jag sen lånade. Den är skriven med en massa cliffhangers (ni har säkert läst den allihop redan) och det passade bra när man bara läser några sidor här och där. Jag tyckte den var rätt bra, blev inte alls så irriterad som på Da Vincikoden över språket. En rolig detalj är att vi diskuterade en hel del om frimurarordnar etc, A&D handlar ju om en hemlig organisation – Illuminati – inom den hemliga organisationen, och en dag gick jag ensam förbi ”Japans Masonic Building” som jag antar betyder frimurarorden eller nåt. Så jag tänkte ta kort på den stora skylten för att visa sonen, men då störtade en säkerhetsvakt fram och motade bort mig. Varför? Den stod ju helt öppet, en stor stenkluns med tre decimeter höga bokstäver.

Igår läste jag Anne Holts ”Presidentens val” som var jättebra. Spännande, trovärdig, välresearchad. Inger Johanne Vik och Yngvar Stubo och litegrann den gamla huvudpersonen Hanne Wilhelmsen som numera sitter i rullstol. Presidenten är USA:s första kvinnliga, som blir kidnappad i Oslo.

Read Full Post »

Skyskrapor och skylines i Tokyo

Från fönstren i tre väderstreck i cocktail loungen Top of Akasaka som ligger på 40:e våningen i ett lyxhotell med en enorm foajé i marmor med en vit flygel nedsänkt i mitten ser det ut såhär. Jag började nästan gråta, så vackert är det. (Bilden gör det inte rättvisa, förstås.) Här drack vi drinkar och satt och pratade länge alla tre; dottern, sonen och jag.

En annan dag: Sonen och jag åkte upp i Mori Tower som ligger i Roppongi Hills. Våning 52, vi var tvungna att gäspa för att tryckutjämna i hissen. Sen var det fönster från golv till tak hela vägen runt, 360 grader. Det var läbbigt att titta ner, vi är höjdrädda båda två. Det var regnigt väder så taket var stängt, annars får man gå ut där. Men att stå inomhus räckte gott för oss.

Regnigt och disigt, som sagt. Men ändå vackert.

Read Full Post »

Forest och Fedor i Tokyo

Vi kom hem i natt efter att ha varit vakna sådär en 26 timmar och rest från Tokyo via London till Stockholm. Känner mig lite groggy men inte i närheten av hur jag kände mig när vi varit vakna i dryga 30 timmar och åkte till en Dreamgala (=MMA, Mixed martial arts. Vuxna män slår och sparkar halvt ihjäl varandra. Det tycker mina barn är kul, och okej, man vänjer sig och nu tycker jag också det är kul.)
På galan blev plötsligt sagda barn (två av tre) helt extatiska för att någon som heter Fedor och är legendarisk inom MMA var där i publiken. ”Vi är i samma rum som Fedor!!”

Bah! säger jag bara, för några dagar senare hälsade ingen mindre än Forest Whitaker på mig!!! Han är en av mina stora favoriter, så jag var lycklig i flera timmar.
Det gick till så att jag satt på en uteservering i godan ro och drack kaffe. Eftersom det är rätt få västerlänningar i Tokyo (men desto fler japaner:-) ) så registrerar man dem när man ser dem. I min ålder kan vi nicka lite till varandra, bara som ”jag ser dig”, det hände flera gånger. Så när jag sitter där och ser en svart man komma gående tittar jag lite, och när jag inser vem jag tittar på så antar jag att ögonen blev ganska stora – och då nickade han till mig. Till mig! Sen började jag kanske dregla, jag vet inte. 🙂

———————
Läs även andra bloggares åsikter om barn, Dreamgala, Fedor, Forest Whitaker, Japan, jetlag, MMA, Tokyo

Read Full Post »

Finns det Naruto-kaféer?

Vi ska till Japan i höst, och min vana trogen läser jag skönlitteratur för att komma i stämning och förstå mer om samhället. (Murakami x 2: Ryo – Oändligt blå, Haruki – Kafka på stranden, Banana Yoshimoto – Kitchen, Taichi Yamada – Strangers, Natsuo Kirino – Out, Kobo Abé ). Dessutom har jag stora förväntningar på Japans historia.

Efter att ha läst denna artikel om knäppa temakaféer i Tokyo, inser jag att jag måste läsa upp mig på manga också. Men vad ska jag välja? Den enda jag har riktig koll på är en animéfigur – Naruto – kanske det finns såna kaféer?

Read Full Post »