Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?
Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.
Så kom Döden. Då läser man inte.
(Köper böcker gör man tydligen ändå.)
Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.
Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.
Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.
snowflakes in rain 
Så glad jag blir av att höra från dig igen! Även om det du rapporterar om, lästorka och Döden, är tråkigare ämnen. TV-serier är bra när man behöver distraktion, de drar till ens uppmärksamhet mer direkt än böcker. Men jag är glad att du har hittat bra böcker i en genre du intresserar dig för, presidenter och presidenthustrur. Jag tycker om att läsa om vad du läser om dem.
Tack kära Jenny. 🙂 Jag vill passa på att säga att när jag någon enstaka gång under denna tid besökt en blogg så har det nästan alltid varit din.
Tv-serier och ett maniskt Candy Crush + Wizard of Oz-spelande… Håhåjaja.
Vad roligt att du kommit till mig och läst under den här tiden! Mhmm, Candy Crush, det sitter jag själv med ofta om dagarna. Jag försöker säga mig själv om att det motionerar hjärnan att leta upp de här kombinationerna och klara banorna. Om inte annat är det avslappnande. Ibland behöver man rena distraktioner så att andra processer kan pågå i bakgrunden.
Precis! Spel där man inte behöver tänka fastnar jag ofta för. 🙂