Om man råkade lyssna på P1 morgon i torsdags och hörde programledaren attackera Ann Heberlein i värsta skjutjärnsstil kan man få för sig att tro att hon skrivit en hämndlysten nyckelroman med sin förre förläggare Svante Weyler i skurk-rollen.
Det har hon inte.
Ann Heberlein har skrivit en filosofisk undersökande bok, där hon vill ta reda på vad ett gott liv är. Hon bedömer sig nu som frisk från sin psykiska sjukdom. Hennes psykiatriker gör samma bedömning. I tid sammanfaller ”Ett gott liv” med vad som hände efter att Ann Heberlein var som värst sjuk och skrev sin förrförra bok, den starkt självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Cirkusen kring den, Heberleins försvinnande (hon fanns i ett hotellrum i Köpenhamn där hon tack och lov till skillnad från Victoria Benedictsson inte tog sitt eget liv), beroendet av Förläggaren, ett par bokmässebesök och massor av föreläsningar – detta upptar ungefär en tredjedel av boken.
Större delen av boken handlar om letandet efter sanningen och lyckan, både i teori (Heberlein är en namndroppare av rang, det är allt från Aristoteles och Nietzsche till Forrest Gump) och praktik (hon hjälper sin man prästen med att ta hand om fattiga och flyktingar).
Här finns en familjehistoria med ”en släkt av mindre dugliga individer”, fastern blev på sin egen mors inrådan tvångssteriliserad.
Här finns en klassresa, här finns konsumtionskritik, här finns kritik av psykvården och så finns det ett eget kapitel som är högintressant för alla oss som var på Psykiatridagarna på Stadsbiblioteket i Linköping i oktober för två år sen och hörde både Heberlein och Anna Odell. I ”Jag vill inte dö?” förklarade den sjuka Ann Heberlein att livet var meningslöst och gör ont. Kärleken finns inte.
I ”Ett gott liv” vaknar hon en morgon på ett annat hotellrum, i Boston, och konstaterar att hon är frisk. Livet har mening. Kärlek, lycka och godhet finns.
Alla olyckliga själar som tog till sig hennes sjukdomshistoria kommer inte att tycka lika mycket om den här. Ann Heberlein konstaterar själv att det är så mycket svårare att tala om det goda. Men man kan ändå försöka.
Min recension av Ett gott liv tidigare publicerad här i Corren.
Den helt bisarra intervjun i P1 morgon hittar man här.
Åsa Moberg recenserar i DN, Kaj Schueler i Svenskan.