Star Trek: The Next Generation

Den kändes lite väl daterad i början, tyckte framför allt sambon. Men efter ett par säsonger kommer den igång och nu när vi hunnit en bit in i fjärde så kan vi konstatera att det är en riktigt stark säsong. Många far-son-relationer framför allt i början, så att jag började undra om manusförfattarna bearbetar något? Men även en systerrelation när den döda besättningsmedlemmen Tashas syster dyker upp, och på det stora hela mycket personlig utveckling på olika håll och kanter.
Bilden är vald för att Guinan, Whoopi Goldbergs karaktär, är med här. Hon spelar en uråldrig bartender med stor människokännedom..

Worf känner jag ju sen förut, och jag gillar klingonerna (vilket jag inte är ensam om), och Data, androiden, blir fort en favorit med sina exakta uppgifter och sin kamp för att förstå vad som driver människorna. Deanna Troi, betazoiden, gillar jag också, särskilt när hon inte alltid är klok och inkännande. Dessutom blir jag mer och mer förtjust i Jean-Luc Picard. Han har gått från det trubbiga till att få större djup, inte minst i ett avsnitt där han besöker sin bror.

 

Read Full Post »

Ann Patchett: Taft

Jag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

Daphne du Maurier: Att vara ung

Tiden har väl lite sprungit ifrån den här romanen, om en ung man med faderskomplex som rymmer hemifrån och tar hyra på en båt för att sen bosätta sig i Paris med en flicka innan han återvänder hem och skapar sig ett liv där. Inte faderskomplexet förstår, det är nog lika vanligt idag. Men båthyran. Och en sak som är ovanlig idag men som jag tyckte om i den här boken, är hur en icke sexuell relation kan bli oerhört betydelsefull, som när huvudpersonen Dick möter Jake, som blir en riktigt fin vän. De svettas på båtar och rider på hästar vid norska kusten, jag får Brokeback mountain-vibbar men något sådant händer aldrig.
Jake har suttit fem år i fängelse för att han slog ihjäl en karl i boxningsringen. Det var med flit. Han tyckte att karlen förtjänade det, för att han fördärvat en kvinna (= förfört henne och sen dumpat henne). Detta upprepas senare av Dick, som förälskar sig i pianostuderande Hesta i Paris, men är så egocentrerad och självisk att han förstör förhållandet.
Här är det skönt att du Maurier till slut låter Hesta bli den som lämnar. Kanske för att hon är kvinna själv, och kanske lite trött på alla dessa övergivna kvinnor som litteraturen staplar upp i periferin?
Daphne du Maurier har också en utsökt vass blick för det pompösa och pretentiösa. Som vid ett kafébord i Paris när det talas det om Konsten och Litteraturen och Sex. Elakt och roligt.
Nu var det länge sen jag bjöd på denna bild, så varsågod:

Isn’t she lovely?
Vi tar en till:

—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Daphne du Maurier, Att vara ung, Norge, kvinnan lämnar

Read Full Post »

Klas Östergren: Orkanpartyt

Den var inte alls som jag trodde, Klas Östergrens bidrag till Mytprojektet. Jag hade förväntat mig en mustig skröna, istället får jag en fars tunga sorg i en grå postapokalyptisk regnperiod. Det är Klanen som har makten i en tillvaro som präglas av tristess, och där det högsta nöjet är att lyssna på Orgeln som spelar en ton i taget. Länge. Många har lyssnat ett helt liv utan att nåhonsin få höra en tonhöjning eller – sänkning. Huvudpersonen Hanck Orn har hört flera. Vid ett oerhört tillfälle två på varandra följande, En Stor Sekund. Strax därpå avlades ett barn, och med barnet kom kärleken in i Hanck Orns liv.

Däremot tar det ett par hundra sidor innan Loke kommer in i handlingen, och innan det visar sig att Klanen är asagudarna. De har samlats till sin årliga fyllefest ute i skärgården, och det har varit svinigare än någonsin. Idel uppgörelser, förolämpningar, hemligheter som dras fram ur solkiga vrår och ständigt med Loke i huvudrollen. Loke när han är som absolut värst och vidrigast.
Jag är hyfsat väl förtrogen med de nordiska gudasagorna och nickar igenkännande, men så här långt kommen i läsningen har jag egentligen gett upp själva mytdelen och vill nu bara läsa om far-son-relationen och sorgen. En bok att brottas med, men på sina ställen lysande.

Jag ser att det är över tre år sen jag läste nån bok i Mytserien, aj då. Men projektet verkar ha tacklat av också?
Bra Klas att du kom in i Svenska akademien så jag fick ändan ur med den här. Och grattis, förstås!
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Klas Östergren, Mytserien, Mytprojektet, Orkanpartyt, Loke, nordisk mytolgi, far-son, sorg, smärta, postapokalyps

Read Full Post »

Vackert och klokt av Ronald Reagan

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »

Men vilken vidrig pappa!

OBS SPOILERVARNING

Jag kastade mig på avstängningsknappen när Torgny Lindgren började läsa vad som egentligen stod i det där brevet från far, som berättaren burit med sig i åratal och fantiserat ihop som vackert och kärleksfullt. Jag står inte ut. Tänkte lämna tillbaka ljudboken, men har burit den i väskan nu flera dagar i nån sorts vankelmod. Böter får jag också.
Fram till dess var det en njutning att lyssna till Lindgrens sjungande inlands-västerbottniska, det där flöjtande, kärnfulla, tvärsäkra.
Här ett par av illustrationerna som Gustave Doré gjorde.


———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Gustave Doré, Torgny Lindgren, Dorés bibel, Västerbotten, far-son

Read Full Post »

Förvånad, som sagt

Ännu en bok jag aldrig trott skulle förekomma i mitt hem är denna. Jag vet åtskilliga, ungefär alla som någonsin känt mig, som skulle skratta ihjäl sig åt det faktum att jag läser den. Det gick till så att jag började bläddra lite i den och läste om att hans pappa slog honom och mamman. Han slog bara Dolph, som då hette Hans, och sin hustru. Inte de andra barnen.
Jag tänker på likheterna med Patrik Sjöberg, en annan stor, stark, världskänd man som lyckats — men som en gång var en liten försvarslös pojke.
Sådant föder naturligtvis revanschlusta, men det verkar som att Dolph aldrig klådde upp sin pappa trots att han naturligtvis skulle ha kunnat göra det, senare i livet. Sen gillar jag också att han växte upp i trakterna kring Kramfors, Ångermanland, där vi varit och där det är så väldigt fint.
Träningsråden… det finns inte så stora likheter mellan Dolphs och min kropp, och inte vad gäller ambitioner heller. Men ett och annat kan jag nog plocka upp.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Dolph Lundgren, träning, Patrik Sjöberg, misshandel, Kramfors, Ångermanland

Read Full Post »

Att läsa Knausgård

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Älskar älskar älskar Sherman Alexie

Why do poets think
They can change the world
The only life I can save
Is my own.

Sherman Alexie skriver vackert, sorgligt, dråpligt. Intensivt. Han hämtar från sitt liv, sin uppväxt, erfarenheterna av att vara indian (Alexie är Spokane). Typiskt för indianer är att utväxla snuskiga skämt, har Sherman Alexie berättat i intervjuer.
I War dances samlas dikter, noveller, korta texter. Ofta handlar det om män och deras relationer till sina fäder. En man som plötsligt blir döv på ena örat och måste in på sjukhus minns när hans egen far låg och dog, av alkoholism och diabetes. En typisk indiansk pappa-död, konstaterar han krasst. Men också: ”I would always feel closest to the man who had most disappointed me.”
En annan novell handlar om senatorsonen, som ger sig ut på en blodig gay-bashing och slår ner sin barndoms bästa vän, utan att känna igen honom. Är hans fars politiska karriär över nu?
Öppningsnovellen handlar om en man som slår ihjäl en inbrottstjuv med sin sons leksaksbaseballträ. Det blev så. Alexie berättar hur och varför, men han levererar inga svar på vad som är rätt eller fel. Och hur skulle han kunna göra det? Istället låter han en annan pappa citera F Scott Fitzgerald: ”The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposing ideas in mind at the same time and still retain the ability to function”.*
Boken tar slut alldeles för fort. Den får ligga kvar vid sängen, dels för att den är så underbart vackert blå, dels för att jag ska kunna läsa om dikterna. Nån gång vill jag höra Sherman Alexie läsa sina dikter, han gör det ofta och samlar stora skaror runtom i USA.
War dances vann årets Pen/Faulknerpris. De röda skorna på omslaget är från en novell där berättaren möter en vacker kvinna på en flygplats. Sen möter han henne igen, på en annan flygplats. (jag älskar flygplatser.)

*Tyvärr är inte citatet ur Gatsby.

Read Full Post »

Ny skräckförfattare upptäckt!

Justin Evans heter han och jag har läst debuten: En mörkrädd pojke.
Den handlar om George Davies, en nybliven far som inte vågar eller klarar av att hålla i sitt barn eller ens röra vid honom. Frun Maggie blir mer och mer frustrerad och orolig, och kräver att George går i terapi för att försöka komma över sin rädsla (och rädda äktenskapet). George masar sig iväg till terapeuten och berättar där att han gått hos psykolog förut, när han var liten. Då var han elva år och hans begåvade och excentriska far hade nyligen dött på en resa till Honduras. George var en utstött liten pojke, alldeles för dålig på att sköta sin personliga hygien och att dölja sin intelligens. Konstiga kläder hade han också, eftersom både mamman och pappan tyckte att sånt är oviktigt. Justin Evans är mycket träffsäker i sina skildringar av den där världsfrånvända akademikertypen, med flottigt hår och misspassande klädsel och färger. Typen som inte passar in och föraktar alla som gör det.
När den elvaårige George så får en vän är det något märkligt med honom. Ingen annan kan se honom, och vännen berättar underliga saker om Georges pappas död. Vännen vill också att George ska agera och hämnas sin far.
När jag började läsa den här tyckte jag att den var suverän. Det kryper i kroppan, det är spännande. Och det fortsätter att vara spännande, men jag tycker inte att Evans får ihop det riktigt på slutet. Jag har ett par frågetecken kvar. Men jag rekommenderar ändå alla som vill bli skrämda att läsa Evans.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Justin Evans, En mörkrädd pojke, skräck

Read Full Post »

Tematrio: Pappor

Idag är det pappor som gäller i tematrion. Jag har letat och letat i bokhyllorna för att hitta vanliga pappor, pappor som inte sviker, pappor som älskar sina barn och lagar mat till dem och lär dem saker om livet. Men jag går bet på det. Skrämmande.

1. The Tender Bar av JR Moehringer. JR:s pappa har stuckit för länge sen. Men han är radiopratare, så lille JR brukar lyssna på hans program och prata tillbaka, berätta om saker som är viktiga i en sjuårig pojkes liv. En av årets bästa böcker, skriver jag här.

2. Kim Leine skriver i sin självbiografiska roman Kalak om en far han sökte upp som tonåring. Stark, drabbande. Jag har skrivit här och du kan läsa ett citat ur boken här.

3:an tänker jag lämna tills jag kommer på nån pappa som inte sviker. De finns i barnlitteraturen: Alfons Åbergs pappa, Ronjas Mattis, Rasmus som hittar sin egen pappa ute på luffen… men jag vill ha en vuxenbok.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om tematrio, pappor, Kim Leine, JR Moehringer, The tender bar, Kalak

Read Full Post »

Jag= en poesiläsare

Jag har upptäckt att jag gillar poesi. Det känns lite konstigt eftersom jag så länge intalat mig själv hur svårt jag har för poesi, och jag har tyckt att de poeter jag gillat har varit undantagen, men: Nu är det så. Jag gillar poesi. Jag tackar Ord och inga visor för de förlösande orden om att man inte behöver förstå, och även för poesiutmaningen som passar mycket fint in i mitt liv just nu.
Hädanefter ska jag inte hoppa över era inlägg med dikter. Hädanefter ska jag skriva inlägg med dikter (som jag vet att många helst hoppar över, men det kan inte hjälpas).
Igår läste jag Kristian Lundbergs Att kasta sig ned i hjärtat. Det var en enda lång härlig dikt på 48 sidor. Eller så var det många härliga dikter om samma måndag i Malmö i april, när hans son inte kunde sova. Eller så kanske det handlade om hans far, eller om Kristus, eller om hur det är att vara Kristian Lundberg. Jag vet inte. Och jag struntar i att jag inte vet. Jag tyckte om den.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om Kristian Lundberg, Att kasta sig ned i hjärtat, måndag, Malmö, poesi

Read Full Post »

William Faulkner — De obesegrade

Han är en fantastisk berättare, William Faulkner. Helt fantastisk. Åtminstone i den här boken De obesegrade (The Unvanquished).
Tiden är inbördeskriget och platsen är Södern. Två små pojkar, Bayard och Ringo, hänger ihop i vått och torrt trots att den ene är herre och den andre slav. ”Ringo är lite klipskare”, tycker Far men det gör inte Bayard något, för han har sett en järnväg. Far är borta och krigar mot yankees, och det är Mormor som styr och ställer hemma. Mormor är en riktig krutgumma och mycket religiös. Hon tvingar pojkarna att tvätta munnen med tvål när de sagt något fult ord. Och när ett par av slavarna ger sig iväg och stjäl både silver och mulor, ger sig Mormor ut på jakt efter dem. Ända bort till yankees fältläger.
Det händer dråpliga och sorgliga och hemska saker. Det är hela tiden spännande. Krigsskildring, uppväxtskildring, far/son-relation och äventyrsberättelse i ett. En mycket bra första introduktion till William Faulkners författarskap och jag kommer att läsa mer, helt säkert.
(I en artikel jag nyligen läste i London Review of Books hävdas det att Faulkner bara hann skriva några få bra innan han söp ner sig. Hur det är med den saken törs jag inte säga, men det vet säkert Ingrid som har kärleksbloggat.)
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om William Faulkner, mormor, Södern, inbördeskrig, Nobelpristagare, böcker, De obesegrade

Read Full Post »

En hjärtformad ask

Lyckas till slut läsa ut en av alla böcker jag börjat på den senaste tiden, och det blir En hjärtformad ask av Joe Hill, Stephen Kings son. Det blir inte lätt för honom att slippa jämförelser, särskilt som han ger sig in i skräckbranschen, men jag tycker att han skrivit en bra bok. Inte fantastisk, men stabil och bra.
Man känner igen drag från pappas fantasi, till exempel blandningen mellan det väldigt vardagliga och det övernaturliga, otäcka familjerelationer, att använda ord/musik som skydd.
Huvudpersonen är inte särskilt sympatisk men han tar sig allt eftersom. Lite störande gubbsjuka försöker jag överse med.

Läs även andra bloggares åsikter om En hjärtformad ask, Joe Hill, Stephen King, skräck, far-son

Read Full Post »

Rosa pengar och kantiga ansikten

”Transamerica” som visades på femman igår var väldigt bra. Felicity Huffman har ett sånt där kantigt ansikte som gör att hon kan se ut som en man som vill vara kvinna, och hon spelade fantastiskt bra.

Storyn handlar om Bree, som äntligen ska få göra sin avslutande operation och förvandla penisen till en vagina, när hon plötsligt får ett samtal från sin okände son som letar efter pappa som en drömutväg ur sitt risiga liv. Jag vill inte säga mer, bara: se den.

Intressant att det är en kommersiell kanal som femman som har regnbågsvecka. Det blir roligare och vildare så, tror jag. SVT ska ju alltid problematisera allting, jag minns med fasa deras temakvällar om självmord, sömnlöshet, depression. På lördagar. Gissar att det dels finns någon/några homosar på inflytelserika poster på femman, plus att man fattat att det finns rosa pengar att tjäna.

Read Full Post »