Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘far-son’

Tiden har väl lite sprungit ifrån den här romanen, om en ung man med faderskomplex som rymmer hemifrån och tar hyra på en båt för att sen bosätta sig i Paris med en flicka innan han återvänder hem och skapar sig ett liv där. Inte faderskomplexet förstår, det är nog lika vanligt idag. Men båthyran. Och en sak som är ovanlig idag men som jag tyckte om i den här boken, är hur en icke sexuell relation kan bli oerhört betydelsefull, som när huvudpersonen Dick möter Jake, som blir en riktigt fin vän. De svettas på båtar och rider på hästar vid norska kusten, jag får Brokeback mountain-vibbar men något sådant händer aldrig.
Jake har suttit fem år i fängelse för att han slog ihjäl en karl i boxningsringen. Det var med flit. Han tyckte att karlen förtjänade det, för att han fördärvat en kvinna (= förfört henne och sen dumpat henne). Detta upprepas senare av Dick, som förälskar sig i pianostuderande Hesta i Paris, men är så egocentrerad och självisk att han förstör förhållandet.
Här är det skönt att du Maurier till slut låter Hesta bli den som lämnar. Kanske för att hon är kvinna själv, och kanske lite trött på alla dessa övergivna kvinnor som litteraturen staplar upp i periferin?
Daphne du Maurier har också en utsökt vass blick för det pompösa och pretentiösa. Som vid ett kafébord i Paris när det talas det om Konsten och Litteraturen och Sex. Elakt och roligt.
Nu var det länge sen jag bjöd på denna bild, så varsågod:
daphne-du-maurier
Isn’t she lovely?
Vi tar en till:
daphne 2
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

orkanpartytDen var inte alls som jag trodde, Klas Östergrens bidrag till Mytprojektet. Jag hade förväntat mig en mustig skröna, istället får jag en fars tunga sorg i en grå postapokalyptisk regnperiod. Det är Klanen som har makten i en tillvaro som präglas av tristess, och där det högsta nöjet är att lyssna på Orgeln som spelar en ton i taget. Länge. Många har lyssnat ett helt liv utan att nåhonsin få höra en tonhöjning eller – sänkning. Huvudpersonen Hanck Orn har hört flera. Vid ett oerhört tillfälle två på varandra följande, En Stor Sekund. Strax därpå avlades ett barn, och med barnet kom kärleken in i Hanck Orns liv.

Däremot tar det ett par hundra sidor innan Loke kommer in i handlingen, och innan det visar sig att Klanen är asagudarna. De har samlats till sin årliga fyllefest ute i skärgården, och det har varit svinigare än någonsin. Idel uppgörelser, förolämpningar, hemligheter som dras fram ur solkiga vrår och ständigt med Loke i huvudrollen. Loke när han är som absolut värst och vidrigast.
Jag är hyfsat väl förtrogen med de nordiska gudasagorna och nickar igenkännande, men så här långt kommen i läsningen har jag egentligen gett upp själva mytdelen och vill nu bara läsa om far-son-relationen och sorgen. En bok att brottas med, men på sina ställen lysande.

Jag ser att det är över tre år sen jag läste nån bok i Mytserien, aj då. Men projektet verkar ha tacklat av också?
Bra Klas att du kom in i Svenska akademien så jag fick ändan ur med den här. Och grattis, förstås!
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »

OBS SPOILERVARNING

Jag kastade mig på avstängningsknappen när Torgny Lindgren började läsa vad som egentligen stod i det där brevet från far, som berättaren burit med sig i åratal och fantiserat ihop som vackert och kärleksfullt. Jag står inte ut. Tänkte lämna tillbaka ljudboken, men har burit den i väskan nu flera dagar i nån sorts vankelmod. Böter får jag också.
Fram till dess var det en njutning att lyssna till Lindgrens sjungande inlands-västerbottniska, det där flöjtande, kärnfulla, tvärsäkra.
Här ett par av illustrationerna som Gustave Doré gjorde.


———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ännu en bok jag aldrig trott skulle förekomma i mitt hem är denna. Jag vet åtskilliga, ungefär alla som någonsin känt mig, som skulle skratta ihjäl sig åt det faktum att jag läser den. Det gick till så att jag började bläddra lite i den och läste om att hans pappa slog honom och mamman. Han slog bara Dolph, som då hette Hans, och sin hustru. Inte de andra barnen.
Jag tänker på likheterna med Patrik Sjöberg, en annan stor, stark, världskänd man som lyckats — men som en gång var en liten försvarslös pojke.
Sådant föder naturligtvis revanschlusta, men det verkar som att Dolph aldrig klådde upp sin pappa trots att han naturligtvis skulle ha kunnat göra det, senare i livet. Sen gillar jag också att han växte upp i trakterna kring Kramfors, Ångermanland, där vi varit och där det är så väldigt fint.
Träningsråden… det finns inte så stora likheter mellan Dolphs och min kropp, och inte vad gäller ambitioner heller. Men ett och annat kan jag nog plocka upp.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Som så många andra redan vittnat om, så har Karl Ove Knausgård ett sätt att skriva som gör att man sugs in i berättelsen och inte kan sluta läsa. Samtidigt är det också sant att man, jag, inte orkar läsa den rätt igenom. Jag behöver pauser. Det blir för starkt. Särskilt första delen av Min kamp, där Karl Ove oftast är tonåring, och just den ångesten klarar jag knappt av. Hur han försöker passa in, få vara med, är rädd för sin far, blir kär i en tjej, spelar i ett band… Banala vardagliga saker men som på något vis vibrerar (är det språket? troligen är det språket) och som får mig att börja minnas gamla hemska pinsamheter från min egen ungdomstid.
Så mycket lättare det blir sen när han är vuxen! Bor i Stockholm, väntar barn, skriver. Och sen är han yngre igen och pappan, den fruktade, dör. Karl Ove och hans storebror Yngve åker dit för att se honom, ordna begravningen, röja upp. Eftersom fadern tillbringat de sista sex åren av sitt liv med att supa ihjäl sig hemma hos sin mor, är huset täckt av ingrodd smuts, nedkissade soffdynor, nerbajsade ruttnande kläder, mögliga matrester och flaskor flaskor flaskor till förbannelse. Karl Ove och Yngve sätter igång att städa. Sanera.
Det är en minituös genomgång av hur de köper rengöringsmedel, gummihandskar, sopsäckar. Hur Karl Ove skurar & gnuggar & borstar & torkar & sköljer sig igenom rum efter rum. Toaletter. Trappräcken. Lager efter lager av smuts tar han sig igenom. Och det är så skönt att läsa! Jag kan inte förklara varför, det bara är så.
Framför allt är det skönt att det inte finns den minsta lilla symbolik i städningen. Karl Ove kommer inte till nån insikt eller klarhet, han förstår nästan ingenting, bara grinar och grinar och minns saker ur sitt liv. Ingen försoning, ingen katharsis, bara två bröder som städar som galningar i sin fars och farmors totalt nedskitade hus.
Fantastisk litteratur. Jag är mycket glad att jag gick och lyssnade på Knausgård och köpte boken.

Read Full Post »

Why do poets think
They can change the world
The only life I can save
Is my own.

Sherman Alexie skriver vackert, sorgligt, dråpligt. Intensivt. Han hämtar från sitt liv, sin uppväxt, erfarenheterna av att vara indian (Alexie är Spokane). Typiskt för indianer är att utväxla snuskiga skämt, har Sherman Alexie berättat i intervjuer.
I War dances samlas dikter, noveller, korta texter. Ofta handlar det om män och deras relationer till sina fäder. En man som plötsligt blir döv på ena örat och måste in på sjukhus minns när hans egen far låg och dog, av alkoholism och diabetes. En typisk indiansk pappa-död, konstaterar han krasst. Men också: ”I would always feel closest to the man who had most disappointed me.”
En annan novell handlar om senatorsonen, som ger sig ut på en blodig gay-bashing och slår ner sin barndoms bästa vän, utan att känna igen honom. Är hans fars politiska karriär över nu?
Öppningsnovellen handlar om en man som slår ihjäl en inbrottstjuv med sin sons leksaksbaseballträ. Det blev så. Alexie berättar hur och varför, men han levererar inga svar på vad som är rätt eller fel. Och hur skulle han kunna göra det? Istället låter han en annan pappa citera F Scott Fitzgerald: ”The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposing ideas in mind at the same time and still retain the ability to function”.*
Boken tar slut alldeles för fort. Den får ligga kvar vid sängen, dels för att den är så underbart vackert blå, dels för att jag ska kunna läsa om dikterna. Nån gång vill jag höra Sherman Alexie läsa sina dikter, han gör det ofta och samlar stora skaror runtom i USA.
War dances vann årets Pen/Faulknerpris. De röda skorna på omslaget är från en novell där berättaren möter en vacker kvinna på en flygplats. Sen möter han henne igen, på en annan flygplats. (jag älskar flygplatser.)

*Tyvärr är inte citatet ur Gatsby.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 125 andra följare