Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘far-son’

STNGDen kändes lite väl daterad i början, tyckte framför allt sambon. Men efter ett par säsonger kommer den igång och nu när vi hunnit en bit in i fjärde så kan vi konstatera att det är en riktigt stark säsong. Många far-son-relationer framför allt i början, så att jag började undra om manusförfattarna bearbetar något? Men även en systerrelation när den döda besättningsmedlemmen Tashas syster dyker upp, och på det stora hela mycket personlig utveckling på olika håll och kanter.
Bilden är vald för att Guinan, Whoopi Goldbergs karaktär, är med här. Hon spelar en uråldrig bartender med stor människokännedom..

Worf känner jag ju sen förut, och jag gillar klingonerna (vilket jag inte är ensam om), och Data, androiden, blir fort en favorit med sina exakta uppgifter och sin kamp för att förstå vad som driver människorna. Deanna Troi, betazoiden, gillar jag också, särskilt när hon inte alltid är klok och inkännande. Dessutom blir jag mer och mer förtjust i Jean-Luc Picard. Han har gått från det trubbiga till att få större djup, inte minst i ett avsnitt där han besöker sin bror.

 

Read Full Post »

taftJag försöker att alltid ha en Patchett eller Lehmann oläst i hyllan, sparad för när jag känner att jag vill slukas upp totalt och träda in i ett annat liv. Och nu i veckan har jag läst Ann Patchetts Taft. Den är lite ovanlig för att vara AP, tycker jag, och funderar på om det kan vara för att miljön är en bar? Eller att huvudpersonen beter sig onödigt dumt i sina relationer till framför allt kvinnor?  Men jag vet inte.
Den handlar i alla fall om John Nickel, före detta bluestrummis numera barföreståndare, som mot bättre vetande anställer en troligtvis för ung tjej, Fay Taft, som servitris. På köpet får han hennes bror Carl också. Och trubbel.

Det bärande temat är faderskap: Nickels eget, han har sonen Franklin, nio år, som flyttat från Memphis till Miami med sin mamma Marion. Marion och John har haft ett trasigt förhållande, men de har känt varandra länge och det har stor betydelse. John älskar Franklin mer än allt och alla andra, men när Fay blir kär i honom blir han själv besatt av hennes döde pappa, som han fantiserar ihop långa historier om.

taft2Dessa partier är de jag tycker nästan mest om, tänker jag ibland, men sen ändrar jag mig och tycker mest om Memphispartierna. Utom Carl. Carl är en sån där narcissistisk människa som förgör och förstör allting omkring sig, samtidigt som han ser så ynklig ut att han får folk att tycka synd om honom, ursäkta hans beteende, och ständigt rädda honom ur situationer. Jag har oerhört svårt för sådana, och har en själsfrände i Wallace som också jobbar på baren.

Förlust, kärlek, sorg och smärta, förlåtelse och försoning, det är en äkta Patchett ändå det här. Jag tycker bättre om omslaget här bredvid, som säger mycket mer om vad Taft handlar om. Jag påminns också om en annan fin barbok, The Tender Bar, som även den handlar om far-son-relationen fast ur sonens perspektiv. Jag snor ett citat ur den som beskriver Taft lika bra: Each book worth a damn is about emotions and l ove and death and pain. It’s about words. It’s about a man dealing with pain. Okay?

Read Full Post »

Tiden har väl lite sprungit ifrån den här romanen, om en ung man med faderskomplex som rymmer hemifrån och tar hyra på en båt för att sen bosätta sig i Paris med en flicka innan han återvänder hem och skapar sig ett liv där. Inte faderskomplexet förstår, det är nog lika vanligt idag. Men båthyran. Och en sak som är ovanlig idag men som jag tyckte om i den här boken, är hur en icke sexuell relation kan bli oerhört betydelsefull, som när huvudpersonen Dick möter Jake, som blir en riktigt fin vän. De svettas på båtar och rider på hästar vid norska kusten, jag får Brokeback mountain-vibbar men något sådant händer aldrig.
Jake har suttit fem år i fängelse för att han slog ihjäl en karl i boxningsringen. Det var med flit. Han tyckte att karlen förtjänade det, för att han fördärvat en kvinna (= förfört henne och sen dumpat henne). Detta upprepas senare av Dick, som förälskar sig i pianostuderande Hesta i Paris, men är så egocentrerad och självisk att han förstör förhållandet.
Här är det skönt att du Maurier till slut låter Hesta bli den som lämnar. Kanske för att hon är kvinna själv, och kanske lite trött på alla dessa övergivna kvinnor som litteraturen staplar upp i periferin?
Daphne du Maurier har också en utsökt vass blick för det pompösa och pretentiösa. Som vid ett kafébord i Paris när det talas det om Konsten och Litteraturen och Sex. Elakt och roligt.
Nu var det länge sen jag bjöd på denna bild, så varsågod:
daphne-du-maurier
Isn’t she lovely?
Vi tar en till:
daphne 2
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

orkanpartytDen var inte alls som jag trodde, Klas Östergrens bidrag till Mytprojektet. Jag hade förväntat mig en mustig skröna, istället får jag en fars tunga sorg i en grå postapokalyptisk regnperiod. Det är Klanen som har makten i en tillvaro som präglas av tristess, och där det högsta nöjet är att lyssna på Orgeln som spelar en ton i taget. Länge. Många har lyssnat ett helt liv utan att nåhonsin få höra en tonhöjning eller – sänkning. Huvudpersonen Hanck Orn har hört flera. Vid ett oerhört tillfälle två på varandra följande, En Stor Sekund. Strax därpå avlades ett barn, och med barnet kom kärleken in i Hanck Orns liv.

Däremot tar det ett par hundra sidor innan Loke kommer in i handlingen, och innan det visar sig att Klanen är asagudarna. De har samlats till sin årliga fyllefest ute i skärgården, och det har varit svinigare än någonsin. Idel uppgörelser, förolämpningar, hemligheter som dras fram ur solkiga vrår och ständigt med Loke i huvudrollen. Loke när han är som absolut värst och vidrigast.
Jag är hyfsat väl förtrogen med de nordiska gudasagorna och nickar igenkännande, men så här långt kommen i läsningen har jag egentligen gett upp själva mytdelen och vill nu bara läsa om far-son-relationen och sorgen. En bok att brottas med, men på sina ställen lysande.

Jag ser att det är över tre år sen jag läste nån bok i Mytserien, aj då. Men projektet verkar ha tacklat av också?
Bra Klas att du kom in i Svenska akademien så jag fick ändan ur med den här. Och grattis, förstås!
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »

OBS SPOILERVARNING

Jag kastade mig på avstängningsknappen när Torgny Lindgren började läsa vad som egentligen stod i det där brevet från far, som berättaren burit med sig i åratal och fantiserat ihop som vackert och kärleksfullt. Jag står inte ut. Tänkte lämna tillbaka ljudboken, men har burit den i väskan nu flera dagar i nån sorts vankelmod. Böter får jag också.
Fram till dess var det en njutning att lyssna till Lindgrens sjungande inlands-västerbottniska, det där flöjtande, kärnfulla, tvärsäkra.
Här ett par av illustrationerna som Gustave Doré gjorde.


———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ännu en bok jag aldrig trott skulle förekomma i mitt hem är denna. Jag vet åtskilliga, ungefär alla som någonsin känt mig, som skulle skratta ihjäl sig åt det faktum att jag läser den. Det gick till så att jag började bläddra lite i den och läste om att hans pappa slog honom och mamman. Han slog bara Dolph, som då hette Hans, och sin hustru. Inte de andra barnen.
Jag tänker på likheterna med Patrik Sjöberg, en annan stor, stark, världskänd man som lyckats — men som en gång var en liten försvarslös pojke.
Sådant föder naturligtvis revanschlusta, men det verkar som att Dolph aldrig klådde upp sin pappa trots att han naturligtvis skulle ha kunnat göra det, senare i livet. Sen gillar jag också att han växte upp i trakterna kring Kramfors, Ångermanland, där vi varit och där det är så väldigt fint.
Träningsråden… det finns inte så stora likheter mellan Dolphs och min kropp, och inte vad gäller ambitioner heller. Men ett och annat kan jag nog plocka upp.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 450 andra följare