Vad jag läser just nu

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

Vackraste kärleksbreven

Jag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

 

 

Read Full Post »

Delrapport om makarna Nixon

Pat och Dick har legat länge bortglömda, men så fick jag ett ryck och läste andra tredjedelen. Här handlar det om deras vicepresidentår, de var ju vicepresidentpar under Eisenhowers åttaåriga presidenttid, och framför allt Pat får ofta rycka ut istället för Mamie. Dels är Mamie Eisenhower krasslig, och dels är Ike riktigt illa ute vid flera tillfällen med hjärtinfarkter och en stroke.
Makarna Nixon gör många resor utomlands. En extra minnesvärd går till Caracas i Venezuela, där det råder kraftiga antiamerikanska stämningar och deras bil blir attackerad. Rutor krossas, det är riktigt otäckt ett tag, och historien går sen runt i världens alla medier.
Richard Nixon förlorar sen presidentvalet till John F Kennedy, och blir fruktansvärt besviken. Han, och hon, känner sig lurade på segern, det är få röster som skiljer och möjligen oegentligheter. Makarna har mycket lätt att ana konspirationer bakom det som händer dem, odlar känslan av att inte bara demokrater men också pressen är ute efter dem. Vietnamkriget ligger som ett raster bakom allt.
De flyttar till Kalifornien där Dick vill kandidera till guvernörsposten. Pat orkar egentligen inte med en kampanj till, men går med på det när han skickar döttrarna Julie och Tricia att lobba för sig.
När även guvernörstiteln erövras av demokraterna odlar Nixons sin bitterhet, ilska och ledsenhet än mer.

Efter Kennedys död och Lyndon B Johnsons övertagande vill Nixon försöka på presidentposten igen. Han känner att han håller på att förgås av tristess när han inte befinner sig i hetluften längre. Historien upprepar sig; Pat vill inte men döttrarna övertalar henne. (Jag blir intresserad av att läsa Julies bok om sin mor, borde kanske valt den istället för den här är ibland rätt tråkig, tycker jag.)
Den här gången vinner Richard Nixon, och makarna flyttar in i Vita huset. Pat blir chockad över hur slitet det är, trots att Jackie Kennedy börjat fixa i ordning.
I boken står det om spelet inför själva valdagen, att motståndaren Johnson ordnat fredsförhandlingar om Vietnamkriget och den nyheten släpps bara dagar innan valdagen. Ett par dagar senare kommer nyheten att Sydvietnams ledare inte kommer till fredsförhandlingarna. Misstanken uppstod att det var Nixons stab som kontaktat Thieu och erbjudit en bättre deal senare om han nobbade demokraterna nu. Enligt ett radioprogram jag nyligen lyssnade på finns det numera, sedan dokument etc släppts, bevis för att Nixon kohandlade med Sydvietnam och därmed förlängde kriget flera år.

I Vita huset är det West wing som gäller för POTUS och East wing för FLOTUS. Det blir en hel del konflikter. Pat misstror Dicks chief of staff, och hennes eget sätt att organisera det hela fungerar inte. Men hon är den första som bjuder alla reportrar (alla är kvinnor) på pressfrukost. Hon är också noga med att leta rätt på kvinnliga volontärer när hon är ute i olika sammanhang.
Pat Nixon är den första First ladyn som reser i en aktiv krigszon, utanför Saigon. Där följer hon Eleanor Roosevelts exempel och tar soldaters namn och adresser för att sen skriva till deras familjer. (ER gjorde detta, hos Stilla havs-trupper, men inte i en aktiv krigszon alltså.)

I takt med att krigsprotesterna växer sig starkare och starkare och stämningen blir allt mer hätsk särskilt på universiteten blir det jobbigare för döttrarna som pluggar. Någon gång bedöms hoten mot dem som så stora att de flyttas till Camp David, tillsammans med Pat. Vid ett tillfälle ger sig Nixon ut tidigt en morgon och talar på ett campus, på impuls beskriver Swift. När folk fattar att det verkligen är han börjar fler och fler samlas, och säkerhetsfolket blir oroliga och tar honom därifrån. En kille skriker och gapar. Nixon ger honom fingret och konstaterar: I resten av sitt liv kommer han att berätta om hur USA:s president gav honom fingret, och ingen kommer att tro honom. Det var ju lite kul, men mindre kul var att de inte vågade gå på Julies examen av rädsla för att förstöra för alla andra.

Det går rykten om att paret har ett olyckligt äktenskap, det är få som ser dem röra vid varandra. Båda är formella personer som anser att kärleksyttringar hör till privatlivet.

Än så länge har Will Swift inte skrivit något om Richard Nixons sömnproblem och alkoholism, som andra beskrivit som svår. Det är konstigt, tycker jag, inte minst eftersom ett äktenskap där den ene är missbrukare ofta domineras av detta och allting påverkas. Plus förstås att när världens mäktigaste man super till för ofta så påverkar det lite mer än när andra gör det…  Till exempel så tycker jag att hans morgontal på campus med åtföljande finger helt klart verkar vara produkten av en sömnlös natt med en massa sprit. I samma radioprogram som jag nämnde ovan uppgavs att Henry Kissinger en gång avbokade ett viktigt möte med orden ”The president’s loaded”.  Will Swift har inte heller skrivit någonting än om korruption och köpta ambassadörsposter med mera,  jag hoppas inte detta är en alldeles för tillrättalagd biografi? Tredje delen avgör.

Read Full Post »

Pat och Dick Nixon: delrapport

Pat Ryan var inte alls intresserad av Richard Nixon till att börja med. Han fick jobba hårt, och måste ha varit rejält jobbig i sin enträgenhet. Å andra sidan var hon också taskig, han fick komma och hämta henne efter hennes andra helgdejter.

Pat Ryan var lärare, och 28 år när hon sa ja till frieriet. De flesta gifte sig tidigare. Hon beskrev sig som en fri natur, äventyrlig och med en längtan efter att vara obunden. Pat hade som nybliven tonåring vårdat sin döende mor och därefter skött hushållet för far och bröder, samtidigt som hon pluggade och jobbade vid sidan av. Och spelade teater. Dick var mycket ambitiös, jobbade på advokatfirma men till att börja med inte så lukrativt. Det förekom att han försökte övertala klienter att inte skiljas, trots att han då inte skulle ha dem som klienter. Men Dick tyckte att en familj skulle hålla ihop.

Richard Nixon kom från kväkare. Både han och Pat var präglade av depressionsåren. När de väl gift sig levde de väldigt sparsamt, jag gillar det. Bröllopsresan gick plus, de kom tillbaka med några dollar över. Så när en förfrågan kom från republikanska partiet (efter kriget där Dick låg i flottan och Pat levde nästan utan socialt umgänge eftersom hon tyckte att det kändes fel) om att ställa upp i kongresssvalet mot en populär demokrat, så var det en stor sak att ta ställning till. De kampanjade till att börja med på egen bekostnad. De fick lämna sitt hus, och flytta in hos Dicks föräldrar. Kontoret möblerades med typ loppisfynd. För försäljningen av sin enda ekonomiska tillgång (”share of property”, jag vet inte vad det exakt är) som Pat ägde tillsammans med sin bror Tom fick hon 3 000 dollar. Merparten av dessa investerades i valpamfletter, som förstördes av demokrater. Enligt vad Pat Nixon bittert sa i samband med Watergateskandalen var det ingen som på den tiden brydde sig om att demokraterna brutit sig in och stulit pamfletterna. Andra källor säger att hon minns fel, utsända demokrater låtsades vara intresserade av att rösta republikanskt, bad att få pamfletter vilket de fick, bara för att förstöra dem sen. Hur som haver var det Pats 3 000 dollar, så man kan förstå att hon var ledsen och arg.

Nåväl, Richard Nixon blev vald och flytten gick till Washington, där de å ena sidan av det politiska etablissemanget betraktades som obetydliga lantisar med fel kläder, å andra sidan av en tidning lanserades som det nya Amerika. Som på denna bild, där Pat oroade sig för att Dick skulle välta och tippa ut deras första dotter, Tricia. Han hade inte cyklat på 15 år eller så.

Dick Nixon fick resa till det krigshärjade Europa 1948, där kommunismen gjorde intåg i flera länder. Det han såg präglade honom djupt. Han blev en stark påhejare för Marshallhjälpen, och satsade hårt på att övertyga sina motsträviga väljare hemma i Kalifornien. Han blev också en stark antikommunist. Redogörelsen för hur han tror på en ganska udda figur som påstår att den högt uppsatte Alger Hiss är sovjetisk spion och sedan driver detta till rättegång och fällande dom är intressant. Där skapades Nixons karriär och rykte, i till en början stark motvind då han hånades i media.
Hemma var det tungt för Pat, hemma med två småbarn (dotter nummer två heter Julie) och utan att ha hunnit få väninnor eller vuxen sysselsättning.

Read Full Post »

I helgen ska jag läsa ut den

Jag har såsat på länge nog med Abigail Adams. Ibland bara ett par sidor i veckan. Det är som alla förstår ett tydligt tecken på att jag inte tycker att allting är intressant. Så resten tänker jag mer eller mindre ögna igenom och så läsa koncentrerat där jag fastnar.
Men jag imponeras av Abigail Adams som person. En oerhört driftig kvinna med ett väl utvecklat affärssinne. Hon byggde upp en stor privatförmögenhet i en tid där hustrurs pengar och tillgångar automatiskt tillhörde deras män. Som tur var så var John Adams inte så skicklig eller intresserad, och dessutom mycket upptagen, så Abigail hade stor frihet att göra som hon ville. Hon förlorade aldrig sitt intresse för flickors och kvinnors utbildning.

Några detaljer:
– John blev tvåa efter George Washington de första två valen, då fick han bli vicepresident. Tredje gången vann han och blev alltså president. Abigail som bott i Quincy medan Johns säte var Philadelphia fick då flytta till P hon också. Anledningen till att hon först bodde i Q var att slippa undan representationsknstnader med middagar för 16 personer etc.
– Makarna skrev drygt 1200 brev mellan varandra.
– De fick ofta rycka in och rädda barn och syskons katastrofdåliga finanser.
– Alkoholismen skördade inte bara Abigails brors liv utan även hennes och Johns son Charles. Han var den känslige som alla tyckte om som barn. Hans transformation till en aggressiv och gapig alkoholist var smärtsam. Hans fru och barn fick flytta in till faster Nabby.
– Dotter Nabby (döpt till Abigail efter mamma) fick senare bröstcancer. Ett bröst opererades bort (början på 1800-talet, jag visste inte att de kunde göra så) men sen kom den tillbaka i det andra bröstet och Nabby avled.
– Abigail var inte särskilt förtjust i en av sina svärdöttrar, Louisa, som blivande presidenten John Quincy gifte sig med. Han fick tjänst som ambassadör i St Petersburg, och Abigail var minst sagt sträv i breven till Louisa. Dessutom styrde hon och ställde med deras två äldsta barn som lämnats i Amerika.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Abigail Adams, amerikanska presidentfruar, presidentmor, alkoholism, bröstcancer

Read Full Post »

Missa inte programmet om Alice Walker

Igår kväll valde jag K special: Alice Walker istället för På spåret. Ni som valde tvärtom kanske har fungerande SVTPlay, där ligger programmet kvar till 9 februari.
Det var en ganska fin dokumentär, Alice själv är ju så livlig och vacker, och vi fick följa henne i olika åldrar. Från uppväxten som åttonde barnet i en fattig familj i ett rasistiskt Georgia till när hon sitter i sitt smakfulla vackra hus och innehar ikonstatus i amerikanskt kulturliv. Hennes före detta make framstod mycket sympatisk, och det var kul med andra kändisar som Gloria Steinem (AW skrev i Ms Magazine) och Angela Davis och nån som jag tror heter Sapphire (?) med flera som talade om både hennes liv och verk.
Jag hade inte fullt ut klart för mig hur kontroversiell hon var och att det var upprörda demonstrationer mot boken och filmen Purpurfärgen, tv-debatter med mera, det hade undgått mig. Det folk slog ner på var att hon tog upp ämnen där ondskan fanns hos svarta, framför allt män, och det ansågs att hon förtalade det svarta samhället när hon beskrev incest och kvinnomisshandel inom det. Samma typ av debatt återkom när hon skrev om könsstympning i Omskärelsen.
Men Alice Walker verkar ha trivts i hetluften, hon har ständigt sökt upp den alltifrån Medborgarrättsrörelsen och äktenskapet med en vit jude som resulterade i dottern Rebecca under en tid när rasblandade äktenskap var olagliga till ett otal andra politiska rörelser inklusive Ship to Gaza.

Apropå dottern Rebecca så var hon inte med i programmet, annat än på småbarnsfoton. Hon har offentligt skrivit om hur hennes mor förstört hennes liv. (Det är ju inte helt ovanligt att barn anser att deras mödrar förstört deras liv, men då och då är det ju också sant.)
Men den typen av djupare kritik fanns inte med i programmet. Kanske var det inte rätt ställe, men jag tycker nog att filmaren kunde ha gått mer på djupet, ställt svårare frågor, det hade blivit mer spännande och inte bara ett hyllningsporträtt av en stor författare. Jag hade också gärna hört mer om själva arbetet, hur det går till och hur hon väljer ämnen.
Det var intressant hur som helst och jag rekommenderar programmet. Bonusinfo: hon har varit ihop med Tracy Chapman(!). Det visste inte jag.
Jag läste mycket Alice Walker för sådär 30 år sen, och en del av det har jag skrivit om här och här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Walker, tv, Purpurfärgen, Omskärelsen, Rebecca Walker, Gloria Steinem, Angela Davis, Sapphire, Medborgarrättsrörelsen, amerikansk söder, Tracy Chapman, kontroversiell

Read Full Post »

Äntligen fick jag syn på Stanley Ann

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.

Read Full Post »

A singular woman — delrapport (Barack Obamas mamma)

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om Janny Scott, A singular woman, Stanley Ann Dunham, Barack Obamas mamma, presidentmor, biografi

Read Full Post »

Två tips: en presidentmor och en sågning av ett författarpar

Jag har lyssnat på ett extremt intressant radioprogram om Barack Obamas mamma. Det var så intressant att jag lyssnade på det först i realtid, och sen igen nästa dag i repris. Janny Scott har skrivit en bok, The Singular Woman, om Stanley Ann Dunhams liv från uppväxten i Kansas och en rebellisk rymning till Kalifornien, vidare till universitetet på Hawai där hon som 17-åring träffade den äldre kenyanske studenten Barack Obama senior, fort blir gravid och gifter sig medan maken lämpligt nog glömmer bort att nämna att han är gift (och har barn) sen förut. Äktenskapet går snabbt åt pipan och Stanley Ann är då tonårsmamma och ska uppfostra ett blandrasbarn, vilket verkligen inte var vanligt på den tiden. Och inte blir det roligare i Indonesien, dit Stanley Ann flyttar med make nummer två. Tydligen finns det en ”teasing culture” i Indonesien, som går ut på att man ständigt ska trakassera folk, även barn, och de ska låtsas att de inte bryr sig. Så till och med vuxna människor gör sig lustiga över lille Baracks mörka skinn och krulliga hår. Rasistisk mobbning hela tiden, överallt. Ironin i det hela är att från det hållet försöker man nu ta åt sig äran för Barack Obamas stora lugn.
Stanley Ann må ha varit naiv när det gäller män, men det här med utbildning tycker hon är viktigt. Hon väcker Barry klockan fyra på mornarna för att plugga engelska tre timmar före skolan/jobbet. Och själv blir hon antropolog.
Radioprogrammet finns att lyssna på här (man kan läsa också).
Och jag tänker att jag kanske kunde ha presidentmammor som ett sidoprojekt bredvid mina presidentfruar?

Sen hiittade jag förra (?) numret av Fokus på jobbet och läste där en ganska rejäl sågning av det hyllade författarparet Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer. Jag kände igen argumenten från min egen upplevelse av Krauss: Fint medan läsningen pågår, men ingenting som fastnar. Jag minns absolut ingenting av Kärlekens historia. (Förlåt, jag vet att många älskade den.) Däremot gillade jag Extremt högt och otroligt nära väldigt mycket, lille Oscar gick rakt in i hjärtat.
Hon som skriver i Fokus heter Therese Eriksson och hela artikeln kan läsas här. Eriksson skriver en sak som gör mig nyfiken, nämligen att hon gillar Krauss debut Man utan minne bäst, där hon ”skippar finliret och låter storyn om den minnesförlustdrabbade Samson Greene otåligt spreta och fladdra.”
Det liknar vad jag känner inför den ena halvan i det andra tokhyllade New York-författarparet; Siri Hustvedt. Jag gillar tidiga Lily Dahls förtrolling bäst, den som alla andra tycker är svagast. Jag minns inget av den putsade och hyllade Vad jag älskade, men Lily Dahl har jag läst två gånger och jag minns hur hon cyklar, hennes granne, hennes jobb, hur hon får mens… massor.
Och Paul Auster förresten… är inte han lite… tråkig?
I varje fall, Therese Erikssons artikel är ett bra lästips även om man inte håller med, den beskriver också själva fenomenet Krauss–Safran Foer, deras dyra hus och hur andra retar sig på dem (och är avundsjuka).

UPPDATERING(AR): Bokomaten och Ela har läst JSF:s bok Äta djur och ställer intressanta frågor här respektive här. En intervju med Nicole Krauss som är väldigt trevlig här. Och ännu en bra ariktel + intervju med Krauss här (jag vill gilla henne!) som också reflekterar över Fokus-artikeln och själva fenomenet.
—————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Stanley Ann Dunham, Barack Obama, Nicole Krauss, Jonathan Safran Foer, Siri Hustvedt, Paul Auster, Hawai, Indonesien, Janny Scott, A singular woman

Read Full Post »

Laura Bush om 11 september 2001

Det känns väldigt lämpligt att läsa om terrordåden den 11 september i Laura Bush memoar just idag, när nyheten om att amerikanerna dödat Osama bin Laden i Pakistan dominerar medierna. (Bästa nyhetskällan: nrp.org)

Det var tisdag morgon och Laura Bush hade nyss avslutat den första National Book festival som hon själv dragit igång. Hon var på väg till ett möte med senator Ted Kennedy när någon berättade att ett plan kraschat i ett av tornen. Sen kom beskedet om det andra tornet. När Bush kom till Kennedys kontor stod tv:n på, med bilder som vi alla minns. Men Kennedy sa inte ett ord. Istället satt de och småpratade om helt ovidkommande saker, medan Laura Bush försökte kika på tv:n men inte kom sig för med att avbryta Kennedy för att prata om attacken. I efterhand tänkte hon att det måste vara nån förträngningsmekanism hos Ted Kennedy, som sett sina syskon dö våldsamma dödar allihop och nu var ensam kvar sen 40 år tillbaka. Mycket egendomligt i alla fall.

Men sen kom rädslan och sorgen med full kraft över hela nationen. Jag tror inte att det går att förstå den skräcken när man inte upplevt den. Och det där med anthraxet… det hade jag nästan glömt. Trots att flera människor dog. Och postsäckar till Vita huset blev stående i tre år innan någon vågade öppna dem.

Sen måste jag säga att jag gillar det där sentimentalt nationalistiska, ”alla tillsammans”, ”my heart goes out”, ”hjälpas åt”, hela det där. Några amerikanska barn samlar in 87 dollar till barn i Afganistan och skickar till Vita huset, signerat ”Edra medborgare”. (*snörvel*) På ett skolbesök är det en liten flicka som frågar Laura Bush vad hon tycker om det som hänt. ”I’m sad”, säger Bush. ”Me too”, säger flickan. (*mer snörvel*)

När Laura Bush gick i sjätte klass skrev hon ett skolarbete om Afganistan. Sen glömde hon i princip bort landet, tills 11 september-attacken gjorde alla oerhört medvetna om talibanerna. 17 november höll Laura som första First lady ett radiotal å sin makes vägnar, om kvinnornas situation i Afganistan. Finns här. En som såg vad talibanerna utsatte de afganska kvinnorna för mycket tidigare och som gjorde deras sak till sin egen hjärtesak är Mavis Leno, gift med pratshowsvärden Jay Leno, berättar Bush.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, Spoken from the heart, Osama bin Laden, Mavis Leno, Afganistan

Read Full Post »

När man har läst Blonde…

… blir man om möjligt ännu mer irriterad på det dåliga skådespeleriet i sista avsnittet av The Kennedys. Hon som spelade Monroe var ju bara värst. Ingen känsla, inget djup, ingen mänsklig ensamhet… bara platt, tomt och ytligt som vilken kåt nattklubbsbesökare som helst i valfri B-tv-serie. Usch!
Jag tycker att sista avsnittet var det sämsta. Kan det vara så att skådespeleriet inte klarade av de verkligt dramatiska och sorgliga händelserna?
Här en klassiker av den verkliga Marilyn Monroe.

—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om The Kennedys, Marilyn Monroe, dåligt skådespeleri

Read Full Post »

Så var jag klar med Eleanor.

Efter Franklin D Roosevelts död fortsätter Eleanor att vara lika aktiv. Hon arbetar arbetar arbetar, och återkommer hela tiden till hur viktigt det är att vara ”useful”. Hon föreläser, skriver sin dagliga tidningskrönika, reser ständigt och gör radioprogram med mera. Hon får 100 brev om dagen och har tre sekreterare. (Det finns ett ”franking priviliege” i USA, alla före detta presidentfruar slipper betala porto för inhemsk post.)
Så blir Eleanor Roosevelt FN-delegat, under den förste generalsekreteraren Trygve Lie från Norge. Hon är mycket uppfylld av att vara den enda kvinnan i den amerikanska delgationen, och tänker att hon inte får misslyckas för då misslyckas hon för hela sitt köns räkning. ER bjöd in alla andra kvinnliga delegater på te, det blev 16 stycken totalt.
Det är mycket minnen och anekdoter från tiden i FN, framför allt från kommittén som arbetade fram de mänskliga rättigheterna. Roosevelt satt ordförande och det var hårt arbete. En humoristisk och filosofisk kines, Chang, förgyllde arbetet. Ryssen Pavlov förlängde det med ständigt tjat om staten staten staten. När deklarationen antogs 10 december 1948 lade Sovjetunionen plus några satellitstater, Sydafrika och Saudiarabien ner sina röster.

Efter tiden i FN (republikanerna vann 1952 års presidentval) for Eleanor omkring och reste. Hon besökte Libanon, arabvärlden, Israel, Indien. Pakistan (All Pakistan Women’s Association), Japan, Hongkong. Grekland och drottningen Frederika. I Grekland syntes effekterna av Marshallplanen. Jugoslavien, där hon tyckte att kvinnorna fick slita hårt när männen satt i bergen och var krigiska, men ändå var hon glad att Jugoslavien gick sin egen väg. Hon träffade förstås Tito. Hon träffade alltid alla höga politiker och kungligheter, hennes egen status verkar inte ha minskat alls trots att hon då varken var FN-delegat eller The First Lady längre.
1956 jobbade Roosevelt för att Adlai Stevenson skulle bli demokraternas kandidat. Vid ett tillfälle berättar hon att hon inte ville stötta John F Kennedy. Hon irriterade sig på att han inte ville tala om var han stod i McCarthy-frågan.
Det blev inte Adlai Stevenson, och Eleanor fortsatte resa. Till Holland och drottning Juliana, en lika stor favorit som Marta av Norge. Till Indonesien, Bali, Marocko. Och så en hel månad i Sovjet.
I think I should die if I had to live in Soviet Russia.
Eleanor är särskilt oroad av hur barnen drillas och tränas (enligt Pavlovska principer) till blind lydnad. Hon ser ingen glädje, bara rädsla. Men är imponerad av läkar- och skötersketätheten.
Och så noterar hon hur utbildade ryssar, troende marxister, skickas ut till allierade länder för att hjälpa till. Många länder befinner sig i svåra faser, de har varit i krig, de har nyligen blivit självständiga och administrationen har pajat ihop. De behöver hjälp och Sovjetunionen skickar folk som samtidigt vill vinna över länderna för världskommunismen. Roosevelt är mycket oroad.
Hon konstaterar stora skillnader mellan Marocko, Iran (ingen framtidstro), Israel (massor av framtidstro). Vid ännu en resa till Sovjet något år senare konstaterar hon att folk ser lite gladare ut, och inte har lika fula kläder.
Hennes självbiografi avslutas med uppmaningar. Hon talar om hur viktigt det är att utbilda unga, framför allt i språk, och att uppmuntra dem att resa till andra länder. och sprida The American Dream, gärna. Hon tänker sig ett system med två års vistelse i andra länder, som var och en valt i förväg så att barnen hinner läsa på om landets historia, seder och bruk, och språket.
Hon är också mycket kritisk till vad hon kallar Boss-valen, framför allt 1960 när JFK valdes till demokraternas presidentkandidat. Hon menar att kandidatvalen måste demokratiseras och tas tillbaka till medlemsnivå. Fortfarande hade hon velat ha Stevenson, men kampanjade sen lite för JFK ändå.
När Eleanor Roosevelt dog i november 1962 beordrade JFK flaggor på halv stång. Adlai Stevenson sade: ”The United States, the United Nations, the world, has lost one of its great citizens. Mrs. Eleanor Roosevelt is dead, and a cherished friend of all mankind is gone.
Hennes självbiografi, i den samlade förkortade upplaga som jag nu läst, finns fortfarande i tryck. Jag tycker att jag har fått veta mycket inte bara om hennes liv, utan också om den ofta dramatiska tid hon levde i. En modig kvinna, som inte drog sig för att vara obekväm när hon tyckte att hon hade rätt. Samtidigt ödmjuk och lyssnade, när hon inte visste saker. En mycket intressant person, och värd all beundran.
Jag har tidigare skrivit om min läsning här här och här.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om The Autobiography of Eleanor Roosevelt, Eleanor Roosevelt, självbiografi, amerikansk politik, presidentfruar, Förenta nationerna, mänskliga rättigheter, Adlai Stevenson, Sovjetunionen

Read Full Post »

Klanerna Bush och Kennedy

Jag har velat läsa Laura Bush självbiografi ända sen jag läste och älskade American Wife, Curtis Sittenfelds fiktiva självbiografi som är ett mästerverk. Bloggat här och här.
Nu är Laura Bushs Spoken from the heart på väg till mig. Det ska bli mycket intressant — även om den naturligtvis är tillrättalagd.

Jag tänker på Sittenfelds beskrivning av George senior och Barbara Bush när jag ser The Kennedys som börjat på SVT (lördagar). Det är samma stora familj, patriarken och matriarken (även om Rose Kennedy verkar ha varit en mindre dominerande personlighet än Barbara Bush?). En barnaskara, där pojkarna ska föras in i politiken och bli något stort. Minst en ska bli president, och minst en ska bli senator. Allt för familjen.

Det här med att Katie Holmes spelar Jackie… hon har i alla fall den där breda näsan som är så fin.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Laura Bush, självbiografi, Spoken from the heart, American wife, Curtis Sittenfeld, The Kennedys, Katie Holmes

Read Full Post »

Lite mer Eleanor

I mitt långtidsprojekt med Eleanor Roosevelts självbiografi har jag nu hunnit igenom åren i Vita huset, som börjar med Depressionen och New Deal och slutar med andra världskriget. Eleanor var inte särskilt förtjust i att FDR kandiderade, och igen och igen… men hon fann sig och tyckte att han var den som var bäst lämpad att leda landet. Hon är mycket lojal, men jag slås av att han inte alls verkar ha berättat särskilt mycket för henne. Istället skickas hon på resor hit och dit, inte sällan utan att veta riktigt varför.
Men Eleanor skapar sig en egen plattform. Hon skriver kolumner, dagboksredogörelser i en tidning, håller tal och inför egna presskonferenser inför kvinnliga reportrar. Och reser reser reser. Hon besöker fattiga områden i olika delstater för att se hur läget är, hon lär sig att ställa frågor och undersöka detaljer. Hon är mycket engagerad i sociala frågor. Under kriget besöker hon också Storbritannien och bor i Buckingham Palace, och reser runt i Oceanien för att besöka trupperna i princip överallt, även såna som aldrig får besök annars.
Eleanor Roosevelt gör ingen stor sak av sina egna skriverier eller sitt arbete i kommittéer. Hon nämner att hon blir illa åtgången i pressen, och att hon är kontroversiell, men jag förstår inte riktigt varför hon väcker så starka känslor? På vilket sätt var hon kontroversiell? Kanske bara för att hon har en egen röst? (Även FDR var ju föremål för hatkampanjer.) Eleanor väcker starka positiva känslor också, hon får mängder av brev och förfrågningar från människor som behöver hjälp och vill att hon ska ta upp deras sak hos maken. Själv säger hon att hon aldrig påverkade sin mans politik. Däremot hade de ofta samtal där hon framförde sina synpunkter, och ibland kände det som att han övade på henne.
Den här perioden är full av namn, ofta på amerikanska politiker eller inom administrationen, såna som jag inte vet vilka de är. Men även statsbesök. När kriget börjar mullra kommer de på rad; premiärministrar och kungligheter, för att försäkra sig om stöd och goda relationer. Kronprinsen och kronprinsessan från Sverige var rätt trevliga, han från Danmark gjorde ett ganska dåligt intryck, prinsessan Märta av Norge blev en vän. Makarna Churchill blev goda vänner verkar det, inte bara männen utan även fruarna.

Jag har tidigare skrivit här och här.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, The Autobiography of Eleanor Roosevelt, självbiografi, böcker

Read Full Post »

Delrapport Eleanor Roosevelt

Jag fortsätter där jag lämnade (det är ju så bra med en blogg så man kommer ihåg vad man har läst!) och följer Eleanor Roosevelt på hennes väg till större självständighet och politisk medvetenhet. Länge var hon ointresserad av politik, men kände sitt ansvar att intressera sig för samma saker som min man. Det var ju så man gjorde. Så hon följde med på middagar och ordnade egna middagar, det där sociala kittet som var viktigt. Och så födde hon barn: sex stycken. Ett av barnen dog, trots att han var både fetast och vackrast av alla hennes bäbisar. En annan son fick sen samma namn; Franklin Junior.
Det handlar mycket om sjukdomar och rädsla för sjukdomar i Eleanors liv. Svåra influensor som drabbar barnen, och förstås makens invaliditet från 1921 och framåt. Hon beskriver sig själv som kärnfrisk, men ändå har hon också åkommor och sjukdomar som hon kämpar sig igenom.
Strax före första världskriget lär hon känna dåvarande presidenten Woodrow Wilson med fru, i samband med att FDR blir minister i flottan. Under själva kriget vill Eleanor göra nytta och arbetar bland annat på ett sjukhus för krigsskadade. Som alla andra kvinnor stickar hon som en galning till soldaterna hela tiden.
Att maken hade en kärleksaffär som hon kom på skriver inte Eleanor Roosevelt en enda rad om. Men äktenskapet verkar inte direkt passionerat. Dessutom är de ofta på olika håll, i New York, Washington, och Campobello.
Under en av FDR:s kampanjresor tar sig en av hans medarbetare för att börja dra in Eleanor i det politiska arbetet, fråga efter hennes åsikter om olika tal och sånt. Hon skaffar sig ett par kvinnliga vänner som är mycket framåt. Eleanor kan inte tänka sig att gå tillbaka till tiden före kriget, när all hennes tid gick till social events. Hon vill arbeta på riktigt.
En sak jag tycker om är att Eleanor Roosevelt inte alls försöker försköna sig själv. Varken när det gäller sin okunnighet eller sina tillkortakommanden. Till exempel rannsakar hon sig själv rätt hårt i förhållande till dottern Anna, äldsta barnet, som Eleanor menar att hon inte alls förstod sig på under den svåra tiden när Franklin D blev förlamad. Men det rätade upp sig och de blev bästa vänner.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Eleanor Roosevelt, Anna Roosevelt, Franklin D Roosevelt, Woodrow Wilson

Read Full Post »