Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘amerikansk politik’ Category

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Read Full Post »

iloveyouJag kapitulerar fullständigt för de här kärleksbreven, från Ronald Reagan till hans hustru Nancy. Så mycket kärlek! Det är få förunnat att få uppleva en så innerlig, allt djupare kärlek, under så många år, och att vi läsare får en inblick i deras känslor.

Det är Ronald som skriver hela tiden. Till alla bröllopsdagar (4 mars), mors dag, julafton, allt som kunde firas. Från de resor där han jobbade åt General Electric, och sen från kampanjresor och politiska uppdrag. De avskydde att vara åtskilda. Helst ville de vara i samma rum hela tiden. Och även om de var i samma rum så kunde Ronald skriva brev till Nancy… Hon skrev inte lika ofta, hon säger att hon inte var lika bra på det, men hon gömde ofta små lappar i hans packning så att han skulle hitta dem vartefter. Jag förstår att detta låter olidligt snuttegulligt för vissa, men det är inte det. Det känns äkta och mycket vackert.

Boken består av utvalda brev, många i faksimil, med biografiska förklaringar av Nancy däremellan. Det handlar om hur de möttes, gifte sig, så ofta de kunde åkte ut till ranchen, skapade ett hem i Sacramento. Nancy beskriver hur hon inte kunde bo i det tilltänkta guvernörsresidenset, de bytte hus och Ronnie beskrev sedan hur han såg en hel hög med barncyklar utanför, och insåg att de valt rätt. Familjen kom alltid först. Ronald ansåg att han var världens lyckligaste äkta make, och att han bara blev lyckligare för var dag som gick.

Det handlar ganska lite om politiken, den är bara en ram till de jobbiga perioder när de kampanjar på olika håll och sen lite grann om vissa stora händelser. Jag blir djupt gripen av Nancys beskrivning av mordförsöket på Ronald 1981, när han blir skjuten. Den kvällen blev jag väckt och gick upp och såg tv-bilderna, jag minns dem tydligt. Men här kommer det nära, och jag känner så väl igen Nancys oro och känslor och beteende.

Ronald and Nancy Reagan, September 19, 1985, at Bethesda Hospital Featuring: Nancy Reagan, Nancy Davis, Ronald Reagan When: 06 Mar 2016 Credit: WENN.com **WENN does not claim any ownership including but not limited to Copyright, License in attached material. Fees charged by WENN are for WENN's services only, do not, nor are they intended to, convey to the user any ownership of Copyright, License in material. By publishing this material you expressly agree to indemnify, to hold WENN, its directors, shareholders, employees harmless from any loss, claims, damages, demands, expenses (including legal fees), any causes of action, allegation against WENN arising out of, connected in any way with publication of the material.**
Den här boken avslutas med det brev Ronald Reagan skrev till amerikanska folket där han berättade att han bar på Alzheimer. Det var 1994, och strax därpå slutade han delta i det offentliga livet. Han dog 2004. Då hade de varit gifta i 52 år. Nancy Reagan beskrev i intervjuer flera år senare att: Nej, det blir inte lättare att leva utan honom. Det blir bara värre.
I år, två dagar efter deras bröllopsdag, dog Nancy Reagan, 94 år gammal. Hon begravdes vid sin mans sida i Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Jag har tidigare skrivit om brevet från Ronald till äldste sonen Mike, som ska gifta sig, här.

telegramreagan

 

 

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat och Dick har legat länge bortglömda, men så fick jag ett ryck och läste andra tredjedelen. Här handlar det om deras vicepresidentår, de var ju vicepresidentpar under Eisenhowers åttaåriga presidenttid, och framför allt Pat får ofta rycka ut istället för Mamie. Dels är Mamie Eisenhower krasslig, och dels är Ike riktigt illa ute vid flera tillfällen med hjärtinfarkter och en stroke.
Makarna Nixon gör många resor utomlands. En extra minnesvärd går till Caracas i Venezuela, där det råder kraftiga antiamerikanska stämningar och deras bil blir attackerad. Rutor krossas, det är riktigt otäckt ett tag, och historien går sen runt i världens alla medier.
Richard Nixon förlorar sen presidentvalet till John F Kennedy, och blir fruktansvärt besviken. Han, och hon, känner sig lurade på segern, det är få röster som skiljer och möjligen oegentligheter. Makarna har mycket lätt att ana konspirationer bakom det som händer dem, odlar känslan av att inte bara demokrater men också pressen är ute efter dem. Vietnamkriget ligger som ett raster bakom allt.
De flyttar till Kalifornien där Dick vill kandidera till guvernörsposten. Pat orkar egentligen inte med en kampanj till, men går med på det när han skickar döttrarna Julie och Tricia att lobba för sig.
När även guvernörstiteln erövras av demokraterna odlar Nixons sin bitterhet, ilska och ledsenhet än mer.

Efter Kennedys död och Lyndon B Johnsons övertagande vill Nixon försöka på presidentposten igen. Han känner att han håller på att förgås av tristess när han inte befinner sig i hetluften längre. Historien upprepar sig; Pat vill inte men döttrarna övertalar henne. (Jag blir intresserad av att läsa Julies bok om sin mor, borde kanske valt den istället för den här är ibland rätt tråkig, tycker jag.)
Den här gången vinner Richard Nixon, och makarna flyttar in i Vita huset. Pat blir chockad över hur slitet det är, trots att Jackie Kennedy börjat fixa i ordning.
I boken står det om spelet inför själva valdagen, att motståndaren Johnson ordnat fredsförhandlingar om Vietnamkriget och den nyheten släpps bara dagar innan valdagen. Ett par dagar senare kommer nyheten att Sydvietnams ledare inte kommer till fredsförhandlingarna. Misstanken uppstod att det var Nixons stab som kontaktat Thieu och erbjudit en bättre deal senare om han nobbade demokraterna nu. Enligt ett radioprogram jag nyligen lyssnade på finns det numera, sedan dokument etc släppts, bevis för att Nixon kohandlade med Sydvietnam och därmed förlängde kriget flera år.

Nixons_snowmanI Vita huset är det West wing som gäller för POTUS och East wing för FLOTUS. Det blir en hel del konflikter. Pat misstror Dicks chief of staff, och hennes eget sätt att organisera det hela fungerar inte. Men hon är den första som bjuder alla reportrar (alla är kvinnor) på pressfrukost. Hon är också noga med att leta rätt på kvinnliga volontärer när hon är ute i olika sammanhang.
Pat Nixon är den första First ladyn som reser i en aktiv krigszon, utanför Saigon. Där följer hon Eleanor Roosevelts exempel och tar soldaters namn och adresser för att sen skriva till deras familjer. (ER gjorde detta, hos Stilla havs-trupper, men inte i en aktiv krigszon alltså.)

I takt med att krigsprotesterna växer sig starkare och starkare och stämningen blir allt mer hätsk särskilt på universiteten blir det jobbigare för döttrarna som pluggar. Någon gång bedöms hoten mot dem som så stora att de flyttas till Camp David, tillsammans med Pat. Vid ett tillfälle ger sig Nixon ut tidigt en morgon och talar på ett campus, på impuls beskriver Swift. När folk fattar att det verkligen är han börjar fler och fler samlas, och säkerhetsfolket blir oroliga och tar honom därifrån. En kille skriker och gapar. Nixon ger honom fingret och konstaterar: I resten av sitt liv kommer han att berätta om hur USA:s president gav honom fingret, och ingen kommer att tro honom. Det var ju lite kul, men mindre kul var att de inte vågade gå på Julies examen av rädsla för att förstöra för alla andra.

Det går rykten om att paret har ett olyckligt äktenskap, det är få som ser dem röra vid varandra. Båda är formella personer som anser att kärleksyttringar hör till privatlivet.

Än så länge har Will Swift inte skrivit något om Richard Nixons sömnproblem och alkoholism, som andra beskrivit som svår. Det är konstigt, tycker jag, inte minst eftersom ett äktenskap där den ene är missbrukare ofta domineras av detta och allting påverkas. Plus förstås att när världens mäktigaste man super till för ofta så påverkar det lite mer än när andra gör det…  Till exempel så tycker jag att hans morgontal på campus med åtföljande finger helt klart verkar vara produkten av en sömnlös natt med en massa sprit. I samma radioprogram som jag nämnde ovan uppgavs att Henry Kissinger en gång avbokade ett viktigt möte med orden ”The president’s loaded”.  Will Swift har inte heller skrivit någonting än om korruption och köpta ambassadörsposter med mera,  jag hoppas inte detta är en alldeles för tillrättalagd biografi? Tredje delen avgör.

Read Full Post »

pat-dick-book-coverPat Ryan var inte alls intresserad av Richard Nixon till att börja med. Han fick jobba hårt, och måste ha varit rejält jobbig i sin enträgenhet. Å andra sidan var hon också taskig, han fick komma och hämta henne efter hennes andra helgdejter.

Pat Ryan var lärare, och 28 år när hon sa ja till frieriet. De flesta gifte sig tidigare. Hon beskrev sig som en fri natur, äventyrlig och med en längtan efter att vara obunden. Pat hade som nybliven tonåring vårdat sin döende mor och därefter skött hushållet för far och bröder, samtidigt som hon pluggade och jobbade vid sidan av. Och spelade teater. Dick var mycket ambitiös, jobbade på advokatfirma men till att börja med inte så lukrativt. Det förekom att han försökte övertala klienter att inte skiljas, trots att han då inte skulle ha dem som klienter. Men Dick tyckte att en familj skulle hålla ihop.

Richard Nixon kom från kväkare. Både han och Pat var präglade av depressionsåren. När de väl gift sig levde de väldigt sparsamt, jag gillar det. Bröllopsresan gick plus, de kom tillbaka med några dollar över. Så när en förfrågan kom från republikanska partiet (efter kriget där Dick låg i flottan och Pat levde nästan utan socialt umgänge eftersom hon tyckte att det kändes fel) om att ställa upp i kongresssvalet mot en populär demokrat, så var det en stor sak att ta ställning till. De kampanjade till att börja med på egen bekostnad. De fick lämna sitt hus, och flytta in hos Dicks föräldrar. Kontoret möblerades med typ loppisfynd. För försäljningen av sin enda ekonomiska tillgång (”share of property”, jag vet inte vad det exakt är) som Pat ägde tillsammans med sin bror Tom fick hon 3 000 dollar. Merparten av dessa investerades i valpamfletter, som förstördes av demokrater. Enligt vad Pat Nixon bittert sa i samband med Watergateskandalen var det ingen som på den tiden brydde sig om att demokraterna brutit sig in och stulit pamfletterna. Andra källor säger att hon minns fel, utsända demokrater låtsades vara intresserade av att rösta republikanskt, bad att få pamfletter vilket de fick, bara för att förstöra dem sen. Hur som haver var det Pats 3 000 dollar, så man kan förstå att hon var ledsen och arg.

Nåväl, Richard Nixon blev vald och flytten gick till Washington, där de å ena sidan av det politiska etablissemanget betraktades som obetydliga lantisar med fel kläder, å andra sidan av en tidning lanserades som det nya Amerika. Som på denna bild, där Pat oroade sig för att Dick skulle välta och tippa ut deras första dotter, Tricia. Han hade inte cyklat på 15 år eller så.
Pat_Richard_Nixon_AP460609029_620x350

Dick Nixon fick resa till det krigshärjade Europa 1948, där kommunismen gjorde intåg i flera länder. Det han såg präglade honom djupt. Han blev en stark påhejare för Marshallhjälpen, och satsade hårt på att övertyga sina motsträviga väljare hemma i Kalifornien. Han blev också en stark antikommunist. Redogörelsen för hur han tror på en ganska udda figur som påstår att den högt uppsatte Alger Hiss är sovjetisk spion och sedan driver detta till rättegång och fällande dom är intressant. Där skapades Nixons karriär och rykte, i till en början stark motvind då han hånades i media.
Hemma var det tungt för Pat, hemma med två småbarn (dotter nummer två heter Julie) och utan att ha hunnit få väninnor eller vuxen sysselsättning.

Read Full Post »

abigailadamsJag har såsat på länge nog med Abigail Adams. Ibland bara ett par sidor i veckan. Det är som alla förstår ett tydligt tecken på att jag inte tycker att allting är intressant. Så resten tänker jag mer eller mindre ögna igenom och så läsa koncentrerat där jag fastnar.
Men jag imponeras av Abigail Adams som person. En oerhört driftig kvinna med ett väl utvecklat affärssinne. Hon byggde upp en stor privatförmögenhet i en tid där hustrurs pengar och tillgångar automatiskt tillhörde deras män. Som tur var så var John Adams inte så skicklig eller intresserad, och dessutom mycket upptagen, så Abigail hade stor frihet att göra som hon ville. Hon förlorade aldrig sitt intresse för flickors och kvinnors utbildning.

Några detaljer:
– John blev tvåa efter George Washington de första två valen, då fick han bli vicepresident. Tredje gången vann han och blev alltså president. Abigail som bott i Quincy medan Johns säte var Philadelphia fick då flytta till P hon också. Anledningen till att hon först bodde i Q var att slippa undan representationsknstnader med middagar för 16 personer etc.
– Makarna skrev drygt 1200 brev mellan varandra.
– De fick ofta rycka in och rädda barn och syskons katastrofdåliga finanser.
– Alkoholismen skördade inte bara Abigails brors liv utan även hennes och Johns son Charles. Han var den känslige som alla tyckte om som barn. Hans transformation till en aggressiv och gapig alkoholist var smärtsam. Hans fru och barn fick flytta in till faster Nabby.
– Dotter Nabby (döpt till Abigail efter mamma) fick senare bröstcancer. Ett bröst opererades bort (början på 1800-talet, jag visste inte att de kunde göra så) men sen kom den tillbaka i det andra bröstet och Nabby avled.
– Abigail var inte särskilt förtjust i en av sina svärdöttrar, Louisa, som blivande presidenten John Quincy gifte sig med. Han fick tjänst som ambassadör i St Petersburg, och Abigail var minst sagt sträv i breven till Louisa. Dessutom styrde hon och ställde med deras två äldsta barn som lämnats i Amerika.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

awalkerIgår kväll valde jag K special: Alice Walker istället för På spåret. Ni som valde tvärtom kanske har fungerande SVTPlay, där ligger programmet kvar till 9 februari.
Det var en ganska fin dokumentär, Alice själv är ju så livlig och vacker, och vi fick följa henne i olika åldrar. Från uppväxten som åttonde barnet i en fattig familj i ett rasistiskt Georgia till när hon sitter i sitt smakfulla vackra hus och innehar ikonstatus i amerikanskt kulturliv. Hennes före detta make framstod mycket sympatisk, och det var kul med andra kändisar som Gloria Steinem (AW skrev i Ms Magazine) och Angela Davis och nån som jag tror heter Sapphire (?) med flera som talade om både hennes liv och verk.
Jag hade inte fullt ut klart för mig hur kontroversiell hon var och att det var upprörda demonstrationer mot boken och filmen Purpurfärgen, tv-debatter med mera, det hade undgått mig. Det folk slog ner på var att hon tog upp ämnen där ondskan fanns hos svarta, framför allt män, och det ansågs att hon förtalade det svarta samhället när hon beskrev incest och kvinnomisshandel inom det. Samma typ av debatt återkom när hon skrev om könsstympning i Omskärelsen.
Men Alice Walker verkar ha trivts i hetluften, hon har ständigt sökt upp den alltifrån Medborgarrättsrörelsen och äktenskapet med en vit jude som resulterade i dottern Rebecca under en tid när rasblandade äktenskap var olagliga till ett otal andra politiska rörelser inklusive Ship to Gaza.

Apropå dottern Rebecca så var hon inte med i programmet, annat än på småbarnsfoton. Hon har offentligt skrivit om hur hennes mor förstört hennes liv. (Det är ju inte helt ovanligt att barn anser att deras mödrar förstört deras liv, men då och då är det ju också sant.)
Men den typen av djupare kritik fanns inte med i programmet. Kanske var det inte rätt ställe, men jag tycker nog att filmaren kunde ha gått mer på djupet, ställt svårare frågor, det hade blivit mer spännande och inte bara ett hyllningsporträtt av en stor författare. Jag hade också gärna hört mer om själva arbetet, hur det går till och hur hon väljer ämnen.
Det var intressant hur som helst och jag rekommenderar programmet. Bonusinfo: hon har varit ihop med Tracy Chapman(!). Det visste inte jag.
Jag läste mycket Alice Walker för sådär 30 år sen, och en del av det har jag skrivit om här och här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.

Read Full Post »

Older Posts »