Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Virginia Woolf. En hel härligt överdådig Woolffestival! ”Vad heter hons mormor?” frågade mitt barnbarn Bo, 2 år. En mycket relevant fråga! Svaret är Maria.
Alice Miller.
Rebecca West har jag längtat efter länge men just nu är jag konstigt nog inte sugen.
Jag började häromdagen med Kamratfesten för x:te gången, men det var en dag när jag var helt uttröttad och behövde comfort reading. Kanske fortsätter jag, kanske inte.
Sherman Alexie.

Men detta kommer förstås att hinna ändras utifrån lust och humör. Omläsningsmånaden har flyttats fram till mars eftersom jag tycker att den går fint ihop med köpstoppet jag har nu under fastan.

Joy Harjo: Crazy brave

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

walter-alexie-1024x644Gamla favoriten Sherman Alexie som jag läst mycket av har en jättebra podd ihop med sin kompis och kollega Jess Walter. A tiny sense of accomplishment heter den, och du kan läsa mer här.
En underbar mix av uppläsning av vad de skrivit, bakom kulisserna i författarvardagen, basket och intervjuer med folk de gillar. Allt från för mig helt okända till skådespelarikonen Molly Ringwald, som både sjunger och skriver numera. Och så får jag veta varför Radioactive love song, boken jag beställde, aldrig kom utan blev ”definitivt slut”. Alexie drabbades av skrivkramp efter sin stora succé och skrev den aldrig färdig. Men han läser ett avsnitt i podden.
Mycket känslor och skratt.
—————————————

Ursula LeGuin: Lavinia

laviniaAh! LeGuin förtrollar när hon tar mig tillbaka till antiken, Italien före Italien. Rösten är Lavinias, Aeneas tredje hustru, som Vergilius aldrig ger någon röst till men som Ursula LeGuin här gör till huvudperson. I en Facebookdiskussion med en av mina gamla kursare från littvet, sent 1980-tal i Umeå, minns vi Aeneas och Dido förstår, alla minns Dido. (Eller? Kanske de flesta associerar Dido till en sångerska.) Kanske hela Aeneiden är på väg att falla i glömska, som LeGuin påtalar i sitt efterord som handlar om varför hon skrivit Lavinia.
Det vore sorgligt i så fall, för här finns så mycket av hjältedåd och kärlek, ett epos från förkristen tid som alla små italienska skolbarn har lärt sig att referera till.
Själv njuter jag. Av LeGuins svskalade men ändå poetiska språk. Av Lavinias uppväxt med en klok och kärleksfull far, kungen, men med en mor, drottningen, som blir galen av sorg när småbröderna dör. Lavinia springer i skogen m,ed sin bästa vän, lär sig att utföra de heliga ritualerna med sin far, har nära band med sina slavar och framför allt så möter hon Poeten, från en annan tid, frusen och döende och den som har skrivit fram Lavinia men blir förskräckt när han träffar henne.
Och sen kärleken. Den stora kärleken.
Tre år får de tillsammans, Aeneas och Lavinia. Det vet hon från början eftersom Poeten berättat det.
Så fin och vacker bok, och så fantastiskt att LeGuin inte tappat greppet, hon är ändå 80+. Jag känner mig på generöst humör, det blir en best of-etikett.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

vinterMor-dotterdrama i Västerbottensmiljö, kan det blir mer lockande än så?
Jag drogs som en magnet till denna bok och blir rikligt belönad med snö & björkar, Umeå flygplats, djur som stannar i flykten när helljuset slås på. Ortsnamn som Sävar, Burträsk, Ånäset. Västerbottensostfabriken. Skog och åter skog. Vidderna och det instängda, mörka.

Helene bor med sin make Adam i en västerbottensgård i inlandet. Hennes mor kommer på ett kort besök. Trots Helenes minutiösa förberedelser (hon övar sig i att baka speciella lavendelskorpor i månader och köper nogsamt utvalda böcker att lägga in i gästrummet), blir hon bara mer och mer överspänd och kan inte slappna av. Modern är till synes nöjd och glad, men hennes böjning på halsen är förstås en provokation direkt riktad mot Helene. Att maken och modern kommer överens och verkar ha utbyte av varandra är ett svek.

Lika sparsmakat och omsorgsfullt precist som Helenes tillvaro är Nasehs språk. Vackert. Njutbart. Men också aningen instängt, jag börjar längta efter något vilt, raggigt, fult. Och då kommer det, i en skepnad jag borde ha sett i förväg men inte gjorde. Intressant!

Den sista delen handlar om Nasehs egen skrivprocess. Jag gillar särskilt hennes Maria-tolkningar. Och en sak till: huvudpersonen Helene läser Patricia Highsmiths noveller. Hon tycker att de är skrämmande, och bra. Jag tycker som sagt detsamma.

Negar Nasehs Under all dennna vinter är nominerad till Borås debutantpris och vem som vinner blir klart på torsdag, om jag har förstått saken rätt. Jag hejar på dig, Negar!
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Morgonmässan

20150211_164705
Den här fina fick jag imorse på morgonmässan i Kisa kyrka. Har bläddrat lite i den och älskar den redan.
Dessutom sjöng vi psalm 396. Och så körde husbandet en psalm i bossanova-takt.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jag vill berätta om en fantastisk podd som jag har upptäckt. Invisibilia från Npr.
Den handlar om det vi inte kan se.

Jag saxar: In Invisibilia’s pilot season, Spiegel and Miller dig deep into our innermost minds — examining our dark, disturbing thoughts and whether those thoughts say anything about who we are, our fears and how they shape our actions, and our need for belonging and how it shapes our identity and fuels our emotions over a lifetime. They will take you into the real-world consequences of our own expectations — sometimes so powerful that they can overcome physical disability — and test your assumptions that empathy brings people closer together. Along the way, you’ll encounter fascinating individuals, such as the man who has merged with his computer and a woman who physically feels what others feel.

Invisibilia is a glimpse into a world you can’t see.

I det senaste avsnittet jag lyssnade på fanns en kvinna med som led av samma syndrom(?) som Lauren i Octavia E Butlers Parable of the Sower, nämligen att hon känner, på riktigt känner, det andra människor känner. För denna levande kvinna började det när hon som liten stod bredvid en pojke som fick kramar. Det kändes så bra att hon följde efter honom hela dagen och mådde gott av hans kramar. Senare i livet blev det stora problem, hon drevs till människor vars liv hon levde och hade mycket svårt att veta vad som är hon själv och vad som är den andra människan. Hennes äldsta dotter är likadan och tycker att det är urjobbigt.
Alltihop har med spegelneuroner att göra. Hej Alison Bechdel, det här är en podd för dig! Med lite tvångstankar och psykoanalys också.

I ett avsnitt handlar det om tankar. I ett om att vara blind. Och i ett om förväntningar. Och att inte kunna känna rädsla.
Denna podd är helt fantastiskt underbar och njutbar, både i ämnesvalen och i programledarduons stil. Om jag bara fick lyssna på en enda radiopodd så skulle det vara den här. Lätt.

Uppdatering: Det är förstås ett program först, som går i radio och sen blir podd.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 987 andra följare