Feeds:
Inlägg
Kommentarer

stjarnklartVad ska man kalla en katastrofbok egentligen? Det låter som att den vore katastrofalt dålig, men det är en bok om Katastrofen. Jämför katastroffilm, en genre jag är vän av.
Och jag gillar den här också. Den har drivet, några människor man bryr sig om, andra man avskyr, och hyfsat trovärdigt scenario av vad som skulle kunna hända om all teknologi plötsligt slutade fungera. Bilarna lägger av, mobiltelefonerna slocknar, all digital verksamhet upphör. Det tar inte många dagar innan fullständigt kaos uppstår. Matleveranserna till butikerna upphör, mediciner kan inte skrivas ut, människor dör. Och blir liggande på gatan. Andra opportunister passar på att förse sig och leva ut sina maktambitioner.
I yngre dagar tyckte jag om att fantisera kring hur jag och de mina skulle kunna överleva i ett samhälle som slutat fungera. Jag fantiserade kring var vi skulle bo, vad vi skulle äta, vilka verktyg som skulle behöva tillverkas och hur vi skulle försvara oss. Idag stöter fantasin på den hårda verkligheten: Två av mina närmaste äter mediciner de inte klarar sig utan. Men en bok kan man ju alltid läsa.

Radiotips: Dear Sugar


Universum har goda nyheter för de ensamma, längtande och förvirrade själarna därute. Dear Sugar!
I min ständiga jakt på Ett Riktigt Bra Radioprogram, ni vet ett sånt där som får en att förundras, bli generad, och tänka nya tankar, har jag upptäckt Dear Sugar radio. Eller upptäckt och upptäckt, jag brukar lyssna på On Point med Tom Ashbrook som är ett samhällsprogram, och han brukar tjata om Dear Sugar i reklampauserna. Och till slut gav jag det ett chans. Och redan i första programmet var jag såld.
Bakgrundsstoryn är att Steve Almond jobbade som Agony Aunt, alltså hade en kolumn där folk fick höra av sig med sina livsproblem, ställa frågor och få goda råd. Han döpte sig till Sugar och tänkte sig själv som en kvinna tilltufsad av livet med ett språk som var rakt på sak. Och sen dök hon upp! Cheryl Strayed. Båda är numera författare, och Strayeds bok Wild om hur hon går och går har blivit film med Reese Witherspoon.

Men nu är det radioprogrammet vi pratar om. Hit skriver människor som kämpar med svåra förhållande och beslut. Mamman som är beroende av värktabletter, killen som inte vågar berätta att han gjort en surrogatmor gravid, tjejen som är oskuld och rädd för relationer… Alla får de svar, men svaren kanske inte alltid är vad de tänkt sig? Kloka svar är det. Svar som slingrar sig fram, tar sidospår, diskuteras fram. Ofta ringer Almond och Strayed upp någon de känner som de vet har erfarenheter som kan hjälpa till. Särskilt Strayed är väldigt öppenhjärtig med att referera till sitt eget liv, ibland nästan på gränsen till för öppen för min del.
Men det finns en charm, en äkta omsorg och nyfikenhet och respekt, som gör att jag vill lyssna på alla avsnitt nu. Prova!

tystnaderJag är tacksam över att jag kommit över det där plikttrogna läsandet, ”har man börjat ska man avsluta”, som jag höll på med förut. För ibland är det bara så att en bok inte är för mig.

Tystnad är ett ämne jag tycker är oerhört spännande. Jag har provat en hel dag på en retreat, till exempel. Tyst hela dagen, ingen bok, ingen tidning eller mobiltelefon. Jag sa ett ord, och det var livsnödvändigt. Gissa vilket? * Jag lärde mig mycket också, dels om andra människor men framför allt om mig själv. Hur oerhört verbal jag är. Att jag förlitar mig på min egen verbala förmåga att styra upp saker och ting när de håller på att gå snett. Hur djupt påverkad jag blir av andra människors känslor när jag inte kan använda orden för att släta över, lätta på stämningen, avleda eller försvara mig. Hela ansvarsgrejen, som jag trodde att jag lagt bakom mig. Ha!

Dessutom tycker jag att tystnad är skön. Lugn. Tankarna hinner tänkas, bli långa och spretiga men ändå avslutade. Jag njuter ofta av tystnad. Flera gånger i veckan är jag tacksam över hur tyst det är hemma. Tystnad kan även vara ett sätt att komma närmare Gud.
Och så finns det farlig tystnad också, förstås. När man inte protesterar, blir överkörd, ohörd.
Kort sagt finns det många aspekter på tystnad som intresserar mig, men Eva Österberg är inte särskilt intresserad av samma aspekter, tyvärr.
Hon tar många historiska exempel, de relevanta kommer från kloster och dövstumma, men jag tycker att vissa känns väldigt påklistrade. Som att det är ämnen hon kan, och nu pressar hon in dem i den här tystnadsboken, trots att de inte tillför något utan handlar om resor, kyrkogårdar, homosexualitet och fängelser. Mycket om fängelser. Så tyst är det väl inte där? Bara på isoleringen. Efter att ha läst sådär 70 sidor, hoppat med nerslag i 100 till, så lägger jag nu bort denna bok.

* Ordet: ”Kaffe”

Toni Morrison: Hem

morrison
Jag har tillbringat några fantastiska timmar med radioföljetongen, som jag laddade ner i februari och sen inte har hunnit lyssnat på. En sommarförkylning senare är mitt liv rikare.
Hem är en sån där tät, innehållsrik och känslomässigt djup roman som Toni Morrison gör så väldigt bra. Och kort! Hon berättar inte allt, hon struntar i en massa krafs, det som finns med är det som är viktigt.
Här handlar det om ett syskonpar. Jag ser i andra recensioner, och även i introduktionerna till avsnitten, att man fokuserar på koreakrigsveteranen Frank Money som är på väg hem till Georgia. Och ja, vi följer mest Frank och hans traumatiserande upplevelser och minnen, men för mig är det syskonrelationen mellan honom och systern Ycidra, Cee, som är bokens bärande tema. Kärleken mellan dem. Och naturligtvis ras, våld, det som Morrison brukar skriva om.

Frank har fått brev om att Ycidra är svårt sjuk, kanske döende. Han åker tåg, buss, och går för att komma fram till det hus där hon arbetar hos en läkare. Båda har de lämnat den småstad där de växte upp, hos en elak styvfarmor. Båda har/gör de fasansfulla erfarenheter. Men boken slutar ändå lite lyckligt, det finns en tröst i slutet som knyts ihop så fint med det barndomsminne den inleds med. Fantastiskt bra! Best of-etikett.

Som extra bonus kommer sist en snutt från en intervju med Toni Morrison som Kerstin Berggren på SR Västerbotten gjorde i samband med Morrisons nobelpris, som en av ytterst få journalister eftersom den var bokad innan pristagaren tillkännagavs. Jag jobbade på radion då, och vi blev så glada när just Morrison annonserades. Min kollega Isa Edholm hade lånat Jazz (tror jag det var, av Kerstin) och läst ut, så jag lånade hem den jag också. Sen fick Kerstin panik när TM fick priset och skickade en taxi för att hämta boken hos mig. Och efter det trodde alla så fort en bok var borta att det var jag som tagit hem den…

tey
Sommarens tredje Tey påminner inte så lite om den sprillans nya Megan Abbott som jag nyligen läste. Det handlar om unga flickor, hård fysisk träning, rivalitet och osunda lojaliteter. Men Miss Pym har inga likheter alls med Coachen, hon bara svarar ”ja” på en inbjudan från en gammal skolkamrat och blir kvar längre än hon tänkt sig på Leys, där seniorerna snart ska ta sin examen.
På Harriet Vaneskt vis känner miss Pym sig ingå i ett sammanhang, och hon går runt och studerar både lärarkollektivet och eleverna. Så till den grad att hon upptäcker först ett seriöst försök till fusk på en skrivning, och sedan ett bevis för ett allvarligare brott. Men detta händer långt in i boken, innan dess är det mest dialog och miljö och stämning. Att Josephine Tey ständigt återkommer till anletsdrag som en spegel av karaktärsdrag är bara att acceptera; ett par ögonbryn kan vara mycket betydelsefulla. Okej då. Men den här är charmig, och en av mina favoriter blir the Nut Tart, den excentriska och vänliga brasilianskan som dansar sig fram genom studietiden i skolans vackraste kläder.

41V3jS5SbYL._SX324_BO1,204,203,200_Den här boken infriade inte alls mina förväntningar. Jag trodde att jag skulle få en insiktsfull och djupt andlig bok, jag har förstått att Anne Lamott betraktas som en klok och känslosam människa och att hon har ett starkt kristet drag. Men här är det ytligt och väldigt drogromantiskt om en ung kvinna vars far drabbas av en hjärntumör. Kalifornien, 1970-tal, en småstad där de flesta är konstnärer, hippies eller burn outs (=psykiskt sjuka). Jennifer hänger med Megan, 10 år, som är mer än lillgammal, har ett par älskare, en bästa vän och två bröder.

Krisen som uppstår i familjen när pappa Wallace blir sjuk, möjligen döende, hanterar de genom att dricka och skämta. Jag kan i och för sig förstå båda reaktionerna, särskilt den senare har jag ägnat mig mycket åt, men det är för lite av de där allvarsstunderna som måste till också; att jag ser din rädsla och smärta och jag älskar dig så mycket att det känns som att jag går sönder.

Bland kommentarerna HÄR finner jag flera som reagerat som jag, men som ändå tycker mycket om hennes non fiction. Jag borde börjat där, förstås, med Bird by bird.

Sommaren med Kristin

kristinlavransdotterEn av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 125 andra följare