Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ia Genberg: Söta fredag

sota_fredagDet stinker sopor i Stockholm, denna fredag i augusti när större delen av Ia Genbergs debut utspelar sig. Och är det inte denna fredag så är det en annan fredag, oftast i berättaren Max liv men ibland i Tobbes, Tess, Flemings eller kanske Bims. Jag tycker bäst om de två senare, polisen och tjuven. Tyvärr handlar det mest om de tre första.  Fotografen Max som försöker förklara för sin gamle vän Tobbe vad som egentligen hände den där dagen som började med att Tobbe snodde ett fotografi och slutade med att han ligger svårt skadad på sjukhus. Fotografiet föreställer den underbara tv-profilenTess under en semester på Kreta. Hon är där med sin älskare Max, men den som Tobbe ser i bakgrunden på fotot är sig själv. Mystiskt, men inte tillräckligt mystiskt för att jag ska fångas av denna gåta.

Istället intresserar jag mig alltså för Fleming, som spillt getost på uniformsjackan, hans kollegor maj och Nic, och hur de tar in trollkarlen och Flemings gamle reskamrat och vän Bim till stationen. Fleming letar igenom Bims jacka med ficka på ficka på ficka, till sist hittas amfetaminet men simsala-BIM försvinner det igen.

Även om jag alltså inte bryr mig om alla människor så är det en språklig njutning att läsa Söta fredag. Långa stycken utforskar saker som applådens inneboende rytm och dynamik och varför Torbjörn är ett avskyvärt namn (enligt Torbjörn).

Jag har även läst Sent farväl, som jag tyckte mycket om.

bodil hjartat

 

”Man borde tala om döden”, tänker författaren, ”den för alla gemensamma, den punkt som ger människolivet dess form.”
Författaren bestämmer sig för att läsa en dikt om döden, men hejdar sig vid minnet av den skrikande kvinnan i Farsta.
Läs på finistere.se
Bodil Malmsten dog igår.
Glöm inte rösten.

 

Torgny Lindgren: Ljuset

kaninDär kaninerna är, där förblir ingenting som det har varit.

Vilken underbar berättare han är, Torgny Lindgren. Jag älskar västerbottniskan — han gick åt Ume — och de stora spörsmålen, de existentiella frågorna, som ställs av de till synes enkla människorna i den mycket lilla byn Kadis. Om rätt och redighet, ordning och kaos.

Jaspar går till Nordingrå för att finna en kvinna, men kommer istället hem med en dräktig kaninhona med en ettrig loppa i pälsen. Loppan biter honom i fingret, snart svullnar bölderna upp och brister, och nästa dag är Jaspar död. Pesten tar nästan alla i den lilla byn. Könik får bygga kista efter kista, så småningom hinner han inte göra sina sirliga sniderier. Döden blir för stor. En man som vandrar in i Kadis berättar att namnet är Den stora sjukdomen.

Tills slut är de bara sex personer kvar. Bera som aldrig fick några tänder, Önde som är oskyldig eller Djävulen, Könik och hans småväxta hustru Eira, Ädla som bär på sin fars barn — hu! —  och Borne som bestigit en kviga. Dessutom en omåttlig galt. Allt har blivit så orätt och fel, det finns ingen ordning längre och människorna vet inte hur och vad de ska göra.

Min födelsedagspresent

the_mentalist_complete_boxBörjade se om alla Red John-avsnitt, men sen ville jag se fler med bifigurerna Bosco och LaRouche som jag gillar skarpt, och hips vips ville jag se om alla…

De håller. Älskar samspelet Jane–Lisbon.

svensktKanske några ur den här traven. Eller så några andra.

Deep Space Nine

deep_space_nine_crewVi har hunnit in i säsong fem av DS9 och är mycket goda vänner med kapten Sisko, major Kira, Odo, Dax, doktor Bashir och chief O’Brien, ja till och med Quark börjar man ju gilla till slut. Jake är en fin kille, jag gillar far-sonrelationen Sisko.
Deep space nine är en rymdstation, belägen vid ett återkommande maskhål, så dit kommer alla möjliga figurer. De flesta besöker Quarks, baren som ägs av en girige ferengin som hunsar sin bror Rom och brorson Nog, och alla anställda daboflickor förstås.
Kapten Sisko är änkling och den som lugnt och bestämt styr över stationen som tidigare varit under cardassisk ockupation. Hela planeten Bajor och några till delade detta öde, och den konflikten mellan cardassier och bajorer ligger under ytan hela tiden. På stationen finns en enda cardassier, skräddaren och förmodade spionen Garak, som spelar så bra att man måste gilla honom trots att han torterat folk. Till och med Odo, säkerhetschef och changeling, som en gång råkar ut för detta verkar förlåta Garak.

Jag tycker att DS9 går på djupet med teman som: lojalitet, skuld, skam, förlåtelse, utanförskap, arv, andlighet, och en hel rad andra ”mänskliga” ämnen (även om många är allt annat än mänskliga). Till exempel är Odo länge den ende i sitt slag, ingen annan är så avvikande som han. Även klingonen Worf som kommer in i säsong fyra är utanför, uppvuxen bland människor, utstött av sina egna. Och en stackars tjej som råkar vara född av en bajoriska med cardassiern Gul Dukat till far.  Som gammal motståndskvinna har major Kira gjort saker som får efterverkningar långt senare. Hon försöker hjälpa sina gamla kamrater, och slits mellan lojaliteten till rebellerna och till Federationen.  Jadzia Dax är en trill och har levt i flera livstider, kaptenen kallar hennje ”old man” och de är bästa vänner. Jag gillar också den bajoriska religionen, tron på profeterna och maktkampen mellan de som känner sig kallade att tolka profeternas vilja. Det enda vi suckar högt över här hemma är den usla personkemin mellan makarna O’Brien.

Apropå klippet så är det ovanligt att kaptenen går till handgripligheter. Och jag har flera andra favoriter också. Men Avery Brooks som spelar Benjamin Sisko och Andrew Robinson som spelar Garak är två riktigt bra skådisar.

ps Quark spelas av Armin Shimerman som är den elake rektorn i Buffy. Han är också bra.

den-lysande-varldenJenny B slår huvudet på spiken: ”Så intelligent, och ändå lyckas den behålla fotfästet hos det mänskliga genom alla intellektuella spel”.  (I en kommentar under mitt förra kärleksinlägg.) Ja, det är just det. Den lysande världen är sinnrikt komponerad, där ramberättelsen är att en person  bestämmer sig för att forska på konstnären Harriet ”Harry” Burden, för att om möjligt ta reda på om det är sant som hon påstod att det var hon som skapat de verk som hon sen lät tre olika manliga konstnärer lansera som sina. Till sin hjälp har efterforskaren  dels en rad anteckningsböcker och dagböcker från Harry själv, dels tidningsartiklar och recensioner, dels intervjuer med hennes dotter Maise, hennes kärlekspartner Bruno, konstnärskollegor, konstkritiker, vänner och lite löst folk som funnits i Harrys liv.
Och det är här det mänskliga kommer in. Dessa röster som berättar, det är så bra så bra.

Det handlar om speglingar, masker, att se sig själv i den andra, att gömma sig, att bekräfta, att ta roller, att ges roller, att härma…

Maisie, dotter: Tre dagar innan pappa (Felix Lord, gallerist) dog var Oscar och jag på middag hos mina föräldrar. Jag var gravid och vi pratade mycket om ”babyn”. Mamma hade läst studier om spädbarns utveckling, till exempel om nyfödda och deras förmåga att imitera vuxnas ansiktsutrryck. Jag hängde inte med i alla detaljer som hon hänvisade till och som hade att göra med våra hjärnsystem, men jag minns att jag tyckte det var väldigt spännande med något som hon kallade amodal perception — att de olika sinnena är hopkopplade hos spädbarn: känsel och hörsel och syn och kanske lukt också. (Jag kan inte säga hur många gånger jag skrev upp titlarna på på böcker som mamma nämnde och som jag sedan aldrig läste. Nåväl.) Hon talade mer om visuell utveckling och språkkulturella inflytanden på perceptionen också, att vi lär oss att se, och att mycket av den inlärningen sker omedvetet. Jag kände att det fanns en trängande anledning till hennes studier. Hon försökte räkna ut varför folk ser det de ser.

Rachel, vän: Vad var smak? Hade det någonsin funnits ett konstverk som inte var fyllt av betraktarens eller åskådarens eller läsarens eller lyssnarens förväntningar och fördomar, hur lärda eller förfinade dessa personer än var?

Bruno, älskare på ålderns höst: Jag är poet, en misslyckad kanske, men likafullt en pladdrande skald som berättar historier om de lycksaliga dagarna med Harry för inte så länge och långt borta sedan. Jag är Bruno Kleinfeld, som förklarar så alla hör att Felix Lord kom till henne i drömmarna, halvt död och halvt levande, en vampyr som sänkte sina huggtänder i hennes hals så att min älskade vaknade svettig och panikslagen och lät blicken svepa över rummet för att söka honom, inte för att hon ville ha honom tillbaka utan för att försäkra sig om att han var död och begraven.
Maisie och Ethan, förlåt, men pappsen tog mamsen för given. Kämpade han för henne? Nej, det gjorde han inte. Var kunde den ha kommit ifrån — Harrys pseudonymmani — om inte från honom? Hur många kvinnliga konstnärer ställde Felix Lord ut? Tre? Och under hur många år? Harry såg och Harry lärde sig.

Till det en inneboende galning, Barometern, som fångar upp väderförändringar och ser änglar, och så Sweet Autumn som ser auror och arbetar med chakran.

Är detta årets bästa bok? Mycket möjligt. Lite intetsägande titel bara, som gjord för att bli bortglömd, även om det finns en koppling.

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 156 andra följare