Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sofi Oksanen: Norma

Norma och hennes mamma Anita har varit en liten familj. Bara de två – och Normas hår. Håret som lockar sig, vrider sig, eller drar sig tillbaka från tinningarna och stramar. Hårrötter som spänner sig och varnar för onda människor. Kvinnors hår kan vara magiskt och laddat, vem minns inte sagans Rapunzel? I Normas hår sätter sig rädsla och skuldkänslor. Håret kan uppmana Norma att skynda sig, eller orsaka uppsägningar från olika arbetsplatser om någon råkat se Normas hår i fel längd. Det finns ingen annan med sådant hår som Norma. Eller jo, Eva Naakka som rymde från man och barn för många år sen och skämde ut släkten, hon hade likadant hår. Det syns på de vågade vykorten från 1920-talets Amerika.

Sofi Oksanen är en av de klarast lysande stjärnorna inom den nordiska litteraturen. 2010 vann hon Nordiska rådets pris för ”Utrensning”, en berättelse som rör sig mellan Finland och Estland, mellan andra världskrigets härjningar och nutida trafficking med unga flickor. Sofi Oksanen utforskar alltid relationer mellan kvinnor; mor–barn, systrar, väninnor. Att skifta mellan det historiska och nutida samhällsproblem är ett annat av hennes signum, hon har flera gånger återvänt till det estniska och samtidigt behandlat teman som ätstörningar och psykisk sjukdom. Det kan låta tungt, och framför allt ”Utrensning” var bitvis svår läsning, men tack vare Oksanens vidunderligt klara, rena språk så blir det samtidigt njutningsfyllt. Och spännande!

”Norma” börjar på Anitas begravning. Norma är 30+ och van vid att mamma fixar allting. Nu är hon död, hon klev ut framför tunnelbanetåget. Men varför? Att hon fått sparken från Posten orsakade ingen depression, hon fick genast jobb på salongen Hårtricket och gjorde succé med sitt ukrainska löshår till hårförlängningar. Dessutom hade Anita nyligen varit på semester i Thailand.

På begravningen kommer konstiga människor fram till Norma, röster från förr ger sig tillkänna och gamla skandaler flyter upp igen. Galna Helenas dotter Marion som driver Hårtricket är nervös och utsatt för hot. Hon försöker dra Norma till sig, delvis på sin far Lamberts order. Norma bestämmer sig för att rekonstruera sin mammas sista månader. Det visar sig att skönhetsbranschen har kopplingar till grövre brottslighet som handlar med människoliv, i mellanrummet mellan barnlösa människors längtan i Georgien och fattiga kvinnors försök till överlevnad och försörjning i sydostasien.

Låter det snårigt? Det kan vara många människor att hålla reda på, och ”Norma” är ingen bok som passar för att läsa en kvart om dagen. Jag ville sluka den hel – och samtidigt ville jag pausa för att få den att räcka längre. Sofi Oksanen är helt enkelt fantastisk, och här är hon som bäst.

Siri Hustvedt: Ögonbindeln
Muriel Spark: A Far Cry from Kensington (best of 2016)
Johan Lundberg: Det sista museet
(Lawrence M Krauss: Fysiken i Star Trek)
Kjell-Olof Feldt & Birgitta von Otter: Vägen ut. En loggbok om alkoholism och medberoende
Michael Connelly: Övergången
Den lille fursten: Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Muriel Spark: I annan ägo
Marianne Rundström: Passé
Sofi Oksanen: Norma
Lotta Olsson: De dödas verkliga antal
Muriel Spark: Memento Mori
Magnus Sandelin: Svenska IS-krigare
Eva-Marie Liffner: Blåst

När dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommer till Marianne Rundströms Gomorron-sändning i SVT och berättar att svenska folket måste förbereda sig på att jobba till 75 års ålder får hon lust att ställa sig upp och jubla. Äntligen! För Marianne Rundström tycker att hon har mycket mer att ge, och har inte alls nån lust att tvingas gå i pension. Men senare under dagen när hon besöker ett äldreboende är personalen där i tårar. ”Hur ska vi orka?”

Och så är det ju. Att ha ett slitsamt, fysiskt och mentalt ansträngande jobb är en sak, att ha ett arbete man upplever som utvecklande och spännande en annan. Även om undersköterskan säkerligen har lika stor nytta av sin erfarenhet som journalisten.

Marianne Rundström har skrivit en debattbok. Hon radar upp exempel på misshushållandet med 60-plussares kraft och förmåga, hon berättar om åldersdiskriminering, hon intervjuar likasinnade som exempelvis SVT-kollegan Claes Elfsberg som är lika upprörd som Marianne Rundström över att tvingas hem efter 67-årsdagen. Hon minns tillfällen i sitt liv när det faktum att någon varit äldre och mer erfaren har varit viktigt och gjort skillnad. Och ja, jag håller egentligen med henne: Det är ett vettlöst slöseri att inte låta kompetenta människor jobba, och att favorisera ungdom framför kunskaper. Blandat är bäst, helt enkelt.

Men, och det här är ett för mig stort men, det blir för anekdotiskt. För många korta berättelser, för många upprepningar, och för lite övergripande fakta. Jag vill se siffror, forskning och statistik, som visar på samhällsnyttan med att ta tillvara äldre människors arbetsvilja och -förmåga. Den lilla faktauppgiften att endast 2 procent av ansiktena vi ser i tv-rutan är 65 år fyllda när samma åldersgrupp är 17,5 procent av befolkningen, är för mig mer relevant och upprörande än alla berättelser om folk som tycker det är ledsamt att gå i pension.

Läslusten försvann i somras och höll sig borta väldigt länge. Den längsta perioden i mitt liv. Jag försökte kicka igång den i höstas med att recensera lite böcker, men även när jag fick fatt i nån riktigt bra bok som jag verkligen tyckte om, så var jag inte sugen på nån fler när jag sen var klar. I julas läste jag sen en ganska spännande deckare, en israelisk serieroman, och av bara farten läste jag om fina Olga Tokarzuks Gammeltida och andra berättelser. Kanske fanns läslusten här någonstans?

Jag har fortsatt recensera lite grann, men det som verkligen var en sån där bok som jag längtade hem till var Kate Anderson Browers First Women, om alla amerikanska presidentfruar från Jackie Kennedy och framåt.

Så kom Döden. Då läser man inte.

(Köper böcker gör man tydligen ändå.)

Kanske är det när tillvaron är alltför svart och hemsk som man ska läsa romantiska må bra-böcker, tänkte jag och började på mitt livs första Nora Roberts. Efter tre veckor har jag läst cirka halva. Inte för att den är dålig, hon skriver helt okej och egentligen borde det ju inte spela nån roll för mig att jag kan förutse hur allting ska gå, eftersom jag ju läser om böcker (flera gånger ibland), och just har avslutat omtittningen av sju säsonger Deep Space Nine och är inne på tredje varvet av Star Trek Voyager och det andra av The Americans, men jag har svårt att bli fångad.

Fångad blev jag däremot omedelbart av George W Bush memoar Decision points, den är oerhört intressant och välskriven. Undrar om han skrivit den själv? Det känns så. Händelserna är sådana som jag ofta minns, och jag gillar greppet att inte berätta allt i kronologisk ordning, utan att fokusera just på de viktiga besluten: personliga, administrativa, stamceller, 11 september, Afganistan, Irak, Katrina.

Nyss fick jag också Anita Goldmans essä/memoar Jerusalem och jag för att recensera. Den är hittills mycket lovande, och jag älskar staden som jag nu får tillbaka minnena av.

Harry Bosch är numera pensionerad från Los Angeles-polisen, men de gamla takterna går inte ur. Att laga en antik motorcykel räcker inte som sysselsättning för en enveten jakthund som bara lever upp när han får vittring på en mördare. Nej, det kan till och med hända att man tar klivet över till andra, mörka, sidan och börjar jobba för en försvarsadvokat.

Hieronymus ”Harry” Bosch, döpt efter den målande helvetesskildraren från 1400-talet, var en av mina stora deckarfavoriter i många år. En klassisk enstöring och arbetsnarkoman som ofta hamnade i konflikt med cheferna. Misslyckade kärleksrelationer, alltför hög alkoholkonsumtion, men ett skarpt och genomskådande öga. Den ihärdige Harry Bosch löste alla fall, även mordet på sin egen mor.

Sen började Michael Connelly gå på tomgång och intrigerna tunnades ut och blev ointressanta. Han startade en ny bokserie med advokaten Mickey Haller som huvudperson, och den gillade jag inte alls. Så vi gjorde slut där ett tag, men uppenbarligen kan varken Michael Connelly eller jag ta farväl av Harry för nu är vi här igen. Och mycket har hänt! Dottern Maddie är 18 år och bor hos sin far. Mickey Haller är Harrys halvbror som vid en gemensam lunch försöker övertala honom att hjälpa till med att få en fängslad man fri. Det rör sig om ett brutalt mord på en kvinna – och ja, Harry Bosch kan inte låta bli.

Språket är korthugget och lite torrt, med gott om lokalfärg från Hollywood och Los Angeles, från Mulholland Drive och Santa Monica Boulevard, matställena, de fina kvarteren och de ruffiga gränderna. Storyn är tillräckligt spännande för att underhålla några timmar. Det känns fint att återse Harry.

Övers: Patrik Hammarsten

Norstedts

 

Alkoholister har många knep. Att hälla över sprit i vinglaset, att passa på att skåpsupa i köket när man har gäster hemma, att se till att man är ensam för att ingen ska märka hur mycket man dricker. Många har också egna regler. För Kjell-Olof Feldt såg en dag ut så här: Ingenting före klockan 12. Sen ett eller två glas vodka till lunch. Uppehåll till klockan 15, då det var dags för ett par, tre glas whisky. Sen var det middagen, och då blev det vin och kanske mer sprit. Klockan 21 var det slutdrucket. Ifall det inte var något särskilt, bjudmiddag eller något annat socialt umgänge som gjorde att drickandet fick hålla på till midnatt. Nästa dag samma sak. Och nästa. Och nästa.

Våren 2013 beskrev Kjell-Olof Feldt sig själv som ”ett slags alkoholist” i ett tv-program. Det väckte uppseende, men blev egentligen inget mer av det. Birgitta von Otter kontaktade en terapeut för att diskutera sin makes drickande, men det blev inget av det heller. Förrän två år senare då Kjell-Olof, en 83-årig deprimerad man som överlevt cancer men ser slutet på livet närma sig, en måndag i mars 2015 plötsligt bestämmer sig för ett alkoholstopp. Det här är makarnas loggbok om hur det gick till. Kjell-Olof Feldt slutar tvärt och tar inte de läkemedel han fått utskrivna mot abstinensen. De första dagarna går bra. Birgitta beskriver hur hennes man sedan 45 år slutar hasa omkring och hur stämningen blir vänligare hemma. Men sen sticker blodtrycket iväg, skyhögt.

Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter skriver ungefär vartannat kapitel. Det är ett spänstigt grepp som kunde ha fungerat bättre om de struntat i att beskriva samma händelser, det blir lite tjatigt. Jag hade också önskat att få se mer av Birgitta von Otter. På några ställen antyds att hennes egen alkoholkonsumtion är betydande, något som ofta händer i relationer där den ena är högkonsument. Nu är det fullt fokus på Kjell-Olofs kamp.

Det kontroversiella med loggboken är inte att Kjell-Olof Feldt supit så mycket, han är långtifrån den första höga politikern som blivit alkoholist. Inte heller den förste som skriver om det. Nej, det jag reagerar på är att Feldt redan tidigt bestämmer sig för att han inte vill bli nykter. Hans mål är att kunna dricka på ett måttligare och för omgivningen mindre ansträngande vis. För alla oss som sett alkoholdjävulen på närmare håll tänds här varningsskylten SJÄLVBEDRÄGERI och blinkar illrött. Och efter sex veckors total torrläggning börjar han dricka igen, nu med stränga regler om bara en drink före maten och sen bara två glas vin. Det går så där. Hade Feldt varit 60 år så hade jag dömt ut det som ett misslyckande, men nu fyllde han 85 häromdagen så jag bråkar inte om det. Är makarna nöjda så gratulerar jag dem.

barnbarnsgungaPå Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, ej att förväxla med Astrid Lindgrens värld, så finns i sommar en utställning om ensamhet och Astrids relation till ensamhet. Hon var mycket förtjust i och hade stort behov av att vara ensam. Hon skrev om det många gånger i dagböcker eller brev, och tog upp det i samtal och intervjuer. Många av dessa citat är nu samlade i ett rum med en skön fåtölj där man kan sitta och njuta. Hade jag inte varit där i sällskap så hade jag suttit där än, det var helt ljuvligt.

Resten av Näs är också väldigt fint; trädgårdar att vandra i och roliga grejer för barn som de åstadkommit med enkla medel. Som att ställa upp tre stora stafflier med griffeltavlor och kritor att teckna med. Eller att ha genomskinligt plexiglas så man kan se vad bina har för sig. Eller en stor gunga som en mormor kan ligga i. Vi var där en halv dag, tre generationer, och ingen hade tråkigt. Dyrt blev det förstås, med mat (stabbig småländsk buffé; raggmunk och isterband) och avslutande besök i shoppen där de förutom böcker, affischer, och muggar säljer päronkonjaksfudge från Mariannelund. Men inte alls så dyrt som ett besök på Astrid Lindgrens värld kan bli.