Feeds:
Inlägg
Kommentarer

dlaneyDet här är tegelstenarnas sommar. Detta är den tredje boken jag gett mig på som går över 700 sidor, med god marginal. 800 till och med, den här. Dhalgren ingår i SF Masterworks men klockren science fiction tycker jag inte att den är hittills. Däremot dystopisk, post-apokalyps med lite Doris Lessing-vibbar.

En namnlös man (han har glömt det) som kallas Kidd kommer till staden Bellona. Eller vänta, först träffar han en kvinna utanför staden som han ligger med. Efteråt förvandlas hon till ett träd. Sen stöter han ihop med några tjejer som är på väg från staden, och en av dem ger honom vad som kallas en orkidé, ett sorts armband med knivblad på. Sen kommer han in till Bellona och möter snart en man som han också ligger med.

I Bellona härjar gäng på gatorna, samhället är i upplösning, strukturerna faller sönder. I ett hus försöker familjen Richards leva som vanligt, alla spelar med i charaden om att det bara är en tidsfråga innan allt blir som vanligt igen, för den psykiskt bräckliga mammans skull. Där får Kidd jobb med att flytta möbler från en lägenhet till en annan. På kvällarna hänger han med ett ganska hippieartat gäng, som bjuder på mat och knullar runt och tar dan som den kommer. Boken gavs ut 1974 och tydligen blev den en succé redan då. Och jag gillar den. Jag begriper ingenting men jag gillar den ändå. Det kommer att ta evigheter att läsa ut den.

 

Vi kör ett maraton i sommar och är nu i början  på säsong fem. I säsong tre hoppade jag till av att få se först Buffys onda rektor på Sunnydale High, han som blir en gigantisk orm, och sen när Sarah Silverman dyker upp som gästspelare i ett dubbelavsnitt när de reser tillbaka i tiden till 1996 års Kalifornien. Kul!
Annars är det många grottor i de första säsongerna.

Jag har många favoriter, Doktorn och Kes (saknad!), och Tuvok förstås, och Chakotay… men bäst av alla är kaptenen. Här i en formidabel attack på skeppet som helöa tiden ändrar historien, efter att ha genomlevt ett helvetesår med en splittrad besättning och många döda satsar Kathryn Janeway allt:

I säsong tre märktes det att de försökte få till lite mer kärlek och sex, men det lyckades inte riktigt förrän Seven of Nine gör entre. Fantastisk karaktär!

Extremt långa arbetsdagar hade de på inspelningarna, berättar Kate Mulgrew i detta klipp.

Och här möts två kaptener:

mystiska

En dvd med Charlotte Gainsbourg och en pocket av en hyllad författare. Jättekul, men var kommer de ifrån? De anlände i samma veva som Favoritdottern med familj (fem pers) som strödde ut sina saker i huset, och jag trodde länge att det var Väninnan som skickat dem, eftersom hon hade packat ihop en hel kasse med en massa titt- och läsgodis till mig och skickat med sagda dotter. Men Väninnan nekar. Dottern nekar. Helt oväntat har alltså dessa två bara materialiserat sig hemma hos oss och jag vet inte varifrån de kommer.

Vilket förstås inte är den viktigaste frågan, som istället är: Är de bra?

Donna Tartt: Steglitsan

steglitsanJag har skrivit det mesta här, men vill ändå berätta att bara jag slapp de där bröllopsbestyren så lyfte den ju igen. Boris! Och jag kände samma saknad som Theo när han fick veta…
På sidan 670 får Theodores mamma för första gången ett namn: Audrey. Så klart att hon hette Audrey, det borde jag ha förstått redan av regnrocken med skärp och paraplyet och regnet och… De närmast följande sidorna dyker annonser för Tiffany upp (även i nederländsk press), och sen heter kvinnan på amerikanska ambassaden Holly. De här sakerna antar jag är sånt man pratar om i läsecirklar och om några år på universitetskurser, men nu nöjer jag mig med att bara le och nicka.

De avslutande mono/dia-logerna tycker jag mycket om.
Boris om ont och gott och furst Mysjkin. Han som gör goda saker hela tiden och alltid rätt, men resultatet blir fel och ont och hemskt. Här finns det något att utforska, tänker jag, och sätter upp Idioten på min mentala läslista.
Hobies om skönheten. De vackra detaljerna, föremålen, som portar in till den större skönheten. Valv efter valv.
Och sist Theos egen, självrannsakande — Damaskus — om lidandet, sorg, och livets katastrofer.
Jag kommer att vilja komma tillbaka till monologerna.

Debut på Confuse

confuse

Madeline Ashby och Ben Aaronovitch — där har ni två nya författarbekantskaper jag gjorde igår på  på Frimis i Linköping. Det var första gången jag besökte science fiction-konventet Confuse, och det blev en härligt upplyftande kväll, trots att Ashby flera gånger refererade till hur ”dark & gritty” hon är.
Jag klämde in fyra punkter:
1 Madeline Ashbys om sitt jobb som framtidskonsult. Hon får uppdrag av exempelvis företag utifrån givna premisser; Hur skulle det se ut om 20 år ifall x och y? Så skriver hon en berättelse om det. Mycket research. Tyvärr var hennes guest of honor-tal för kort, tycker jag, som velat ha mer av detta superspännande som jag inte visste fanns.

2. Ett seminarium om troll. Det var rätt trevligt, men kunde varit mer uppstyrt då det nu blev rätt mycket om Hallandsåsen. Samtidigt gillade jag det spretiga, mellan folk som intresserar sig för troll som folklore, och folk som… tror på troll?

3 Ashby igen, nu intervjuad av Anna Davour om sitt författarskap och delar av sitt liv som inspirerat. Hon är uppvuxen utanför Seattle, en halvtimmes bilfärd från inspelningsplatsen för Twin Peaks. Hennes mamma var sjunde syskonet av nio * och hon fick en katolsk uppfostran och gick på katolskt universitet. Den enskilt mest betydelsefulla faktorn i hennes barndomsliv påstod hon vara att familjen aldrig skaffade kabel-tv, så hon fick aldrig se Buffy. Därför hade hon inte så många kvinnliga förebilder inom science fiction och fantastikvärlden. Madeline ”I’m a totally Hermione Granger” Ashby är mycket intresserad av kropp, kroppsarbete, kroppen hopbyggd med maskin, robotar, såna saker. Och av vetenskap, miljöförstöring (det går åt h-e), till viss del av politik. Hon var trots sin svärta rolig och levande att lyssna på, och så är hon med i en författargrupp startad av Judith Merril.
* Jag tyckte att jag var rätt smart som under frågestunden undrade om hennes mamma alltså var Seven of Nine, då är det ju inte så konstigt att hon intresserar sig för människa-maskin, och då berättade hon att hon får den frågan rätt ofta. Men jag var glad ändå för att publiken skrattade, tänk att befinna sig i ett stort rum där alla genast är med på den referensen. :-)

4 Ben Aaronovich, huvudnumret enligt båda de Marior jag hängde med under kvällen, som läst hans Londonporriga böcker om en polis vid namn Grant. Aaronovitch var väldigt rolig, berättade anekdoter ur sitt yrkesliv som när han kastade sig i och ur taxibilar för att han måste tillbaka och kolla om man kan se ett visst hus från en viss gatstump, hur ett gäng kostymer som vill göra tv av hans böcker förnumstigt förklarar att det är stor skillnad på att skriva böcker och att skriva för tv — och då kommer alltså BA från manusförfattande i flera år för tv-serien Dr Who. Det var flera Dr Who-anekdoter igår, jag måste nog ge honom en chans igen tror jag. Aaronovitch drömscenario är att placera doktorn i Vietnam 1969, krypandes i tunnlarna.
BA var så opretto man kan bli, det var kul att höra honom referera till sin egen dåliga smak på allt från litteratur till music till mat. ”I’ve got very low taste, very low taste.” Han saknar den tid mellan 10 och 15 års ålder då han läste två eller tre böcker per dag, allt med drakar och rymdskepp på framsidan. Sin research delar han in i fem kategorier: snubblande, leta och anteckna, gå in i första person-tänket, akututryckningar för att kolla upp, och ”blind faith”.
Ben Aaronovitch var som sagt rolig, även om jag inte hängde med på allt. Jag tycker att brittisk engelska är svårare.

Jag köpte de två böcker ni ser här ovan och fick båda signerade. Allt som allt en väldigt rolig kväll.

steglitsan

Jag har följt Theo i New York, Las Vegas, och nu New York igen.
NY: På regniga gator, i svala museisalar som förvandlas till sönderbombade infernon med döende människor och dammig luft, i den hemtrevliga lägenhet i art deco-huset där Theo vuxit upp med sin älskade mamma, i den stora paradvåningen vid 5th Avenue dit han får flytta till familjen B och Andy.
Las Vegas: i tristessen i påvert möblerade hus på gator där inga grannar finns, i utkanten av öknen och långt bortanför The Strip.
NY:  I den dunkla källare där Hobie sågar, putsar, limmar och sandpapprar, i det tysta instängda rum där Pippa ligger skadad.

Jag har sörjt med Theo; hans mammas död (regnrocken!), utsattheten, avstängdheten, rädslan. Jag har knarkat med Theo, druckit vodka med honom och Boris, smugglat en hundtuss på bussen och blivit hostig och febersjuk. Jag har lärt mig hur man känner igen gamla fina möbler (nåja) och att älska den lilla målningen Steglitsan. Och jag är rädd hela tiden för vad som kan hända, i vilken ny form Katastrofen nalkas.

Donna Tartt är en underbar författare. Miljöskildringarna, så detaljrika och utsökta, plötsligt älskar jag sånt som jag brukade skumma över förut.
Känslorna. Alla staplare av adjektiv därute har mycket att lära. Läs Tartt!

Jag vet att det finns de som tycker att Steglitsan är alldeles för lång. Och att det sägs vara många som inte orkat läsa ut den. Hittills har jag njutit av vartenda ord men är nu framme vid cirka 500:e sidan, och kanske mattas mitt intresse lite inför giftermålet? Vi får se.

Under läsningen har jag ofta druckit kaffet ur koppen från Metropolitan Museum of Art. A tribute.

 

Kristet i brevlådan

kristet
Efterlängtade Dag Hammarskjölds Vägmärken, som är en sån där måstebok tror jag. Och så De sista kristna, som är skriven av danske journalisten Klaus Wivel som besökt Västbanken, Gaza, Libanon, Irak, Egypten och mött människor som fördrivs. Jag läste en intervju om honom och kände: äntligen. Och så fina Marilynne Robinson som jag nyss stiftat bekantskap med, i Gilead som jag tyckte så oerhört mycket om.
Jag ser nu att solljuset som faller in över fotot gör att böckerna ser extra kristna ut, typ Vakttornet eller så. Det var inte riktigt meningen. :-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 128 andra följare