Feeds:
Inlägg
Kommentarer

kristinlavransdotter
”Den tar jag en sommar” har jag tänkt när blicken glidit förbi Sigrid Undsets tegelsten Kristin Lavransdotter i hyllan. Nu blev det denna sommar, när jag jobbar nästan hela tiden och är trött på kvällarna. Oftast läser jag 20 sidor per kväll. Av 863. Med den takten tar det 43 dagar! Detta sätter ”en sommar” i ett nytt perspektiv, kanske ska jag om tio år blicka tillbaka på den här och tänka, ”2015, det var den sommaren jag läste Kristin Lavransdotter”.

Boken är mycket bra. En stormande kärlekssaga, passion, smärta och ond bråd död. Undset är väldigt bra på att beskriva känslor; Kristin vitnar, stelnar, stumnar… Varför hon faller så hårt för Erlend är befriande obegripligt, som ju kärlek kan vara. Det bara är så.
Jag tycker också mycket om Lavrans, en genuint god man som försöker göra det bästa för sin familj.
Undsets Jenny har jag skrivit om HÄR, också en riktigt bra bok. (Som jag ”mindes” att jag tyckte var lite tråkig, men det var min förhandsuppfattning jag mindes, som jag ändrade när jag faktiskt läst. Lurigt! Det är det som är så bra med bloggen, den är mycket mer pålitlig än mitt minne.)

storebrorMelanie McGrath: Där ingen har gått (deckare)
Owe Wikström: Långsamhetens lov (ljudbok)
Dorothy L Sayers: Lord Peter Wimsey och andra figurer (korta detektivberättelser)
Ann Cleeves: Dött vatten (deckare)
Josefin Holmström: Antarktis
Sara Danius: Husmoderns död och andra texter (essäer, best of 2015)
Johanna Nilsson: Det grönare djupet
Patricia Briggs: Dead heat (urban fantasy)
Anselm Grün: Änglar kring mitt hus
Megan Abbott: Om du vågar
Karl Ove Knausgård: Min kamp 4
Josephine Tey: Oskulden bedrar (deckare, omläsning)
Nicola Upson: Two for Sorrow (deckare)
Lionel Shriver: Store bror (best of 2015)
Josephine Tey: A schilling for candles (deckare)
Josephine Tey: The man in the queue (deckare)


Det är så många skämt och så mycket snabbkäftad komedi i första halvan av säsong tre att jag/vi tänker att vi ska släppa serien. Ingenting händer, de bara tjafsar och är roliga. Ingen SVÄRTA.
Men så mot slutet börjar det bränna till! Och nu några dagar efter att vi tittat klart så tänker jag fortfarande på dem och undrar hur de har det.

Pennsatucky (Taryn Manning), Big Boo (Lea DeLaria) och Crazy Eyes/Suzanne (Uzo Aduba) storspelar. Jag älskar den oväntade vänskapen som växer fram mellan Pennsatucky och Big Boo. De har de klart bästa dialogerna också.

Trots min längtan efter svärta är det mest vackra ögonblicksbilder jag bär med mig. När Taystee inser att hon är The Mom nu. Och när Black Cindy svävar i vattnet. Jag har aldrig gillat henne, men nu plötsligt gör jag det. Och den delen med Sosos depression växer fram till ett av de viktigaste temana under säsongen.
Slutavsnittet är formidabelt. Två av favoriterna får dock inte uppleva det.

queue
Det här är nog den tråkigaste Tey jag har läst. Alan Grant går runt och känner och bygger teorier av ingenting, som folks utseende och nationalitet. Ingenting händer förrän mot slutet där det blir en jakt i Teys gamla hemtrakter i Skottland. Jag tycker att jakter är rätt trista, så där skumläser jag. Sen är det förstås en helt annan mördare, ännu en kvinna, vars motiv jag sympatiserar med men som poliserna betraktar som galen.
Jaja. Men kan inte vara på topp jämt, Josephine.

candlestey
Jomenvisst har jag läst den här nån gång för länge sen, men det gör absolut ingenting. Den första boken med Inspector Alan Grant men det känns som att han är rätt fix och färdig redan här. Han känner till och med redan skådespelerskan Martha, som är misstänkt en liten sekund.
Flera andra karaktärer får fina porträtt, 17-åriga Emily Borgoyne som kör omkring i sin pustande och frustande bil*, journalisten som gör vad som helst för ett scoop eller bara en story med halvlögner, några poliser och filmfolk och en otrevlig bedragare. Det är dock ingen karaktärsdriven bok, mer action. Inte alltför våldsamt, förutom själva mordet då. Boken lastas av en del rasfördomar och generaliseringar om utseenden men är annars piggt skriven. Perfekt sommarläsning.

* Emily har ett visst släktskap med Hilary Thorpe i Sayers De nio målarna. Utanförskapet, uppvuxen utan mor, lillgammal i fula kläder. Intelligent och egensinnig.

storebrorMakalöst bra av Lionel Shriver. Fantastiskt språk, sånt som är lätt att glömma bort mellan varven eftersom Shriver alltid tar sig an så brännande ämnen. Hon sticker in ett finger rakt i såret, gräver och bökar och drar fram precis det som man inte står ut med. Dessutom levererar hon inga svar, inga tillrättalagda slut, och det tycker jag är så bra.
Här är ämnet fetma. Och syskonskap, äktenskap, och att leva i kölvattnet av ett B-kändisskap, kanske sträva efter framgång. Men framför allt fetma. Och det blir lite väl close to home för mig, jag får pausa boken då och då för att det där grävande fingret borrar sig rakt in i mig och mitt eget sår. Och min brors sår. Och flera andra närstående människor som kämpat eller kämpar eller har gett upp när det handlar om kilona som klistrar sig fast på kroppen och vågen börjar visa ett åttondels ton eller mer.

Handlingen: Pandora får en chock när hon hämtar sin bror Edison på flygplatsen. På fyra år har han ökat 100 kilo, och väger nu 175. I två månader ska han bo hos Pandora, hennes make Fletcher, och de två barnen, Pandoras styvbarn. Edison är ingen lätt person från början, han skrävlar och skryter om sitt eget och alla kända jazzmusiker han spelat med, han retar gallfeber på Fletcher och sitter sönder hans stol, han tar stor plats på alla möjliga sätt. Pandora försöker tona ner sig och det faktum att hon plötsligt blivit den lyckade, framgångsrika, när en uppdragbar docka hon skapade visat sig bli en försäljningssuccé. Sista kvällen innan Edison äntligen ska resa hem visar det sig att han inte har nån turné på gång, han har ingenting annat än de 175 kilona och de håller på att döda honom.

Det Lionel Shriver har fattat är att ätande handlar om så mycket mer än att mat är gott. Ätandet handlar om känslor. Pandora äter sig till ett mjukt hull i protest mot sin makes späkelse. Hans späkande handlar i sin tur om att vinna på något plan, när han försörjs av frun. Edisons ätande handlar om tröst, självbestraffning, missbruk … så många saker som gör att om man tar bort ätandet så måste känslorna få utlopp på något annat sätt.
(Det är därför som en del av dem som gör gastric by pass och går ner i vikt senare blir alkoholister. Exempelvis. Ett missbruk byts ut mot ett annat.)

Nu efter läsningen när jag googlar runt förstår jag att Shrivers egen bror Greg dog av sin fetma. Hon har skrivit om det här. Jag förstår varför hon förstår, och känner igen att hon använt omständigheter och scener som hon själv upplevt i boken. Det vill inte jag göra, så jag stannar här och konstaterar att det här är en bok som jag kommer att läsa om fler gånger, och rekommendera till andra. Best of-etikett, självklart.

Jag måste också nämna det här med att en fet människa reduceras till att vara bara fet. Den fete. Den tjocka. Det enda andra människor ser är allt fett, här kommer en fetknopp som helst inte ska sätta sig bredvid mig. Ska han äta också?? Räcker det inte? All denna moralism, med en tunn hinna omsorg över. Det finns mycket att tänka på, fundera över, känna in. Tyvärr blir det för personligt att skriva om. Ibland saknar jag den tiden då man var anonym på internet.
—————————————–

tey1
tey2
Jag hade ingen aning om att böckerna jag beställde hem från Bokbörsen såg ut så här — men jisses så glad jag blir! Jag tycker att de är helt fantastiska.
Det blir alltså en Josephine Tey-sommar i år. Jag har ju läst om och om och om tre av hennes böcker, nu ska jag bekanta mig med några andra. The Man in the Queue kan jag ha läst förut, det är hennes debut från 1929. Kif är också utgiven 1929, A Schilling for Candles 1936, och Miss Pym Disposes 1946. Tey räknas till The Golden Age-författarna = de riktiga deckardrottningarna, och jag rankar henne nästan lika högt som Dorothy Sayers.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 113 andra följare