Feeds:
Inlägg
Kommentarer

29lessing-master675

Doris Lessing 1919–2013 Bloggat

Lewis1

 

C S Lewis 1898–1963 Bloggat

w-somerset-maugham-smoking-pipeW Somerset Maugham 1874–1965 Bloggat

 

stonemattressMargaret Atwood på diaboliskt humör, i nio noveller berättade med svart humor och en dos magi här och där. De tre första hänger löst ihop, en gammal kärlekstriangel får konsekvenser flera decennier senare. En snöstorm som förlamar hela staden, en tv-intervju på ett sf-konvent, en begravning med rinnande glittersmink… Atwood kastar sig obehindrat mellan miljöerna.

Jag har svårt att säga vilken historia jag gillar bäst; kanske den när kvinnorna från Rövarbruden dyker upp i en epilog? Jag är lite stolt att jag kände igen dem så här många år senare. Eller den med mannen som hittar ett helt bröllop i en container — inklusive brudgummen. Eller hon som kommer undan med mord på en antarktisk resa.

Den jag kommer att bära med mig längst är helt klart Torching the Dusties, om Wilma som håller på att bli blind och hennes uppvaktande kavaljer Tobias på ålderdomshemmet. En rörelse sveper över landet, världen, med militanta aktivister som tycker att det är dags för de kostsamma olönsamma och illaluktande gamlingarna att försvinna och lämna plats för de yngre. Senast idag såg jag ett skämt på det temat i ett annat sammanhang.

Lyssna på en intervju med Margaret Atwood på The Diane Rehm show här.

försvinnande… och skrivit recension av den här. Publiceringen är jag lite osäker på när den är, början av juni tror jag? I Corren (+ Norrköpings Tidningar, Västervikstidningen och Motala-Vadstena tidning.) Sen lägger jag ut här.

.
Jag tyckte om boken, som är självbiografisk och intensiv. Malin Lagerlöfs make Daniel Lind Lagerlöf försvann när han en blåsig dag rekade för en Läckberg-filmning på några klippor vid Västkusten, tidigt i oktober 2011. Troligen ramlade, halkade eller blåstes han omkull på de hala klipporna och drunknade i havet.

Filosofi, fantasi och fysik i skön förening publicerad här

aliceseboldDet har gått nio år nu.
Jag oroar mig för att du mår dåligt eller kanske är i kris på något sätt?

Skriv! Snälla, skriv. Du har fler böcker i dig, Alice Sebold.

 

The almost moon 2007/Månvarv
The Lovely Bones 2002 /Flickan från ovan som blev film
Lucky 1999/Efter våldtäkten

Horace om avund

En mening som Horace Engdahl yttrade i ett av Allvarligt talat-programmen var så bra. Det var en kvinna som hade problem med en väninna som ofta sa ”Men ska du (göra det där)  igen” — eller motsvarande. Jag minns inte vad det var (dansa? resa? träna?) men det var i alla fall något som gjorde frågeställaren glad. Och som väninnan alltså ständigt ifrågasatte.
Horace definierade det raskt som ”avund i dess mest triviala form” och utvecklade sen ett vidare resonemang. Just det där ”avund i sin mest triviala form”, det tog jag till mig. Alla gånger jag fått höra olika varianter på den där kommentaren! ”Men varför ska du…”, ”Du har ju redan…”, ”En gång till?”, ”Har du råd med det?”
Jag önskar att jag redan då kunnat tänka: ”Jahadu, här visar du prov på avund i dess mest triviala form”.
Nu får jag nöja mig med att tänka det i efterskott.

horacegrisI Den sista grisen som jag tydligen köat för på bibblan ett bra tag och därför kunde låna, har HE ett längre resonemang om avund. Han konstaterat att Avund är känslan av att förminskas av det som andra har eller uppnår, och påminner om att inte mindre än två av tio Guds bud varnar för avund. Dessutom slår han fast att avunden är infantil, med roten i en magisk verklighetsuppfattning, och där den som upplever sig vara övergiven av de goda féerna känner sig bortglömd och — för barnet inom oss — hotas av förintelse. Stycket om avund är ett av få som är längre än några meningar på en sida, och jag tycker mycket om det.

Och så kom jag plötsligt ihåg när jag pluggade litteraturvetenskap i slutet av 1980-talet och vi läste om Horatius. Han tog inte sig själv på överdrivet stort allvar utan sa: ”Jag vill vara en liten gris i vår herres hage”. Kan detta citat vara ursprunget till bokens titel? Jag minns att min klasskompis ritade glada små grisar i sitt anteckningsblock.

siriessäerSiri Hustvedt beskriver sig själv som en outsider, en obunden intellektuell vagabond som går dit näsan pekar och då kommit att befinna sig på okända marker. För den som läst hennes ”Den skakande kvinnan” är det bara logiskt att i denna essäsamling finna vagabonden på strövtåg i gränslandet mellan neurovetenskap och psykoanalys, mellan minne och fantasi, och med hennes senaste roman ”Den lysande världen” i färskt minne är det nästan lika spännande att läsa konstessäerna, de som sorterar in under avdelningen ”titta”.

Samlingen är strukturerad i tre delar, där den första, ”leva”, är mest självbiografisk och lättillgänglig. Här fångas läsaren när Hustvedt tar ett minne eller en detalj ur sitt eget liv, synar den noga, vrider och vänder och går till vetenskapen, litteraturen, konsten för att få ett större sammanhang och en förståelse. Det kan handla om moderns råd ”gör ingenting som du inte vill göra” som fastnade i den 15-åriga Siris huvud (och själ?) och som hon aldrig glömt. En jämförande utredning om det mänskliga begäret tar sin utgångspunkt i lillasysterns längtan efter en Musse Pigg-telefon. Hustvedts migrän som hon lidit av i många år, och även vårdats på sjukhus för, blir i texten ”Mitt konstiga huvud” föremål för en undersökning som landar i den filosofiska slutsatsen att den blir lite lättare att stå ut med om hon försöker att bara acceptera den. Men är inte det oamerikanskt? Att inte kämpa emot?
Det är Siri Hustvedts sätt att pröva, förkasta, gå till källorna och aldrig vara tvärsäker som gör henne oupphörligt intressant. Och som får mig att vilja läsa vidare! Kanske inte alla de där svåra medicinska artiklarna om hjärnan, där räcker det fint med vad Hustvedt extraherat, men filosofer som Kierkegaard och barnläkaren/psykoanalytikern Donald Winnicott, det börjar bli dags för dem. Särskilt Winnicott. Det är han med övergångsobjekt (snuttefiltar) och hur det mycket lilla barnet härmar/speglar sin mors ansiktsuttryck, och så mellanområdet mellan verklighet och fantasi där leken är så viktig. Grundläggande saker för hur ett jag formas i relation till andra, och det är det som Siri Hustvedt ständigt utforskar.
”Utan förmågan att förstå en annans synsätt – alltså att fantisera om att vara denna andra person – skulle vi inte vara jagmedvetna, och utan jagmedvetenhet skulle vi inte kunna skapa det labila jag som vi alla har, det som kan kasta loss från nuet och navigera in i andra riken, såväl verkliga som overkliga.”

Vid ett tillfälle beskriver Siri Hustvedt hur hon kan förutse en annan forskares resonemang och referenser i förväg, utifrån vilka källor hon väljer att använda. Hur forskaren följer en på förhand etablerad linje av tänkare, och väljer bort andra som tänker annorlunda. Hur vi börjar se det vi letar efter, att diskursen blir ramar som styr vad vi ser. Så gör inte Siri Hustvedt. Hon rör sig hela tiden nyfiket i mellanområdet, och skriver: ”Mina tankar om att vara människa har förändrats, vidgats och omformats av mina äventyr inom konstteori, neurovetenskap och psykoanalys.”

Jag känner att mina tankar har förändrats och vidgats efter timmarna med Siri Hustvedt.

Först publicerad här. Boken finns att köpa exempelvis här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 448 andra följare