Feeds:
Inlägg
Kommentarer

R.I.P. Jenny Diski

diskiSå tog det slut. Jenny Diskis liv.
Usch, vad tråkigt.

Den första bok jag läste av henne var Stranger on a Train – Daydreaming and smoking around America. Det var på en tågstation jag köpte den, och på den tiden var jag rökare. Och hade samma starka (okej, kanske ändå inte lika starka) ensamhetsbehov.
Jag älskade henne från första stund. Läste alla tre av reseskildringarna/memoarerna.

**

2007 skrev jag om henne i Corren:

Om att sitta still och stirra

För tredje gången på fyra år besöker författaren Jenny Diski Sverige. Och äntligen lyckas jag tajma in det så jag kan höra henne, på Kulturhuset i Stockholm. En skinntorr brittiska med snygg grå pagefrisyr, sträv humor och fullkomligt ointresserad av att resa. Hennes idé om den bästa resan är att stanna hemma och läsa en bok. Ändå är det som författare av reseskildringar, i kombination med en sorts självbiografier, som hon funnit sin läsekrets i Sverige.
”Stranger on a train” handlar om hur hon röker och dagdrömmer sig runt USA. ”På tunn is – en resa till Antarktis” handlar om hennes längtan efter vitt och om hennes ovilja att få veta om hennes galna mor lever eller är död.
I torsdags pratade Jenny Diski om sin spindelfobi som botats efter 50 år. Nu kan hon se sin favoritserie CSI på tv utan besvär, trots att Grissom har en stor luden sak på kontoret.
Sen berättar hon att hon vill skriva en bok utan story, karaktärer eller landskap. Publiken blir frustrerad: Vad ska den handla om då?
– Ingenting. Jag försöker skriva en bok om ingenting.

**

Jag köade för att få en bok signerad, och när jag kom fram ville jag säga en särskild sak som berört mig djupt i en av hennes självbiografiska böcker. Men jag vågade inte.

**

0c5c3a55-b6f2-4c68-9c43-d2b14907dafb-1020x765

Hur happy blev jag inte när jag insåg vilken betydelse Jenny Diski och Doris Lessing hade för varandra!

**

Hur länge prenumererade jag inte på London Review of Books bara för hennes skull?

**

Och så lite sado-masochism.

I sin Meditationer skriver Lars Gustafsson mestadels om filosofi och fysik och tidsparadoxer och när någon/något övergår i att bli någon/något annan/annat . Och om science fiction. H G Wells är en stor favorit, och filmen The Body Snatchers som han fick recensera för Vestmanlands Läns Tidning i sin ungdom.
Och så:

transporterrummet

Men jag tror att han har fel. Originalet beamas ner, cell för cell.

STNGDen kändes lite väl daterad i början, tyckte framför allt sambon. Men efter ett par säsonger kommer den igång och nu när vi hunnit en bit in i fjärde så kan vi konstatera att det är en riktigt stark säsong. Många far-son-relationer framför allt i början, så att jag började undra om manusförfattarna bearbetar något? Men även en systerrelation när den döda besättningsmedlemmen Tashas syster dyker upp, och på det stora hela mycket personlig utveckling på olika håll och kanter.
Bilden är vald för att Guinan, Whoopi Goldbergs karaktär, är med här. Hon spelar en uråldrig bartender med stor människokännedom..

Worf känner jag ju sen förut, och jag gillar klingonerna (vilket jag inte är ensam om), och Data, androiden, blir fort en favorit med sina exakta uppgifter och sin kamp för att förstå vad som driver människorna. Deanna Troi, betazoiden, gillar jag också, särskilt när hon inte alltid är klok och inkännande. Dessutom blir jag mer och mer förtjust i Jean-Luc Picard. Han har gått från det trubbiga till att få större djup, inte minst i ett avsnitt där han besöker sin bror.

 

bulgakovFrämlingen har berättat hur det gick till den där dagen när Jesjua Ha-Notsri stod inför Pontius Pilatus, Berlioz har halkat på solrosoljan, Bezdómnyj sitter på sinnesjukhus där han nyss träffat Mästaren som bränt sitt manuskript till Margaritas stora sorg…

Och Woland har tillsammans med Koróvjev/Fagot och den stora svarta katten uppträtt på teatern där de lurar inte bara korrupta skurkar utan även vanligt folk, som kvinnorna som får nya klänningar men väl ute på gatan blir utskrattade för att de går i underkläder…

Ojoj, jag både känner igen och blir överraskad av denna bok som jag läste för cirka 30 år sen och bara mindes katten av. Sen läste jag denna insändare och fick lust att läsa om. Magi, samhällskritik, berättarlusta och läsfest — enda problemet är alla dessa ryska namn som är svåra att hålla isär. De har två förnamn och ett efternamn, sen ett smeknamn som de kallas för av vissa … när det är diminitivformen går det väl an men när det är något helt annat har jag svårt att hänga med. Nåja, hitills har de flesta hamnat på samma sinnesjukhus så det går nog ändå.

 

Kärlekens_konst_FrommJag tar med mig tre saker från denna bok:

1 Kärlek handlar om att älska, snarare än att bli älskad.
2 Kärlek innebär arbete. (En kvinna som säger att hon älskar sitt barn men försummar att ge det mat och omsorg… då älskar hon inte. Motsvarande kan appliceras på alla andra kärleksrelationer också.)
3 Undvik att lägga tid på triviala samtal. (Ej samma sak som att undvika prat om småsaker.)

Resten skummade jag. Och egentligen försöker jag redan leva enligt ovan, det kanske var därför jag noterade dem, med igenkännande. Men de är bra ändå, förstås.

 

fillette2

Jag recenserar Siri Hustvedts senaste, essäsamlingen Leva, tänka, titta, för Corren. Recensionsdag är den 27:e så jag kan inte posta här än. En av essäerna handlar om Louise Bourgeois, så vi kan väl titta lite på hennes verk. Skulpturerna, jag gillar skulpturer.

Mest känd är nog den här spindeln.

maman

Det här är Siri Hustvedts favorit, om hon var tvungen att välja ett enda verk.

053

Louise Bourgeois levde länge och hann med mycket. Man kan läsa mer om henne här och/eller här.

louise_bourgeois

sällsammaI Det sällsamma djuret från norr ger sig Lars Gustafsson ut i det fantastiken, när han låter en artificiell intelligens skapa sig åtta olika aspekter, kallade lorder, som samlas för att berätta historier för varandra. Bocaccio möter Borges ute i rymden om 40 000 år, ungefär. Vissa historier/noveller tycker jag mycket om, andra är nästan lite tråkiga även om jag ser intelligensen i dem. (Det är ungefär så jag upplevde Borges också. )
Gustafsson låter Förste Lorden citera Henry James kritik av H G Wells för att bara skriva om maskiner och ingen romantik eller människokunskap, och lite så tycker jag nog att vissa av Lars Gustafssons egna historier är. Mycket teori, lite känsla. Andra är däremot så där äskvärt outgrundligt finurliga så att jag småler för mig själv. De utforskar samma tema: Att möta sig själv. Ibland går det bra, ibland hinner man bara nätt och jämt få syn på sin egen rygg och börja följa efter, och vid ett tillfälle dubbleras tre personer av misstag och börjar hata sina respektive dubletter intensivt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 450 andra följare