Feeds:
Inlägg
Kommentarer

timmenollMin första Lotta Lundberg och det kommer att bli fler!
Dedikationen är till Cordelia Edvardson, och då förstår jag genast vad det handlar om: Sveket. Det totala sveket. Den katolska mamman som skickar sin halvjudiska dotter till koncentrationslägret. Ett öde som är så fasansfullt på alla nivåer att det är helt hopplöst att försöka föreställa sig. Och Hedwig Lohmann i Timme noll kan heller aldrig begripa det. Kanske vågar hon inte försöka begripa det? Eller är hon så fullblodsnarcissistisk att hennes kall att bli författare överskuggar allt, som hon resonerar när hon försöker rationalisera sina handlingar inför grannarna, sin ungdomsväninna, sig själv? (Obs att hon dessutom flera gånger har chansen att låta dottern fly, men då passar det minsann att prata om de unika banden mor-dotter.)

Först blir jag irriterad för att Lotta Lundberg aldrig låter mig läsa vidare om Hedwig, som jag alltså inte alls tycker om, men vars öde i Berlin vid krigsslutet ändå är intressant.
Sen blir jag irriterad på den där unga tjejen som dyker upp år 1984, hon som sitter hos Psykot för att hon klippt sönder sina dockor och på andra sätt betett sig avvikande i samband med föräldrarnas skilsmässa och mammans flytt till Afrika.
Sen blir jag irriterad för att jag inte får läsa vidare om Ingrid, före detta psykoterapeut som tvingats i förtida pension för att ta hand om sin Parkinsonsjuke make prästen, som så fort de flyttat ut i skärdården blir kär i en grannfru.
Sen börjar jag tycka om den unga oönskade tjejen, som heter Isa. Hon lyssnar på Rösten i radion, och bygger ett eget brädspel där man börjar i Kaos och kanske har chansen att vinna ett Hjärta (rosa) om man har Stake (brun).

Jag hinner tänka att Lotta Lundberg borde ha skrivit tre böcker, eller i alla fall två, innan jag bestämmer mig för att bara läsa på och följa med och OJ, vad bra det blir då!
Egentligen handlar det om samma saker. Var går gränsen mellan mitt eget och en annans? Mor-dotterrelationen. Att bli till i relation med en annan. Övergivenhet. Beroende. De eviga frågorna, men framskrivna så klokt, trovärdigt och hjärtknipande att jag vill klippa ut långa stycken som citat och tejpa upp på väggarna.

Det finns många metanivåer i den här vinnaren av Sveriges radios romanpris. För mig personligen finns det några extra. Fantastiskt bra bok och väl värd att kämpa sig igenom den hoppiga början.

Andra recensioner: UNT, Svenskan, Sydsvenskan.

Jag har fuskat

Jag har läst en ny bok. Lotta Lundbergs Timme noll. Trots att det bara är ett par dagar kvar av omläsningsmånaden kunde jag inte vänta, eftersom det är en lånad bok som ska tillbaka till ägarinnan före påsk. Men recensionen tänker jag publicera först i april, så att det ser snyggt och ordentligt ut här på bloggen. Lagom förljuget. ;-)

Sorry Gabriel

KarlekIKoleransTidFylld av förväntan började jag på Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez och jodå, han målar med orden och det är stickspår och det är papegojor och det är miljöer och människor som levt i många år och har en rad hemliga tankar och dolda passioner. Men. Jag saknar lystern. Det där magiska.
Jag tycker inte att det lyfter och jag längtar inte till läsningen.
Det behöver inte vara du, Gabriel, det kan vara jag. Men en liten del av min hjärna viskar: ”Du var lite besviken förra gången också”. Var jag det? Kanske. För att det inte var en Hundra år av ensamhet, ingen Patriarkens höst, och ingen Krönika om ett förebådat dödsfall. Den senare står i min hylla men nu vågar jag inte läsa om den heller.
Det gör ont med kärlekar som tar slut.

omskärelsenTashi, en liten biperson i Purpurfärgen, fick några år senare sin egen bok och det är en fruktansvärd historia. Minns ni att Celies barn, Adam och Olivia, får följa med systern/mostern Nettie som missionärer till Afrika? Där möter de den lilla Tashi. Första gången de ser henne gråter hon, tårarna bildar fåror i dammet på hennes kinder. Hon sörjer sin syster, som förblödde i M’Lissas hydda utanför byn.
Men hon gör inte kopplingen.
Som vuxen återvänder Tashi till byn. Uppfylld av den store ledarens ord om stolta traditioner och kritiken mot kolonisatörernas illäror vill hon leva ursprungligt och ber M’Lissa utföra ritualen på sin egen kropp.
Det blir katastrof.
Av den stolta starka Tashi blir bara en hasande skugga med glanslösa ögon kvar. Hennes menstruationer varav i tio dagar. Hennes toalettbesök i en kvart. Ingen kommenterar det. Ingen kommenterar lukten.

Jag hade glömt alla de andra rösterna i denna bok; Adams, hans älskarinna Lisettes, sonen han har med Tashi/Evelyn, sonen han har med Lisette, psykoanalytikern som Tashi går hos med sitt amerikanska jag Evelyn, Olivias… De vävs ihop och bildar en stark helhet och det här är en av Alice Walkers allra bästa böcker. Både tematiskt och språkligt. (Enda gången hon missar är när rösten tillhör Benny, Adams och Tashis son som tar skada av sin födelse och blir lätt utvecklingsstörd. Men språket är lika sinnrikt som hos de andra.)

Mitt starkaste minne från läsningen cirka 1992 är av en gammal kvinna som kastar något till en tupp. Därför vet jag genast varför Evelyn svimmar när hon får se en snutt ur en film med fastbundna barn. Hemma hos psykoanalytikern målar hon sedan allt större tuppar i en frenesi som går under huden på mig som läsare. Väldigt väldigt otäckt — och bra.

union1Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

I museetStarten var precis som jag mindes den. Vi får följa Ruby Lennox redan från tillblivelseögonblicket, när något som kan kallas medvetande vaknar till i hennes (ofrivilliga) mors livmoder. Sen dröjer det till februari innan hon föds, ännu ett februaribarn precis som Ursula alltså.

Jag minns att jag tyckte att denna bok var fantastisk och ja, den är fortfarande väldigt bra, denna berättelse om generationer av bittra kvinnor som ständigt väljer fel män att gifta sig med. Rubys mor Bunty är bara den sista i raden. De andra skildras i tillbakablickar, fotnoter kallar Atkinson det när hon bygger sin sinnrika berättelse.

Ett bröllop som kolliderar med VM-finalen i fotboll dit England lyckats ta sig är vansinnigt roligt skildrat, fram till Rubys fars död ovanpå en uppasserska. Svart komik! De olika systrarna i familjen går hårda öden till mötes, men ständigt är det något som fattas, en närvaro där bakom…
Jag minns överraskningseffekten och jag lider med Ruby när hon rasar ihop och försöker begå självmord. Det är där, efter döden, som hon hoppas finna det hon saknat i de dolda vrårna.

leibo1Först läst på science fiction classics-kursen 2008, då jag önskade att jag varit bättre bevandrad i bibeln och därmed förstått de kristna tankegångarna bättre. Det är en post-apokalyptisk skildring i tre delar, där kampen står mellan tro och vetenskap.

I min omläsning stiger personerna fram mycket tydligare. Broder Francis! Han som vid 17 års ålder som munknovis tillbringar fasteperioden ute bland vargarna, och stöter på en lättirriterad vandrare som medvetet eller omedvetet ser till att Francis hittar ett gammalt skyddsrum från tiden före Katastrofen. Där hittar Francis papper från den helige ingenjören Leibowitz, som klostret tillber och vill se heligförklarad. Genast börjar ryktet gå om att den vresige vandraren egentligen var en inkarnation av högst densamme Leibowitz, att mirakler skett och att rosor sprungit upp ur ökensanden i hans fotspår… Stackars Francis får till straff vänta sju år innan han får bli munk och efter en kort glansperiod dör han av en pil i pannan.

I den andra delen börjar vetenskapen göra sig gällande igen, i form av Thon Taddeo, högt begåvad tekniker. En av munkarna konstruerar en lampa efter Leibowitz ritningar och med hjälp av en dynamo och flera hårt trampande munkar får han den att lysa mitt framför ögonen på den tillreste Thon Taddeo som blir skakad.
Lysande är också dialogen mellan den dåvarande abboten och den vresige vandraren, juden Benjamin, som nu påstår sig vara nånstans mellan 2 000 och 5 000 år gammal, och väntar på en frälsare. Jag fäster mig också vid en figur som kallas Poeten. Han är ytterst skeptisk till Taddeo och vid en minnesvärd middag i klostret plockar Poeten ut sitt emaljöga och släpper ner det i ett glas med uppmaningen att hålla ögat på vad som sker efter att Poten skickas bort från bordet.
Detta emaljöga blir sedan i sig självt en relik några hundra år senare… då det i bokens tredje del återigen drar ihop sig till kärnvapenkrig.
Vetenskapen vann och vi måste alla gå under. Igen. Utom kanske några som räddar sig iväg i ett rymdskepp… och så kan det hela börja om igen.

What we learn from history is that we never learn from history, minns jag att min föreläsare konstaterade. Min bloggpost från 2008, en ganska bra genomgång av handling och teman, hittas här. Tilläggas kan att jag denna gång blir äcklad av kvinnan med ett extra huvud, jag känner inte alls den oskuldsfulla trösten som Miller vill förmedla.
leibo

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 056 andra följare