Feeds:
Inlägg
Kommentarer

änglar
Idag tänker jag läsa ut den här: Änglar kring mitt hus av Anselm Grün. Den har legat på nattduksbordet sedan tidigt i höstas, det är en sån bok som man läser lite i taget av. Vissa änglar talar mer till mig än andra, det är så det ska vara.

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

nattduksbordet
… en biografi, en essäsamling, en andlig bok även den uppdelad i kortare texter, och så Ellen Key som talar om vad som är vackert respektive fult.
Men visst saknas det en roman? Megan Abbotts Om du vågar hämtades på bibblan i veckan på dotterns rekommendation. Eller så grabbar jag Knausgårds fyra, jag har fått lust på honom igen efter lång paus, i samband med det härliga kulturbråket som pågår just nu med Ebba Witt-Brattström i ena ringhörnan och KOK i den andra.

Ps Else-Britt Kjellqvist är som vanligt fantastisk, men efter att ha läst henne om Stig Dagerman blev jag så beklämd och konstig till mods. Måste komma ihåg att akta mig för Stig Dagerman.


Det var i Minuter till helg i 24Corren som jag först berättade om denna fina samling. Här har jag skrivit också.

grönaredjupetDen starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?


The Missing. Starkt, gripande, oerhört bra skådespel på flera håll. Men det är för hemskt. Jag står inte ut, jag blir förtvivlad.
En liten pojke försvinner i en fransk stad där familjen stannat bara för att bilen gick sönder. Ganska snart uppstår misstankarna att han kidnappats av en pedofil, kanske en pedofilring. Varje timme som går är en förlorad timme.
Åtta år senare åker pappan, fantastiskt spelad av James Nesbitt, tillbaka till Frankrike för att han sett sonens halsduk på Facebook. Historien berättas i dåtid och nutid om vartannat, föräldrarna har valt olika sätt att försöka leva vidare. Mycket har hunnit hända på åtta år. Den sympatiske polismannen Baptiste odlar bin. Den knarkande rumänskan är lärarinna. En ung pedofil mediciner sig för att slippa sina drifter. Det är bara skithögen till journalist som är sig lik.
Dialog hemma:
Jag: Varför är journalisterna alltid såna as? Det är bara pedofilen som är värre.
Sambon: Jag tycker faktiskt bättre om pedofilen.

Det är alltså väldigt bra på alla sätt, men när jag inte kan sova för att jag hela tiden ser en filmsnutt med hur pojken försöker ropa på hjälp men blir tystad, nä då får det vara nog. Jag klarar inte av sånt här. Jag måste göra mig så avstängd och hård, och det vill jag faktiskt inte. Jag har helt enkelt blivit blödigare med åren, eller kanske efter mitt utmattningssyndrom. Det spelar ingen roll, för jag är hellre den här känsligare varianten av mig själv och då får jag välja bort sånt här. Grovt våld, utsatta barn, it’s enough.


Först sänt i Minuter till helg i 24Corren.
Bloggat om här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 184 andra följare